Jag vill att ni ska veta att ni alla har varit underbara. Datum denna blogg stängs ner 1/1-10 23:59

Jag har aldrig ångrat att jag valde att studera vidare, även om det under hösten och i början av vintern minst sagt var ganska hård. Jag behöll mitt frilansande, pluggade heltid samtidigt som jag jobbade mer natt i och med min titel som medarrangör för Café Opera DJ-Challenge. Samtidigt som det har varit en av de mest stressiga perioderna i mitt liv var det också den mest produktiva och om inte det, i varje fall den mest lärorika och roligaste.

Som Chefredaktör för E-nytt tog jag ett steg längre i lärdomen om hur viktig kommunikation verkligen är. Som medarrangör fick jag vara med från början och bygga upp ett event som kom att bli älskat av många. Dessutom fick jag träffa mycket nytt och intressant folk. Man kan tänka sig att nattklubbar bara rymmer drinkar och musik men man kan bli förvånad över hur mycket du kan finna i människor fast i eufori. Café Opera är enligt mitt tycke i särklass det bästa utestället i Sverige och jag är oerhört tacksam för att ha fått vara med och bygga dessa söndagskvällar. Sällan har jag haft så roligt som det Dj-Challenge inbringade, sällan har jag varit så trött måndag morgon när jag kom tillbaka till redaktionen.

Finest är min andra lilla familj, en ständig utveckling gör att kraven på siten ständigt höjs, och jag betvivlar starkt att någon hade kunnat göra det bättre än Fredrika, Alexander eller Citty. Jag tycker att det är oerhört skönt att formatet jag är tilldelad på siten är permanent vilket gör det lätt att hålla sig på rätt spår. Mina artiklar är mitt bidrag till den fantastiska anda som vi på finest faktiskt har. Till skillnad från liknande siter har vi en relation som är starkare än bara jobb.

Jag kan summera det senaste halvåret på flera olika vis, men i slutändan är jag ändå mest tacksam för de människor jag mött. De människor som bidragit med glädje, de människor som bidragit med sorg - de som stärkt mitt jag, de som byggt den jag är idag.

Här kommer en liten julklapp från mig till dig som läsare.
Juldagen och annandagen (25-26/12) är klassiska festhögtider. Därför arrangeras en storslagen tvådagarsfest på Café Opera med livuppträdande från bland annat Gathania och med spännande gästspel i DJ båset. Denna jul kommer att bli något utöver det vanliga. Så fira julen på anrika och spektakulära Café Opera tillsammans med bra musik och sköna människor.

Här kommer listan som ger dig företräde i kön och som gäller för båda dagarna.
http://www.partynews.se/cafeopera/_/juldagen-annandagen-cafu-opera

Varmt välkommen!

E-nytt är Ekerös egna lokaltidning så självklart är innehållet enbart centrerat till den kommunen men det finns fortfarande mycket material som du utan tvekan kan ta del av och finna intressant. Bland annat ett stort personporträtt av Anders Bagge, bosatt på Ekerö. Tidningen är helt och håller producerad utav oss med allt ifrån bilder, texter till redigering (alla hatar QuarkXpress ja.) Klicka på framsidan för att läsa i Pdf-format.

---

 

Stor applåd för alla namn på bilden nedan som varit med och gjort den här tidningen till vad den nu blivit, alla har varit så fruktansvärt ambitiösa vilket har resulterat i både profsiga bilder och sköna texter. Bra jobbat, nu har vi satt ribban för nästa nummer. Eloge.

 

Nu är det paus från journaliststudierna i lite mer än två veckor. Även mitt intresse för det på fritiden ska få vila lite. Så nu går både skolböcker och mina genreböcker i ide. Kan bli ganska skönt det med.

Kommer ni ihåg att jag fick hem detta paket. Jag hade inga större förväntningar faktiskt. Fel av mig.

