"Åh nej, du är sådär estetiskt korrekt Emma." - Linda.

Estetik och symmetri. För mig är det konstens egen filosofi, ett systematiskt förskönade. Något vi möter varje dag både med våra nyvakna ögon och med våra spröda fingertoppar. En tavla, en vägg, en skulptur, en byggnad, ett ansikte eller en händelse. Något vi tillämpar för att avgöra om något är vulgärt, oattraktivt, simpelt, charmlöst, välskapt, dekorativt, ljuvligt. Eller kanske irriterande. Något vi vill rätta till eller något vi beundrar skönheten i. Visst anser vi att frukten av en symmetriskt uppenbarelse är en korrekt form av konst. Se bara till det så kallade gyllene snittet. Om jag inte minns mig fel handlar det om jämnvikt samt förhållanden och finns både i naturen, bladens placering på en stjälk tex och i våra mest kända tavlor. Mona Lisa bland annat. Det handlar om exakta matematiska uträkningar, linjer och kroppsliga propotioner. Jag skulle kanske säga att det var förhållningsregler. Men det skulle nog inte konstnärerna säga. Konsten ska ju vara fri. Fri från regler och riktlinjer. Men ärligt talat tror jag att konsten behöver vissa direktiv, men att konstnären i sig får välja om denne inte vill hålla sig inom ramarna och leka med elden eller gå den säkra vägen och välja skönheten som ligger i symmetrin. För jag tror att utan regler skulle det inte finnas någon som ville bryta dem och då skulle konsten heller aldrig utvecklas, utan rebellisk konst vore världen lite tråkigare och utan symmetrisk konst vore världen lite fulare.

Jag älskar att provocera människor. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men jag antar att det är för att jag alltid är ute efter nya reaktioner. Det finns en viss spänning i att se hur långt jag kan gå. Innan det smäller. Det handlar inte om att vara genuint elak eller att spotta ur sig elakheter i någons aniskte. Inte om att Ständigt störa någon. Det handlar om verbal provocering i form av argumentationer och diskussioner. Det handlar om val och kärlek. Det handlar om att sätta någon på prov samtidigt som jag själv får något att tänka på. Om jag möter någon som lyckas hålla sig på vägen och inte slänger igen dörren efter två minuter det vill säga för då är personen i fråga inte ett dugg intressant för mig.

- Varför? Jag måste omge mig med människor som har åsikter. De behöver inte vara skickliga på att argumentera, men varje människa som har en åsikt kan välja att stå för den - eller slänga igen dörren när det blir mothugg. Jag älskar att lyfta fram det hos människor. Tvinga dem att välja. Se vilka de gentligen är. Därför kan jag ibland slänga ur mig något jag vet att att denna aldrig skulle hålla med om, och kanske inte jag heller. Jag vill höra hur de tänker efter, hur de formulerar sina argument, hur de soreterar i huvudet. Kanske förlorar jag när samtalet är över, kanske vinner jag. Det spelar egentligen ingen roll så länge jag har fått vara med och föda nya åsikter.

23:43 25 oktober. Tot ziens Zweden.

Jag trodde att Reinfeldt skulle krossa Sahlin i kvällens KG (grundat på förra årets insats mot Persson) men jag måste erkänna att Sahlin behöll lugnet mycket bättre än Reinfeldt och det vinner man som bekant oftast på i en debatt. Men som vanligt tog hon till för mycket gester som gör det hela väldigt otrevligt, lär hon sig aldrig? Hon kommer förmodligen att snubbla på det. Som alltid har Reinfeldt svar på tal och snabbfrågorna tog han hem enligt mitt tycke, Sahlin får nog fila på att se skattehöjning som en positiv sak. Jag tycker att det är en fifty fifty fråga när det gäller Sahlins upprepningar, det ger intrycket av att hon inte har något annat att säga när hon inte kommer med något nytt men och andra sidan så går det in hos oss tittare mycket starkare när vi får höra det flera gånger. Plus för att Reinfeldt tog upp det konkreta exemplet med undersköterskornas lön efter socialdemokraternas förslag om skattehöjning. Det kommer göra stort intryck. Men som sagt, det här är bara enligt mig. 
Såg du debatten? Vem tyckte du vann?

