Mitt problem är att jag tror gott om människor. För gott. Vem jag än möter. Det spelar egentligen ingen roll vad människor gör mot mig, jag kan inte hata, och jag önskar ofta att jag kunde det. Trots att det många gånger är väldigt skönt. Det tar sådan enrgi att hata. Men jag är så oändligt rött på att tala bra om människor som går på mig bara för att de inte har förmågan att klara av sig själva. Jag har respekt för varje individ, tills de bevisar motsatsen. Men det är problemet, respekten sitter i från början, människor behöver inte tjäna sin respekt hos mig. Vilket gör att vissa, inte många, men vissa, utnyttjar det. Slåt till mig i bakhuvudet så fort jag vänder mig om, men vad har jag sagt. Jag har ögon i nacken och jag ser allt, allt. Att Stockholm är så litet att jag dessutom vet allt, det är egentligen bara till min fördel.

Jag kommer aldrig att vända ut och in på mig själv för att inte lita på människor, jag litar alltid mest på mig själv, även om det är svårt många gånger det också. Men människor kommer alltid att vara människor i mina ögon, skillnaden är bara att jag bara tar åt mig av de som har något att säga till om. Och alla dessa löjliga spel, och dramatik och sentimental skit. I dont fucking care, hur orkar människor. Hur i helvete har de tid, och varför gör inte människor något bättre av sitt liv än att irritera, hata och leta fel. Och varför vill man hitta dem, och vem vill man informera dem om? Det är en sådan brist på självrespekt att leta efter sprickor hos andra, en sådan nedvärdering mot livet och sig själv. Patetiskt kanske är ett ord som ligger nära.

Det är gripande hur mycket människor gör för att själva bli älskade, på falska grunder. Allas vårat egna egon spelar huvudrollen i pjäsen om uppmärksamhet - vad som helst men inte bortglömd.

Det är så många gånger jag frågar mig själv, vart är jag på väg. Men alltfler frågar jag mig vart jag har varit. Jag känner inte mig själv, för jag förändras tydligt och ständigt. Det är svårt att se vem jag är när andra ofta ger mig det i handen, vem jag är. Ofta söker jag mig till de som kan läsa av mig utan att jag yttrar ett ord. För då slipper jag öppna mig. Då slipper jag visa mina sprickor. Vissa dagar utgör de hela mitt skal. Andra är de läkta av en beröring från någon jag älskar. Jag fortsätter på min väg framåt, ibland vänder jag mig om, men ofta finns någon där som vänder tillbaka mitt huvud i rätt riktning. Som säger att framtiden är det som betyder, och att det som ligger bakom mig inte längre existerar. Trots att det gjort mig till den ajg är idag, för det är bara spår, fragment av en tid som nästintill är preskiberad. Och jag ler, och vet att de har rätt. Så jag fortsätter gå, och inser att jag missar så mycket bara genom att vända mig om i några sekunder.


I väntan på en ängel kommer hon, fast än att jag vet att hon inte har vingar låter hon mig vila för en stund. I en famn jag känt allt för länge, men som jag aldrig tröttnar på. Det är så vackert att lyssna på hennes klagorop som bara jag hör, bland tusen älvor skulle hon passa in. Med sina små handleder och vissna ögonfransar.

En ranglig ranka i en granskog. För vass för sitt eget bästa, för tom för att få plats. För urskiljbar för att kunna försvinna. Hon är en stjärnklar hägring, och jag låtsas så bra. För då stannar hon hela natten och jag kan sova tryggt. Hon viskar betryggande ord, och illustrerar det som finns inuti alla, men som ingen kan ta fram. Jag är ingenting utan henne, hon är allt utan mig.

Jag lever i en värld där föraktet bara växer och växer, där yta tenderar att göra människor till djur. Där drömmar inte når längre än tre år framåt. Där ignoransen för övriga individer är så stark att hoppet om en lösning inte ens existerar. Och jag är en del av det, omedvetet, medvetet. Där bilder tar ordens plats. Där människor gömmer sig för konfrontationer med världens elände. Där hjärtan bara tycks rymma det som ligger oss nära, och vi är alla en del. Utan ansvar ingen människa. Och ändå. Samma visa dag ut dag in. Jag säger till mig själv, bry dig bara om det viktigare. Men det viktiga är så tungt, och så onårbart i att göra skillnad. Det onödiga, värdelösa, ytliga, så lätt, så simpelt, så okomplicerat. Så normalt.