Jag är mycket för naturligt eller rent av osminkat dagtid men nu har jag till och med börjat sminka mig även på dagarna ibland bara för att det inte ens känns som smink. Lätt och naturligt.

Nu ska jag spana in resten av hemsidan som ni hittar här, de har hur mycket spännande saker som helst och till ett absurt bra pris dessutom.

Nycklar hem. Nycklar hem till Kim. Parfym Burberry. Glasögonfodral D-brand. Pass. Halstabletter. Pennor/överstrykningspenna. Anteckningsblock. Laptop. Passerkort. Mobil 1. Mobil 2. Vaseline läppsyl i färgen "rose." Handkräm Babor. Necessär Dior, med mineralpuder, foundation och concealer + mascara. Liten plånbok eftersom jag sällan har kontanter, jag är sämst på att hantera dem enkelt sagt och för att jag jämt blir av med värdesaker. Dikatafon Sony. USB-minne. Ipod Nano.

- Min kalender har jag lyckats snurra iväg någonstans, det enda jag egentligen saknat denna vecka.

Äntligen (!!!) klar min hemtenta i svensk politik. God natt!

Tittar ut ur ett fönsterlöst rum, mina tankar är på väg till det jag aldrig fick ha men min kropp är på väg mot golvet. Natten är här och det finns inget i världen jag kan göra för att dagen med allt sitt ljus inte ska komma, jag kämpade med ditt namn medan du stal mina år. Jag är inlåst i mitt rum utan utsikt och utan dörr, en fyrkant utan struktur. Liljorna faller tungt där de står utan solsken, böjer sig över glasvasens kant, de har tappat sin gnista varteftersom jag vattnat dem med regnvatten från ett smalt glas. Jag vet att du inte hör men viskar det ändå, att jag aldrig har sett mirakel utan sorg. För det har jag aldrig. Aldrig någonsin.

Pärlorna runt min hals är äkta men jag har aldrig känt mig så på låtsas som i denna sekund. Jag är en prinsessa lämnad i sin trasiga klänning med en nätt tiara och smaragder som tårar. Den skuld jag har är inte min, den axelryckning jag uppvisar är bara en fasad. Men jag vet att jag finns, för väggarna kryper närmare och liljorna faller omkull där borta i hörnet.

Jag talar ett spåk ingen annan tycks förstå, präglad av allt ingen annan än jag vet om. Hur det känns, hur det varit och hur jag fortfarande sörjer en förlorad tid. Om nu 15 år är en tid och inte en evighet. Kanske är det så att det är en evighet för den som förlorat, men en kort tid för den som aldrig förlorat och alltid haft.

---

Tankar kring makt

Att förvänta sig något måste ändå grunda sig i någon slags vetskap, för att inte säga, medvetenhet om vad man själv ger. Att förvänta sig något måste bygga på den egna värdesättningen och som en reflektion av vad man som människa delar med sig av. Orimliga förväntningar bör därmed antingen bero på en sämre självuppfattning eller ett värderingsfel.

Jag kan inte förvänta mig att någon ska hälsa på mig, om jag inte gör detsamma. I praktiken kanske det fungerar den första gången, möjligtvis även den andra och, även om tveksamt, den tredje. Om jag efter den tredje gången mött någon som hälsat och jag själv inte hälsar tillbaka, kommer denne högst troligt inte längre att göra det något mer. Jag förväntar mig heller inte att denne ska hälsa mer. På samma vis kommer inte heller denne att förvänta sig att jag nästa gång kommer att hälsa.

Skillnaden ligger i att den andre bygger sin förväntning på vana, efter tredje gången har denna människa "lärt sig" att jag inte kommer att hälsa tillbaka. Jag däremot, är van vid att denne hälsar, men vid fjärde gången, om jag värderar situationen rätt bör jag förstå att vanan att hälsa är bruten. Gör jag mot förmodan inte det handlar det om att jag värderar mig själv och situationen fel. Jag tycker att jag är värd att hälsas på trots att jag inte hälsar tillbaka.

