Ett ämne som alltid kommer att vara aktuellt och för den delen viktigt är vården. Många uppmärksammade filmen Sicko av Michael Moore, den dokumtärliknande filmen om den amerikanska sjukvården som lyfte upp vårdfrågan i hetluften. En fantastisk film som visar de stora sprickorna i den Amerikanska sjukvården men som enligt mig kan ge bakslag för oss här i Sverige. Det blir så lätt att bara säga "titta på Usa vilket hemskt vårdssystem de har, titta så bra vi har det här i Sverige." Så har man nöjt sig med sin delaktighet och sitt ansvar genom det uttalandet. Missförstå mig rätt. Vårat vårdsystem är bland de bästa i världen för oss medborgare men det betyder inte att man ska nöja sig med det. Man måste kritisera för att saker och ting ska bli bättre, och man måste hylla för att bibehålla det. Men ris som ros måste vara befogat och konkret och konstruktivt. Någon som jag inte alltid tycker att varken politkerna eller folket följer.

För vad är grejen med att skära ner på vårdplatser för att sedan beskylla sjukhusen för överbeläggning? Det är är så fruktansvärt irriterande att vissa inte förstår att det helt logiskt att överbelsatning är en frukt av nedskärning. Knappast något annat i större utsträckning. De människor som klagar över bristande vårdplatser kanske bör tänka ett steg längre och inse vad det är en orsak av - brist på pengar. Ska ni klaga på att sjukhusen är överbelastade får ni vara beredda att satsa mer pengar på sjukvården också. Inte bara privatisera allt som går att privatisera och hävda att det är lösnmingen på alla vårdfrågor. Bara för att Sveriges system är bättre än något annat lands betyder inte det att vi ska luta oss tillbaka.

Kan du inte skriva en kommentar till det här inlägget där du berättar hur gammal du är och om du vill, vad du gör, dvs - pluggar/jobbar/sysselsättning. Du kan självklart vara anonym och vill du bara skriva åldern är det självklart välkommet det också.

Tack på förhand.

Ledig idag. Ute och gjort lite intervjuer och varit och begärt ut lite handlingar på kommunhuset inför en artikel. Efter idag kommer jag och överstrykningspennan att vara bästa vänner.

Usa: Man döms till fem år fängelse för checkbedrägeri.
Sverige: Man döms till fyra års fängelse för våldtäkt och grovt koppleri.

Jo men så är det, pengar är värt mer än liv...

Det jagar mig ibland, det onåbara. Jag drunknar tusen gånger om i dina ögon. Ett himlavalv med miljontals stjärnor likt gnistor i elden. En vals utan steg, jag är fast, fast, fast. Tre gånger om den här gången. Ser du inte, jag står precis framför dig. Nästintill naken i min vädjan. Älskade röst som jag gör allt för att få höra, förbannade läppar som jag gör allt för att få smaka, förädiska händer som rör vid någon annan. I en anna tid, i fantasin, eller bakom stängda dörrar. Två händer. En hand. Två ögon fyllda med någon helt annan. En smärta så djup att glädjens rop inte hörs enda ner. En sorg så påtaglig att allt annat försvinner. Några sekunder av total oförmåga att styra min egen kropp. Kväver en impuls att sluta andas trots att jag vet att det är fysiskt omöjligt. Jag förbannar biologin. En likgiltighet som räddat mig försvann så lätt, släppte min hand när jag behövde den som mest. Lämnade mig ensam med tankarna. En vintergata av iskalla minnen, en tunnel som leder in i det förgågna. En genväg rakt in i helvetet.

