Några förser sig med pansarsköldar. Några kravlar på marken, någon sparkar på den som redan ligger, krossar skallen med en spark baserad på okunnighet. Någon välter omkull en annans självförtroende för att rädda sitt eget. Någon målar upp den perfekta bilden av sig själv - i hopp om att kunna lura sig själv. Någon värderar sig själv till noll och förklarar sig värdelös - i hopp om att någon ska säga motsatsen. Någon vänder andra kinden till och någon tittar bara på. Någon lämnar sina barn hemma och prioriterar karriären. Någon skär sig i armarna och blir kallad emo. Någon älskar sig själv och blir kallad ego. Någon ligger sömnlös för att han ständigt måste leva efter de arbetslösa föräldrarnas villkor. Någon flyr till ett annat land med pappas pengar, någon klipper av sitt hår i revolt. Någon får inte ens komma till vårat land. Någon tvingas lämna sitt eget land. Någon hungerstrejkar pga världens orättvisor. Någon tar en promenad med hunden i regnet för att dölja tårarna. Någon skrattar så att väggarna vibrerar med hjälp av droger. Någon flyr till en vän när hon inte vill sova hemma. Någon gör allt för uppmärksamheten. Någon gör allt för att vara osynlig.

Jag har mött dem alla. Ja vet att ni också har det. Trots att vi har kännedom om alla dessa olika förutsättningar och alla dessa olikheter så talas det bakom ryggen om den överviktiga som står i snabbmatskön. Det talas bakom ryggen på den svaga bulimikern, anorektikern som bara vill ha uppmärksamhet. Att vara för smart föraktas, ingen vill känna sig dummare än någon annan, den korkade förkatas, ingen vill vara dum. Blondinen kallas fejk, den rödhåriga glöms bort. Flickan som är längre än killen kallas ful, flickan som är kort kallas yngre. Singeln som söker lycka kallas slampa, pojkvännen som ställer upp för sin flickvän kallas toffel. Den som sitter i ett hörn och läser är utanför, den som pratar tar för mycket plats. När blirr människan någonsin nöjd?