Tankarna snurrade som ett roulettehjul och den svarta kulan stannad på dig. I veckor fylldes mina ögon med stillsamma silvertårar för det vi haft eller för det vi inte fick ha, först av ånger över våra naiva men ack så glädjefyllda handlingar, sedan för saknaden av närhet. Den var så koncist din och min vistelse i varandras hjärtan, men vi tog oss an så många känslor. Så otroligt många att när vi gick skilda vägar och jag skulle gömma de där känslorna i någon ensam vrå i kroppen fanns det inte plats. De fortsatte att florera ut ur min kropp. Jag slog till mig själv, vaknade upp ur min koma och slängde känslorna på marken, släpade dem efter mig i ett snöre. Önskade att det var dig jag släpade i marken, du var ett misstag och det jag trodde mig känna var ett spel från mitt hjärtas sida. Du var någon okänd jag aldrig lärde känna för du var fel.

Någon la ett svart skynke vävt av brutna fötroenden och krossade drömmar över mig men jag fann min väg ut. Ingen labyrint skapad av hatet kan hindra mig från att finna vägen, ty hatet är fantasilöst och gav mig samma labyrint som förra gången. Jag hade memorerat vägen. Jag blev fri och jag inhalerade varje sekund, varje intryck hänförde mig. Jag fångade färger och ljuset exponerade sig bara för mig. Glädjen fastande i mitt hår och ett skyddsnät av kött och blod uppenbarade sig. Såhär efter kan jag se helheten, förstå medan jag vandrar här på min tunna linje, mitt smala steck. Ibland blåser det och jag måste hålla ut armarna för att inte ramla, ibland håller någon mig i handen och jag kan slappna av för en stund. Euforin bor i mina väggar.

Jag träffade en man som reser i tankar. Jag fångade en timme men han slet sönder den till minuter, jag bad att få en men allt han gav mig var några sekunder. Luften fastnade i strupen men ögonen såg sanningen. Varje dag tämjer jag viljan at ge honom allt, men han vill inte ha allt. För allt jag målat av färger slänger han bort. Jag möter honom någonstans på mitten av livets väg, det svider i ögonen när han kommer för nära. Huden brinner om jag rör honom. Jag gömmer mig bakom en slöja av komplex men han tränger förbi när jag inte är uppmärksam, när jag tittar åt ett annat håll. Då skakar världen. Marken under mig raseras och himlen över mig sliter i väderstrecken. Han känner mig utan att jag känner honom, och när jag frågar är han helt plötsligt osynlig. Han kanske trivs med att sanera min själ och själv leva i mörkret. Vad vet jag. Det är diffust att leva i dimma. Jag letar efter lösningen på honom men varken frågor eller svar uppenbarar sig. Jag lägger mig ned, rör runt i massan av tankar som blockerar förnuftet. Promenerar i maktens korridorer där jag ligger i min tysta värld; vad håller jag på med? har jag ingen kontroll längre? kan jag ta mig ur det här? Jag vill slå sönder alla speglar och gå i splittret. Jag vill gömma mig under din vita skjorta och stanna där tills det svarta avtar. Jag vill klippa av mitt hår och flytta till ett annat land, vart ska jag annars ta vägen när tankarna stryper mig. Jag är fast och nu är det försent.

Expressen och pressetiken. Så lyder en rubrik i häftet Saga och sanning som i samband med nationella provet 2008 delats ut till de elever som läser svenska B. Texten tar bl.a. upp Expressens oegentliga publicering av informationen om att Mikael Persbrandt var intagen på ett behandlingshem p.g.a. sina spritproblem. Eftersom att historien var uppdiktad stämde Mikael Persbrandt Expressen trots att det gavs både en ursäkt och ett tillkännagivande om att publiceringen var felaktig.

Det är otroligt viktigt med seriös media och jag anser att Sveriges mediebevakning i allmänhet främjar samhället eftersom huvudsyftet ändå är att informera och upplysa om viktiga händelser som kan ha betydelse för både samhällets utveckling och välfärd, det är dock för mig svårt att förstå hur vidare Mikael Persbrandts vistelse på ett behandlingshem skulle kunna gå under någon av ovanstående två punkter. Här handlar det enbart om att stilla människors nyfikenhet och hunger efter att svart på vitt få bekräftat att även de människor som tycks leva det perfekta livet har brister. Jag ser inte syftet i denna nyhet och jag ser verkligen inte hur en timmes underhållning med skvallertidningen i frisörstolen eller tillfredställandet av att även andra människor har problem kan väga upp att den omskrivnas liv faktiskt riskerar att bli förstört. För vem skulle inte ta illa upp när halva Sverige tycks tro att man helt tappat kontrollen och att man inte är stark nog att lösa sina problem utan att ta till spriten? Dessa nyheter som egentligen inte borde rubriceras som nyheter utan som skvaller berör inte bara den omskrivna, det berör även familj samt vänner och helt plötsligt har media inte bara rört runt i ett liv utan i flera. Enligt mig gör Mikael Persbrandt därmed helt rätt i att inte godta en ursäkt från Expressens ansvariga utgivare Otto Sjöberg och ett tillkännagivande om att Expressen gjort fel. Han visar med sin stämningsansökan att det inte är okej att göra på det här viset och att det får konsekvenser om det ändå förekommer.