Jag ramlar, och faller handlöst. Vad gör du med mig? Ser du vad jag ser? 1.2.3 jag räknar om och om igen, hur många gånger jag tänkt på dig under en sekund. 3.4.5 hur många gånger din doft faller över mitt hår. 4.5.6 hur många gånger jag försökt att nå dig utan framgång. Rosenröda läppar mot vinterblek hy. Jag förbannar dig om och om igen. Jag älskar dig om och om igen. Jag hatar dig om och om igen. Faller ner på knä, tappar fästet, tappar mina sinnen, fäller tårar. Viker mig dubbel. Vänder ut och in på mig själv. Ett skal på ett kallt golv. En svart betongvägg, såg så liten ut på håll, nu när jag står precis framför - så hög. Klarar inte av att ta mig över. En vägg byggd på handling, svek och ord. Hårda ord. Ord som ekar, som leker med mig. Kastar mig ur tiden och som kväver mig med sin påminnelse. En doft av farenheit från en tid jag all för väl vill glömma. Ett hårstrå på en kudde, en doft av smärta, av en tid då lakanet jämt låg vridet och golvet var allt mina ögon såg. Den som säger att lögner är det värsta som finns har aldrig stött på sanningen.

Min existens kan jag inte göra så mycket åt, jag är lika fast i den här kroppen som kroppen är fast i mig, vem som lider mest är fortfarande oklart. Mitt skal är kvar, vare sig du eller jag vill eller inte. Min röst är numera tystad, mina fingertoppar orörda, ögonen slutna. Färgerna över duken blir mitt plåster, psykiska ansträngningar blir mitt straff. Inte för att jag förtjänar det, utan för att jag kan. Jag kan. Därför. Jag ser ingenting längre. Jag raderar det som knappt var en rad. Jag går på min sida av staden, du på din. Vi bor inte i Italien och mitt hår är inte längre blondt. Ett spöregn i form av tankar. En sjö av obesvarade frågor och ett hav av något oidentifierbart. Kvar i Sverige. Jag öppnar sällan min himmel, väldigt sällan även mitt helvete, aldrig mitt hjärta. Jag gömmer mig bakom min egen skugga, jag fryser i min egen värme. Är aldrig riktigt rätt, är aldrig riktigt fel.

Den enda gemensamma nämnare mellan mina allt för många personligheter är att de egentligen bara vill vara en. Känna samhörighet, få leva, utan att vara itu. Utan att längta efter något annat. Men alla bidrar de och tillsammans kan de inte leva. Jag bär fler skuggor än många tror, har rivit ut ett kapitel eller två ur boken om mitt liv.

Det är en vacker väntan utan slut, för lång med andra ord. En omkastad längtan. En meningsfull känsla. Ett utdaget plågeri om man ska vara den som är den. Jag smakar på svek, spottar ut det, kommer aldrig någonsin att svälja det. Jag tittar på det med förakt, som en svart sol i glöd ligger det där i hörnet och skrattar åt mig. Tyst. Snälla var tyst. En enda vädjan. Fortfarande med ryggen rak. Jag vänder andra kinden till, dränker allt brännbart i silversvart sprit som faller mot golvet som tysta  diamanter. Tänder en cigg åt någon annan utan självinsikt. Det råder brist på diciplin inuti, glöden faller mot marken och jag ryggar tillbaka. Det står inte still, det går för fort. Ett krig mellan vener och blod, den ene vill stänga den andre ute. Står utan syre, utan fotfäste, utan logisk förklaring. En inre revolt där magen knyter sig ut och in för att sedan kasta upp som var där i. Jag gör vad som helst för att aldrig bli den som gör vad som helst.

Ett tärningsspel med hjärtat som insats.

Va fan e de här! Här möter jag upp emma för att catcha up lite o så somnar hon efter tre minuter. Typiskt.
Någon borde säga åt henne att ta det lite lugnt med allt nu för tiden /R

 

Vi loungar, om det inte är ett ord så är det det nu. Känner väl kanske rent spontant att en mobilkamera med blixt vore att föredra eftersom jag i stort sett bara lever på kvällen/natten.

Middag med bror.

Jag är på en stor middag med fantastiska lokaler. Har bestämt mig för att ha min releasefest för min bok här. Men det är ett bra tag kvar så klart.

(Jag publicerar eftersnack varannan helg på siten.)

Om ni inte redan läst er för på Aftonbladet/Expressen/MTV whatever så kan ni läsa min korta sammanfattning om kvällen med Jay-Z genom att klicka här. Resten hittar ni i Eftersnacket som kommer att komma upp i slutet av helgen.

