Nytt på tavellisten.

Nu har två av mina tavlor torkat helt, självlart har jag en mycket stark tanke bakom de båda men håller det för mig själv den här gången.
Saker och ting blir för uppenbara annars och vitsen med abstrakt är väl ändå, i varje fall för mig, att det inte ska vara uppenbart. Men för att förtydliga eftersom det är väldigt svårt att få en bra bild så är tavlan till höger ett hjärta som rinner ut i omgivningens mörka färg.

Håller mig vanligtvis till mörka färger så som blått, svart och rött, precis som i tavlan till höger men nu testade jag att måla med lite andra färger än vad jag vanligtvis gör. Nu får de stå där ett tag så får jag se om jag trivs med dem.

De som stod där innan tror jag att jag ska ge bort till en fin vän som ville ha dem, de var ändå målade till honom ursprungligen.

Om det är något som är tråkigare än att dammsuga så är det att deklarera. Jag ska betala restskatt för att jag sålt av mina fondandelar, jag ska betala det för det, bla bla bla. Sedan är det en massa krångel med firman och sedan är det en massa krångel med folkbokföringen, sedan är det en massa krångel eftersom jag varken har giltigt pass, e-legitimation eller något anat id. Sedan är det strul med gamla abonnemanget och sedan har min bok jag skrivit fastnat på vägen...ja i can go on forever. Tur att det är vackert väder. Ett plus i alla fall.

"Jag sökte dig och fann mitt hjärta."

- The notebook.

Jag har världens bästa skrivarmiljö, en av mina balkonger vätter nämligen mot Stockholms innerstad. Det är en fruktansvärt inspirerande plats att vara på, trors sin lilla storlek.

Till höger har jag Kungliga Operan som rent arkitekturmässigt kanske inte är så inspirerande, men ibland fantiserar jag om vad som pågår där inne. Den mest poetiska miljön? En teaterscen.

Framför ligger vattnet med diverse båtklubbar längst efter kanalen. Om jag vänder huvudet till höger kan jag se finlandsbåtarna när de är på väg att lägga till vid kajen i slussen. Kaknästornet tornar upp sig intill synfältet. Till vänster Henriksdal och dess gräsliga vattentorn. Men det gör inget, ingenting är perfekt utan en defekt och detta vattentorn är min defekt i denna utsikt.

Jag ser siluetten av stadshuset och dess tre kronor långt borta, nattetid ser jag hur NK-klockan snurrar, röd-grön-röd-grön. På sommaren ser jag fritt fall på Gröna lund åka upp och ner men nu står den stilla logiskt nog. Kanske lika bra, det är tillräcklig mycket som går upp och ner i mitt liv just nu...

Mitt vardagsrum förvandlas till en salong, stolsraderna av röd sammet skimrar i dunklet. Plötsligt dras gardinerna framför scenen isär och framför mig uppenbarar sig svek och toma ord. Jag observerar denna aktör framför mig, hur han leker med livet. Med mig. Han kan sina repliker utan och innan, en modern romeo och en trasig själ. Men när andra akten börjar, "sanning och tillit" som den heter, så glömmer han sina repliker och får inte fram ett ord. Ser nästan patetisk ut där han står i strålkastarljuset jag svept över honom. Manuset är trasigt.

Jag applåderar inte. Jag rör inte en min, hans spel är över och han visade att han uppenbarligen inte var tillräckligt skicklig för att fullfölja vad han började med. En fantastiskt pjäs, ett stycke skriven av högre makter, magi mellan raderna. Men den fantastiska pjäsen slutade i fiasko och den enda åskådaren gick därifrån med tanken att hon aldrig skulle återvända hit igen.

Det var flera veckor sedan jag senast sov i destruktivitetens vita lakan. Förmodligen står min nätta laktosmjölk kvar längst in i hörnet av kylskåpet, trots långt passerat utgångsdatum. Men det är väl det enda egentligen. Mina kläder ligger tydligen i källaren och därmed gör jag mig inget besvär med att sakna dem. De kan ligga där och glömmas bort, tappa min doft och inta källarmörkrets andetag. Jag bryr mig inte.

