De där ögonblicken då vi står utan kontroll, då vi i efterhand förvånas över vår egen styrka. Då struktur står utanför all makt och då det ologiska inte går att rå på. Det är då vårat rätta jag uppenbarar sig, om än bara för några sekunder.

Jag tror att det finns så mycket inom oss som vi inte ser, som vi inte vet om. Som bara träder fram under de stunder vi inte hinner tänka. Då vi vågar stå upp, för andra, för oss själva, för den som inte har någon röst. Då någon längst in plötsligt inte längre finns kvar, alldeles nära. Då vi reser oss ur den brustna kärlekens hårda grepp och vänder oss bort från det svarta. Då allt flyter ihop och blir till en gråmelerad värld utan mening. Då tårarna inte längre har någon verkan och livet inte längre är något annat än försummat. När vi nått gränsen. Den absoluta gränsen. Det är då vi blir oss själva.

Alla hårda ting ger styrka. Att resa sig upp efter det där fallet är bland det mest mäktiga jag någonsin varit med om. Känslan kommer adrig kunna beskrivas eller för den delen återges på något vis. Och trots att den skapade så mycket smärta, så många hål i bröstet och sådan apati, vet jag att jag i dag enbart kan dra nytta av det. Vetskapen om vad jag själv är kapabel till, vart jag finner min styrka, är mitt skyddsnät, min räddning och min fallskärm.

Titta vem K har satt som bakgrund på sitt kontokort.

En ny orange låda till den lilla samlingen vilket nu gör dem till tre. Mitt nya armband är en klassiker som i mina ögon är tidlöst. I det här inlägget frågade jag er vilken färg ni tyckte var snyggast. Svart med guld blev favoriten enligt era kommentarer.

Jag valde dock att köpa det svarta med silver då jag ville ha ett så klassiskt armband som möjligt som skulle kunna bäras till det mesta. När jag var och tittade på dem första gången i sin lilla glasmonter så tyckte jag ändå att silver gjorde sig bäst i verkligheten. Du kan skymta det på min arm i detta inlägg, men ni lär få se bra mycket mer av det för det är min nya lilla favorit.

Jag tänkte förövrigt sälja två av mina Hermés-scarfs, givetvis 100 % äkta och orginal med medföljande box. Maila mig om du är intresserad så lägger jag inte ut dem till försäljning ännu.

Posten har sedan jag flyttade slarvat bort saker jag betalat för till ett totalt värde av över 1000 kr till mig. Jag kan inte riktigt lokalisera problemet heller, och trots rekalmation har inte något hänt. Även paket som skickats från företag som gåvor har inte kommit fram. Mitt namn står klart och tydligt utanför porten, det finns porttelefon till mig och även på en tavla innanför porten. Självklart även på ytterdörren.

Min adress står inte med på Eniro och sådana siter men dessa företag har fått adresserna av mig personligen så risken att det blivit fel, och dessutom så många gånger, är i stort sett obefintlig. Vad som kan vara ett potentiellt problem är att eftersom lägenheten är byggd ovanpå taket efter att huset byggdes så går inte hissen ända upp. Vilket kanske gör att vissa brevbärare inte förstår att det finns en våning till, men jag tycker det låter högst osannorlikt. Dessutom har även post som ska komma direkt till mitt postkontor inte heller dykt upp, så det gäller inte bara post direkt till brevlådan. Dessutom finns det bara en enda i hela Sverige som heter som jag så det kan knappast ha hamnat hos någon annan.

Någon som har en aning om vad problemet kan vara eller vem jag ska vända mig till?

Köpte hem nya hårvårdsprodukter från John Frieda och Phc som jag rekommenderar. Finns självklart även för dig som är blond. Priset på schampo samt balsam ligger på 100 kr per förpackning och inpackningen från phc på 80 kr. Jag använder för färgat hår men båda serierna har alla möjliga utföranden.

Att välja professionella produkter och lägga ner lite mer pengar framför lågprismärken är helt klart befogat. Jag både ser och känner skillnad, detta kanske främst gäller oss som har färgat hår men jag tycker ändå att det är värt att testa. Båda märkena ovan finns att köpa på bla Åhléns eller eleven.se

Det är så viktigt att bestämma sig för vart man står. Utan visioner och regler för oss själva blir vi lätta offer för omgivningens hårda påtryck. Om vi ändå var så lyckligt lottade att det bara sträckte sig till reklam och skönhetsideal, som om det inte vore nog. Men ondskan är villig att krypa upp i varje hörn och viska hesa lögner för alla som inte valt sida ännu. För de som inte står starka, för de som osäkert väljer att hålla sig till den stora massan, till det själlösa tåg av individer som fördömer och skapar klyftor.

