Det känns som om det var igår vi satt på min balkong i vårsolen med matchande leopardunderkläder och talade om framtiden, jag och Linda. Medan solen gjorde sitt med våran bleka hy försökte jag tala om hennes flytt, men hon avfärdade det hela samtidigt som hon gestikulerade med händerna, "det är ju hundra år tills dess Emma!." Vi talade om annat.

Nu är vi ändå här, hon flyttar snart. Bort från Mälarhöjden, bort från villan, in i hennes egna lägenhet. Alla tycks flytta. Jag får agera smakråd när paren jag känner flyttar ihop och ska måla fondvägg, jag får se bebisfoton när mina vänner precis fått barn. Jag får lyssna på hur dyra barnvagnar är. Det känns mest som om alla är gravida, flyttar ihop eller flyttar hemifrån nu. Jag inser, det är min tur snart så jag loggade in mig på mitt skb-konto för att se vart jag stod i bostadskön. Och visst stod jag som etta på ett flertal lägenheter men ingen av dem hade ett läge jag ens skulle tänka två gånger på. Det tar sin lilla tid det här, om 1.5 år har jag stått i kö i 20 år och därmed bör jag enligt rekommendationer på hemsidan kunna få en bra lägenhet i innerstan. Och jag känner nog det, att det är värt att vänta de där åren på det där läget. Men det skrämmer mig nog lite ändå, att framtiden är så påtaglig. Det är tid att sortera sina drömmar och satsa på det jag verkligen vill. För framtiden kommer, med stormsteg. Men än så länge står jag bara etta på lägenheter på ställen som hässelby och därmed pustar jag ut och väntar ett år till.

Det krävdes extrem kännedom om stans alla kvarter och smågator för min uppgift så vem passade inte bättre att ringa än Lars Malmlöf. Stockholms stadskännare, även känd som min morfar. Så vi vandrade söders gator upp och ner, det kunde inte ha blivit bättre. Sedan drack vi svartvinbärssaft och gick igenom några av hans tavlor, han samlar nämligen på konst. Främst tavlor. Väggarna i lägenheten som har drömläget på St: Paulsgatan är fyllda med oljemålningar, akvareller och skisser. Annars är det tapetserat med bokhyllor som är sprängfyllda. I vardagsrummet hänger en gigantisk kristallkrona och möblerna är så stora att det får plats minst två stycken av mig själv i en fotölj.

Jag ligger med huvudet i ditt knä medan taxin rullar fortare. Jag blundar och du sätter fingertopparna mot mina ögonlock, som bara för att finnas, för att röra. För att få mig att drömma. Bakom mina ögonlock ser jag ändå dina blå ögon och ditt vita kors du bär runt halsen, det du fått. Jag känner att taxin svänger och hur du vevar ner fönsterrutan några centimeter. I våran isolerade tillvaro flyter stockholmsnattens alla aromer och kyla in. Belägrar det svarta taket. Du lägger din svarta trench som legat löst på andra sidan sätet över mina axlar och jag måste ha somnat till för jag kommer därifrån bara ihåg när du snubblar in med mig i hissen, lyfter upp min haka samtidigt som du kysser mig och viskar det jag vill höra. Sedan sätter du på dig den där allvarliga minen som för att rättfärdiga det du nyss viskat. Stapplar ur hissen. Du är för full för att hitta nyckelhålet och likaså jag. Vi sjunker ihop med ryggarna mot dörren, du tittar på mig, jag på dig, skrattar panna mot panna. Hur kan allt bli så fel när vi är tillsammans. Hur kan allt bli så rätt. Lampan i trapphuset släcks. Jag ser ingenting, det är becksvart. Och precis innan paniken bryter ut fumlar du tag på min hand, du vet hur mörkrädd jag är. Du vet vad som har hänt. Och plötsligt är inte längre det svarta skrämmande, det är bara stilla. Min klack skrapar mot stengolvet när mitt ena uppdragna ben hasar ner. Bryter tystanden. Ekar. Kanske är vi mer synonyma än vi tror för våra andetag håller varandra i handen. Jag känner det. Jag kan ta på det. Och där i mörkrets tystnad och stilla liv säger du det du aldrig någonsin sagt till henne.

