Mina finaste
<
En verklighet med viss modifikation
Ditt namn är ingen bekymmersfri fjäril, likt en tung tatuering på min hy bär jag det med mig. Ett aktuellt öppet sår som vägrar läka och som är allt annat än frivilligt och osynligt. Sorlet från mina tankar är min musik om nätterna och röster utan ord agerar domare när jag ställs inför rätta för det jag gjort och inte gjort. Kan jag dömas för det jag inte gjort? Tydligen, jag straffades, hårt. Smärta och undran på obestämd tid, vad gjorde jag för fel? Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Men så går det upp för mig, att jag ändå gjorde rätt, jag lät min personlighet ta sin tid, jag tillät mig själv att ta min tid att komma på vem jag faktiskt är. Min moral, mina värderingar tog plats. Jag utvecklade mig själv och på tredje stadiet blev jag lämnad.
Blåmärken tynar bort, tatueringar bleknar men ärren blir kvar, som en påminnelse för att man i fortsättningen bör vara försiktigare än vad man varit tidigare. Ändå skrapar jag mina bara knän mot asfalten, i hopp om att något av ärren ska ta fokus från det inre. Kastar mig handlöst i någon annan famn, ge mig ett ärr bara det inte är från förr. Försöker skriva ny framtid för att det ska väga över vad som varit. Slutar ändå med skrapsår och blödande hjärta.
Men så går det upp för mig, att jag ändå gjorde rätt, jag lät min personlighet ta sin tid, jag tillät mig själv att ta min tid att komma på vem jag faktiskt är. Min moral, mina värderingar tog plats. Jag utvecklade mig själv och på tredje stadiet blev jag lämnad.
Blåmärken tynar bort, tatueringar bleknar men ärren blir kvar, som en påminnelse för att man i fortsättningen bör vara försiktigare än vad man varit tidigare. Ändå skrapar jag mina bara knän mot asfalten, i hopp om att något av ärren ska ta fokus från det inre. Kastar mig handlöst i någon annan famn, ge mig ett ärr bara det inte är från förr. Försöker skriva ny framtid för att det ska väga över vad som varit. Slutar ändå med skrapsår och blödande hjärta.
All time low
My my my
Det var sommarfest på "J" nere vid Nacka strand yachklubb precis här där jag bor, (ni har ju sett några morgonbilder här i bloggen på alla fina båtar som ligger precis intill, underbart ställe) för er som inte varit där, åk dit. Det är fantastiskt vackert beläget precis vid vattnet och maten är superb. Jag skippade det dock för en kväll på snaps med citty, baby j och entourage, behövde det, och dessutom var ju min kollega Perez på "J" och höll ställningarna.
Nu är jag åter igen här, i en sömnlös cykel. Jag undrar vad man kan roa sig med den här natten...gick och la mig halv sju imorse och blev väckt fem timmar senare av Jean, spelade basket, åkte hem, tittade in i väggen, slötittade på värdelösa tv-program, myste på balkongen, övervägde J, åkte till medis. Varför kan jag inte bara få sova...?
Nu är jag åter igen här, i en sömnlös cykel. Jag undrar vad man kan roa sig med den här natten...gick och la mig halv sju imorse och blev väckt fem timmar senare av Jean, spelade basket, åkte hem, tittade in i väggen, slötittade på värdelösa tv-program, myste på balkongen, övervägde J, åkte till medis. Varför kan jag inte bara få sova...?
Quiet letter
Kan nästan aldrig sova, somnar aldrig när jag väl försöker, trött på att försöka. Sysselsätter mig om nätterna, lyckas jag sova så gör jag det om dagarna, om nätterna har jag för mycket i huvudet, är jag inte ute så skriver jag, betar av min trave med litteratur jag nyligen beställt, sätter mig här, gör något patetiskt försök att möblera om eller målar. För rastlös, för fundersam, för orolig, drömmer hemskt, vaknar skrämd. I natt är jag inte själv, jag är fan ensam.
Fransk film underhåller mig i en timme eller två, någon fashionabel serie tråkar ut mig efter femton minuter. Kameran fångar mycket de här nätterna, sätter ord på mina tankar. Sorterar om i ett tomt kylskåp, går igenom privat samt jobbmail och inser att jag missat en del intressanta premiärer och lanseringar för att jag aldrig kollar mina inbjudningar, bestämmer mig för att organisera mig för tredje gången den här veckan. Blandar drinkar i baren som jag sedan häller ut i diskhon, sorterar post, hänger upp mina kläder efter färgskalan, ritar blommor och hjärtan i min kalender, struntar i att ta tag i faktureringen av min lön, struntar i att tömma diskmaskinen, låter svt24 stå på, men enbart med bild, sällan med ljud.
Spotifyar upp Bliss - Kissing, spolar fram till 3,50 och repeatar. Vill se Josh Groban live. Tyngd i rösten, mäktigt. Jag svävar iväg, precis som nu. Skjuter undan vodkaflaskor, gröna och röda vätskor och bag in boxar för att sätta mig på bardisken och bevittnar soluppgången genom ett sexkantigt fönster strategiskt placerat intill, arkitekten måste ha uppskattat symmetri och soluppgångar. Hatar stolar, och helt plötsligt är det för ljust för att somna ändå så jag återvänder till golvet.
Rastlös svävar jag omkring i våningen, öppnar båda balkondörrarna, försöker andas men kvävs sakta. Färglägger mina väggar. I fantasin kastar jag en svart färgburk på den ena, en röd på den andra och rosenblad på den tredje, den fjärde står fri till någon annans befogande. Vita lakan har aldrig varit så inbjudande som när jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen men så medveten om livet att jag inte kan sova.
