Organiserat vackert fucking kaos! Gick ut med 13 cm klack, kom hem med converse. Sover med allt svart i ansiktet nu. Har jag någonsin brytt mig? Nej. Vaknar själv och för sent imorgon. Fick mat (pommes) och en halsduk innan hemgång. Av typ den enda mannen i mitt liv just nu. En riktigt gentleman.

Min bror.

Tack och förlåt som en bekant säger.
Update. 20.46. Nu kör vi fan favorit i repris (Citty i will miss u) - saturday night out. Vart fan är mina skor?!
Update 1 mars 18.33. Ge mig något som tar mig någonstans. Arsenik? Natten började segt. Slutade grym. Inget i mitt hår är mitt för det luktar cigarett och sprit... vafan. Har serverat champagne sedan klockan 14. Har lovat att halvera antalet "fuck" som kommer ut ur min mun. Kan bli svårt. Bra ord, beskriver livet på något vis. Bubbelbad nu. Imorgon skola 8.30. Ska vara där till punkt och pricka.
21.06 - Lämnar värmen nu. Ut i mörkret. Varm choklad och godis står på schemat. Thats what friends are for.
06.56 - Skulle satt mig i en taxi. Fuck. Min kropp klarar inte 20 timmar till.

Jag kan fascineras i timmar av konstverk där konstnären avbildat det vackraste som finns, den kvinnliga kroppen. Utan kläder. Fotografier, målningar, skisser. Finner den så mycket mer attraktiv än den manliga. Visst tycker jag att det sitter en viss trygghet i hans skuldror och starka armar. Även den kan få mig att tappa alla ord, tro mig, men det går aldrig att uppnå den vackrare formen av en kvinnlig siluett. Det ligger någon slags vacker dimma över vår bestående sårbarhet, runda detaljer, mjuka former och våran utstrålning. Om man behandlar den på rätt sätt. Det ligger ingenting i att ha stora bröst, fylliga läppar, eller rund rumpa. Även den mest plattbystade kvinnan besitter en kvinlighet. Det ligger i karisma, hållning och beröring. En gudomlig gåva. Jag finner många tjejer attraktiva. Det har ingenting med känslor att göra, enbart estetik. Inte heller handlar det om avundsjuka. För för mig är inte attraktion en kärlek, det är en beundran och en del av ordet fascination. Men självklart är attraktion en kommande del av kärleken om man vill ta det så långt. Jag anser att det är som en underrubrik. Och visst, det är inte bara det motsatta könet som kan förtrolla mig.

Inte nu sagt att hans inte gör mig svag. Det vore kanske en lögn att säga att jag inte någonstans saknar den, nästan. Den starka kontrasten, de vassa linjerna och de stora händerna. Överarmarna som jag inte når runt - de gör sig inte bra på tavlor, fotografier eller skisser. Men väldigt, väldigt bra i verkligheten...

Vissa stoppar in plast, vissa skulpterar om, jag har ingenting att säga om det. För jag har aldrig varit emot det. Heller aldrig för det. Jag tycker att det är synd att det ska behöva vara så, vi har ändå blivit skapta på det sätt som passar oss bäst förhoppningsvis. Men om, läs om och enbart om, det hjälper en kvinna att hitta den där utstrålningen för att de själva tycker att det enabart sitter i rrunda former - ja då är det upp till var och en. Och jag har inget där att tycka till om. Det är inte mitt bord. Jag kan inte anmärka på varför en människa finner den utstrålningen med lite plast. För det är inte en viktig fråga. Den viktigaste frågan är vem eller vad som bär ansvaret för varför den utstrålningen inte kan finnas utan plastic fantastic.

Okej, jag är ny - ny för mig själv. Inte ofta någon förstår sig på mig, den som avstår innehållet men gärna bedömmer formen och etiketten på flaskan. Åt för många gelehjärtan igår. Ändrade tillbaka tatueringens placering till handleden igen. Sparar på för mycket. Men vem har sagt att nya saker är något som är i relation med misär. Nej. Jag kommer säkert ångra saker, med all säkerhet. Jag ångrar mycket, för sådan är jag. Tror jag, eller så har jag kommit på det nu. Men egentligen har jag inte gjort mycket jag borde ångra. Mina vänner höjer på ögonbrynen och tror att jag är inne i något chocktillstånd, men nej. Det tog jag mig förbi de dagar jag spenderade i horisontellt läge i min säng, på mitt golv och över toaletten. Sorg är temporärt, glädje likaså. Känsla är förevigt. Det tar inte slut för att man dör, eller för att man kommer till himlen, eller vart jag nu hamnar. Förmodligen inte där. Vilket jag heller inte vill, låter tråkigt. Helvetet lockar mer.

