Långsamt och fantasifullt fumlar vi i mörkret, letar efter nya nya ärr. Du är så nära att jag andas den luft du andas ut. "Finns du?" hör jag dig viska, jag trycker mig ännu närmare, ditt vita linne skrynklar sig i min knutna hand. Ditt pekfinger dansar över min rygg, målar med din beröring. Förflyttar dig säkert mellan varje födelsemärke, du kan dem. Vet exakt vart de sitter. Du säger att om man skulle rita ett streck mellan dem skulle en fantastisk tavla uppenbara sig. Jag skrattar men innerst inne smälter jag av din röst. Du drar mitt armband med din bokstav jag alltid bär, fram och tillbaka längs min lilla handled. Det skaver lite men jag låter dig hållas. Du berättar om alla resor vi ska göra och alla middagar vi ska ha. Du säger att vi ska bjuda in min bästa vän och hennes kille. Jag skrattar högt och ser framför mig det hela. Mitt i detta kaos av känslor nystar allt upp sig, sakta men säkert. 

När jag vaknar mitt i natten är du borta, jag vänder mig om, går upp. Jag ropar till och med på dig. Du finns ingenstans. Var du någonsin här ens. Doften på kudden avslöjar dig. Du var här, men du gick.

>

Förra helgen var jag och såg denna film, Vicky Christina Barcelona. Fantastisk film, jag skulle säga att storyn i sig inte är särskilt komplicerad men jag skulle nog räkna den till genren konstfilm och då gör det i stort sett ingenting. Ta mig inte fel, handlingen är inte på något vis bristande utan gott och väl genialisk i sin enkelhet. Skådespelarna gör visserligen en stor del med sina kontraster gentemot varandra men Regissör Woody Allen har säkerligen en stor roll i det hela. Ser man till bildvinklar och övergångar blir det mer som en vacker tavla med ständigt nya motiv än en film. Flera gånger identifierade jag mig med alla de tre kvinnliga huvurollerna, tänkte "fan, drömmer jag nu?" eftersom det var så pricksäkert.

Det är en vacker film, både till bild och handling. Den känns på något vis väldigt fransk trots att den utspelar sig i Barcelona, en film som även lyckades påminna mig om att Barcelona är en otroligt vacker stad. Någon som jag tycktes ha förvridigt innan jag satte mig i biostolen förra fredagen. Jag säger nämligen jämt att jag har tröttnat på Barcelona och att det är en smutsig stad. Jag vet inte vad jag har fått det ifrån, de gånger jag har varit där har det funnits tusen saker att se.

Självklart intog jag inte biosalongen med pojkvännen min eftersom Penelope är hans frikort. Han säger att det är någonting med hennes ögon. Jag har aldrig riktigt förstått vad han egentligen menat förrän filmen tog slut. Jag tror att Penelope befinner sig näst intill perfektion i denna film med sina bruna ögon. För att inte tala om Scarlett som jag jämt har ratat och tyckt är den tråkigaste och mest överskattade kändisen av dem alla. Jag har till och med tagit illa upp när någon har sagt att vi är lika, det har hänt några gånger. (Ser fortfarande inte likheterna dock.) Hur som, hon är fantastiskt vacker i denna film, naturlig och intressant. och sedan, vilka fantastiska tavlor de alla gör! De är verkligen i min smak. Jag har någonting för abstrakt konst.

Jag antar att jag relaterar till dig utan att jag egentligen reflekterar över det. Tystnaden är dina ord och musiken är ditt skratt. Ingenting kan jag lyssna på. Om sängen varit en aning mindre hade jag kanske inte lagt märke till ensamheten men nu letar den ensamstående stillheten sig in bland mina vita lakan, under kudden gömmer sig rädslan och under sängen lurar frågorna. Enbart din existens i hörnet av rummet hade gjort det så mycket bättre, kanske hade du då tagit med dig ännu en pusselbit att lägga. Men när jag vänder huvudet upp från vaniljdoftande sängkläder inser jag bara distansen. Du står inte där, jag har ingen pusselbit att lägga och hålet gapar stort där biten skulle ha passat. Ödet håller mig i handen trots mina försök att slita mig ur dennes grepp, rädslans slingrar sig upp längs gaveln på sängen, kamouflerar sig med den svarta färgen. Lägger sig som ett hölje över min kropp, väser i mitt öra, bränner på min hy. Jag vet att den här gången kan jag inte göra något annat än att låta den inta mig.