Fransk film underhåller mig i en timme eller två, någon fashionabel serie tråkar ut mig efter femton minuter. Kameran fångar mycket de här nätterna, sätter ord på mina tankar. Sorterar om i ett tomt kylskåp, går igenom privat samt jobbmail och inser att jag missat en del intressanta premiärer och lanseringar för att jag aldrig kollar mina inbjudningar, bestämmer mig för att organisera mig för tredje gången den här veckan. Blandar drinkar i baren som jag sedan häller ut i diskhon, sorterar post, hänger upp mina kläder efter färgskalan, ritar blommor och hjärtan i min kalender, struntar i att ta tag i faktureringen av min lön, struntar i att tömma diskmaskinen, låter svt24 stå på, men enbart med bild, sällan med ljud.
Spotifyar upp Bliss - Kissing, spolar fram till 3,50 och repeatar. Vill se Josh Groban live. Tyngd i rösten, mäktigt. Jag svävar iväg, precis som nu. Skjuter undan vodkaflaskor, gröna och röda vätskor och bag in boxar för att sätta mig på bardisken och bevittnar soluppgången genom ett sexkantigt fönster strategiskt placerat intill, arkitekten måste ha uppskattat symmetri och soluppgångar. Hatar stolar, och helt plötsligt är det för ljust för att somna ändå så jag återvänder till golvet.
Rastlös svävar jag omkring i våningen, öppnar båda balkondörrarna, försöker andas men kvävs sakta. Färglägger mina väggar. I fantasin kastar jag en svart färgburk på den ena, en röd på den andra och rosenblad på den tredje, den fjärde står fri till någon annans befogande. Vita lakan har aldrig varit så inbjudande som när jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen men så medveten om livet att jag inte kan sova.
En analys utan slutsats
"I know some shits so hard to swallow and I just can't sit back and wallow In my own sorrow. But I know one fact, I'll be one tough act to follow. Here today, gone tomorrow But you have to walk a thousand miles."
Det finns människor jag står helt naken inför. De människor som inte ställer några krav på mig, de människor som låter mig vara, som inte matar mig med propaganda om hur jag bör vara och vad jag skulle kunna tänkas göra istället för det jag valt att göra.
De som jag någon gång, av någon outgrundlig anledning svikit. På ett eller annat sätt, men som ändå står kvar. Som stannar hos mig och som håller min hand när kärleken river sönder mig och livet stormar likt ett öppet hav i mitt inre. Jag sliter av min rustning för dessa människor, ställer mig sårbar i skottlinjen, vänder mig om och sträcker ut mina armar från kroppen.
Varför? Därför att jag litar på mina vänner, de skulle aldrig skjuta mig i ryggen. Jag litar på människor i allmänhet men jag märker väldigt fort vem som inte bör litas på. Det är så enkelt, varför? För att jag själv är fruktansvärt bra på att ljuga om det krävs, jag är en skådespelare och marken är min scen om jag så vill. Jag vet alla knep, alla uttryck och alla minspel. Jag tänker alltid ett steg längre när det kommer till tillit och jag har så många gånger låtit lögner gå, låtsas om att jag inte vetat när jag i själva verket gjort det. Jag samlar dem, deras lögner, inte för att kasta tillbaka, inte för att använda det emot dem, utan för att det får mig att må bra att veta att jag inte släpper taget om det fotfäste jag har.
Sedan finns det finns människor jag står fullt rustad inför. Människor som tenderar att ha eld i ögonen och sot i själen. Jag ser falska människor innan de ens reflekterat över att ställa sig i min väg, ändå låter jag de göra det. Och jag spelar alltid oberörd, som att jag inte förstår, älskar att få någon annan att tro att den har lyckats lura mig när denna egentligen bara är ett genomskinligt skal som jag knäcker med baksidan av min hand. Deras ego står på led efter mina oskyldiga insatser för att leva och om nätterna besöker de mina drömmar i hopp om att få mig att lida en aning.
Om de utan lyckas skada mig som de vill? - De skjuter vilt och öppet men träffar mycket sällan någon annan än sig själva. Och det är där min hämnd ligger, jag torkar inte upp deras blod. Jag lämnar dem på gatan där de försökte spärra av min väg. För jag skulle aldrig göra någon illa på det sättet som de försökt göra illa mig, men när de själva gör det, när de sänker sig själva, då finns jag inte där och hjälper dem upp. Jag använder mig av vad som för mig är den ultimata hämnden - att göra absolut ingenting. Ingen kan klandra dig, ingen kan hata dig. Låt dem förstöra för sig själva. Att vara publik åt sitt eget liv lönar sig alltid som jag brukar säga.
Det finns människor jag står helt naken inför. De människor som inte ställer några krav på mig, de människor som låter mig vara, som inte matar mig med propaganda om hur jag bör vara och vad jag skulle kunna tänkas göra istället för det jag valt att göra.
De som jag någon gång, av någon outgrundlig anledning svikit. På ett eller annat sätt, men som ändå står kvar. Som stannar hos mig och som håller min hand när kärleken river sönder mig och livet stormar likt ett öppet hav i mitt inre. Jag sliter av min rustning för dessa människor, ställer mig sårbar i skottlinjen, vänder mig om och sträcker ut mina armar från kroppen.
Varför? Därför att jag litar på mina vänner, de skulle aldrig skjuta mig i ryggen. Jag litar på människor i allmänhet men jag märker väldigt fort vem som inte bör litas på. Det är så enkelt, varför? För att jag själv är fruktansvärt bra på att ljuga om det krävs, jag är en skådespelare och marken är min scen om jag så vill. Jag vet alla knep, alla uttryck och alla minspel. Jag tänker alltid ett steg längre när det kommer till tillit och jag har så många gånger låtit lögner gå, låtsas om att jag inte vetat när jag i själva verket gjort det. Jag samlar dem, deras lögner, inte för att kasta tillbaka, inte för att använda det emot dem, utan för att det får mig att må bra att veta att jag inte släpper taget om det fotfäste jag har.