Detta exempel är något jag tänkt ut för att mäta människors syn på sig själva. För att förklara närmare. Människor som jag ställer upp för. Som jag gång på gång hjälper ett steg fram, men som inte dedikerar samma hängivenhet, de blir ofta förvånade när man sedan sätter ned foten. Står med öppen mun när man deklarerar att denna gång får någon annan ta klivet. De människor har satt ett högre värde på sig själva än vad de gjort med andra. För att projektera detta på exemplet; de tror att jag ska fortsätta hälsa trots att de inte hälsar tillbaka.

Jag förmodar att undervärdera sig själv är minst lika risktagande som att övervärdera sin egen person. Jag har en teori om att det sistnämnda enbart föder korta relationer med vad livet tilldelar. Värderingar tror jag ligger till grund för alla problem. Människor som tycker att de är värda mer än andra tar sig rätten att agera efter det. På ovanstående exempelnivå är följden kanske inte allt för dramatisk, men när makt missbrukas på högre nivå uppstår också även ett större underläge. Ju större klyfta de emellan, desto större skada kan det göra. Jag tror att det är när vi kan minimera klyftorna mellan värderingarna som vi kan lösa problemen.

Jag är en stolt (!) liten redaktör för E-nytt eftersom vi har både en reporter och en fotograf på plats i Globen och bevakar finalen av Idol 2009 just i detta nu. Pressroom vs livingroom. Vi har en lite mer annorlunda vinkel och det kommer bli riktigt jävla bra! Dessutom såg jag just på tv:n att finaste Ida öppnde upp dansnumret, som även kickar ass bakom Janet i kvällens galej på Café Opera. Ida är så jävla talangfull att det inte finns.

Ska sticka iväg snart, ikväll jobbar jag artisthantering och sedan blir det eventuellt en liten aw. Missa inte Café Opera ikväll.

18.50 svt 2 ikväll sänds banketten live. Nobelpriset är fantastiskt och något vi svenskar bör vara stolta över att ha, inte bara för att det sätter oss på kartan utan för att det hjälper till att förbättra världen i de alla viktigaste genrena. Jag kan tycka att det ligger en viss tveksamhet över att Obama fick årets nobelpris i fred men utöver det tycker jag att komittén sköter det hela klanderfritt. Att vara Hierta Müller ikväll...ja, det går nog inte att beskriva. Har inte hunnit läsa något av henne ännu, var i bokhandeln samma dag som hon vann men då var så klart alla böcker slut.

Vill du läsa något av en tidigare Nobelpristagare i litteratur rekommenderar jag "De blåaste ögonen" av Toni Morrisson. - "Den utspelar sig i 40-talets Amerika och behandlar den rasistiska och destruktivt psykologiska påfrestningen för mognande svarta flickor. I en kultur där skönhetsidealet för flickor var barnstjärnan Shirley Temple eller godisreklamens Mary Jane; docksöta, vithyade och blåögda flickebarn med lockigt blont hår." Jag själv fick för mig att läsa den här när jag var 15 och jag misstänker att jag kanske inte förstod allt som beskrevs och förtrycket som så väl beskrivs med bokstäver. Men jag minns att jag tyckte mycket om den och att jag uppenbarligen blev berörd. jag har bläddrat i den och läst stycken i den nu så här några år senare och har då kunnat ta in den på ett helt annat sätt, med andra ögon. Den kommer heller aldrig bli inaktuell eftersom frågan om rasfientlighet och ideal ständigt finns runt omkring oss. Med andra ord, läs den.

Själv får jag titta på reprisen eftersom jag ska på ett mycket efterlängtat vernissage med fantastiska tavlor som målats av finaste Nilla Molin och Marie Plosjö som jag inte träffat på hur länge som helst nu. Båda två otroligt färgstarka kvinnor med likvärdiga tavlor. Det slår upp dörrarna klockan 19. Jag tror att det är ett stängt evenemang men jag hoppas att jag får ta lite bilder så att jag kan visa er känslan tavlorna har.