Och visst, vi kan klaga, vi kan göra våra röster hörda. Vi kan sätta ned foten. Vi kan göra all världens uppror mot orättvisan, men faktum kvarstår fortfarande. Att andra människor behöver leva utan vatten, mat och medicin för att vi själva ska leva som vi gör. Och hur mycket vi än höjer rösten, är det ändå aldrig någon som vill offra sin egen standard för någon annans. Det är de och inte vi. För alla kommer aldrig någonsin att vara lika, när ingen vill dela.

Och finnes under denna länk. NU är det inte många timmar kvar till premiär!

Utdrag - "Jackeline Perez och Emma är välbekanta ansikten i vimlet för den som frekvent besöker Stureplan. Nu tar duon som en gång började som skribenter på finest ytterligare kliv i Stockholmsnatten. I veckan blev det klart att Emma och Jackeline är nya medarrangörer för Dj Challenge på Café Opera med start söndagen den 18 oktober"

Kommer aldrig att lära känna dig, jag vill knappt. Finner mig själv i någon slags hatkärlek där jag inte kan skilja på något av dem. Jag skulle kunna svära på att stå vid din sida livet ut, men har inte modet att se dig i ögonen. En värdig mening bör knytas an till ögon. det är bara det att jag drunknar i dina. Önskar att du aldrig kunde se, för jag är så genomskinlig inför dig. Nästintill naken trots påklädnad av tusen murar och miljontals ord. men allting skalar du av. Och jag står tyst utan tankar. Så befriande. Att du räddar mig från dem. Hur gör du? men framförallt, varför? vad har jag gjort, och vad kan du se? Jag glömmer aldrig bort de ögonblicken då jag står utanför min kropp och allt jag ser är min själ i dina armar, som om mitt skal aldrig skulle skilja sig från dig.

Jag går tusen mil, och om igen. men aldrig ett steg utan dig, hör du det. Aldrig utan dig. För det finns en värld jag vill dela med dig, och ögon jag vill syna med dig bredvid. Jag klarar mig alltid, men jag vill knappast. Hand i hand utan kompromisser, blå ögon mot svart natt. Jag är här, för att stanna.

Jag har aldrig trott och kommer aldrig tro att glädje kan förena två indider så som sorg kan. Undantagsvis för ett gemensamt barn. Sorg flätar ihop människor, vare sig man vill det eller inte. Öden behöver inte vara likartade för att de ska slå klorna i varandra, det räcker bara med en viss uns sympati och medmänsklighet. För själen är inget påhitt, jag tror inte det. Och allt blir så mycket påtagligare, och allt blir tio gånger starkare. När det redan gör ont.

När du finner dig själv där borttappad i laburinternas gång, ser du inte vad andra gör för dig. Glädjen får dig att bli blind, du försummar, ser inte vem som gör vad för dig. Medan sorgen visar vem som verkligen står bakom dig och inte. Bandet mellan dig och den som stod bredvid dig i sorgen kommer alltid att förbli starkare än med den som stod bredvid dig i glädjen. Men tilliten till den som stod bredvid dig i båda, kommer aldrig att falla. Oavsett handlingar.

Ingen kan någonsin ritkigt försvinna, jag tänker aldrig på någon men alltid på något. är rädd att tankarna en dag ska bli min död. Om de inte redan dödat mig. Min största fiende, och enda egentligen. Människor kan hata, människor kan bry sig. Människor kan döma, älska, gråta, skratta, leva, utforska. vad de vill, jag står ändå på min kant, med engna drömmar, egna visioner. Jag kan göra allt utom att hata. Och för det är jag tacksam. Mindre tacksam är jag för de ojäser som mitt huvud spelar upp med mina ögonlock som scen. Mästerliga visserligen, detaljerade, i då tid. Gärna monologer uppenbarligen, men till slut hör jag att det är min röst, och ingen annans.

Jag tänkte skapa ett land, triandria skulle jag kanske kalla det. En frihamn för stormiga nätter. För alla nätter då med andra ord. För vare sig man ligger i en famn eller inte så lever scenerna kvar och visst, jag kanske hade nästan allt. utan att vilja ha mer. och det var där det tog stopp, jag var nöjd och det tog slut. Aldrig velat ta för mig på ett annat sätt. behöver inte hävda mig inför andra, bara mig själv. Gör det ofta, och är hård, kritisk och kan slå ner mig själv med tankar på bara några sekunder. Kan rädda mig själv på samma korta tid, som ingen annan. Jag är aldrig själv, men vill nästan alltid vara. Vill inte bli sviken så jag trivs bäst så, inte för att jag litar på mig själv. Utan för att jag litar på andra.