Sedan finns det finns människor jag står fullt rustad inför. Människor som tenderar att ha eld i ögonen och sot i själen. Jag ser falska människor innan de ens reflekterat över att ställa sig i min väg, ändå låter jag de göra det. Och jag spelar alltid oberörd, som att jag inte förstår, älskar att få någon annan att tro att den har lyckats lura mig när denna egentligen bara är ett genomskinligt skal som jag knäcker med baksidan av min hand. Deras ego står på led efter mina oskyldiga insatser för att leva och om nätterna besöker de mina drömmar i hopp om att få mig att lida en aning.
Om de utan lyckas skada mig som de vill? - De skjuter vilt och öppet men träffar mycket sällan någon annan än sig själva. Och det är där min hämnd ligger, jag torkar inte upp deras blod. Jag lämnar dem på gatan där de försökte spärra av min väg. För jag skulle aldrig göra någon illa på det sättet som de försökt göra illa mig, men när de själva gör det, när de sänker sig själva, då finns jag inte där och hjälper dem upp. Jag använder mig av vad som för mig är den ultimata hämnden - att göra absolut ingenting. Ingen kan klandra dig, ingen kan hata dig. Låt dem förstöra för sig själva. Att vara publik åt sitt eget liv lönar sig alltid som jag brukar säga.
Skyline
Diesel goes sailing
Inför Catch collection race imorgon har vi plockat ut några godisar från Diesel som är fina och sponsrar just vårat lag, i regi av Fredrika så klart. Som Robert Pihl säger att jag säger: "Huvudsaken är inte att vinna, utan att se ut som en vinnare." Eller som Meral: "Om vi inte vinner Emma, halshugger jag dig, fattaru!? Jag ser fan alltid ut som en vinnare, så jag måste ju vara det också!"
Ett kantrat hjärta
Det är fantastiskt hur man kan dras mellan två meningar, varandras motsatser, så underbart komplicerat att glömma, så fantastiskt svårt att få det att försvinna. Ibland blir jag rädd att jag ska glömma det jag lovat mig själv, aldrig mer. Ibland är jag rädd att jag gör fel i detta, rädd att jag misstar mig, men så kommer jag ihåg hur jag såg min urholkade själ på ett kaklat kallt badrumsgolv och så andas jag ut.
Jag blickar upp mot kristallkronan över sängen, tusen glasklara tårar med viljan att falla men de är fastkedjade i tunna guldlänkar, sammanbundna med varandra. De är fast där, för att behaga någon annans öga, för att tillfredsställa en vit vägg och tre till. Dess skönhet kommer aldrig att vara fri utan alltid fängslad. Men vad är egentligen frihet för tårar, jag tror inte det är att få falla fritt, utan att få falla för någon som skulle fälla lika många för dig.
Jag undrar vems tårar det är som hänger över mig, förklädda till skönhetens blanka prismor. Vilken klocka det är som stressar mig för jämnan och vems hjärta det är jag hör slå när jag försäker sova på nätterna, för inte är det mitt eget i varje fall.
Våningen för stor för att inte känna mig ensam, hjärtat för skrämt för att låta någon riktigt få plats, ögonen ännu blanka. Behöver göra något radikalt innan jag kvävs av fastkedjade tårar, bortglömda hjärtan och själar som snavar på varandras misär.
Jag blickar upp mot kristallkronan över sängen, tusen glasklara tårar med viljan att falla men de är fastkedjade i tunna guldlänkar, sammanbundna med varandra. De är fast där, för att behaga någon annans öga, för att tillfredsställa en vit vägg och tre till. Dess skönhet kommer aldrig att vara fri utan alltid fängslad. Men vad är egentligen frihet för tårar, jag tror inte det är att få falla fritt, utan att få falla för någon som skulle fälla lika många för dig.
Jag undrar vems tårar det är som hänger över mig, förklädda till skönhetens blanka prismor. Vilken klocka det är som stressar mig för jämnan och vems hjärta det är jag hör slå när jag försäker sova på nätterna, för inte är det mitt eget i varje fall.
Våningen för stor för att inte känna mig ensam, hjärtat för skrämt för att låta någon riktigt få plats, ögonen ännu blanka. Behöver göra något radikalt innan jag kvävs av fastkedjade tårar, bortglömda hjärtan och själar som snavar på varandras misär.
Sweet sex
Carolina Gynning ligger just nu på min bardisk, nästan naken, ja hennes nya bok det vill säga - en natt med Martini, införskaffade mig den i samband med att jag tömde kontot på skönhet från Dior och söta underkläder idag. Tillsammans med seglargänget ska jag nu förbi Diesel och hämta ut solglasögon och bikini, på måndag gäller det. Ibland är det fint med meningslösa inlägg som detta, de visar lite på hur lycklig jag är just nu.
Icing sugar
Som jag väntat på den här dagen, igår seglade volvo ocean race båtarna med bland annat ericsson 3 båten från sandhamn. Idag lägger de till i Stockholms hamn. Ill be there, be sure.
Den 22 juni sticker jag och tävlingsseglar i Catch collection race - "Tävlingen genomförs tillsammans med Björn Hansen rankad 4 i världen i matchracing och hans team. De har 6 stycken nya J92 båtar speciellt framtagna för matchracing. Tävlingen går till på så vis att 6 båtar tävlar runt en markerad bana (bojer) på tid där bäst av 6 vinner."
Jag och båtar, ni vet. Lever för sådant där.
