Från klockan 14.00 till 17.20 hade vi genrep inför the fashion show imorgon. Jag ber till högre makter att jag inte ska snubbla på catwalken...

Tankarna hänvisar mig till platser jag aldrig varit på. Jag vill fly, vill bort. Till allt annat än det här. Så Jag drömmer mig bort i ett desperat försök att förtränga verklighetens grymma tag om min hals. Jag vaknar, någon drar ner mig, någon har plockat bort pinnarna i stegen. Vart tog Jag vägen, vem har kvar mig? Vad finns kvar av mig att ge dig? Och världens ögon, det som en gång var. För Regnbågen tycks leva i gråskala under mitt skal, när jag ser med mina stängda ögon färgas bilderna innanför ögonlocken sakta till svarta. Du tynar bort i en färglös värld där du inte står ut. Du måste leva, du måste leva. Stjärnorna är disiga i den borstade stål-gråa natten, när vi kisar mot dem som i en sista vädjan att be om hjälp för våran kärlek blinkar de tillbaka likt en SOS signal, ty även de vet att inte ens de själva brinner förevigt. Man kan inte ljuga vackert. Varje gång jag fabulerar gömmer jag det som egentligen är jag och smutskastar mig själv.

Spridda, ostrukturerade tankar faller ner på tangenterna - om sanningen är det enda sanna vi har, det enda genuina språket, vad betyder då en lögn? Är de baserade på feghet, rädsla eller bristen på kunskapen om hur konsekvenserna skall hanteras? Är de baserade på försvar, är lögnerna till för att skydda? I så fall vem, den som ljuger eller den som blir duperad?