Arkivtext:

Du försvann någonstans på vägen, bortom mitt förstånd. Alltid toma ord, alltid lika många löften fyllda med nonsens. Jag har slutat ens tro på vad du säger, ens tänka tanken att det ska bli som du lovar. Jag är ledsen, men jag orkar bara inte bry mig längre, jag orkar inte ens ta åt mig, bli ledsen eller känna mig bortglömd. Jag känner ingenting. Precis sådär som när man förlorat en kärlek, så känner jag. Bara för att vi är vänner betyder inte det att du konstant kan sätta ut din fot av ignorans och fälla mig till marken.

Jag ska bara stå här, ta emot din ignorans, dag efter dag. Men när det väl passar dig, då ska jag finna till hands. Och gör jag inte det, gud vet vad.

Allt för många bortförklaringar, jämt. Alltid dessa bortförklaringar. Ibland berättigade, ofta så mycket nonsens att jag kan gråta. Så dumma att jag undrar om du någonsin känt mig. Så när de där viktiga anledningarna, de riktigt kommer, då finns inte längre respekten kvar där för att acceptera dem. Man kan inte skjuta en människa längre och längre ifrån sig bara för att vända sig om och förvänta sig att den ska stå där steget efter den sekund man behöver det. Du behöver inte oroa dig längr , jag är redan på väg bort. Självmant. Så sluta putta mig.

Du lovade mig, det blir bättre, jag ska bättra mig, och jag sa, bara för att du är en vän kan jag inte ge hur många chanser som helst, du bad om förlåtelse, på dina knän. En vänskap som vår finner man inte så ofta. Jag vände mig om och tog dina händer, en, två, tre gånger. Ändå upprepar sig historien gång efter gång, utan det minsta ånger, förståelse eller respekt.

Så: Tack för att du utnyttjat min lojalitet, tack för att du tar mig för givet. Det värsta man någonsin kan göra. Jag kommer uppskatta det i längden, det kommer göra mig starkare. Tro mig.

Jag är trött på att vänta på dig. Så trött att jag inte ens reflekterar över det längre. När du sviker mig, när du glömmer bort mig, när du har viktigare saker för dig. Men jag vill bara säga en sak, vänner finns där för varandra, vänner håller sitt ord. Vänner kompromissar inte så som du. Vänner betyder mer än såhär. För mig. Och mest ledsen är jag, för att jag vet, att du aldrig kommer att förstå. Man kan inte låtsas om att man involverar någon i sitt liv bara för att man försöker inkludera den andre i planer man gjort ovanför den andres huvud. och förvänta sig att personen ska vara tacksam för det. Du kan leta efter ett annat andrahandsval, för trots allt du kastat på mig, har jag stått vid din sida. Och du kan inte ens ägna en sekund åt våran vänskap. och vet du vad som gör mig mest ledsen. När du kommer med alla dina bortförklaringar som om det vore de naturligaste i världen, som om jag bara ska svälja och le. Aldrig mer.

Jag har gott om vänner, vänner som respekterar mig, som ställer upp, som håller sina löften. Som inte ens behöver lova mig för att saker ska hända, för att jag ska känna mig välkomna i deras liv. Som inte dumförklarar mig för att jag blir besviken. Som inte lägger över skulden på mig när planer och löften aldrig blir som de borde. När allt egentligen är på grund av dig, på grund av dina val, dina prioriteringar. Jag föreslår att du letar efter en ny vän på torsdag när du har tid, för jag finns inte här längre.

Jag gav dig en chans, jag gav dig en till, jag tänkte; nu är det din allra sista. Men vännen, jag har jag räknat till hundra och det stannar här. Jag går nu.