Den 22 juni sticker jag och tävlingsseglar i Catch collection race - "Tävlingen genomförs tillsammans med Björn Hansen rankad 4 i världen i matchracing och hans team. De har 6 stycken nya J92 båtar speciellt framtagna för matchracing. Tävlingen går till på så vis att 6 båtar tävlar runt en markerad bana (bojer) på tid där bäst av 6 vinner."
Jag och båtar, ni vet. Lever för sådant där.
Dödlig drog på för få bokstäver
Varför utnyttja att du är min svaga punkt, varför säga de rätta sakerna när du vet att hela du är fel. Inget kan väga upp eller ta tillbaka det som stormen en gång förde bort. Jag sa att jag skulle tatuera in ditt namn en svart natt, trots färglösa dagar står jag ännu omärkt. Vilken tur, vilket fatalt misstag det skulle ha varit. Dina bokstäver printat på min hy, som blodröda demoner mot benvit mjölk.
Istället låter jag de dova ljuden av mitt hjärta som tynar bort lösa alla gåtor som någonsin uppenbarat sig i ditt beteende. jag skulle kunna döda dig smärtfritt med mina läppar, jag skulle kunna förföra dig med min midja och älska dig med mina ord. Visste du det? Jag skulle kunna dö för din beröring, du skulle kunna förföra mig med dina andetag en regnig natt och du skulle kunna älska mig tills jag gick sönder. Jag skulle förvandla regn till glassplitter och se rakt upp mot skyn utan att vända bort huvudet en enda gång. Jag skulle kunna måla mina naglar svarta för alltid och riva dig tills du är lika trasig i hyn som mitt självförtroende är. Jag skulle kunna klippa av mig mitt hår och skära dig med mina blottade käkben.
Men, mina sinnen och min kropp är trött på dig, mina ögon är utmattade och mina händer skakfärdiga.
Du sa: ingen kommer att gå vinnande ur detta. Fel. Du står kvar, jag har redan gått. Det är ensam väg, kall ibland, fylld med nya möjligheter och en annan sorts kärlek i vissa fall, men det är också en hård väg. Jag flög, någon annan får agera musa nu.
Sällan har det varit så lätt, sällan har det varit så svårt.
Istället låter jag de dova ljuden av mitt hjärta som tynar bort lösa alla gåtor som någonsin uppenbarat sig i ditt beteende. jag skulle kunna döda dig smärtfritt med mina läppar, jag skulle kunna förföra dig med min midja och älska dig med mina ord. Visste du det? Jag skulle kunna dö för din beröring, du skulle kunna förföra mig med dina andetag en regnig natt och du skulle kunna älska mig tills jag gick sönder. Jag skulle förvandla regn till glassplitter och se rakt upp mot skyn utan att vända bort huvudet en enda gång. Jag skulle kunna måla mina naglar svarta för alltid och riva dig tills du är lika trasig i hyn som mitt självförtroende är. Jag skulle kunna klippa av mig mitt hår och skära dig med mina blottade käkben.
Men, mina sinnen och min kropp är trött på dig, mina ögon är utmattade och mina händer skakfärdiga.
Du sa: ingen kommer att gå vinnande ur detta. Fel. Du står kvar, jag har redan gått. Det är ensam väg, kall ibland, fylld med nya möjligheter och en annan sorts kärlek i vissa fall, men det är också en hård väg. Jag flög, någon annan får agera musa nu.
Sällan har det varit så lätt, sällan har det varit så svårt.
Kaos
Jag sparar inte namn men jag sparar ord, inte för att det betyder något, för det gör det inte, utan för att jag älskar orden lika mycket som jag föraktar vart de kom ifrån.
"Ett brev skrevs men skickades aldrig. Hade inte din adress och vägrade fråga. Gillar dig som Mia Törnblom gillade amfetamin på slutet av 80-talet. I´m yours. Även om du dragit för längesedan."
"Ett brev skrevs men skickades aldrig. Hade inte din adress och vägrade fråga. Gillar dig som Mia Törnblom gillade amfetamin på slutet av 80-talet. I´m yours. Även om du dragit för längesedan."
Past weekend
My louboutin crime scene
Jag stänger in mig i trasiga jeans och ändå ser du mig som hel, synar mig. Transparenta linnen visar aldrig hjärtat, en blottad nacke visar aldrig smärtan och klackarna jag ställer mig mot din strupe med är moderna knivar som inte lämnar spår av vad som egentligen hände här ikväll.
Jag kommer att kunna lämna brottsplatsen utan spår, undersidan av mina vapen i samma färg som det som flyter genom dina vener, mörkare än ditt inre. Med ljudlösa steg och med blonda framtidssyner. Det sista du skulle se är att mina ögon inte alls är blå, utan grå, du som hela tiden trott att jag är blåögd. Mitt rätta jag visar sig. Är det svårt nu? Svårt att veta att du förstörde för dig själv. Du skulle ångra att du någonsin gav dig in på vad du faktiskt gav dig in på, du förlorade i ditt eget spel just därför att du inte vet vart gränserna går. Jag behövde inte ens agera själv, jag stod på spelplanens mitt och observerade dina misstag, hur du flyttade pjäserna åt fel håll, och aldrig sa jag något. Ibland parerade jag från tärningarna som kastades in i mitten där jag stod, men aldrig att jag sa något. Spelplanen gjorde sitt och du gjorde ditt.