New.

Jag säger att jag älskar honom för att han stillar min oro, för att han skänker lugn och magi i ett annars så förutsägbart liv. För alla hans talanger och för hans tårar ingen kan se. För att han blöder så mycket. Inuti. Han säger att han älskar mig för att jag är trasig, för att alla ord människor ger mig skänker mig misstänksamhet, för att jag förtär glasbitar och för att jag aldrig kan låta bli att leta efter dolda budskap. För att jag klär så bra i svart. Om natten.

Vi vet båda att efter hösten kommer vintern. Ett okontrollerbart faktum vi måste finna oss i, men tillsammans. Vi vill inte resa i tiden, bara vara. Medan kramsnön under våra fötter blir till djupa spår och musiken tystnar. Jag sa - Ingen har det här. Han sa - Ingen kommer någonsin ha det här. Trots tusentals par passerandes i revy mellan våra händer förblindas vi, bakom ridån av andra minnen och fängslande åttaganden är det bara vi. Två par spår tränger sig djupt ner bland trädens rötter. De kallar oss Romeo och Julia i tystnad. Men jag hör.  

Pink and yellow. Och i mitten? - En liten transparent dröm.

Mina svarta komplement | Martin ställer in kameran

Jag bäddar bland skuggorna kring dina nyckelben och sover över på din halspulsåder. Jag vet att det är förbjudet att älska dig, det är ett svek mot mitt sköra hjärta men jag kan inte låta bli när jag känner hur varmt ditt blod är under mina händer. Jag ser hur dina ögonlock rycker till. Samma dröm väntar mig när jag inte förmår mig själv att hålla ögon öppna längre. När jag välkomnar slöjan av drömmande sekvenser, av dagens alla intryck och undermevetna trådar. Jag lägger min kärlek tillrätta i din väntra hand och önskar stilla att du ska slå upp dina ögon och se hur naken jag är. Hur mycket jag givit bort av mig själv för att kunna älska dig. För att klara av.

Och där ligger du, med kärleken i din hand helt ovetandes och drömmer. Med stängda ögon besöker du det perfekta livet, där ingenting går sönder bara för att du trampar på det, och där vi inte bara är glassplitter en torsdagsmorgon i november. Jag vet att du inte är hos någon annan där bakom dina tunga fladdrande ögonfransar och jag vet att du ser igenom allt jag gör och jag ser att du vill konfrontera mig. Be mig ställa mig upp, sluta ta det jag tar. Men medan något svart trillar ner för min strupe är allt jag ser bara förlorad tid och en önskan att för en gångs skull få bli befriad. Mitt hår likt ett spidnelnät över din mage där jag ligger på ditt bröst, en hand knuten, en i din. Jag önskar att du kunde rädda mig från mig själv.

Ni som läst inlägget nedan vet redan att jag tycker att vi borde engagera oss mer när det gäller utrikespolitiken, det är inte bara inrikespolitik vi ska bry oss om. Därför rekommenderar jag starkt att följa valvakan ikväll/imorgon kväll/imorgon natt. Förslag;

Svt sänder ikväll och imorgonbitti bland annat med K-G Bergström, en rutinerad man med förmågan att ställa de rätta frågorna och hålla allt på en seriös nivå. Det rekommenderar jag starkt. Kräver förmodligen lite allmänbildning inom ämnet för att hänga med men det är bara en spekulation från min sida. Om inte annat kan man man med all säkerhet lära sig en hel del genom att titta på det.

För er som är intresserade men som känner att det är lite för stort och lite för mycket att förstå så rekomenderar jag kanal 5 som sänder valvaka med Filip och Fredrik. Förmodligen mycket mer lättsamt och humoristikt, kan tänka mig att det blir lite lättare att ta in allt på det sättet. Jag kan inte utlova kvalité på programmet eftersom jag bara har sett trailern men jag gissar på att de även finns någon slags faktabas som grund för programmet. Men vem vet med Filip och Fredrik.

Tv4 sänder direkt från ambassaden i Washington vilket gör det hela mycket intressantare, förmodligen med mycket intervjuer och direkta svar.

