Expressen och pressetiken. Så lyder en rubrik i häftet Saga och sanning som i samband med nationella provet 2008 delats ut till de elever som läser svenska B. Texten tar bl.a. upp Expressens oegentliga publicering av informationen om att Mikael Persbrandt var intagen på ett behandlingshem p.g.a. sina spritproblem. Eftersom att historien var uppdiktad stämde Mikael Persbrandt Expressen trots att det gavs både en ursäkt och ett tillkännagivande om att publiceringen var felaktig.

Det är otroligt viktigt med seriös media och jag anser att Sveriges mediebevakning i allmänhet främjar samhället eftersom huvudsyftet ändå är att informera och upplysa om viktiga händelser som kan ha betydelse för både samhällets utveckling och välfärd, det är dock för mig svårt att förstå hur vidare Mikael Persbrandts vistelse på ett behandlingshem skulle kunna gå under någon av ovanstående två punkter. Här handlar det enbart om att stilla människors nyfikenhet och hunger efter att svart på vitt få bekräftat att även de människor som tycks leva det perfekta livet har brister. Jag ser inte syftet i denna nyhet och jag ser verkligen inte hur en timmes underhållning med skvallertidningen i frisörstolen eller tillfredställandet av att även andra människor har problem kan väga upp att den omskrivnas liv faktiskt riskerar att bli förstört. För vem skulle inte ta illa upp när halva Sverige tycks tro att man helt tappat kontrollen och att man inte är stark nog att lösa sina problem utan att ta till spriten? Dessa nyheter som egentligen inte borde rubriceras som nyheter utan som skvaller berör inte bara den omskrivna, det berör även familj samt vänner och helt plötsligt har media inte bara rört runt i ett liv utan i flera. Enligt mig gör Mikael Persbrandt därmed helt rätt i att inte godta en ursäkt från Expressens ansvariga utgivare Otto Sjöberg och ett tillkännagivande om att Expressen gjort fel. Han visar med sin stämningsansökan att det inte är okej att göra på det här viset och att det får konsekvenser om det ändå förekommer.

Det är inte för intet som media kallas för Sveriges tredje statsmakt.

Utan media skulle vi inte ha någon som helst koll på hur politikerna sköter sig, hur det går för Sverige eller vad som händer runt om i världen. Det är ett otroligt viktigt arbete och jag anser att de människor som jobbar inom media bedriver kommunikationen mellan människor och världen, och utan information om andra delar av världen hur skulle vi då kunna utvecklas?  Problemet är bara att för media är möjligheterna gränslösa, det finns miljontals saker att skriva om och det finns miljontals sätt att gå runt de pressetiska reglerna eftersom de inte är i synonym med lagar utan enbart rekommendationer.

Jag kan tänka mig att de stora tidningarna ofta har råd med att publicera felaktig information, rent ekonomiskt sett eftersom att de tjänar på att lösnummerförsäljningen stiger enormt med hjälp av dessa uppdiktade artiklar, intervjuer och reportage. Visst är det även ren egoism från läsarnas håll, för utan efterfrågan och intresse skulle aldrig dessa historier publiceras, men i vissa fall handlar det om att läsaren blint tror på allt som anges eftersom media har blivit tilldelat ett visst förtroende, det är inte meningen att det skall framgå felaktig information så varför betvivla den givna informationen? Därför måste mediefolket börja ta sitt ansvar, de har fått makten men de måste lära sig att förvalta den korrekt också. Det svenska folket måste ta sig i kragen, fundera på vad som egentligen är viktigt, den där timmens underhållning eller värnandet om en annan människas liv. Vi måste sätta ner foten och visa att detta inte är okej, för även om media rent ekonomiskt sätt har råd att göra fel så har de inte råd att mista folkets förtroende.