Jag är närmare målet än du, girighet slår alltid tillbaka, alltid. Släpper man taget om en ballong så är den för evigt försvunnen i skyn, visst kan du slipa en diamant, men när den är klar, kommer det alltid att vara någon som bjuder högre. En fjäril utan vingar vill ingen ha, förutom jag, men en kvinna utan slipningar, vill alla ha. Förmågan att kunna forma och skapa någon till den perfekta tog över och diamanten gnistrade till slut för starkt för att den skulle stå kvar i skyltfönstret där alla bara beundrade den genom en smutsig fönsterruta, det var den du såg glimma till, innan du tog ditt sista andetag. Den jag förförde ditt omedvetna med. Min hals är ett palats för perfektion och jag tar aldrig av mig den, den har sett för mycket för att släppas fri. Hur kan något så vackert ha sett något så smutsigt - en fjäril utan vingar, min lilla diamant.
Jag kommer att kunna lämna brottsplatsen utan spår, undersidan av mina vapen i samma färg som det som flyter genom dina vener, mörkare än ditt inre. Med ljudlösa steg och med blonda framtidssyner. Det sista du skulle se är att mina ögon inte alls är blå, utan grå, du som hela tiden trott att jag är blåögd. Mitt rätta jag visar sig. Är det svårt nu? Svårt att veta att du förstörde för dig själv. Du skulle ångra att du någonsin gav dig in på vad du faktiskt gav dig in på, du förlorade i ditt eget spel just därför att du inte vet vart gränserna går. Jag behövde inte ens agera själv, jag stod på spelplanens mitt och observerade dina misstag, hur du flyttade pjäserna åt fel håll, och aldrig sa jag något. Ibland parerade jag från tärningarna som kastades in i mitten där jag stod, men aldrig att jag sa något. Spelplanen gjorde sitt och du gjorde ditt.
Jag är närmare målet än du, girighet slår alltid tillbaka, alltid. Släpper man taget om en ballong så är den för evigt försvunnen i skyn, visst kan du slipa en diamant, men när den är klar, kommer det alltid att vara någon som bjuder högre. En fjäril utan vingar vill ingen ha, förutom jag, men en kvinna utan slipningar, vill alla ha. Förmågan att kunna forma och skapa någon till den perfekta tog över och diamanten gnistrade till slut för starkt för att den skulle stå kvar i skyltfönstret där alla bara beundrade den genom en smutsig fönsterruta, det var den du såg glimma till, innan du tog ditt sista andetag. Den jag förförde ditt omedvetna med. Min hals är ett palats för perfektion och jag tar aldrig av mig den, den har sett för mycket för att släppas fri. Hur kan något så vackert ha sett något så smutsigt - en fjäril utan vingar, min lilla diamant.
Shoe me up
Förra veckan:
Jag och Regina Stockholm gör shoe and clothing fitting at Zara.
Im a kitten
Om man tar sig an en kattunge, myser med den, stryker den medhårs och ger den kärlek då blir den din mest lojala vän, den kommer att finnas vid din sida dag som natt. När du känner dig ensam, när du lägger dig i sängen eller när du sitter i soffan framför en film. Den kommer att älska dig över allt annat.
Om du sedan sparkar på den, sänker ner den i kallt vatten eller glömmer att mata den så kommer den att tappa all tilltro och respekt för dig och den kommer inte låta dig röra den, någonsin, och förmodligen kommer inte heller någon annan få komma nära heller. Kattungar fungerar så. De lägger all sin trygghet i en famn och lämnar all sin kärlek i samma sekund den blir lämnad...
Im a kitten, jag hamnar alltid rätt, hur högt man än släpper mig ifrån, förurtom då, men jag har ett flertal liv, så det gör inget att du tog ett.
Om du sedan sparkar på den, sänker ner den i kallt vatten eller glömmer att mata den så kommer den att tappa all tilltro och respekt för dig och den kommer inte låta dig röra den, någonsin, och förmodligen kommer inte heller någon annan få komma nära heller. Kattungar fungerar så. De lägger all sin trygghet i en famn och lämnar all sin kärlek i samma sekund den blir lämnad...
Im a kitten, jag hamnar alltid rätt, hur högt man än släpper mig ifrån, förurtom då, men jag har ett flertal liv, så det gör inget att du tog ett.
Se mig på tv4 i höst?
Som jag tidigare nämnt så ringde Titan upp mig och öppningsfrågan var om jag var singel, när de fick bekräftat att jag var det frågade de mig om jag ville medverka i den svenska versionen av mamas boy (klicka på den röda länken för att läsa om programmet.) Den amerikanska versionen går för tillfället på tv3 men jag hade dock inte sett det och bad därför om ett dygn för att tänka över det.
Jag tänkte spontant nej men något drog mig till att i varje fall tänka över det. Jag vägde att åka på en gratis semester i ett varmare land och spendera en månad i en lyxvilla och samtidigt få ut mitt namn så att jag kan utnyttja det för mitt skrivande mot att det faktiskt kändes väldigt väldigt fel. Jag menar, jag dejtar knappt i verkligheten, varför göra det på tv. Jag pratade med min chef, min närmsta vänner och med tycka-till-kim. Vissa tyckte att jag skulle åka, bara vara mig själv, inte dricka inte göra bort mig och hålla låg profil, medan andra sa åt mig att jag skulle vara helt jävla dum i huvudet om jag skulle göra det. Jag lekte lite med tanken för skojs skull men kände att detta inte var min grej så jag tackade nej och så var det med det. Det är nog en bra idé att bygga sitt namn på något mer seriöst och relevant så att säga, även om jag ibland kan bli lite less på mig själv för att jag fungerar som jag gör och alltid ska vara som jag är, det är sällan man får något för det.
Nu är det ju redan klart men ändock, vad är din åsikt? Skulle jag ha åkt?