Jag vet inte vad du hör - änglatrumpeter eller djävulstromboner. Jag tror inte att du känner dig bekväm i att se mig i lyckorus, det passar dig inte. För en lycklig flicka går, var det inte det du sa? När löften om lögnernas frånvaro i våra själar instiftades, när dimman i våra ögon bedövade det som får oss att se rätt och fel, när suset i öronen överröstade alla förmanade ord. Då, just då, var även det en lögn. Du är fortfarande kärlekens unga mardröm, ett spöke, en demon, en vilseledande fyr. Ett solskensstycke med noter av svartaste kol, symfonin döptes till tragik. Du klarar dig, går aldrig tillräckligt långt för att någosn ska kunna döma dig, men matar mig med meningar du vet att jag torterar mig själv med. Om, och om igen. Men jag fann källan, det var inte en mänsklig eldsvåda du startade med passionen som bränsle. Och det var inte ett mänskligt isblock du släckte den med.

Jag vet att du känner att ditt liv är kantat av svek och tårar, att du undrar varför tryggheten valde att lämna just dig. Men jag ber dig, dölj inte dina talanger i det svarta hålet som ångesten skapat inom dig, du är för värdefull för det. För vi alla beundrar dig, dina tankegångar och ditt sätt att vara. Och du visar det som bäst när du inte är rädd, det är rädslan som förtär dig, som gömemr dina talanger i sitt svarat näste. Jag vet att du kan kämpa och jag vet att du är stark.
Men, jag vet också; att ingen kan hjälpa dig genom nattens immande luft. Och jag vet att de andra tror att de kan, men jag vet att ett löfte om evig vänskap inte är att lita på för dig. Och jag vet att livet inte alltid är värt att leva genom din ögon, för jag har sett det så många gånger själv. Och i mitt hjärta gör du hål med dina hårda ord om dig själv, sårar mer än de du kastar på mig. Jag vet att saknaden skadar. Den gör ont. Men mata dina talanger med dina svarta hål, och du kommer bli riktigt stor.

Kanske ligger det en dimma under dina ögonlock, kanske vill du bara vara blind. Vi tog ett steg i taget men du vände dig ändå om. Jag såg från första början att ditt hjärta var fött i en slöja av sorg, att det var skadat redan under livets första sekunder. De tog din kropp och exponerade din innersta längtan för hatet i andras ögon. Visst var det ett svek, men aldrig ett misstag. Och det finns inget du kan ångra, för deras handingar med det som är ditt suddas ut stund för stund. Jag vet att de glömmer, men inte du. Men måla dina väggar svarta, rista in deras namn under din tunga så att du aldrig mer kan uttala dem. Öpnna dörren till likgiltighet och lås dörren till hat. Jag vet att du har nyckeln längst där inne.

En kaj i månens sken. Slussen tyst, krogarna mer översvämmade än vattnet under våra fötter. Krossat glas längst de ihåliga plankorna som utgjorde fotfäste. Jag hade tusentals frågor, du hade tusentals svar. Och visst kunde jag ana stjärnorna bakom molnens hastiga rörelser, gnistrande diamanter mot ett midnattsblått sidenlakan. Men vad fanns där att hämta när du satt brevid och höll min hand. Hade du gått hade jag drunknat, för likt ingen annan förlamade din frånvaro mig. Slet tag i mina muskler mina vener, men även min förmåga att kunna skilja på rätt och fel. Du fick mig att göra allt jag aldrig skulle göra, och du fick mig att älska det. Fortfarande idag skulle du kunna ringa upp mig be mig göra allt som strider mot världens regler. Jag skulle vara där på två sekunder. Och både du och jag vet att du är en akilleshäl i dess mest mänskliga form.