Jag vet inte varför livet tilldelar mig det här nya jaget just nu, jag tror knappast att det har att göra med vad jag gått igenom på senaste tiden. Eller kanske borde jag ändra meningen till, vad jag lärt mig på senaste tiden. Jag tror det är ödet, mitt öde. Jag har inte kunnat ta vara på det tidigare. Som den där nummerlappen med 66 häromdagen. Mitt nummer, x2. Just då, förstod jag att ödet faktiskt på riktigt existerar och det var mitt tecken. Inatt när jag var påväg hem tog jag av mig jackan för att frysa lite mer. Bara för att uppskatta värmen hemma ännu mer. Jag kan ta åt mig en komplimang nu, förut var jag inte öppen för andras ord. Nu uppskattar jag ord. Allas ord. Vad de än är. Bad or good.

Det finns så mycket i livet som gör mig lycklig just nu. Vänner framförallt. Saker jag inte sett tidigare för att jag har varit upptagen med att just det - vara olycklig. Och göra någon annan olycklig. Eller om det var tvärtom. Jag har aldrig velat se dig olycklig. Det vet du, och därför gör det mig glad att vi nu båda mår bra. För det behövde vi. För från första mötet har jag älskat att se dig le. Vad som än får dig att göra det. Även nu. Det kommer inte att ändras bara för att vi inte vaknar upp tillsammans längre.

Jag vänder inte bara blad i min bok, jag byter hela jävla pärmen. Fick en impuls att färga håret rosa. Men är som syster, tröttnar fort. Och varför jag vaknade upp i hennes säng kommer jag inte riktigt ihåg för hon var inte där. Hon låg i min. Och det är så det ska vara. Allt mitt är hennes, allt hennes är mitt.

Allt som var jag är dock ingens. Jag gömmer det i epilogen till en bok ingen vill eller får läsa.

Fan skärp dig Emma. Livet är inte alltid tuggummi sockervadd och my little ponny. Insikt och erfarenhet det är ändå det jag fått ut av detta inferno. Inte sagt att K inte längre betyder något för mig, verkligen inte, han är fortfarande en av mina bästa vänner som jag älskar väldigt mycket men jag mår bra nu, jag gör faktiskt det. Det vände klockan 20.00 i lördagskväll när jag var påväg till soulmate som fyllde 20. Och icke att förglömma. Tack alla, ni har varit fantastiska. Ska jag vara ärlig så hjälpte det inte ett skit stundom jag var i min koma men såhär i efterhand när jag är på bättringsvägen betyder det fruktansvärt mycket och det för mig framåt. Jag visste heller inte att mina vänner betydde så mycket som de gör. För jag hade glömt bort dem. Och för de skäms jag. Nu lägger jag mest tid på dem. Mina egna änglar. Det blir vad man gör det till. Jag älskar min nya start.
Jag älskar mitt nya ocensurerade jag.

Jag fick mitt hår gjort idag, fräschade upp det, slingade det ljusare. Införskaffade mig nya kläder, så underskattat med att shoppa just det. Inte för att, utan bara för att. Jag har tagit fram min gamla rockigare stil. Passar bra för inga jeans är hela längre. Och det är egentligen inte med mening. Jag är uppbokad hela veckan trots att jag egentligen borde jobba mer med projektarbetet. Jag kom precis hem från Linda men har redan bråttom. Mitt svarta nagellack flagnar och flaskan är slut efter frenetiskt användning och mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Men jag trivs - i kaos. Det är jag på något vis. Snöstorm i en glasbubbla. Lite som den här texten faktiskt. Ingen rätsida, inget vettigt men who gives a fuck.

Aldrig har helvetet varit så vackert och aldrig har ett fall varit så fint. Vi låg på mage och lyssnade på The killers/The knife i timmar. Du tände dina cigg inomhus och röken slingrade sig som ett grått monster upp efter väggen för att sedan bosätta sig i taket. Citerade kända poeter, kluddrade lyrik på papper. Textade svarta tankar och skrattade mellan geléhjärtanen vi hittat längst in i skafferiet, som förövrigt var helt tomt. I kylskåpets dörr stod en flaska rött från en tidigare utlandsresa vi gjort, smöret var slut och mjölken likaså. Och så levde vi i en vecka. Det ringde på dörren en förmiddag mitt i helgen, det var städdag i trapphuset. Vi blev knäpptysta, jag fnittrade under täcket och du höll för min mun. Vägrade lämna sängen.

Jag låg i badet i timmar med bara ett blått stearinljus som ljuskälla. Du spelade "jag är inte sjuk, jag är inte sjuk" lite för högt så att grannarna klagade två gånger den kvällen. När vi för första gången lämnade lägenheten stack det i ögonen av ljuset, vi hade levt med neddragna persienner och fick nästan springa ner till tvättstugan eftersom jag spillt rödvin på dina vita lakan. Det luktade nytt därnere, och det var varmt. Du hade din röda collegejacka och jag hade din ljusblå skjorta som nästan gick ner till mina knän, och så skinnjackan över. Med bara ben och vita Converse. Och där satt vi, på ett bord mittemot maskinen tills tvätten var klar.