Jag tänkte spontant nej men något drog mig till att i varje fall tänka över det. Jag vägde att åka på en gratis semester i ett varmare land och spendera en månad i en lyxvilla och samtidigt få ut mitt namn så att jag kan utnyttja det för mitt skrivande mot att det faktiskt kändes väldigt väldigt fel. Jag menar, jag dejtar knappt i verkligheten, varför göra det på tv. Jag pratade med min chef, min närmsta vänner och med tycka-till-kim. Vissa tyckte att jag skulle åka, bara vara mig själv, inte dricka inte göra bort mig och hålla låg profil, medan andra sa åt mig att jag skulle vara helt jävla dum i huvudet om jag skulle göra det. Jag lekte lite med tanken för skojs skull men kände att detta inte var min grej så jag tackade nej och så var det med det. Det är nog en bra idé att bygga sitt namn på något mer seriöst och relevant så att säga, även om jag ibland kan bli lite less på mig själv för att jag fungerar som jag gör och alltid ska vara som jag är, det är sällan man får något för det.
Nu är det ju redan klart men ändock, vad är din åsikt? Skulle jag ha åkt?
Baby baby
Jag lever, med viss modifikation. Med en hjärnskakning som jag får tacka mitt kära ex bror och ett nattklubbstak för, massa fina kommentarer jag ska svara på i sinom tid, tre sjuka dagar, en åttonde placering på bloggtoppen, en mottagen londonresa av en av mina bästa vänner, bra människor och en fantastiskt studentdag.
Vill tacka så många, vill säga så mycket, men det ska vara genomtänkt, och just nu är jag inte i skick. Missade en av mina bästa vänners studentmottagning för att jag klantade mig, missade tiden hos optikern, kan inte ha glasögon så jävla opraktiskt men får aldrig in linser, måste lösas. Sover bort dagarna, det är väl egentligen det enda som tär just nu, annars är livet på topp.
Now im back in black.
A little bit of me
Vit subtil axelbandslös klänning. beiga mockapumps med peeptoe och platå. känns väldigt jag. känns väldigt mycket som att det är slut nu. nu ska mascaran på och guldberlockerna ska fästas runt min handled. sedan är jag på väg.
Det sista inför...
Jag köpte skor idag och hämtade ut klänningen hos skräddaren, eftersom det inte tycks säljas kläder i min storlek i Sverige. Idioter. Allt in i sista sekunden, inte många timmar spenderade hemma idag, mellan möte, shopping och vänner åkte jag och tittade på Amandas bal, (min kusin) vackraste människan på hela stället.
Väl hemma: Min mamma fick fria händer på undervåningen men det slutade med någon slags estetisk misshandel med osymetriska placeringar och absurda färgkombinationer, nu är det dock åtgärdat. Oengagemang betalar tillbaka, det har jag lärt mig.
Utgång på onsdag för att fira. Då mina vänner, då ska jag fan festa ordentligt, ingen tyst liten diskret utgång, i will fuck café opera over. Typ.
Väl hemma: Min mamma fick fria händer på undervåningen men det slutade med någon slags estetisk misshandel med osymetriska placeringar och absurda färgkombinationer, nu är det dock åtgärdat. Oengagemang betalar tillbaka, det har jag lärt mig.
Utgång på onsdag för att fira. Då mina vänner, då ska jag fan festa ordentligt, ingen tyst liten diskret utgång, i will fuck café opera over. Typ.
9
Whats up with me
Har mestadels observeratde senaste nätterna, för att lära sig att skriva måste man observera, det är min filosofi. Jag tycker om att gå ut ensam, konstigt nog finner jag det ibland skönare att studera människor än att själv bli utfrågad. Nicklas Åberg, bartender på cafét tog mig bakom bardisken, gav mig en lång blick efter att han tilldelat mig en ramlösa och sa sedan: "Emma, du måste vara Stockholms konstigaste tjej." Och ja, det är mycket möjligt, det är många som inte förstår sig på mig, även om Nicklas sa det i god ton. Men det är ju aldrig riktigt så att det blir helt ensamt, träffar alltid på någon man känner.
Vad har jag annars gjort, jag spenderar typ alla mina morgontimmar nere vid nacka strand/marinstaden, eller jag har gjort det den senaste veckan i varje fall. Soluppgången där är oslagbar, det spegelblanka vattnet likaså, sedan somnar jag när andra går upp och så sover jag halva dagen bara för att gå upp lagom till något ärende och sedan ut igen. Låter möjligtvis monotont för dig, men underbart för mig. Men nu får jag nog hålla i mig lite om jag ska orka med tisdagen och min mottagning. Vilken jävla överskattad dag, fyfan. Pappa bygger partytält, Mi placerar rosor i martiniglas som dekoration och mamma gör maten för tillfället, vilket gör det lite rörigt eftersom kommunikation verkar vara a och o i detta sammanhang, vi har inte den bästa kommunikationen. Ändå är det bara femtio personer som kommer, hur lång tid ska det ta att förbereda egentligen. Jag flyr mest. Studentflak, björkris, buffé och öligt hår får mig att må illa. Nej tack.
Vad har jag annars gjort, jag spenderar typ alla mina morgontimmar nere vid nacka strand/marinstaden, eller jag har gjort det den senaste veckan i varje fall. Soluppgången där är oslagbar, det spegelblanka vattnet likaså, sedan somnar jag när andra går upp och så sover jag halva dagen bara för att gå upp lagom till något ärende och sedan ut igen. Låter möjligtvis monotont för dig, men underbart för mig. Men nu får jag nog hålla i mig lite om jag ska orka med tisdagen och min mottagning. Vilken jävla överskattad dag, fyfan. Pappa bygger partytält, Mi placerar rosor i martiniglas som dekoration och mamma gör maten för tillfället, vilket gör det lite rörigt eftersom kommunikation verkar vara a och o i detta sammanhang, vi har inte den bästa kommunikationen. Ändå är det bara femtio personer som kommer, hur lång tid ska det ta att förbereda egentligen. Jag flyr mest. Studentflak, björkris, buffé och öligt hår får mig att må illa. Nej tack.