Nothing feels right when im not with you,
sick of this dress and these Jimmy Choos.

trots att du säger att jag känner dig bäst av alla
är du enbart ett svart papper när jag ska sätta mig ner för att skriva
raderna flyter enbart ihop
trasslar
skriker
flyter bort
snälla bygg mitt fort

genväg, trängsel
för många människor
så sök mig
och finn dig
älska
tro och stanna
håll din hand emot min panna

möte utom räckhåll
löv, vatten sprudlande liv
när jag plockar
kastanjernas skal
tand mot tand
hand i hand

så samla minnen
och
andas;
höstluft
kyla
sorg och tro
det är inuti dig jag vill bo

Igår var det som bekant middag på GQ i Lindamore anda med en massa snygga människor. Man har inte ätit mat förrän man har ätit där. Ärligt, det finns inget jämförbart, varken estetmässigt eller i smakväg. Det var även inkluderad champagneprovning vilket resulterade i en billig kväll när det sedan var dags för krogen. Trots att jag inte druckit upp ett enda av de sju glasen helt. Det är skönt att vara billig i drift.

Och så var det utgång, Denise var smashing i sin klänning och med sina bruna ben. Linda har aldrig varit så snygg i håret, Johanna är en naturlig skönhet och jag blev inte förvånat när alla, verkligen alla vände sig om efter henne igår. Frida var het i sitt nya vita spetslinne, Mikaela ägde dansgolvet, Elins blonda hår var som guld i nattens ljus, Jenkas leende sken och Wendelas söta ansikte lös upp lokalen. Nu talar vi om några tjejer jag känt hela mitt liv. Någon av dem sedan BB, två av dem i 17 år och en av dem i 8 år. Det var över ett år sedan vi alla var samlade, ingen sjuk, ingen bortrest. Och det kändes så skönt. Så fruktansvärt mycket klärlek.

Sedan träffade jag på en massa människor jag inte sett på ages, människor jag ständigt ler när jag är med. Johanna som alltid skiner med hela ansiktet och Hannah som måste vara den absolut roligaste människan jag mött. Och det var så skönt att träffa dem igen även bara för en timme. Fick mig att tänka på alla upptåg vi hade för oss på vårat hotellrum i Lloret de mar för något år sedan.

Det var helt enkelt en riktigt bra kväll igår. Nu ska jag gå ner och krypa ner brevid Kimmie igen.

Vi går balansgång i nattens mörker en sen höstnatt. Två par vita converse synkade på mattan av jord och fallna löv. Går vägen alla andra går när de ska till centrum, genar genom skogen. Jag får en kvist i ansiktet och såret över kinden svider, biter, river. Jag vet att jag får skylla mig själv för om jag inte hade varit så ivrig att följa din ryggtavla med blicken hade jag sett den. Skogen tar slut men bara gatulyktorna utanför Ica gör skillnad. Vänta här säger du utan att vända dig om. Jag ser hur du går in, din kantstötta gångstil. Din doft ligger kvar i luften. Jag smakar på ditt namn, formar läpparna. Säger bokstäverna tyst. Andas ut ditt namn. Tänker på hur du ser mig, innan vi gick sa du att det såg ut som om någon spillt ut rödvin på mina läppar, planterat rosor på mina kinder och satt all världens magi i mitt födelsemärke på vänstra kinden. Jag hade slagit ner blicken och rodnat så mycket att jag undrade om du inte skulle ändra dig och säga att det var pioner som hörde hemma på mina kinder istället.

Och jag visste, där jag stod lutad med huvudet mot Icas ojämna betongvägg att du kände mig bäst av alla. Du som varit på flera platser på min kropp och i min själ än någon annan. Och jag förstod, att jag hade dig när du kom ut med ett hjärta i gelé. Ett rött världsomskakande budskap
- Det här är mitt hjärta, du får det. Det är ditt. Föralltid ditt.

Jag är den där förhållandetypen som inte klarar av temporära vistelser i någon annans säng eller för den delen, i någon annans hjärta. Jag fördömer inte de som valt att leva sitt liv så, absolut inte, men jag skulle aldrig göra det själv. När jag är kär, då är jag kär. Är jag med någon då är jag det, då ser jag en framtid. Vissa skulle kalla det naivt. Jag kallar det kärlek.

