Han undrar varför jag ligger på golvet, jag säger att det är skönare här. Jag ligger med benen upp över soffkanten med min röda kjol. Tv-rutan upp och ner i bakgrunden. Nya perspektiv säger jag och stödjer mig upp på armarna. Du är rubbad skrattar han. Det är därför du älskar mig säger jag och faller mjukt ner på golvet igen, parkettgolvet känns kallt mot ryggen. Nej, jag älskar dig för att man kan se dina trosor när du ligger sådär. Han skrattar och om någon av det motsatta könet kan vara vacker så är han det nu. Inte trashigt het som han är ibland, eller läskigt snygg. Han är bara vacker just i det ögonblicket. Jag sluter ögonen. Ler för mig själv. Jag vet att han tittar på mig.

- Kom och lägg dig här med mig en stund?
- Du är störd.
- Man tänker så mycket bättre här nere.
- Man ser dina trosor så mycket bättre här uppifrån.
- Så enda anledningen till att du inte kommer ner och tänker är för att mina trosor syns bättre ifrån din position?
- Mycket riktigt.
- Okej..
Jag tar smidigt av mig de svarta trosorna i spets och kastar iväg dem så att de hamnar en bit bort. 
- Nu finns det inga trosor kvar att titta på, kommer du ned nu eller?
- Du är fan inte klok säger han och ler. Och så ligger vi där, hand i hand och tittar upp i taket. Jag i hans vita skjorta och i min röda kjol. Han i svarta jeans och den där rutiga flanellskjortan han har fått efter sin pappa.

Han sitter i en brun skinnsoffa, rutiga byxor, ruffsigt hår. Jag ligger i hans knä. Jag vill alltid ligga här, trots att jag förmodligen inte känner hälften av honom så vill jag alltid stanna här. Han doftar så gott, hans hand som stryker så försiktigt över min rygg - som balsam för min själ. Tvn står på i bakgrunden. Vi har inte sagt något på flera minuter. Kanske fem, kanske tio, kanske tjugo. Jag har tappat tidsuppfattningen. Sluter mina ögon och känner hans lugna andetag under mig. Jag undrar hur mycket mer av honom som jag kommer att få se. Vintern ligger där utanför fönstret och kyler natten. Jag hade min nya svarta kappa när vi möttes och han såg mig med de där ögonen jag blev kär i. De där blå jag drunknar i. Som förtrollar mig. Får mig att sväva. Plötsligt böjer han sig ned, säger mitt namn. Som i en fråga. Jag svarar inte. Jag är i hälften drömvärld hälften vaken. Jag hör mitt namn igen. Andetag. Sedan de tre orden. För första gången. Jag älskar dig. Min värld försvinner, jag vill öpnna ögonen, kyssa honom över hela kroppen, hålla hans hand så hårt att min försvinner. Men jag ligger bara stilla, vet inte vad som händer. Världen snurrar. Aldrig har jag blivit så lycklig. Aldrig i hela mitt liv har ett ögonblick varit så perfekt. Han lyfter upp mig, mina armar kring sin hals. Jag försvinner in i doften igen. Han är min, bara min. Min fina pojke. Min, min, min. Försiktig, försiktigt lägger han ned mig i sängen. Bäddar ner mig, lägger sig brevid. Sov nu min porslinsdocka säger han. Jag kryper närmare. Känner värmen, lägger handen på hans bröst, känner hjärtat slå. Drar mina fingrar genom hans vackra hår. Öpnnar mina ögon. Jag älskar dig. Jag säger det så tyst att han först inte hör, kryper ännu närmare. Jag älskar dig. Jag älskar verkligen dig.

Han kallade mig rysk rolette någon gång när vi satt där på golvet, i mina tysta tankar undrade jag vad jag hade gjort för att få förtjäna att ta del av han själ. Jag undrade i mitt innersta vad jag skulle ha kunnat presterat i livet som var så pass bra att ödet tilldelat mig den här mannen. Mannen utan gränser, utan krav och med den fulla rätten att kallas den finaste jag mött. Men han var också utan tvekan förlorad i förståelsen för hur äkta mina känslor som kröp upp i huvudet var. Hur hårt han höll mitt hjärta. Mitt liv. Han hade mig i sin hand.

Min bh var försvunnen och det var kallt på golvet, jag rös till. Hans halvknäppta vita Cavalli skjorta kring mina nätta axlar. För stor till och med om jag hade stått upp. Mitt blöta hår droppade ner över ryggen och skjortan blev transparent. Klibbade fast längs efter min ryggrad. Visade konturerna av min kropp under sitt skal. Hans tumme cirkulerande på översidan av min hand, armarna hade jag kring mina knän, fyra ögon med blicken fäst i golvet. Mina ögonfransar var kantade av gammal mascara, tic, tic lät det när jag blinkade. Panna mot panna. "Du är fucked up." Jag svarade. "Du är fucked up." Lampan i taket blinkade till och knastrade, för en sekund blev det svart men lysröret tog kraft till sig och ett svagt, blekt sken fyllde åter rummet igen. Dörren till toaletten längre bort med blått ljus knarrade och jag kunde ha svurit på att den gled upp som av sig själv. Jag var ändå inte i tillstånd att lita på mina ögon så varför ens reflektera.