Det råder ett organiserat kaos här på rose. Som efter on demand av jay z ikväll är helt blått. Kön är redan lång. Fotograferna rustar för strid. Jag lutar mig tillbaka och njuter.

 

Philip bjöd mig just på middag med tigerräkor, det är då man förbannar sig själv för att precis ha ätit.

I kväll ska jag förbi Rose för Jay Z releaseparty.

"VD för Roc-A-Fella Records. Han är det sena 1990-talets och tidiga 2000-talets mest inflytelserika och framgångsrika rappare och hip-hopproducent som nått kommersiella framgångar samtidigt som han lyckats behålla sin gatutrovärdighet."

Musik: 1. 2. 3.

Ikväll är Jay Z i Sverige och gästar Nattklubben Rose med endast exklusivt inbjudna gäster. Jag är på plats från och med klockan 21.00.

Citty har träffat Jay Z och intervjun läser ni genom att klicka här:

Annat som ni hittar på finest är bland annat fortsättningen på detta:

Vem kan räkna med en inbjudan?
Gästlistan är hemlig men det blir allt från fans till framgångsrika människor inom musik, mode, konst, finans och media.

Har Jay Z haft några speciella krav inför sitt besök?
Nattklubben Rose jobbar frenetiskt på att få tag i drycker som just nu inte finns i Sverige. Allt annat sitter redan inför besöket.

Hur mycket vågar vi hoppas på att Beyonce är med?
Man vet aldrig...

Min man är på andra sidan stan och plockar blommor åt mig. Är han inte världens finaste. Jo det är han. Min älskling. Nu åker jag hem. Natten är slut.

We are doing some 'DJaying' on village.

Jag är på hotell rival, bra mycket folk.

 

jag lärde mig att skriva redan innan jag lärde mig att läsa. Jag misstänker att det är det tidigaste tecknet på mitt fortfarande bestående intresse. Många gånger har skrivandet fungerat som ett substitut för min brist på andra sätt att kanalisera livet.

I dagsläget är syftet med att behärska konsten att kunna skriva att kunna påverka. Jag vill kunna få fram mina åsikter på ett "korrekt" och konkret vis. På ett vis som anses vara pålitligt och respekterat. Någon sa en gång att "Det är den som kan beskriva världen som har makten över den." Jag vill inte ha makten för maktens skull, det är inte alls så, utan för att höras utan att behöva slåss för det. Jag vill att åsikter ska höras, vare sig de kommer från små eller stora människor. Vare sig de är ekonomiskt oberoende eller bidragstagare. Jag vill öppna upp ögonen för de fördomsfulla människor som har en bestämd uppfattning om vem eller vilka människor som anses vara "rätta" för att skriva.

Det skrivna ordet är något bestående och för det mesta något respekterat. Något du enligt min mening kan vinna förtroende med och på så vis upplysa om saker som andra i vanliga fall kanske inte skulle ta åt sig av, av flera skäl, vilja, tidsbrist eller kanske okunskap. Jag anser även att viljan att upplysa andra kräver att du själv är påläst och allmänbildad vilket är något jag stävar efter för min egen del. Att inte bara underlätta för andra utan även för mig själv är ett av mina mål. Jag tror att världen både blir lite lättare att förstå och hantera om man kan sätta ord på det som sker i den.

"Pennan är starkare än svärdet"

Började på Djurgården, besökte en konstnärssjäl på vägen och fastnade i hans galleri på Söder.

Värmer upp dagen med ett litet besök på Ekerös kommunhus.

Fick en lite annorlunda present igår, säkerligen den finaste jag någonnsin fått. - En tatuering tillägnad mig. Jag fick vara en del av en mening på någon annans hy, förevigt, tillsammans med de som funnits där sedan början.