Jag kan känna och känna, tänka och tänka. Bli sedd som en bubbelrosa klänning när jag egentligen är en svart skinnjacka med förbjudet i fickorna. Kan säga att jag jag fryser och kan skaka som om jag gör det när kinderna egentligen bränner sönder. Ibland funderar jag på att bara sticka, flyga iväg med någon annans vingar...har tappat bort mina egna. Skulle aldrig färga håret men skulle lätt byta själ. Jag fann aldrig någon gräns, gick så långt jag orkade och kallades ett blondt provokativt spöke. Ibland målade jag min mun röd och gömde mig bakom ögonfransar så mörka att natten själv blev rädd. Han med. Ibland gick jag blek med svarta ögon och letade efter saker som kunde göra ont. Jag fann de alltid allt för fort. Och med för lite mellanrum.

Jag hängde en kristallkrona i taket, tycker om att vakna med tusen genomskinliga drömmar över mig. Bytte mina glödlampor till de med svagt sken. Ville skriva med blodrött läppstift över mina välplacerade väggar, har alltid bara haft fyra. Men hejdade mig i sista sekund. Man ska inte spara mardrömmar.

Jag är arton. Snart nitton. Värdelös ålder. Allt och inget händer. Jag är inte kär och jag är inte deprimerad. Jag är allt där emellan. Allt vackert och allt hemskt. Jag är inte ute efter att gifta mig och jag är inte ute efter temporära förbindelser. Allt jag vill ha är ärlighet. Jag vill bara ha kul. Det är allt. Jag vill klä mig i svart hatt och möta någon mystisk på ett café mitt i natten och rodna innan han tar mig i hand. Fast han har inget ansikte. Och kommer heller inte ha det på ett mycket bra tag. Tills jag ger honom ett. Om jag gör det...

Vill vingla fram på klackar, hög av nyfunnen lycka. Somna sömndrucken brevid en fast punkt. Jag har funderat på att ringa nya nummer. Men i mobilen blir de ändå oringda. Jag är egentligen inte så intresserad. Fast egentligen är det nog så att de inte är så intressanta. Tråkiga raggningsrepliker på krogen spyr jag på.  Tråkiga telefonsamtal jag tar emot står mig upp i halsen. Få har något vettigt att säga. Och då tycker jag inte om att tala i telefon. Jag tycker faktiskt inte om det alls. Inte nu. Kanske för att jag inte vill...

Nej min grej är sådana människor som är så säkra på sig själva att de inte behöver någon annan än min blick på sig. Inte killarna ute som tror att de kommer undan genom att bjuda mig på middag eller en drink. Nej tack. Ja tack till föredrag om livet och det efter. Och visst, dumförklara mig för att jag inte vet vad en Margarita innehåller, jag bryr mig faktiskt inte vad för ingredienser som ligger där i ditt glas. Och ja, det är vatten i mitt. Och nej jag blir inte imponerad bara för att du ger mig en komplimang. Det händer att det har fallit in något intressant samtal de senaste veckorna men de ansiktena har aldrig tilltalat mig till det yttre. Attraktion är viktigt för passionen. Jag finner uppmärksamhetssökande människor extremt osexiga. Så länge de inte döljer det väl. För alla vill vi ha uppmäksamhet. Jag med. Men på olika sätt. Det spelar ingen roll att komplimangerna dröjer sig kvar utanför de klyshiga vanliga. Ingen vet vad en komplimang är förutom han. Så nej. Jag är inte intresserad.

Jag kanske borde lämna dig med det tomrum som är ditt. Mellan taggtråd och utspottade tuggummin, toma vodkaflaskor och nersmulade cigg. Jag hatar hur det luktar hemma hos dig för jag vet att det är din doft. Och jag hatar ditt skafferi för att det alltid står svartvinbärssaft där, som om det är det du dricker om kvällarna. Jag vet att du inte banar vägen för mig eftersom du vet att jag hittar själv. Varje gång. Om och om igen. Jag tänker på dig ofta, men bara tankar. Inte sådana tankar. Bara...tankar. Det finns inget klister, och ändå fastnar jag. Fast inte med flit, inte med mening. Fast ändå med vilja. För vill jag, så slutar jag - det känner jag. Och det gör nog du med.

Vill egentligen inte ens skriva om dig för du är egentligen så långt borta från allt som kan beskrivas. Negativt och positivt. Faller lätt som en fjäder men ligger tung som en sten på ditt bröst. Utan egentlig logik och för den delen mening. Om jag öppnar mitt fönster, flyger du ur mitt hjärta och bort då? Om jag stänger det, kvävs du då?

Det är så tråkigt att bli ett måste.

Om du tar dig förbi ditt undanskymda mörker, vågar hålla ögonen öppna när du finner allt det du tidigare gömt längst in. Bakom ett trögflytande blod. Flytta på revben hjärta och själ.
Ser du vad jag ser? - En ständig hunger efter andras liv, medan du målar deras med fylliga färger flyter ditt eget ut i linjerna. Den kärlek du bär på, den till dig själv. Förkatastar en annan. Ser du inte att sorg är en lycka så är du blind. Ser du inte att lycka är en sorg är du också blind.

Vet att din hud längtar efter värme och att dina händer saknar något att omfamna. Du kan nöja dig med kroppar utan själ och hjärtan utan längtan. För du vet att det är allt vad du själv kan ge.