Som vanligt innehåller morgonenes Stockholm City mest bara skräp men ett uppslag om USA-valet fångar mina trötta ögon. City har tagit in några experter som med anledning av just USA-valet ska besvara frågan om Sverige är redo för en kvinnlig eller kanske någon med invandrarbakgrund som stadsminister. Intressant i sig men eftersom det bara är en dag kvar till valet vill jag gärna ha mer information om hur saker och ting ligger till nu. Istället möts jag av några rader om valdeltagandets stigande statistik. Sedan har City listat fyra punkter om varför det här valet är viktigt även för Sverige.

• Usa är en stor exportmarknad för Sverige.
• Vi har alltid inspirerats av det stora landet i väst. Politiska teorier, statliga utförsäljningar mm.
• Vita husets säkerhetspolitik påverkar hela världen.
• Om klimatfrågan är viktig för nästa president så kommer även vi att märka av det. USA:s klimatpåverkan är enorm.

Sedan är det slut, vad är det här tänker jag och vänder blad bara för att mötas av reklam. Ingen fortsättning? Vart försvann den viktigaste punkten av dem alla? Det första som poppade upp i mitt huvud när jag läste rubriken Fakta: Viktigt för Sverige, var nämligen finanskrisen. Något som ligger oss extremt nära i tiden och som mer än gärna rubriceras som en världskatastrof. Hur USA hanterar den ekonomiska krisen är mer än viktigt för oss, självklart beror hanteringen på vilken regeringstyp som råder. Hur kan detta glömmas bort? Det är inte någonting som bara händer där borta. Människor i Sverige plockar ut pengar som galningar, det råder kaos på bankerna och se bara på veckans händelse då det danska lågprisflygbolaget Sterling gick i konkurs i alla högsta grad på grund av den ekonomiska krisen. Det handlar inte bara om miljoner mil bort, vi drabbas också, våra pensionärer som knappt får ut några pengar framförallt. Men City nämner ingenting av det här. Inte ett knyst. Trist tycker jag. Kanske är jag ute på helt fel spår, rätta mig gärna om jag har fel i så fall - men enligt mig är det en extremt viktig punkt som borde ha fått stå med och som vi svenskar borde upplysas om.

Jag finner det sorgligt att läsa dina poserande resonemang och texter. Säkerligen lägger du ner mycket tid på dem, försöka få dem att låta mer mogna än vad du är. Varför skirver du inte bara från hjärtat? Varför slå upp varje ord i den elektroniska ordboken. Jag vet att du längtar efter att bli sedd som vuxen men tro mig, ta vara på att du fortfarande är liten. Spela inte någon du egentligen inte är innerst inne för att tillfredställa andra, anta inte utmaningar bara för att visa upp dem för någon annan. Det är inte äkta livskraft, det är tragik. Du vinner inte den du vill ha när du är någon annan för han ser rakt igenom dig, du vet att han läser mellan dina rader. Att du blir så mycket mer transparent när du spelar än när du är dig själv förstår du inte. Ibland skriker du ut hans namn, ljuder dovt i den tårvåta kudden. Varje gång får jag stå brevid och hålla din hand. Jag vet att det gör ont, och att livet inte alltid är värt att leva. Jag känner dig och jag vet hur du reagerar, jag vet hur du försöker. Jag älskar dig men du måste vara den du är och inte anstränga dig för mycket, en dag kommer du inte ihåg vem du egentligen är och tappar bort dig själv på vägen. Hur ska du då veta om han älskar dig eller dina spel? Du är så bra som du är, utan charader och masker.

Vi har besökt ryska marknader där allt och lite till finns. Besökt konstens näste. Shoppat loss i de stora galleriorna som ligger tätt intill varandra. Begravt oss i fashion week moskva och tragglat oss igenom estniska och ryska modetidningar som är bra mycket mer kreativa än våra svenska tråktidningar. 50% är ryskatalande människor i Tallin och sovjetunionen har defentetivt satt sina spår. Monumenten är många efter krigstiden och historian kan göras oändligt lång. Jag antar att ni inte är lika intresserade som jag så ni slipper.

Vi har spenderat tiden på ett mysigt spa-hotell (bilder ovan) och bara varit. Fyndade dessutom lite ryskt vintage. Tavlan som hängde över sängen var fantastisk. Säkerligen billig och sedd som skräp rent professionellt sett, men jag älskar den. Det var som om en dikt hade fastnat på den.