Jag känner jag ingen smärta när verkligheten slår till mig, jag är bra på att parera. Tappar ord ibland, blodet flyter vidare ändå. Varför begrunda. Finner du mig intressant? Kan du mitt huvud lika bra som min kropp? Äter du tankar så som jag äter ångest? Söndagar är till för att dö på, uppståndelsen är för någon annan med tro. Jag tappade min för länge sedan. Faller fritt mellan begreppen och skiljer inte på kärlek och hat, ingen av dem är något jag tar mig an. Likgiltigheten väger lättare. jag faller fortfarande fritt.

Utan vingar. Med brutna löften.

Med en viss självrespekt som enda skyddsnät. Ändå står lögnerna på rad efter mitt namn. Knackar på min axel och ber mig följa med. Vill vara alla till lags, utan mig själv. Kan inte krossas under tyngden av ordet - sviken. Kan inte dö av tynden i ordet - igen. Kärlek skär lika djupa sår som svek, men det är förädaren som strör saltet. Låter det svida i hyn medan ögonen låter kinderna veta om att de finns. Röda liljor i en krans runt handleden, sex tankar - en sorg. Andas är inte alltid en börda, bara när du är medveten om den. Det bleknar, det jag en gång trodde var jag, bort från det ständiga och bestående. Jag brukar viska till mig själv, det finns inte mer. Men ändå, alltid, mer. det är inte det att jag är rädd, jag är så bekant med vad jag tilldelas, allt för van. Tre meningar skapar tortyr, två gör ont, en förgör. Ord som kastas, glas som äts. Det bor ingen fjärill i hatet, ej heller en orm. Bara ett tomt ansikte utan samvete. Jag kan säga att mitt hjärta sved men aldrig att det slog hål på det jag hade inuti. det är för trångt med två, sa kroppen till hjärtat och lämnade det vid ett vägskäl.


9 månader gammal text.

Vi gör ett delprov av högskoleprovet. Ordkunskap nu.

Misstänker att det är den eviga strävan efter att lyckas som får mig att gå upp på moronen trots att solen inte vill ens kasta ett nålstick av ljus. Definitionen av att lyckas är väl dock hyfsat luddig. För vissa är det att synas, för andra att få bidra med något viktigt, medan någon tycker att definitionen av att lyckas är att få göra något man trivs med.

Jag erkänner nog att alla tre nämnda punkter utgör min förklaring av vad lyckad innebär. Men på rätt scen, med rätt publik. Vill inte synas på det sättet, på fel plattform, men man behöver i regel synas för att kunna påverka. En text utan förrfattare eller ett uttalande utan ägare har man sällan respekt för. Än mindre blir det hela trovärdigt. Viktigt är att komma ihåg enligt mig är att man inte bör nöja sig med att bara synas. Det blir en enkel rätt att sänka. Att stå för sitt namn och att inte dölja det är något jag fått tvinga in i mitt liv, och som jag lärt mig faktiskt applicera på mitt beteende. Den tynsta ingrediensen är nog ändå att bidra med något viktigt, vad som är viktigt kan vi starta ett forum om. Det är ett allt för brett område att behandla i den här texten. Eller raden med bokstäver. Dessutom tror jag att det är svårt att känna sig lyckad om man inte gör något man själv tivs med, intresse föder produktion. Övning ger färdighet. Nej den viktigaste frågan är inte hur man lyckas, utan hur viktigt det egentligen är. When it all comes down - vem ska känna att du har lyckats, du eller någon annan?

Hoppas ni har röstat i kyrkovalet idag, själv kunde jag eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan. Diskutabelt beslut, jag kan tycka att jag ändå ska betala skatt och dylikt för att stödja det viktiga engagemang som kyrkan ändå står för. Nu är det dock inte så att man föds in i svenska kyrkan längre, tror det reformerades någon gång efter 94 om jag inte minns fel. Ändå är jag inte medlem, märkligt. Kan vara så att mina föräldrar avsagt sig mitt medlemsskap i yngre ålder.

Anyway. Viktigt att fel parti inte får allt för mycket plats, dvs de främlingsfientliga partiet. Rösta gärna som ni vill så länge ni håller er till de humana partierna, sverigedemokraterna ej inkluderade.