Vissa tycker att kärlek är något man haft, något man delat. Något man haft förut. Jag tycker att kärlek är det man skapar nu, det som kommer. För man utvecklas ständigt och det som var kärlek för ett år sedan för mig är inte samma sak som vad kärlek är för mig idag. Jag vet, för när jag var mindre, tyckte jag att kärlek var att killen började lämna kvar saker hos mig, att han ringde mig när jag minst anade det, att han sa saker ingen annan sagt. Jag skakar på mitt huvud åt mitt omogna beteende. Jag visste ingenting om kärlek. Trots att jag trodde det. Ingenting av det idag är någonting mot det jag kallar kärlek idag, för den visar sig som starkast i hårda situationer. Och visst kan det kännas skönt när jag vaknar till det där fina smset på morgonen, eller de första månaderna när man inte bråkar och allt bara är ljust. Men det krävs en svart händelse där jag får bekräftelse på att killen jag har vid min sida inte bara står just där brevid, utan även bakom mig, för att jag ska kalla det riktigt kärlek. För det är ju så livet är, det är inte alltid rainbows and butterflies. Så varför ska man tro att ett förhållande är det.

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kierkegaard
Dansk filosof

Jag planterade ett frö hos dig, lät det växa, lät det gro. Hoppades att tillit och värme skulle växa inom dig. Vad jag inte såg var att det svarta som fanns inom dig kvävde det lilla livet som försökte sprida sig inanför din hy. Och jag gav dig det finaste någon skulle kunnat ge dig, beundran. Men du slog bara bort det. Som att om du slog bort det jag gav dig skulle även jag försvinna. Och vi känner inte varandra, trots att alla säger att vi är så lika. Att jag är en kopia av dig. Och både du och jag vet, att vi spelar i varandras närhet. Charader med livet som timglas. Så många gånger du gjort klart för mig att du inte vill ha med mig att göra, lika många gånger kom jag tillbaka. För jag kan inte gå. Och jag kan inte glömma.

Du utnyttjar bandet som binder oss samman, bandet jag inte kan rå för. Hade det varit vem som helst, hade jag gått. Men du är inte vem som helst, även om jag inte kan rå för det heller. Men du vet att sanden i timglaset börjar sina, och du vet att jag vet. Det gör dig stressad, förvirrad. Och ska jag vara ärlig har jag ingen aning om varför jag fortfarande står brevid dig, för det är det jag gör. Sväljer ord och tilldelas nya demoner. Demoner som kommer att finnas kvar långt efter att sanden runnit ut.

Jag talar om oro och ensamhetskval.
Jag tigger dig om att förstå mig.
Men ändå - jag sållar försiktigt mitt tal.
Jag släpper dig inte inpå mig.

Försiktigt, försiktigt! Man vet inte än,
kan inte säkert bedöma...
Men vad är jag rädd för -du är ju min vän-
nu har jag väl inget att gömma?

Åjo, säger skräcken i min själ. -
Javisst, det är alldeles riktigt:
det sanna inom en skall tigas ihjäl -
försiktigt, försiktigt, försiktigt!

Anna Greta Wilde

Jag följer inte trender för att de är just trender. Jag inspireras av dem, och skulle aldrig sätta på mig något som jag inte trivdes i, enbart för att det hänger på varje galge i stan. Det måste kunna motiveras, varför jag gillar trenden, för att jag ska sätta på mig det. Ta en av höstens största trender som exempel, alla bär spets nu. I alla former, färger och på alla sorters plagg. Men ändå, jag älskar det. Varför? Jag tycker det är som konst på hy. Vackra mönster och slingriga konturer smälter samman med mina ben när jag bär mina spetsleggings en regnig morgon. Jag är påklädd men visar ändå sexig bar hud när jag drar på mig min långärmade tröja i svart spets för en utekväll. Det finns tusen möjligheter. Jag tar dem.