Get the act
Det är lugnt, jag lever, i alla högsta grad faktiskt, har bara knappt varit hemma.
Glöm inte att rösta idag! Jag smäller till er om ni inte gör det. Läs vad jag tidigare har skrivit om valet och varför man ska rösta här.
Glöm inte att rösta idag! Jag smäller till er om ni inte gör det. Läs vad jag tidigare har skrivit om valet och varför man ska rösta här.
And I´m off
Sibel och jag. Bilden är lånad från Stureplan. Vad har hänt med vädret? Antarktis. Mitt hår är dyngsurt och kvällen var lång.
Aware
Deppdag. Skapar mer misär än vad som egentligen är, vet inte ens varför. Egentligen helt andra anledningar än de jag säger till mig själv utan det är nog mer så att det faktum att jag vill så mycket på så kort tid tär på mig. Slits åt för många håll, upp och ner, ut och in. Är ganska tragisk där jag ligger i min säng, fortfarande har jag inte ens gått ur den. Vita väggar är lika förföriska som de är krympande, svarta tavlor lika djupa som enformiga, persiennerna lika neddragna som leila Ks rykte.
Jag försöker intala mig själv att jag känner mig ensam, men det gör jag inte, jag är aldrig ensam, inte ens när jag vill det. Jag antar att det är så här jag gör, när andra går och blir karatefulla så ligger jag en hel dag och tittar in i väggen som en annan apatiskt tre-åring. Screenar samtalen på mobilen, om den ens är på. Ser jag till antalet vunna levnadsår vinner jag troligen mer på att inte slösa bort tolv timmar i sängen men jag har heller aldrig brytt mig om tid, förrän nu. Tiden är min mardröm, allt går för långsamt. Vill spola fram tre år då ingen lyssnar på sean kingston längre och eminem har släppt ytterligare två plattor, min utbildning är färdig och jag får uppskatta någon varje morgon. Jag har sett andrea bocceli live och mina rutiner är allt annat än fasta, det stavas deadline baby.
Jag ska ligga här en timme till och lyssna på josh groban, sedan har jag saker att göra och middag att gå på och ja, efter två samtal känns det...helt ok, för att inte säga - bra. Det är så jag fungerar, 0-100.
Jag försöker intala mig själv att jag känner mig ensam, men det gör jag inte, jag är aldrig ensam, inte ens när jag vill det. Jag antar att det är så här jag gör, när andra går och blir karatefulla så ligger jag en hel dag och tittar in i väggen som en annan apatiskt tre-åring. Screenar samtalen på mobilen, om den ens är på. Ser jag till antalet vunna levnadsår vinner jag troligen mer på att inte slösa bort tolv timmar i sängen men jag har heller aldrig brytt mig om tid, förrän nu. Tiden är min mardröm, allt går för långsamt. Vill spola fram tre år då ingen lyssnar på sean kingston längre och eminem har släppt ytterligare två plattor, min utbildning är färdig och jag får uppskatta någon varje morgon. Jag har sett andrea bocceli live och mina rutiner är allt annat än fasta, det stavas deadline baby.
Jag ska ligga här en timme till och lyssna på josh groban, sedan har jag saker att göra och middag att gå på och ja, efter två samtal känns det...helt ok, för att inte säga - bra. Det är så jag fungerar, 0-100.
Den första snön
Jag är ingens, jag tillhör ingen, jag är inte någon annans mer än jag är någon annans. Jag är min egen, ingen äger mig, ingen känner mitt nuvarande jag. Ingen är min, ingen tillhör mig, ingen tillhör mig mer än den tillhör någon annan, vem som helst. Hursomhelst, varsomhelst. Jag gör vad jag vill, men det är inte mycket, men jag gör det hur jag vill - och när jag vill, men bara om jag vill. Ingen kan sätta spår utan att faktiskt gå på min mark.
Jag leker med mitt liv, testar vad vad fan som helst bara det tillhör min moral. Jag letar inte efter någon, jag ser inte människor som något annat än något vackert och nedbrytbart. Även den svartaste av själar intresserar mig, hat är fascinerande. Kärlek är dödsdömt. jag vill bygga ihop människor, dras per automatik till trasiga själar. Så mycket intressantare än förlorade sådana, för det är stor skillnad. Förlorade själar är de människor som försatt sig själv i det de befinner sig i, som låter annat påverka, som lägger krokben för sig själva och skapar en approach som är allt annat än åtråvärd. Min bok är svart men mitt inre lyser. Jag älskar inte män, jag föraktar dem, och eftersom jag dras till allt som jag tar avstånd ifrån så är jag tillbaka på ruta ett, och här börjar jag om, och gör rätt den här gången.
Jag leker med mitt liv, testar vad vad fan som helst bara det tillhör min moral. Jag letar inte efter någon, jag ser inte människor som något annat än något vackert och nedbrytbart. Även den svartaste av själar intresserar mig, hat är fascinerande. Kärlek är dödsdömt. jag vill bygga ihop människor, dras per automatik till trasiga själar. Så mycket intressantare än förlorade sådana, för det är stor skillnad. Förlorade själar är de människor som försatt sig själv i det de befinner sig i, som låter annat påverka, som lägger krokben för sig själva och skapar en approach som är allt annat än åtråvärd. Min bok är svart men mitt inre lyser. Jag älskar inte män, jag föraktar dem, och eftersom jag dras till allt som jag tar avstånd ifrån så är jag tillbaka på ruta ett, och här börjar jag om, och gör rätt den här gången.