Jag och Jackeline har planerat framtid med Christopher Krusell, finest säljare. Gått igenom detaljer samt diskuterat. Skönt att ha möte med någon som har koll och som är jävligt bra på det han gör. Lite som en extra mentor nu när jag och Jackie slår oss in i på den här sidan av branschen som fortfarande är en aning främmande.

Det har varit hög tid att skaffa en ny mobil en längre tid faktiskt, men idag la min S.E av helt och på samma grund som mina senaste sex mobiler gjort. Så bye bye S.E och välkommen min nya kromade älskling.

Vad kan jag göra för att få dig att älska mig? Säg mig, så att jag inte gör det. Tala sedan om vad du hatar, så att jag kan bli den. För då vet jag på riktigt - att du känner.

En känsla av samhörighet med ett tomt fönster. Det visar mig staden nedanför där jag sitter utan att blinka. Förlorar skärpa när regnet klamrar sig fast vid glaset, en osynlig klocka tickar, låter mig veta att det fortfarande finns tid. För vad är det ingen som vill berätta. Jag är inte fast. Jag är aldrig fast. Jag kan sitta här en vecka om jag vill, jag kan kliva ner när helst det behagar mig. Eller? Jag kan trycka fingertopparna mot fönsterrutan bara för att inse att jag nog är lika kall som det utanför. Lika ihålig. Med lika många vener som vägar.

Jag är kvar i fönstret och betraktar skenet från bilarna längs vägen. Ett stilla skimmer lägger sig i luften, kyla tränger igenom springorna. Jag andas in. Smärta i bröstet. Smärta i lungorna. Smärta i ögonen. Vill blunda, vill sjunka in i någon slags trans. Funderar över hypnos. Men klarar mig bättre själv. Katastrofalt att tappa kontrollen över sina gena sinnen och tankeförmåga. Kaos utan möjlighet att reda ut det. Svarta tankar mot vita väggar. Golvet skriker, rummet krymper. Jag försvinner. Långsamt. Ett monotont ljud. Ledsamt Källan - det är jag själv som kommer på mig själv med att bita mig i läppen så hårt att det blöder. Varför så ont, och hur kan ett så litet sår blöda så mycket.

När jag återvänder står fönstret öppet och allt är lika tyst som innan.

Som medarrangör för söndagarna på Cafét under hösten och vintern tänkte jag presentera upplägget för våra fantastiska kvällar: DJ Challenge på Café Opera är tävlingen där det avgörs vilken nattklubb/dj-kollektiv som är bäst bakom skivspelarna. Varje deltagare har 10 minuter i båset, allt är tillåtet och det är DU som gäst som avgör vem som vinner!

Tävlingen avgörs över fyra gruppomgångar, två semifinaler och en final. Totalt tävlar över 20 olika deltagare.

Nu på söndag 18 oktober är det premiär för DJ Challenge 2009 och i första gruppomgången gör tävlanden från 2.35:1, Rose, Club Magenta, Ambassadeur och Klubb Ace upp om vem som tar de första två semifinalplatserna.

 

En tyst diamant vilar på hennes dyra dekollage. Han har sot i ögonen, hämnd i själen och silver i händerna. Hon vet att hennes andetag snart kommer att försvinna i vinden och att hennes pärlemohy snart kommer skifta i blått efter att han tömt henne på värdighet.

Kniven blänker till mot vattnet över ytan där de står intill kanten på kajen. Hennes klackar mot kullerstenen, inte en chans att fly. Tänk att få dö av något så vacker tänker hon när han måttar första hugget mot bröstet, det känns ingenting. Eggen blir oxblodsröd när det kalla stålet lämnar hennes mjuka kropp. Han ser henne stå i aftonklänning och med smarggröna örhängen som blixtrar till elakt där de hänger. En doft av hennes tunga parfym och med ens den har lämnat henne gör hennes sista andtegag det också.

En hand under hennes huvud, en annan kring hennes smala midja. Det var aldrig så här jag ville ha det ber han henne, aldrig så här.