Skulle det vara så att jag fann en trend jag gillade men som inte passade min kropp skulle jag aldrig ta mig an den trenden. Jag har inte många regler när det gäller mina klädval men nummer ett är att plaggen ska passa min kroppstyp. Det är ingen vits för mig att sätta på mig utsvängda jeans, det ser bara inte klokt ut. Inte heller att sätta på mig en knälång trench. Jag försvinner och känner mig som ett tält. Och eftersom jag är kort, tar jag hänsyn till alla knep som gör att att jag ser längre ut. Inte för att jag inte trivs som kort, det har sina fördelar också. Men för att jag ser slankare och helt enkelt bättre ut. Enligt mig kan man inte alltid följa trender. De är helt enkelt inte anpassade för alla. Jag väljer mina. Gör om dem. Inspireras av dem. Gör nytt av dem.
Det blir mer Emma då.

Jag vet. Jag är hopplös. Jag går människor på nerverna med mitt ständigt motsägelsefulla beteende. Jag tar gärna en diskussion, även med en främling. Fast helst vid middagsbordet. De här hemma säger att mitt mellannamn är envis och jag tycker själv att jag aldrig har fel. Även om jag har det. Fast jag har ju aldrig det. Skämt och sido. Ibland argumenterar jag till och med för något jag inte står för, bara för att skapa en diskussion eller för att jag älskar utmaningen. I alla lägen är det inte fullt så uppskattat. Men jag vinner, alltid, undantages när jag sitter i tvist med pojkvännen. Jag ligger i lä där. Men egentligen är det inte känslan av att få vinna en argumentation som lockar mig, utan att få föra den frammåt. Även om jag har mina starka åsikter (och tro mig, de är starka) så är jag mycket väl medveten om att jag lär mig från andra. Att lyssna och ta del av andras åsikter är ändå det som bygger mina egna, även om det är motsatsen.

Det är lite som när jag läste Göran Perssons självbiografi Min väg, mina val i vintras. En bok som i allra högsta grad är en självbiografi men som även innehåller historia över svensk politik. Självklart skriven ur en socialdemokrats synvinkel. Folk i stort sätt skrattade ut mig, först i skrattåget stod Linda och Kim, eftersom de tyckte att den politik Göran Persson hade bedrivit var värdelös, tyckte de inte heller att det var någon vits med att läsa boken. Du är dessutom inte socialdemokrat så vad ska du med den där till sa dem. Mycket riktigt, det var jag inte. Men denna man som skrivit boken har haft ett otroligt stort inflytande på svenska folket, och även om inte hundra procent av befolkningen står bakom honom har han lyckats jävligt bra. Och det är beundransvärt, vare sig jag står bakom hans åsikter inom politiken eller ej.

Vad jag vill säga? Du kan lära dig minst lika mycket av dem du tycker har en vrickad syn på livet som av dem som tycker likadant som du.

Två ögonkast och det är mörkt i rummet. Hjärtslag högre än andetag. Så fel. Så rätt. Så ingenting. Så fruktasnvärt fantastisk. Och jag vet, för intensivt. Men ändå, sedan när blev det förbjudet att kasta känslor på varandra? Sedan när gjorde fysiskt våld ondare än psykisk. Aldrig. Han krossade mina läppar, förtöjde mitt hjärta i en hamn utan namn, höll mig fången i et land där passionen står över realiteter. Och jag fann mig, i min situation. Mitt liv efter hans regler. Och jag följde dem slaviskt, i tron om att rätt liv gick att uppnå genom lojalitet. Men någon lärde mig att det finns en gräns, där fängelset tar över en annan människas liv. Där lojaliteten uttnyttjas så till den grad att ramarna denna måste leva inom aldrig går att töja på. Och jag öppnade min ögon. Min grå ögon som du fortfarnde säger är djupt blåa. Och jag såg.

Så jag gick där på vägen, med nyckeln kring min hals. Testade varje dörr som kom i min väg, varje lås, medan jag funderade på vad som skulle hända när jag hittade rätt dörr. Skulle jag gå ut? Obemärkt? Var det verkligen rätt? Vad skulle hända? Det var inte läge att explodera. Jag visste inte om jag ville rymma, för vad fanns det egentligen att rymma ifrån? Var inte allt bara i mitt huvud? Och vad fanns det egentligen att finna?

Jag tog mitt steg så fort jag fann dörren ut, den stavas Kim.