Cirkeln är sluten, en promenad på djurgården får avsluta dagens nostalgiföreställning.

Moderna museet fick förra helgen besök utav EU:s utrikesministrar och i samband med detta plockades det ner två tavlor. Två stycken Dick Bengtssons-tavlor.

På uppmaning av Utrikesdepartementets EU-kansli tog alltså Moderna Museet ner dessa två tavlor av anledning att de kunde uppröra våra gäster efter som hakkorset figurerar i nedre hörnet på de båda tavlorna. Jag konstaterar, hakkors kan i all förståelse uppröra, men viktigt är att komma ihåg enligt min mening att syftet inte ligger där i. Utan - jag citerar;

"En antitotalitär tradition, som belyser såren i vår egen folkhemsidyll. Dick Bengtsson växte upp i 1930-talets Sverige och angriper med hjälp av svastikan bland annat förljugenheten i den svenska självbilden." - Peter Wolodarski, DN opinion.

När företeelsen möter kritik menar Mårten Grunditz att det är en laddad symbol i ett flertal länder. Som svar får han då att den är laddad här hemma i trygga Sverige också men att ingen någonsin har reagerat på verken trots att de hängt uppe i över tjugo år.

Mina tankar: Det förbryllar mig att vi väljer att censurera oss på det här viset. I sverige är censur ett lagbrott. Det ingår i våra grundlagar och jag finner det som en grundsten i våran demokrati. Sedan kan man diskutera om detta är en form av sådan censur. I mina ögon är det det och jag tycker att samhällskritisk konst gör mer nytta än skada. Att förbi se saker som hänt bara för att det skadar våran lilla idyll är för mig helt absurt. Vi lär oss av misstag och inte genom att städa saker under mattan.

Sovit tio timmar. Jag och en tv-kamera och en intervju går inte ihop så här tidigt. Men nu så, skönt att ha det gjort, skulle kunna sova tio timmar till. Minst.

Jag älskar hösten, sommar i all ära men det är ganska skönt ändå att den är slut nu. Slippa den där kvalmiga luften som står stilla i typ två veckor i streck. Det känns friskare att andas in nu, om än lite för kallt på mornarna. Vintern kan för all del dra åt helvete. Men det är ett tag kvar dit.

Höst känns inspiration - och ibland depression, men skapande hur som helst. Hösten är årstiden då jag verkligen tar mig tid att gå promenader, gå på konstutställningar/museeum/teater med Linda. Då jag kryper upp i en hörnsoffa tillsammans med min Kimmie på vårat café på götgatsbacken och dricker varm choklad. Då stickade tröjor och mysiga halsdukar plockas ur garderoben och då jag var och varannan dag drabbas av plötsliga infall av tankar som radikalt ska förändra mitt liv. Eller ja det brukar vara så i alla fall, den här hösten kommer nog just de tankarna inte vara de primära. Jag är nöjd nu, med mitt liv. Har funnit det där som alla snackar om som jag egentligen aldrig trott på, eller för den delen kanske inte heller gör. Inre harmoni. Tjafs egentligen. Men så är det. Har många att tacka. Fler att uppskatta.

Ni som inte har läst mitt senaste eftersnack från helgen som var så hittar ni det genom att trycka här!

Utdrag: "Café Opera sprakade kvällen till ära med sin sällsynta skönhet, mastiga buffé och romanser till höger och vänster. Jag utsåg inofficiellt årets par i Stockholms nattliv, bevittnade genuint begär på flera håll och fick ännu en gång uppleva systrarna "high-life-Tasbas" från första parkett. Ett svindlande rekord som firades på bästa möjliga vis..."

Taggade i texten är bland annat: Emma Nygren. Erik Segerstedt. Mtv-Shire. Alexander Erwik. Jackeline Perez. Meral och Merih Tasbas. Citty Olsson. Fredrika Johnson. Malin Jädergård. Sophie Rosensvärd. Mika och Micha från Robinsson 2009. Sibel Redzep från Idol. Margarita från Top model. Per-Robin Gustavsson/gaybloggen. Jonas Bane och Filip Benko från Andra avenyn. Bobby Oduncu. Johan Petré mfl.