Kniven faller ur greppet, tårarna faller tyst och som som om kroppen svek honom faller han på knä med hennes huvud mellan sina händer. Titta så vacker hon är, vacker till och med efter att hon slutat andas. Som en röd ros i stockholms svarta natt. Det ena örhänget har ramlar ut på kullerstensgatan. Han plockar upp det och stoppar ner det i kavajfickan. Lämnar henne där, tillsammans med sitt samvete, intill vattnet, under månen. Han lämnar de båda och kliver in i den svarta bilen med tonade rutor parkerad några hundra meter bort.

Du är ingenting viskar han, ingenting. Jag glömmer dig imorgon, om jag inte gör det nu. Men hennes sista andetag ligger kvar i luften och doften av hennes hår blåser förevigt likt en vind över hans huvud.

Någon bad mig skriva om vänskap, jag tänker inte skriva vad som är det rätta svaret för vad det är. Det är för odefinierbart och för individuellt för att jag ska kunna lägga de orden i munnen på någon annan, men jag tänker berätta om mina tankar kring det.

Man kan vara vänskaplig, man kan vara vänner, man kan vara väninnor, men ord är ord och det är alltid handlingar som räknas. Jag tycker nog att det handlar om det där bandet, mellan två människor. En kemi byggd på vägval och livsöden. Det bekräftande behovet av att bli omtyckt och att göra nytta i någon annans liv. Om man inte fyller en funktion i sin väns liv är man ingen vän själv. Ge det du vill ha själv. Be inte om det du inte själv kan ge. Det handlar nog för den delen heller inte bara om oegostiskt tänkande. För ingen går någonsin in i något utan att vinna något själv på det, vare sig du vinner för att du får något tillbaka eller för att du känner att du gjort ngot bra. Det handlar inte om att bara ge, det handlar om att både ge och ta, klyschigt nog. Finnas där, ställa upp, dela tårar och dela sprickor. Inte bara sitta på ett café och se kaffet som ett tecken på att man har samhörighet i varandras liv. Vänskap baseras inte på hur många ord som yttras, inte heller på hur ofta man ses. Eller vart man ses. Utan på vad som finnas där emellen och vad bandet emellan är byggt på. - Tillit och den tysta överrenskommelsen att man finns bara ett steg efter. I mina ögon är en bra vän någon som får dig att inse att den går bakom dig för att ta emot dig om du faller, men som samtidigt går precis bredvid dig och delar allt du ser och ger till världen i övrigt. Någon som är modig nog att peka på dina dåliga sidor likväl som dina bra. För då vet du att ärligheten ligger som ett balsam över erat band. Alltid, självklart, i den mängd som är nödvändig för att man ska bli en bättre människa, och inte bara för ärlighetens skull.

Ironiskt nog: Alla människor är egoistiska, och det är hungern efter att uppnå den där känslan av att man gör något för någon annan så att man mår bra själv, som faktiskt gör att vänskap existerar och fungerar.

Sprang förbi Åhléns idag för att köpa en bok av årets Nobelpristagare i Litteratur som blev officiellt idag, Herta Müller. Självklart var allt utplockat och totalt slut. Såg ust ett tv-inslag om flera som hade samma problem.

Hon kallas språkkonstnär och behandlar frågor så som demokrati och utanförskap för att citera kulturnyheterna. Hon är uppuven i Rumänien men efter att ha stoppats av censur pga av att ha kritiserat styret i landet flydde hon till Tyskland. Och idag valdes hon alltså till årets Nobelpristagare i Litteratur. Herregud, vad jag beundrar alla dessa människor som vunnit denna kategori. Jag skulle säga att det är det finaste man kan få inom litteraturen, och för den delev det mest prestigefulla man kan åstadkomma som författare.

"En mening som inte berör är inte värda att skriva." - Müller

 

Nu kör vi!

Nya medarrangörer för Café Opera söndagar DJ Challenge:

Värt att notera:

• Textkommunikation/skrivkurs
• Eget arbete - personporträtt
• 11.30 - Årets Nobelpristagare i fysiologi eller medicin tillkännages
• Pendla två timmar hem
• Möte med  nattklubb - ev nytt jobb
• Pereztime
• Middag med Kim
• Plugga
• Roast på Berns

Tillägg: Vem som vinner Nobelpriset i Litteratur i år får vi veta på torsdag klockan 13.00.

