Min Pappa drog till Mallis för champagne och fest, med det här vädret är jag dock inte allt för avundsjuk, frukost på balkongen oxh strålande sol.

Han är ingen gåta, ni som tror att han är ett mysterium kan inte ha mer fel. Han är bara skicklig väldigt, väldigt listig och vattentät inför ett otränat öga. Med sin oerhörda förmåga att läsa folk drar han sig genom livet, utnyttjar denna egenskap för att i vissa fall ta sig närmare, bry sig, medan han i andra manipulerar. Och han är bra på det, bättre än någon annan. Hans skrivarkonst döljer det mesta och alla faller som fanor inför hans texter, så även jag. Jag ser vackra texter och poetiska ord, jag ser sammansättningar och metaforer skrivna av en sann författare - precis som även ni gör. Men jag läser mellan raderna och jag ser vad du inte kan se, den andra sidan. Många flickor har kallat honom destruktivitet, flera kommer att göra det. Några har älskat honom, någon har bara fallit lite och någon har passerat. Han har älskat några, fallit för någon lite och någon har honom bara passerat. Han spelar på den sviniga attityden, nya flickor frekvent, för mycket sprit, en nonchalans - och det går hem. För ni tänker, får man säga så? Får man göra så? Är han verkligen så? Smart. Han vet vad han gör. En sann provokatör, det kommer aldrig att gå ur tiden. Tråkigt bara att han slösar bort sin talang på att recensera stureplansbilder istället för att vara seriös. Han har ju en uppenbar talang som få besitter.

Hur han är i verkligheten lämnar jag åt sidan, är det någon som är intresserad så får denne bilda sin egen uppfattning, på egen risk, hälften blir kära i honom, hälften hatar hon för resten av livet - några gör båda. I vilken ordning kanske ni förstår själva. Denna man har nämligen ett skal, det är många som tror sig ha hittat ända in men även det är ett spel, det finns så mycket mer där bakom, tro mig, jag vet. Ett flertal tror att hemligheter om ett tidigare liv eller berättelse om barndom är kännedom. Men det ni inte vet, är det som krävs för att läsa denna man. En enda liten nyckel, och jag har den fortfarande runt min hals och kommer inte lämna ifrån mig den förrän jag finner någon den värdig.

Har för er som missat det sökt journalistlinjen och jag är en av de, inte allt för många, som blev antagna till intervju/prov, så idag har jag spenderat dagen med just det. Förmodligen den viktigaste dagen på flera år.

Nu ska jag ta detta i korta, mycket enkla drag tänkte jag. Är mentalt utmattad och gör därför ingen uppsats av detta. Vi blev uppdelade i grupper om fyra eller fem och fick utgå från fem olika stationer. Första stationen var nutidsprov där det var allt från politikfrågor, sport, nöje till utrikes och även en del frågor som var kristet bundna. Vid andra stationen blev vi placerade vid en dator och fick varsin bild tilldelade med syfte att vi skulle skriva en text relaterad till den. Tredje stationen var en presskonferens där vi fick anteckna och ställa frågor för att sedan skriva ihop det under tidspress. Vi förflyttade oss till slottet som ligger i trädgården utanför, så jävla vackert och gjorde våra två sista stationer där. Slott är väl alltid vackra men detta var hänförande. Fjärde stationen var en gruppövning där vi blev tilldelade massor av olika urklippta rubriker och brödtexter samt bilder för att göra en löpsedel samt en sida inuti en tidning. Förmodligen för att bedöma våran sammarbetsförmåga och vårat "tidnings-tänk." Femte och sista stationen var en intervju, där väntade frågor så som varför ska vi ta in dig och inom vilken genre vill du arbeta men även vilken litteratur och dylikt som passerar våra händer.