1. Bodde på Cumberland-hotel några nätter i London som hade en så här snygg foajé. 2. Fashionshow runway på Berns. 3. RAW på Göta Lejon. 4. Johanna och Linda, boarding. 5. Spana in utbudet på Topshops skor utanför Sverige, tio gånger större och dessutom verkar det bli mer och mer poppis med platåsulor som är vintervänliga. Tummen upp. 6. Paradiset, eller ja, bokhandeln. 7. En sväng förbi Expressen och DN och detta är alla coola löpsedlar som varit lite mer betydande för försäljningen eller historian. 8. Jag är visst beskuren. 9. Z och C sötnosar utanför kontoret.

svarta nätter och röda sår
djupa vatten och nattens vår
en svag doft av vaniljbrunt hår
blodsprängd soffa mellan två
jag delar mig själv för att få
jag såg dig aldrig så

en tanke brister smärtsamt fram

en dragkraft utan mål
ett skott utan hål
som så många gånger förr
sparkar in en öppen dörr
kakelkallt golv utan slut
jag har varit här förut

Att älska är inte svårt, men ofta följer det med komplikationer. Idag följer livet med fler positiva bemärkelser än vad det någonsin gjort. Jag är en lycklig flicka på rätt väg. En euforisk människa utan skpenaden av en. Mina val den senaste tiden har gjort mig starkare och för den delen har de fått mig att hamna rätt igen. Jag litar för en gångs skull på mig själv. En sällsynt egenskap hos mig. Ett steg fram, aldrig bakåt.

Jag vaknar upp med någon som kysser mig i nacken och talar om att jag är vackrast i världen. Med någon som belyser mina starka sidor, som komplimenterar mitt intellekt och som suddar ut kanterna på mina dåliga sidor. Jag går en utbildning jag finner så intellektuellt stimulerande att vidden av min uppskattning för att jag faktiskt vet vad jag vill är oändlig. Jag har aldrig känt mig så uppskattad av mina vänner som nu, jag är behövd och jag jag behöver. Jag har ett jobb där jag ständigt får möta nya människor och som gör att jag hela tiden utvecklas på fler plan än vad själva jobbet faktiskt handlar om i sig. Det är en variation att uppskatta. Ett område som för varje dag utökas. Jag är inte fast med något, jag kan sträcka mig utöver de linjer jag från början ritade upp. I dagsläget har jag kontroll över allt jag placerar på min karta och det mesta som kommer i min väg. Och för det är jag evigt tacksam.

Att älska är inte svårt. Men ändå så vackert.

Modern litteratur(?) när den är som bäst.

Det är så lätt, hur livet kan vända. Vare sig det beror på en annan människas handlingar eller slumpen så kan skillnaden bli så mycket mer betydande än vad man tror.

Det är skrattretande hur händelser eller handlingar som genomförs på bara några minuter kan få en sådan långvarig effekt rent konsekvensmässigt. När Maija dog dog av en överdos i vintras på grund av en drog som bara några dagar senare blev olaglig förbannade jag tiden. Ett liv gick till spillo för att en internet-sajt ville känna pengar. Det äcklar mig och jag önskar för all del personerna bakom den och liknande sajter inget annat än att dö själva, helst jävligt plågsamt. Men jag lärde mig något viktigt - inte att leva varje dag som om det vore den sista som många andra kanske skulle säga. Det är skitsamma egentligen, vem fan bryr sig om jag rest jorden runt eller förverkligat min dröm eller inte om jag skulle dö imorgon, är jag död är jag död. Då kan jag inte ångra att jag inte gjorde vad jag hade velat och jag dör varken mer eller mindre för att jag gjort något av nämnt. När man är död har man inte nytta av något så varför sträva efter det. Utan jag lärde mig att vara medveten om att varje handling har betydelse, för mig själv eller någon annan. Det slog mig där jag satt längst bak i kyrkan och Coldplays Lost spelades. Att; allt som sker, det sker inför något annat och som efterträdare till något innan. Likt ett radband lägger tiden händelser vart eftersom livet fortlöper. Jag lärde mig att ett beslut kunda utrota alla kommande, att alltid se allt från ett objektivt perspektiv, inte bara utefter mina egna riktlinjer och värderingar. För vad jag än gör, vilka steg jag än tar så kommer det alltid att påverka någon annan. Alltid.