Jag kan projektera andras toma drömmar nattetid och vandra tusen mil i sylvassa klackar, smälta i kamerablixtrar och välja mina vänner. Se när champagnefärgade själar vandrar fritt under takmålningar med vingar. Vara rosa bubbelgum och socker i naiva ögon. Få som jag vill, se vad jag vill, ta vad jag vill. Etablera mitt namn i något glossigt magazin med nyckelben och blå ögon on the cover, samla smaragder runt min hals och diamanter i mitt hår, spegla mig i skönhetsprodukter och glansig reklam. Och då är jag ändå inte någon värd att nämnas i sammanhanget ovanför, även om jag bor i det. När jag vill. För jag fick chansen, jag fick möjligheten. Och jag tog den.

Men det finns stunder då mina läppar enbart är nakna, och jag bara vill blunda och fly från allt. För jag kan även bada i vilseledande komplex och taggiga lögner. Trasiga minnen och främmande tankar. Dagar då jag är en genomskinlig hägring av någon som jag aldrig lärde känna, för jag gav henne aldrig en chans. Jag förbjöd henne att komma fram, jag förbjöd henne att finnas. Förbannade hennes existens. Jag kallar det ibland utveckling, den perioden då jag mördade mig själv. Och sopade undan spåren väldigt bra. Jag kan hata mig själv lika mycket som jag älskar att göra det, jag kan fördöma, förmedla eller försvinna. Vad spelar det för roll. När du plockar isär mig är jag är precis som vem som helst utan namn.

Imorse var vi ett gäng som var en sväng i riksdagen. Har aldrig sett en mäktigare plats. Så många kristallkonor och meterhöga porträtt i guldramar och allt i sann rokoko stil. Mycket intressant besök med bakgrund och touring. Sedan ut tillbaka för att alla skulle kunna styra upp sig på redaktionen. Jag har blivit redaktör (ska vara en mini Alexander Erwik nu, haha.) Dessutom får jag en ganska tung hemtenta imorgon i samhällskunskap plus en hel del massa annat så denna vecka kommer säkerligen vara en aning tunn i uppdatering. Men det får det vara värt för E-nytt är verkligen gym tidning som alla är fantastiskt duktiga på att sammanställa och fylla.

Jag vet inte vad det är för fel, drar jag opålitliga människor till mig? Är jag för snäll? Är jag för naiv? Jag är konflikträdd så det bara visslar om det. Det är inte det att jag inte kan stå upp för mig själv, i can be a bitch if i want to, i just font want to. Det finns bättre sätt att stå upp för sig själv. Kanske gör det hursom att folk kan göra lite som de vill, det händer inte ofta men ibland. Och jag blir lika ledsen varje gång någon ska utnyttja att jag är "snäll." Arg blir jag när människor tror att de kan lura mig, säga en sak, ändra sig, göra fel till rätt. Sopa undan saker efter att de försagt dig. Fel är aldrig rätt. Rätt är rätt, annars hade det varit fel. Jag är så fruktansvärt less på att svälja människors tro om att de kan lura mig, även om felet inte varit allt för medvetet.

Det handlar inte om konsekvensen, heller inte om felet faktiskt var avsiktligt eller ej. Det handlar om prinicpen, saken i sig. Det ska sitta i. Och ibland skäms jag, inte å deras vägnar för de får de gära själva om de känner för det, utan för att jag går på det om och om igen. För att chanser är en gåva i mina ögon, jag sabbar många jag med, men om jag ska stå för dem, varför kan inte de göra detsamma. Om de begär att ja ska stå för mina misstag, mina felanden. Hur kan de göra samma sak, eller lika mycket fel som de nyss pekat ut hos mig. Varför kräva något man själv inte kan prestera.