Jag såg dig rakt ögonen, bad dig, fastna fan inte för mig den här gången. Du är ingentng och ingen kommer någonsin känna til ditt namn. Du kommer bli bortglömd för den du valt att vara och ihågkommen för den du valde att aldrig vara. Kom fan inte tillbaka till mig, du fick din chans. Du brände dina broar jag jämt så hängivet byggde åt dig. Självupptagna svin. Du är ingenting fattar du det. Alla dagar du spelat mig, alla dagar jag spelat dig. Alla de gånger jag ljugit för dig. Alla gånger du gömt mig bakom lögner när hon frågat. Alla gånger min parfym på dina kläder ställt till det för dig. De är över. Vi är ingentng. Vi var aldrig någonting. Vad har du för rätt att komma tillbaka och tro att du kan vända upp och ner på min tillvaro, Ingen. Jag skulle kunna köra dig till marken. Få dig att be om försoning, få dig att se ditt liv gå sönder. För jag vet mer om dig än alla andra tror. Hur kan du ha glömt vad du berättat för mig, tvivlar du på min förmåga att spotta ut sanningen? Jag är inte din hemlighet längre. Och ska jag vara ärlig så ångrar jag att jag någonsin var det.

Jag tjatade, rev och slet i alla hans sinnen. Bankade förbrilt på hans hjärta med båda mina händer medan jag skrek. Släpp in mig! Släpp in mig! Jag ställde mig i vägen för alla hans andra tankegångar, tatuerade in; Varför låter du mig inte älska dig på hans vilsna själ. Så att varje resa i sitt inre skulle påminna honom. Jag satte eld på marken så att varje steg han skulle ta skulle göra honom oförmögen att ta ett till. Längre bort från mig. Jag stängde in honom mellan galler av förmaningar och okrossbart glas. Byggde en mur av skuld.
 
Det var aldrig min mening, det var när taggarna kring mitt slutna hjärta slingrade sig varv efter varv för att slutligen skära det itu som jag tappade kontrollen. Mina sinnen förvreds och mina tankar flög. Jag diktade upp en verklighet med rötter i hallucinationernas land. Mina ben sprang, mina vener fylldes med vasst rosenrött blod. Mitt hjärta gav sakta med sig av taggarnas ondska. Liver flöt iväg med svartsjukans ström. Sedan försvann allt, det rann av - i samma sekund dina steg riktades bort från mig.

Kommer du ihåg den där gången du inte ville ha mig där, då jag bröt mot alla oskrivna lagar. När jag förvred mina käkar i mitt försök att få dig att se. När dina knogar vitnade och mina ögon tog form av monsunregn. När du släppte allt i ett ekande trapphus och la armarna om det svarta som rann ur mig. När du lyfte upp mig och bad mig hålla om din hals, la händerna mot min rygg så att jag aldrig skulle kunna falla. Kommer du ihåg hur svart ditt vita linne blev av min trasiga mascara, hur vi gick på skattjakt efter tändstickor den kvällen. Ljusen var av samma kulör som dina ögon, spontant utplacerade på ditt bord. Hur du försiktigt placerade mig i din soffa och torkade bort känslorna från mina kinder. Hur du serverade mig svartvinbärssaft i ett vinglas och somnade med armarna runt mig, som om att du aldrig ville att jag skulle gå. Hur du, när vi tagit oss till sängen under natten, drog mig intill dig flera gånger. Som att jag inte var tillräckligt nära. För jag glömmer aldrig.

Hur ska jag kunna väja för hungern i din blick elden som dansar kring din pupill käkarnas anspänning lockarna kring dina tinningar och staden staden som ständigt rusar förbi spårvagnens fönster var det igår idag eller imorgon jag kan veta genom att se ner på mina ben och vad som klär dem jeans eller kjol? Och mina axlar läder eller strävt tyg? vissa ansikten etsar sig fast ibland låser blickar i varandra främlingars blickar som vidrör med sina ögon vissa dagar känner jag mig som en magnet jag känner blickar bränna från sidan bakifrån och rakt framifrån och vissa dagar gör mitt överjag en deal med mina drifter så höjer jag blicken och möter den som ser mig

ibland händer saker som tagna ur en bok eller en film ibland möter man samma blick en gång till och förundras över igenkännandet trots det flyktiga, händelser som löper likt purpurfärgade trådar utanpå vardagens alldagliga bruna och grå och jag såg att du såg att det var jag ska vi säga hej nästa gång vi möts?

Av Alexandra Andersson.
Ur: Nio dikter.