Tack
för de fina orden, jag fick!
Det börjar närma sig the day, jag har inte engagerat mig särskilt mycket eftersom jag faktiskt inte är så speciellt intresserad (tack mamma för att du är finast som ordnar) men ikväll ska jag ordna med dekoration och diverse småsaker inför min mottagning, jag har marint tema, avskyr det här med svenska flaggor och vitt och blått och allt sådant där. Jag har förbjudit svenska flaggor och allt som heter prästkrgar och gula och blå ballonger. Jag kör på marinblått, vitt och guld. Blir jag klar i rimlig tid så blir det utgång efter det.
Jag och Jackie kollar resor för övrigt, vi ska eventuellt göra en resa veckan efter jag tagit studenten eller veckan efter det.
Det börjar närma sig the day, jag har inte engagerat mig särskilt mycket eftersom jag faktiskt inte är så speciellt intresserad (tack mamma för att du är finast som ordnar) men ikväll ska jag ordna med dekoration och diverse småsaker inför min mottagning, jag har marint tema, avskyr det här med svenska flaggor och vitt och blått och allt sådant där. Jag har förbjudit svenska flaggor och allt som heter prästkrgar och gula och blå ballonger. Jag kör på marinblått, vitt och guld. Blir jag klar i rimlig tid så blir det utgång efter det.
Jag och Jackie kollar resor för övrigt, vi ska eventuellt göra en resa veckan efter jag tagit studenten eller veckan efter det.
Give me wings
Jag tror på karma, jag är humanist och jag vet vart jag står idag. Jag tror att om jag tror gott om människor så är de goda mot mig i gendäld. Jag är ett lätt byte att anfalla, för jag visar mig sårbar, jag är sårbar, har aldrig varit perfekt, kommer heller aldrig bli. Är pappas flicka på krogen med för mycket psykbryt på sidan av. "En ros med för många taggar" som ett tidsfördriv sa. Det är lätt att hugga mig i ryggen för jag litar på att människan är god, så den som har baktankar har det lätt när den bestämmer sig för att fälla mig, jag serverar mig själv på en silverbricka för den som vill skära mig itu. Men lika fort som jag faller ställer jag mig upp och saknaden av respekten för just den personen är så vass att jag kan skära i glas med den utan att det hörs ett ljud.
Jag tror att allt jag gör visar sig i senare skede i livet. Det var i vintras som jag först insåg att det enda som skulle få mig att ta mig igenom alla de motgångar som skar genom min tillvaro, förutom min syster, var att veta att det en dag visar sig för de som en gång inte trodde på mig och för den som älskade att bryta ner mig, lika mycket som han sedan hatade det var att visa dem att det var de som förlorat någonting och inte tvärtom. Idag vet jag att alla de gånger jag knutit mina nävar och lett och varit en fin flicka kommer att betala tillbaka, en dag. En lön som jag kommer att förvalta med största möjliga respekt och försiktighet, för jag är heller ingen som hämnas. Hämnd är för svaga människor, lojalitet är för människor som ser saker ur ett annat perspektiv, ett större. Jag har redan sett den hela bilden, långt innan pusslet ens är färdiglagt. Därför kommer jag att förbli lojal, och därför kommer jag alltid att behålla min stolthet, hur många som än spelar mig eller hugger mig i ryggen.
"I decided long ago never to walk in anyone's shadow. If I failed, if I succeed, at least I lived as I believed. No matter what they take from me they can't take away my dignity."
Jag tror att allt jag gör visar sig i senare skede i livet. Det var i vintras som jag först insåg att det enda som skulle få mig att ta mig igenom alla de motgångar som skar genom min tillvaro, förutom min syster, var att veta att det en dag visar sig för de som en gång inte trodde på mig och för den som älskade att bryta ner mig, lika mycket som han sedan hatade det var att visa dem att det var de som förlorat någonting och inte tvärtom. Idag vet jag att alla de gånger jag knutit mina nävar och lett och varit en fin flicka kommer att betala tillbaka, en dag. En lön som jag kommer att förvalta med största möjliga respekt och försiktighet, för jag är heller ingen som hämnas. Hämnd är för svaga människor, lojalitet är för människor som ser saker ur ett annat perspektiv, ett större. Jag har redan sett den hela bilden, långt innan pusslet ens är färdiglagt. Därför kommer jag att förbli lojal, och därför kommer jag alltid att behålla min stolthet, hur många som än spelar mig eller hugger mig i ryggen.
"I decided long ago never to walk in anyone's shadow. If I failed, if I succeed, at least I lived as I believed. No matter what they take from me they can't take away my dignity."
2/6
Sunset girl
Min
Klockan är 23.40 och solen har gått ned men luften är varm, jag halvligger i hans knä på balkongen. Han dricker baileys från min mage och häller det sista i roséflaskan över mig i ren berusning, jag skrattar och mitt hår klibbar ihop av de söta dropparna. Jag känner mig dåsig trots att mitt vinglas bara innehåller vatten med bubblor. Stockholm ligger som ett öppet hav nedanför oss och kans kastanjebruna hår passar perfekt mellan mina fingrar, han har kysst sönder mina läppar för längesedan, trasslat ihop sin själ med min aura, kastat bort verkligheten.
Vi fantiserar om italien och frankrike, om litteratur och konst med guldramar. En dag är vi där, separat, men ändå. Jag för att skriva min andra bok, han för att studera arkitekturen och de religösa mästerverken. Båda för att finna meningen med livet.
Vi fantiserar om italien och frankrike, om litteratur och konst med guldramar. En dag är vi där, separat, men ändå. Jag för att skriva min andra bok, han för att studera arkitekturen och de religösa mästerverken. Båda för att finna meningen med livet.