Väntar på en liknelse utan mening, en metafor som kan ge den andra chansen en mening. Jag vet att ingen mardröm är den andra lik, för varje minne måste väl någon gång bearbetas. Drömmarna gör alltid lite som de vill, vänder ut och in på mig. Lämnar mig ensam och rädd, eller för den delen avskalad. Vad det nu finns att skala av, jag är så simpel som det egentligen går. Värderar mig mer i vad jag gör än den jag är, har heller inget val. Har ju inte kommit på vem jag är, jag vet vad jag står för, och vad mina drömmar finns, men vad spelar det för roll. det är alltid annat som äter upp mig om nätterna i varje fall, är det inte drömmar så är det ensamma lakan och krympande väggar.

Jag vet hur allt ser ut, ändå måste jag memorera det, för att inte gå fel. Det är alltid fel tid, för allt, för saker och ting. Och när det väl är tid, så är saker och ting fel. Och är det rätt, så tycker jag att det är fel, bara för att det är ovant. Det är så fel plats att dö på. Så fel plats att leva på. Så jag gör något mitt emellan om nätterna. Bedövar mig själv med klackar och ord utan mening. Vill helst bara slå bort det, men det följer med, för självklart, ingenting kan någonsin bara få vara. Alltid ska mascaran lägga sig på ögonlocket och likt förbannat ska någon idiot leva i mitt liv. Som att det inte räckte med att jag levde där. Kan jag inte bara vända allt upp och ner? Vill bara testa, snälla, skulle mina mardrömmar bli drömmar då? Skulle mitt huvud trilla ner igen och skulle mina brott belönas?

I vanliga fall brukar jag vara lat och köra på autoinställningarna på kameran, idag tog jag mig dock lite mer tid och ställde in den ordentligt.

Bilder från Cafe Opera Dj Challenge final: Jag och Jackeline. Stageshow. Jag och Margarita min sockerbit. Logelight på kontoret. More to come.

Morgondagg utav tysta tårar, en själ som gråter. Två nakna fingertoppar mot marmorgolvet. Lika kallt som det en gång var. Har svårt att vänja mig vid värmen du ger, är alltid lika rädd att du ska upphöra att andas där jag ligger tätt intill och ser på dig. Jag lovar att alltid finnas kvar viskar du. Du drar mig närmre och jag somnar den sista timmen innan solen går upp bakom våra svart persinner, slapparnar av när din bröstkortg rytmiskt låter mig veta att du nog andas natten ut i alla fall.

Ett liv utan dig är inget liv, det är bara en väg. Jag skulle klara av den ensam, men jag skulle aldrig önska det. ibland vill jag gå framför, ibland bakom, men för det mesta bara bredvid. Jag når inga moln utan dig, ser du vad jag ser, himlen ur ett fågelperspektiv. Men om himlen är uppe i det blå vill jag bara fall fritt. Morgontrötta ögon, en hy likt mjök mot lakanen som är det enda som ser våran kärlek på ritkigt. Det är bara det vita linnet som ligger på golvet som får höra alla de ord som väggarna silar bort från omgivningen. Ett rum av hängivelse och total tillit. Bara din klocka på nattduksbordet som ger oss en anledning att gå upp. Jag sa för länge sedan: jag älskar dig, idag säger jag: jag lämnar dig inte.

Du lämnar mig utan andetag, utan kapacitet att röra mig. En beröring så vass att hela mitt inre skakar. Det är inte längre natt när du är hos mig, jag tappar tidsuppfattningen, famlar i ljus, dansar i mörker. Jag vill viska - lämna mig aldrig. Lämna mig aldrig utanför dina tankar, utanför dina fingertoppar. Låt alltid dina läppar möta min hy lika ömt som nu. Jag kan alltid förlora så länge dina ögon vilar på någon annan, jag längtar redan, fast än att du inte lämnat mig. Jag rodnar när du säger att min hy är mjölk och mina kinder rosenblad. Att mitt hår är det mjukaste du vet och att mitt ansikte är vackraste du haft i dina händer.

En passion utan hinder, en rädsla utan ord.