Godnatt, jag och Linda ska blåsa ut ljusen och försvinna in i drömmarnas värld nu.

Jag stötte på Parisa utanför kontoret i fredags. Hon våldtog mina läppar med sina vilket vad angenämnt för hon smakade hallon och utbrast sedan: "Du är som Carolina Gynning fast med hjärna!"

Jag tycker om Parisa, fast än att jag alltid pratar med hennes bröst om jag inte står på tå. Ibland är hon ödmjuk och hukar sig, det tycker jag är fint gjort av henne. Sedan har hon ju en fantastiskt underhållande blogg också, den kan ni spana in här.

Jag och Anna är på Kulturhuset och spanar in en utställning som kommer att vara underlag till intervjun och personporträttet. Det kommer att fungera som en scen som kommer att vara den röda tråden och vad som är represenativt för henne. Vidare ska vi till en fotoutställning i andra delen av stan och efter att vi skiljts åt ska jag dra mig vidare till moderna museét.

Tack ni fina läsare som kom fram igår, ni stör aldrig. Jag tycker bara att det är trevligt och ni ska ha credd för att ni tar er tid. Det uppskattas.

Så, åter igen söndag. Har faktiskt fått mer än åtta timmars sömn i natt - en ovana. Det lönar sig att vara mogen nog att säga, nu går vi hem, innan klockan slår två. Det skiljer en del på de där timmarna efter.

Har en intervju idag så måste väl slänga på mig lite mascara och se anständig ut om jag ska visa mig ute bland folk. Ikväll är jag bjuden på middag av världens finaste så det kan nog vara en bra idé att gå upp nu. Tidsschema...min svaghet.

Jag var uttråkad och kidnappade Johanna. Nu på café alberts. :)

Med uppslag av Skavlan kom jag att tänka på det här med Jentelagen. Något som ändå sägs vara representativt för oss svenskar/skandinavier.

Lilla landet lagom och mellanmjölk. Du "får" inte sticka ut för mycket, du får inte tala om vad som helst öppet, du får inte höja dig själv och sex är tabu. Jag citerar Wikipedia (jag hatar Wp men för att vara mer konkret så gör jag det ändå nu, men endast nu.)  "Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt."

Av erfarenhet är det ofta människor med utländsk bakgrund som uttalat stör sig på detta koncept. Jag kan tänka mig, detta är alltså ingen fakta utan endast ett antagande från min sida. Att nysvenskar från exempelvis Mellanöstern (just Mellanöster därför att våran kultur skiljer sig en del) ofta har svårt att integrera, inte bara för språket utan för våran kultur. Det är lätt att uppfattas som arrogant och kaxig bara för att vi kanske är lite mesiga här i Sverige. Meningen kanske inte alls är att förolämpa eller försöka ställa sig själv i bättre dager.

Självklart finns det även svenskar som tycker att det är en frusterande norm men av erfarenhet är det en relativt liten del. Kulturerna skiljer sig ibland markant från länder till länder och i Sverige känns det ändå som om vi byggt en del av våran kultur och vårat uppträdande på detta. Något som kanske gör det en aning mer problematiskt att förstå sig på vårat land för någon som inte är född här. Till viss del kan jag tycka att det är synd att vi inte är så frispråkiga som i andra länder, då speciellt Usa, och ibland hade jag önskat att människor fått växa upp i ett samhälle där det är okej att uttala sig om det vi vill, och vara den man är. Vi är för rädda, för försiktiga. Se på Meral och Sibel, de gör vad fan de vill och får fram jävligt mycket av vad de vill ha sagt. Något som jag i flera avseenden kan beundra. Medan jag som svensk gärna är konflikträdd och vill vara alla till lags.

Å andra sidan kan jag tycka att det ligger en viss ödmjukhet över Jantelagen. Den skapar ändå värderingen att man inte är bättre än någon annan och att man inte ska bete sig som det heller. Därav tycker jag att det är tråkigt att man kritiserar den så pass hårt för det är ändå den mentaliteten som i grund och botten i mina ögon gör oss likvärdiga och skapar en viss outtalad respekt. I våra ögon. I andras kanske det mer ses som en undergivenhet. Självklart bör vi inte följa den slaviskt, den har många sprickor, många skärsår. Men jag tycker heller inte att den bör kritiseras så pass mycket som den ändå blir.

En mix av de båda hade nog varit det ultimata...