Det är inte för intet som media kallas för Sveriges tredje statsmakt.

Utan media skulle vi inte ha någon som helst koll på hur politikerna sköter sig, hur det går för Sverige eller vad som händer runt om i världen. Det är ett otroligt viktigt arbete och jag anser att de människor som jobbar inom media bedriver kommunikationen mellan människor och världen, och utan information om andra delar av världen hur skulle vi då kunna utvecklas?  Problemet är bara att för media är möjligheterna gränslösa, det finns miljontals saker att skriva om och det finns miljontals sätt att gå runt de pressetiska reglerna eftersom de inte är i synonym med lagar utan enbart rekommendationer.

Jag kan tänka mig att de stora tidningarna ofta har råd med att publicera felaktig information, rent ekonomiskt sett eftersom att de tjänar på att lösnummerförsäljningen stiger enormt med hjälp av dessa uppdiktade artiklar, intervjuer och reportage. Visst är det även ren egoism från läsarnas håll, för utan efterfrågan och intresse skulle aldrig dessa historier publiceras, men i vissa fall handlar det om att läsaren blint tror på allt som anges eftersom media har blivit tilldelat ett visst förtroende, det är inte meningen att det skall framgå felaktig information så varför betvivla den givna informationen? Därför måste mediefolket börja ta sitt ansvar, de har fått makten men de måste lära sig att förvalta den korrekt också. Det svenska folket måste ta sig i kragen, fundera på vad som egentligen är viktigt, den där timmens underhållning eller värnandet om en annan människas liv. Vi måste sätta ner foten och visa att detta inte är okej, för även om media rent ekonomiskt sätt har råd att göra fel så har de inte råd att mista folkets förtroende.

På något gammalt har Jag snubblat ikväll, för då, med honom ramlade jag, reste mig. Ramlade igen, slog mig hårt. Fällde min kärlek när det handlat om att jag själv varit förvirrad. Jag har bönat och Jag har bett om förlåtelse. Jag har stått på knä och jag har gråtit så mycket att jag till slut kräkts pga av mina misstag - men det har alltid löst sig. Så jag har gjort om dem. Jag har alltid blivit förlåten och för det skäms Jag, skäms för hur jag behandlat en människa som gjort allt för mig -som gav mig sitt liv när jag några timmar innan legat i en annan famn med någon annans tunga i min mun. Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckats lösa alla förjävliga situationer Jag försatt mig själv i. 
Jag kan bara finna ett svar - lögner. Jag vet inte vart sanningen tog vägen med oss. Jag kastade bort den. Jag borde be dig om ursäkt på riktigt någon gång. Det förtjänar Du - Jag vet inte hur bara. Vi är knappt vänner och när vi väl talas vid pratar vi antingen om fotboll eller mitt nya liv, något jag inte ens själv vet vad det är.
För Jag har jag blindt kastat mig in i något jag inte har kontroll över, något Jag aldrig vill ska ta slut och det är farligt, men Jag har hittat någon som Jag verkligen inte vill göra samma misstag med.

Tänk om jag kunde tapetsera mina väggar med dina vackara ord, vakna till dem varje morgon. Vill krossa världens all ondska med dina utarbetade argument och visa dem att det är din förtjänst. Allt är din förtjänst. Du skall få erövra världen någon gång, jag skall visa dig att världen är din, din bara din. Bara jag får måla mina naglar med din färgstarka personlighet först. Bara Jag får använda din energi som mitt livsbränsle så skall Jag visa dem. Jag lovar.

Jag och Martin åkte till Söder för att fota vårat arkitekturarbete. Blir jävligt bra.

Amnesty är en organisation som är känd världen över, trots det är det sällan jag möter människor som faktiskt vet vad de står för. Jag är själv Amnesty-aktivist, dels för att organisationens grundsten är något jag önskar att alla människor hade engagerat sig i; mänskliga rättigheter. Dels för att de faktiskt kan förändra.

Det finns en hel del saker du kan göra som varken kräver pengar eller mer tid än några sekunder som kan förändra liv. Genom att fylla i ditt namn och hemort här ger du Amnesy tillåtelsen att använda ditt namn i en namninsamling som protest mot det brott mot mänskliga rättigheter som sidan beskriver. Detta kallas att engagera sig i en blixtaktion, varje vecka publiceras en ny blixtaktion och du kan åter igen gå in och läsa caset och fylla i ditt namn. Det kan exempelvis handla om människor som sitter fängslade för att de uttalat sig kritiskt mot den rådande politiken, eller människor som ska avrättas eller torteras pga sina åsikter.

