Öppna blickar ser med ett skärpedjup som en lins aldrig skulle klara av, en mjuk fjäder gjord av kortsiktighet faller till marken och suger upp gatans alldagliga smuts. Den blir tung, grå och bortglömd när du trampar på den. Andetagen blir djupare allt eftersom smaken av rädsla stiger för varje utandning, någon ropar på hjälp bakom dig men dina fötter sitter plötsligt fast i marken. Du förstår inte vad som händer. Sedan gör du det för sanningen hinner ifatt dig där du står orörlig, den stannar brevid dig, skriker dig i örat och skakar om dig. har ett fast grepp om dig. Du blundar och ser förnekelsen ta sanningen i hand, den leder den sakta ifrån dig så att du kan gå vidare på vägen. Jag hoppas att det känns bra. Jag hoppas att du känner dig bra till mods med att inte ha gått emellan. För du var där, du hörde allt, du stod brevid henne, men du rörde inte en min. Du höll hennes hand även om hon försökte vrida sina små fingrar ur ditt grepp, vad skulle hon med den till? Det var den enklaste saken i världen du hade behövt göra. För du visste att det var fel. Men du gick aldrig emellan den där gången när han gjorde som han ville med henne. Du bara stod och tittade på medan hon föll till golvet. Tittade på när allt som var hennes togs ifrån henne. När allt försvann bort i en annan tid.

Jag som inte tycker om att bära kjol har just hittat en liten blommig sak som ändrar på det.

Om det finns något jag verkligen älskar så är det ord, tänk så oerhört kreativ man kan vara bara med några bokstäver. Du kan skapa sorg, glädje, hat, kärlek, vackra sagor, tunga kärleksnoveller, du kan sätta känslor på papper. Du kan ge din läsare inspiration, rädslor eller uppenbarelser med dina meningar, med dina sammanvävda bokstäver. Smaka bara på ordet fantastisk, ett sådant där ord man blir glad bara av att höra. Eller orden pojkvän/flickvän så otroligt laddade med så mycket kärlek, ny eller gammal, vilket som, att jag ler bara jag tänker på dem. Eller varför inte ta en titt närmare på ordet framtid, ett ord på enbart sju bokstäver men som rymmer så mycket att det knappt går att beskriva. Är det inte fascinerande att ett sådant litet ord kan ha så mycket tyngd?

Vad som är ännu mer intressant är hur vi förknippar färger med ord, det svarta hatet eller den röda passionen. Vitt är oskyldigt och gult är varnande. Något som finns i våran natur, något som alltid har varit sedan tidernas begynnelse. Se bara på humlan, eller getingen. Två små insekter som i sin brist på kapacitet att försvara sig fysiskt fått använda sig av andra metoder, nämligen dess färger. Gult och svart, eftersom dessa färger just symboliserar fara. Och i deras fotspår har vi följt, med gult ljus precis innan man får köra vid stoppljus, med målande tavlor i alla nyanser av rött som föreställer kärlek i alla dess former, eller med svarta kors som symbol för fara.

Jag avundas författare som sätter spår i människors hjärtan med sina ord, trots att historien i sig lika gärna kan vara påhittad. Jag avundas poeten som sätter sina innersta känslor på ett papper och med hjälp av dennas personliga mönster kan begåvade människor lära sig att känna igen poeten bara genom att läsa dennas ord. men mest av allt avundas jag poetens rätt att kalla sig poet. Just därför att det är ett sådant förbannat vacker ord.

Om jag kunde vända mitt liv i ett ryck, snurra mig om och skaka av mig allt det onda. Skulle du lyckas klamra dig fast då? Eller är du för svag? Skulle du tröttna på mina försök eller skulle du uppskatta min vilja? Tycka att jag var modig som försökte. Ska jag chansa och snurra med risk för att tappa dig, eller ska jag stå kvar och kvävas av mina tankar? Om jag bara kunde slänga mina spöken i en papperskorg, sluta mata avundsjukan, släcka alla rädslors lågor. Göra bilderna till pulver och strypa osäkerheten för det finns inget uttryck i mina ögon när du kastar mig mellan dina förut outtryckta emotioner, glädjen kastar du på mig och sorgen river du ur mig, nu sipprar den ur mina små sår som du åstadkommit i din jakt på lycka. Glädjen du förut gav mig studsar tillbaka, träffar dig med dubbel styrka och jag står kvar, betraktar dig när du för första gången i livet inser ditt misstag. Vänder mig om, tittar inte tillbaka. Går.
Jag var nu fri från att känna gränslös fruktan för att lämnas, för att gå under, eftersom att ha en dispyt med dig mest kunde liknas med att konversera i ett rum där vakum strider mot min strupe. Sakta vred din hand sönder mig och med färglösa remsor av mitt avskalade jag personifierarade jag den trasiga människan. Den svarta människan.
Jag var nu fri från ett svart ögonkast och en utelämnad beöring för det var som att bli kastad in i en betongvägg när du såg åt ett annat håll.

Förundrandsvärda ögonblick slår knut på mina sinnen, åren går isär likt linjerna i min handflata. Smärtan biter till och hindrar mig från att gå för långt i tankarnas förbjudna stad. Förvirringen ligger nära när skamlösa åsikter spottas ut i världens graciösa kvarter medan tystnaden belägrar de bortglömda städerna. De blir till spökstäder där de lever i sin tomhet, utan ljus och utan liv. Inte ens flaggorna rör sig, för vinden existerar inte. Tystnaden dödade. Jag är fångad i ett timglas utan tid, den gick ifrån mig, tiden jag litade på. Kvar blev tomma landskap fyllda med något jag aldrig förut sett. Nya intryck skapade nyfikna blickar där jag gick igenom stadens apati. Människorna utan ljud och utan liv vände sig om efter mig. Ni får titta på mig tänkte jag, men jag tillhör någon annan. Något mer, någon som tycks vara mer än världen. Gröna landskap, blåa älvar, ljusa ögonblick och bruna ben bär jag med mig som minnen, jag förvarar dem i mina vener. De flyter i min kropp och när de passerar hjärtat slår det en extra gång. Sedan flyter de vidare, för att söka mer. Ingen spökstad i världen kan ta det ifrån mig. Jag må ha mina minnen i tystnad, men de finns där längst in. Jag känner det där extraslaget ibland.