Och visst, människor från hela Sverige har sökt, det är 15 st som kommer in. Chanserna är minimala, för att inte säga obetydliga. Men jag har haft en underbar dag och jag vet att jag har presterat mitt bästa, kommer jag inte in så söker jag nästa år. Är nöjd över att jag ens fick komma idag. Jag klarade den här dagen, jag är nöjd med min insats, jag är faktiskt väldigt nöjd, om det räcker eller inte vet jag om ca två veckor.

jag frågade just maria vilken dag det var idag, söndag? jaha, jag trodde det var lördag. jag har ingen koll, på varesig min kropp, själ eller tid. för många nätter ute, för lite sömn, för mycket stress. för lite hemmatid. Intervjun på torsdag angående utbildningen gör mig lättretlig och känslig. men mest ledsen. jag vill ju så gärna, det gäller så mycket. men det är en sådan liten chans.

jag hade glömt min kalender någonstans och nu när jag hittade den inser jag att jag har dubbelbokat mig ett flertal gånger i veckan. jag är för den som missat det, med i Ung politiker och igår var det ett event eller utbildning/föreläsning om lokal politik samt det kommande EU-valet, vilket jag missade, eftersom jag jobbade. så just nu sitter jag och tar del av protokoll per mail. borde rensa mailen. båda. både jobb-mailen och den privata. borde svara på mail jag fått från läsare, så otroligt ignorant att inte svara, dåligt samvete. men jag har ingen energi just nu, och då blir svaren därefter - bättre att vänta.

Lindas nya lägenhet är en dröm, så jävla fin. satt där en hel dag och åt nudlar och drack cola ur vinglas med johanna häromdagen. en dag av lugn. och nostalgi. sjutton års vänskap vid ett nyuppsatt bord. de sittandes på balkongen med varsin cigg, jag i ett ljust vardagsrum, hellström i högtalarna. glass i frysen. good times.

Jag somnar tryggt med någon jag värderar mycket högt, och vaknar tryggt med en röd tapet bakom mig. Jag tycker om det här rummet, det känns harmoniskt. men jag är ensam. Lägenheten jag befinner mig i är i är tom, jag går ett varv. alla har gått. det smyger in sol i fönstret och jag ställer mig på balkongen och tittar ner, lite för högt för att vara så tidigt. jag går in igen. jag hittar ingenting i skåpen, eller i lådorna, trots att jag och kajsa känt varandra i arton år och trots det faktum att detta är mitt andra hem så hittar jag inte ens vart knivarna är förrän tredje försöket. hittar knappt hemma hos mig själv heller så det kanske inte är så konstigt.

syster sov i nästa rum, jag hörde henne skratta precis innan jag somnade. min, bara min Mira. Min ögonsten. jag somnade utan tankar.

denna natt är det tredje naten i rad som jag fått sova utan at vakna, jag har visserligen drömt som jag bukar, men inte vaknat. jag försöker analysera men är rädd att det ska försvinna om jag gör det, så jag låter det vara. jag vet nog ändå vad det beror på. det behöver egentligen ingen närmare eftertanke. inte alls faktiskt.

Jag vet oftast inte vad jag vill, jag ändrar mig rätt ofta i varje fall. Det finns så mycket att se, så mycket att uppleva att jag aldrig riktigt kan sitta still. Jag menar inte killar nu, utan att det finns så många dörrar att öppna. Det var längesedan jag var så här säker på mig själv, jag vet att jag inte vill ha något förhållande just nu. Jag vill inte ha en titel, för med titlar kommer förpliktelser och svek. Så fort du är någons kan du bli sviken. Jag vill, men mest behöver, bara lite trygghet, och det behöver inte komma med ett förhållande, vilket jag alltid förut trott. Naivt.

Jag trivs som jag är, jag behöver inte ta ansvar för någon annan än mig själv, jag behöver inte känna att jag måste någonting, jag hatar ordet måste. Måsten är helvetets ord. Jag har nästintill aldrig varit fri eftersom jag varit i ett förhållande de senaste fyra, nästan fem åren.
Med fri menar jag inte att jag ska springa på krogen och göra vad jag vill med vem jag vill eller något ens åt det hållet för jag är inte den, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Mina principer kommer alltid att stå mig närmast. Minimalt intag av alkohol, ingen intimitet utan känslor.

.::Ingen frihet i världen kommer någonsin kunna ändra på dem. Det är mina byggstenar i livet::.