Vi är så bortskämda med våran demokrati och yttrandefrihet i Sverige att det det säkerligen är svårt att ta till sig hur det fungerar i andra delar av världen. Men det handlar om att göra våra röster hörda och blir det tillräckligt många kan vi utgöra en skillnad mellan liv och död för andra. Vi har alla ett eget ansvar i världen, vad man betonar och prioriterar bestämmer du själv.

---

De säger att det jag söker aldrig kan finnas, att Jag inte skall ödsla min dyrbara tid på att leta efter svar på mina miljontals frågor. De tycker att ja ska lägga min tid på att acceptera att vissa fågor finns det helt enkelt inga svar på. Men Jag tänker inte ge upp. Hittar Jag inte någon som kan besvara dem åt mig tänker jag skaffa mig kunskap nog för att kunna besvara dem själv.

Denna ältade men dock så väsentliga invandrar/flykting politiken, den letar sig in i sena nyheterna, radikala debattprogram, dagstidningar och för att inte tala om hur den diskuteras bland oss dödliga.

Varje dag tycker jag mig höra någon som kverulerar över det faktum att vi tar oss an för många flyktingar eller invandrare, människor på tunnelbanan ventilerar fritt sina förmenanden, de utbrister något i stil med "Varför skall våra skattepengar gå till deras logi?" "De lever livet med våra pengar!" "De försöker inte ens försörja sig själva." Nu undrar jag om dessa människor helt enkelt låter frustrationen ta över förnuftet eller om de bara inte tänker till, vart finns solidariteten?

Jag tycker det är så fel, så oerhört obefogat. Vi har nämligen en lag som säger att så länge du inte är EU-medborgare får du inte ta ett jobb eller studera i Sverige, så länge du inte har ett uppehållstillstånd. Tillsammans med detta uppehållstillstånd måste du även ha ett arbetstillstånd, detta skall dock vara klart innan du reser in i Sverige. För att få arbetstillståndet krävs det att du får ett skriftligt erbjudande om arbete i Sverige.

Nu undrar jag vad sannolikheten för att icke svensktalande Choi Hong-Hi från Nordkorea som känner sig förtryckt pga. landets lagar angående censur, får ett skriftligt erbjudande från en svensk? Eller vad sannolikheten för att Sara Ibrahim från Irak som inte kan sova säkert på nätterna får det. Eller att mamman från Saudi Arabien som vill förenas med sina barn får det. Dessa människor på tunnelbanan, bussen, caféet menar alltså att Choi, Sara och den ensamma mamman skall nöja sig med misären de lever i och inte alls försöka ta sig till Sverige? Inte försöka göra livet bättre, inte göra ett försök till att för en gångs skull kunna sova en hel natt, inte ge efter för längtan efter sina barn?

Hade det varit mig det handlade om hade inte heller jag väntat på en skriftlig förfrågan om jobb. Jag hade åkt raka vägen till Sverige utan arbetstillstånd och hoppats på det bästa, självklart hade jag ansträngt mig - pluggat på kulturen och språket. Men jag hade levt på hoppet om att världen inte halkat så snett att människor glömt bort att vi måste hjälpa varandra.

Några förser sig med pansarsköldar. Några kravlar på marken, någon sparkar på den som redan ligger, krossar skallen med en spark baserad på okunnighet. Någon välter omkull en annans självförtroende för att rädda sitt eget. Någon målar upp den perfekta bilden av sig själv - i hopp om att kunna lura sig själv. Någon värderar sig själv till noll och förklarar sig värdelös - i hopp om att någon ska säga motsatsen. Någon vänder andra kinden till och någon tittar bara på. Någon lämnar sina barn hemma och prioriterar karriären. Någon skär sig i armarna och blir kallad emo. Någon älskar sig själv och blir kallad ego. Någon ligger sömnlös för att han ständigt måste leva efter de arbetslösa föräldrarnas villkor. Någon flyr till ett annat land med pappas pengar, någon klipper av sitt hår i revolt. Någon får inte ens komma till vårat land. Någon tvingas lämna sitt eget land. Någon hungerstrejkar pga världens orättvisor. Någon tar en promenad med hunden i regnet för att dölja tårarna. Någon skrattar så att väggarna vibrerar med hjälp av droger. Någon flyr till en vän när hon inte vill sova hemma. Någon gör allt för uppmärksamheten. Någon gör allt för att vara osynlig.

Jag har mött dem alla. Ja vet att ni också har det. Trots att vi har kännedom om alla dessa olika förutsättningar och alla dessa olikheter så talas det bakom ryggen om den överviktiga som står i snabbmatskön. Det talas bakom ryggen på den svaga bulimikern, anorektikern som bara vill ha uppmärksamhet. Att vara för smart föraktas, ingen vill känna sig dummare än någon annan, den korkade förkatas, ingen vill vara dum. Blondinen kallas fejk, den rödhåriga glöms bort. Flickan som är längre än killen kallas ful, flickan som är kort kallas yngre. Singeln som söker lycka kallas slampa, pojkvännen som ställer upp för sin flickvän kallas toffel. Den som sitter i ett hörn och läser är utanför, den som pratar tar för mycket plats. När blirr människan någonsin nöjd?