Ruset släppte och mina fingrar tinade långsamt, likaså mitt hjärta. Jag räknade prickarna i stengolvet, räknade de sköra krackeleringarna i marmordetaljerna. Jag kröp närmare, virvlade in mina händer i hans, tryckte min nästa mot hans hals. Sådär som jag älskar att göra. Försvann in i en famn skapad av lugn, trygghet. Stabilitet. Allt min kropp behövde. Mina spöken försvann, mitt blod började att cirkulera, hjärtat slog igen. Kinderna fick färg. Läpparna fortfarande bleka. Han började sitt arbete med att sanera min själ, två steg fram, ett steg bak.

Ibland finner jag mig själv försjunken i hans armar, funderandes på vad jag gjort för att förtjäna honom. Ibland undrar jag om jag drömmer, när vi kastar saker på varandra, när vi ber varandra dra åt helvete. När han håller sina händer på mina höfter och följer mig genom hela rummet. Och jag vet att de avundas oss, jag vet att de ser oss. Jag vet att de vänder sig om efter oss när vi kysser varandra i rulltrappan. Jag vet att det bara är vi två när vi försvinner in i varandra. Vi är så fruktansvärt fel för varandra i grund och botten och det gör det bara ännu mer rätt. Jag vill inte ha någon som delar alla mina intressen, jag vill ha en chans att lära mig något nytt. Jag vill ha någon som visar mig nya platser, nya vinklar. Nya betydelser. Och visst är vi olika, när vi är på utställningar står vi i olika delar av rummet, för vi faller inte för samma tavlor, för samma konst. Men vi lyssnar på varandra, på vad den andre ser i konstnärens verk. Vad den uppfattar, vad den andre föll för. När vi ser franska filmer tycker vi inte samma scener är den vackraste, men jag ligger ändå med huvudet i hans knä och ser den med honom. Bara med honom. Jag vet att när vi har tråkigt och bestämmer oss för att ha skrivmarathon är vi aldrig nöjda med vad den andre skiver. Men det får oss att utvecklas, att kunna fortsätta skriva på en novell du aldrig skulle skriva själv.

Jag har lärt mig att skriva på hundra olika sätt. Men det beyder mycket, att jag har haft turen att möta någon som delar mitt störta intresse, det som band oss samman från första början. Passionen för att skriva. Och jag vet att våran dröm är densamma, även om det finns sidovägar, även om det finns små vägskäl där vi tar åt olika håll, så delar han det största i mitt liv. Jag vet att han förstår mig och jag vet att han stöttar mig, lyfter fram mig. Uppmuntrar mig. Jag vet att när vi vandrar slussen fram i neonljuset alldeles för sent, och han lyfter upp mig. Sätter mig på ett räcke och kysser mig på halsen, säger; det är bara du och jag. Då är det bara han och jag. Och jag försvinner in i doften av hans varma hals, trycker min näsa mot hans. Känner hans stadiga grepp om min rygg, slappnar av. Kommer inte falla bakåt, han håller i mig. Och då vet jag att jag litar på honom med mitt iv som insats. Och det är så värt det.

>Vi rangordnar våra arbeten, sätter dem på en stege. Fortfarande ett feodalsamhälle i dess modernaste form. Låt oss ta ett sjukhus som ett exempel, en sådan extremt viktig arbetsplast, här räddas liv. Här anses doktorer stå högst i samhällets ögon, under kommer sedan sjuksköterskorna och längst ner på stegen balanserar städarna. Jag ska inte sticka under stolen med att det visst krävs en lång utbildning för att bli läkare och även en hård utbildning för att bli sjuksköterska. Men jag tror inte att det bara handlar om utbildning, det gömmer sig något annat. Vi anser att städarnas jobb är mindre viktigt än doktorernas arbete eftersom de räddar liv, och även sjuksköterskorna står högre än städarna eftersom de assisterar doktorerna och därmed räddar även de liv. Städarna, bara städar i samhällets ögon. Vad som är en intressant synvinkel jag vill att ni tar till er är att ingen kan utföra sitt jobb utan den andre. Ta den högt uppsatta läkaren, han kan inte utföra sitt jobb om han inte har sina sjuksystrar vid sin sida. Det skulle aldrig fungera. Vänd på det igen, självklart skulle inte heller sjuksköterskorna kunna göra sitt jobb om inte läkarna var där. Borde inte jobben vara klassade som lika värda då? För att inte tala om städarna, för utan dem skulle både läkarna och sjuksköterskorna få gå hem. Ett sjukhus ska vara kliniskt rent, det får till och med stänga igen om det inte städas ordentligt. Och vem har ett jobb att kunna sköta då? Inte läkarna i alla fall, inte sjuksköterskorna heller för den delen. Så vi kanske borde öppna våra ögon och se det diffusa med dagens rangordning.