Jag döljer aldrig ärr, men jag pratar sällan om dem, jag skriver dem. Jag tycker imperfektion är tilltalande. Folk stör sig på mig för att jag är så "fruktansvärt diplomatisk." Jag tilltalar folk för att jag är lojal - mot alla utom mig för att lägga in en parantes. Jag är humanist och ateist men uppskattar de religösa byggnaderna och symbolerna för dess skönhet. Jag har dött en gång, vintern 2008. Men jag återuppstod och lever nu efter en modifikation av ordet karma. Jag föraktar alkohol. Jag otvivelaktigt avskyr psykologer, fisk och senapsgult är ingen höjdare. Hatar aldrig och älskar sällan. Och här är jag nu. Journalistikstuderande och stundtals så euforisk att jag inte står ut med mig själv. Stundtals så svart att ingen annan står ut med mig.

Ibland springer livet fortare än vad min skugga gör, blir till något ogreppbart jag bara kan fånga om jag stannar upp. Jag kämpar ständigt, med glädje och med sorg. Med svarta lejon och vita tigrar. Jag bär ingen religös tro, jag byggde min egna ideologi. Framgång äter upp dig, jag stannar gärna bakom. Storhetsvansinne är självmord, förakt likaså. Melankoli en räddare i nöden. Inget uppdiktat för en kameralins. Jag tvättar av den kniv du skar mig med, placerar den under jorden. Jag fördömer inte ditt brott, för all del, låt mitt blod sina. Jag kommer aldrig att skära dig, jag ser bara långsamt på hur du går sönder. Hur långt upp du än är, hur brett du än ser, kommer du alltid att vara förstörd. För du fick aldrig något helt. Vilka kort du än har, vilka du än sitter med på handen - så spela dem rätt.

Jag är ledsen.

Royal straight flush - en spader sexa mot mitt hjärter ess.

Du är ute ur leken.

214.000 unika besökare.

- nytt rekord, igen, fan vad bra vi är! Besök www.finest.se för mer info.

Det ligger mer arbete bakom en artikel än vad man tror, speciellt en nyhetsartikel. Det ska intervjuas, citeras korrekt, kollas källor, researchas, läggas upp planer, vävas ihop, skrivas och för den delen komma på idén. Mycket lättare än vad man tror. Försök själv komma på en nyhet i det lokala området du bor i för att sedan försöka få tag på någon som har tid/vill intervjuas, skriva ihop det, kolla källorna i resterande delar av texten om så behövs. Sätta passande rubrik, sätta en bra ingress m.m. Point made - ni förstår. Och då är artikeln knappt en A4. My work is done, time to go to sleep.

Im back in black from London. Yes vi tog oss hem också - dock med viss övervikt på väskorna. Det är så sällan vi fyra har tid att träffas alla tillsammans. Det är scheman hit och scheman dit som sätter stopp för det så vi njöt av bara varandras sällskap, fika, shopping, och underbara syner. Jag är frälst, jag som alltid sagt mig avsky London, jag älskar numera denna stad.

Strålande sol, fantastisk shopping och en extremt trevlig atmosfär och tre underbara tjejer gjorde denna resa till något extra. Sedan, för att tillfredställa vissa - ja jag köpte en jävla massa skor, vad annars, det är ju London. Fyllde en hel resväska med saker. Skönt med ett kick in i höstgarderoben. Det tar ett tag att lära sig vad som passar till den nya hårfärgen, mycket i garderoben har fått åka ut.

Jag, Linda, Johanna och Frida ska till London med start om ca åtta timmar. Vi bor på Oxford Street så det blir lagom nära till det mesta. På återseende!