Själv bor destruktivitetens saker i en byrålåda jag aldrig öppnar annat än när jag råkar dra ut fel de stunder jag letar efter krimskrams i lådan ovanför. Då brukar jag stänga den lika fort som jag öppnade den och låtsas som ingenting, men varje gång tänker jag att jag ska flytta på dem - till en plats jag aldrig rör vid. Men förmår mig aldrig att ta i sakerna så de förblir kvar.

Jag målar mina färgstarka oljetavlor i destruktivitetens Cavalliskjorta, som nu inte är särskilt vit längre, men det kanske är underförstått. En hämd i sig, en fattig hämnd kanske, men det känns bra att förstöra fina saker, det finns nämligen ingen magi i att förstöra billiga, fula, värdelösa saker. Jag fläckar ner det vita transparenta tyget utan hänsyn och med glädje, utan minsta försiktighet. Låter färgen bränna in i materialet så att det etsar sig fast, låter den smutsa ner det rena.
Precis som destruktiviteten gjorde med min själ.

Så, här är jag. Kanske tidigare än vad jag själv väntat. Kanske inte...men jag är tillbaka. Rehab var effektivt. I allra högsta grad. Jag har: blåst såpbubblor och förundrats över dess sköra elegans när de seglat med vinden över östersjöns kalla vatten, vistats i den rena luften på landet, målat en del tavlor med vad ni skulle kalla för för mycket inlevelse, för mig, för mycket lidelse...kanske en hårfin gräns för den som inte förstår. Ett stup utan slut för mig, en avgrund utan dess like. Dessutom har jag krossat en del speglar att ha till just en av mina tavlor, skärvor av tillit kallar jag den och jag tror inte ens på den själv. Nu har jag säkerligen otur som man säger, i sju år. Gör väl egentligen ingen skillnad. Känner mig likgiltig inför allt vad snedsteg innebär.

Vad mer? Fotograferat ömtåliga daggtunga ögonfransar nattetid. Tuggat jordgubbstuggummi och blåst bubblor i ansiktet på människor. Provocerat. Sovit själv för mycket. Ritat kartor och ledord till mitt liv på min kropp bara för att finna att de likt förbannat försvinner varje gång jag sjunker ned under vatten och så är jag lika förlorad och borttappad som en kattunge när jag lämnar ett vaniljdoftande badkar. Egentligen har jag bara gjort allt sådant där onödigt crap som en defekt flicka som jag ibland behöver.

Nej jag är inte hel, ni är inte helt brända, ni har fattat det hela tiden, det var bara jag som inte fattade. Förnekelse kallas det visst och är ett stadie i en process som jag inte minns eller vill veta namnet på. Påminn mig inte..

Jag är lycklig, jag mår delvis mycket bra. Men jag är inte hel. Jag har funnit mig i det, och låtit acceptansen över att jag lät en annan människa trasa sönder allt som var jag skölja över mig. Efterchock är kanske ett milt ord. Katastrof och kaos, ja då börjar vi möjligtvis närma oss vad som närmast skulle kunna beskriva mitt sinnestillstånd. Det var svagt av mig att inte se att det skulle komma, men mänskligt som någon skulle säga, men nu har jag sagt det så ingen annan behöver göra det. Det har inget med saknad att göra. Eller? Kanske mer förudmjukelse och missbruk av tillit.

Med andra ord, min fasad är i bitar och själen är sprucken, men så är livet som en annan idiot skulle ha sagt om jag bara hade tillåtit det.

Jag och Jackeline var förbi kontoret för att ha möte med Alex. Redaktionen var en Citty mindre dock.

Vi gick igenom eftersnacket, hämtade upp visitkort och gick igenom en ny idé till våran sida. Känns sjukt bra. Vidare ner på shoppingrunda, tog en sväng förbi salongen, lunchade och sedan vidare till skatteverket för att styra upp firman. Känns som om jag fått något gjort för en gångs skull.

Spenderade mestadels tiden på Cafét i (på?) baren igår. Nu drar jag och spelar biljard med tjejerna.

Vaknade till solsken. Har myst i iasnts halsduk hela dagen och shoppat skor, ska sättta igång med mitt filosofiarbete nu. Eller snart. Life is a fucking highway.