Vi har vardagsrasismen, vi har hatet, fördomarna, och de där handlingarna som begränsar någon annan för resten av de dagarna som delas med vad vi andra kallar liv. Och det pågår varje dag, varje minut, varje sekund. Även om vi blundar, även om vi vänder oss om. Inget annat än agerande kommer någonsin att göra någon skillnad.

Utan ståndpunkt faller vi. Vi formas redan omedvetet, varje dag, varje minut. Så många dolda budskap som ingen kommer att genomskåda. Och till slut, när man står där och sanningen uppenbarar sig, är man redan för långt gången för att kunna ta det till sig. Färdigformade till att inte se klart, att vända ryggen till. När vi egentligen alla har ett ansvar att visa att vi alla är lika värda, att vi alla är människor med ett värde som aldrig överstiger någon annans. Aldrig någonsin. Vilket kön man än älskar, vilken hudfärg man än har, vilken tro vi än anammat.

Ibland vill man bara vara lite vardagssöt och ge bort något, inte för stort, inte för litet. Men jag kan tycka att det är lite knepigt att komma på något bra ibland.

En prenumeration på en tidning slår aldrig fel. Med tanke på dagens utbud finns det något för alla smaker, bred som nischad. På tidningskungen.se hittar du prenumerationserbjudanden och över 600 olika tidningar, svenska som internationella och det bästa är att det inte är dyrt heller. Ge pojkvännen Café i ett helt år för 299 kr, eller ge syrran fyra nummer av Elle för 98. Eller så spanar du in resten av alla tidningar som är uppdelade i smarta kategorier så att du kan hitta precis det du eller den du vill ge till är intresserad av. När alla numren som är beställda har kommit avslutas prenumerationen automatiskt så du behöver inte ens tänka på det.

In och spana med andra ord. (Hint till mamma, jag vill ha Svd!)

Jag och Jackeline var på lanseringen av Rockbands armband i Sverige förra veckan. Designern bakom accessoarerna är modellen, skådespelaren och svenskättlingen Lee Dahlberg. Märket har blivit mycket populärt i USA och bärs bland annat av Johhny Depp, Bono och Britney Spears mfl.

Alla 
Rockbands 
är 
unika 
eftersom
 det 
på 
armbandet
 
sitter 
en 
sten 
som
 huggits 
och
 polerats 
för 
hand.
 Stenarna 
har dessutom 
olika 
innebörder, med mig hem fick jag ett armband med en sten som bland annat sägs ge skydd mot negativa händelser. Den robusta lilla asken följer med alla armband och priset ligger på 1 995 kr. Vill du ha ett så kan du köpa Rockbands
 kollektion
 
via ett 
fåtal 
utvalda
 återförsäljare 
samt
 via 
Rockbands 
webbshop.

Jag har världens mest fantastiska kille.

Jag fick precis blombud till dörren från min pojkvän. Tusen tack älskling, och inte bara för blommorna, utan för at du altid finns där, jag älskar dig.

God morgon mina finaste. Hittade just mig själv (och en hemsk bild) på thesweetkiss. Men inte för inte, det ger alltid något att bjuda på sig själv. Har du tid över så kan du klicka dig in på the sweet kiss genom att klicka här och leta upp den svartvita bilden på mig och rösta genom att klicka på bilden och sedan på symbolen "tummen upp."

Nu ska jag springa till bussen, hoppas ni alla får en underbar dag!

Jag ligger stilla någonstans mellan taket och golvet. De där tankarna. Det där som aldrig går att sätta ord på. Som aldrig kan beskrivas med det spåk vi använder. För det var som om alla kommunikation bara stannade upp, och mina ögonlock blev för tunga. Världen var inte längre kvar, och ingenting var bättre än att behöva axla de känslor som utan kontroll startade krig inuti mig. Jag kunde inte försvara mig, ville inte, orkade inte. Styrkan var bara ett ord i raden som aldrig letade sig längre in än hjärtats spets. Därblev det hänsynslöst utkastat och det var nästan som att jag skrattade åt mig själv för min apati.

Det där svarta kändes så fantastiskt nära, som om mina vita väggar inte längre kunde stå emot och jag blev ensam kvar. Centrerad på en säng utan struktur, utan att veta vilken dag eller utan att minnas när persiennerna senast släppte igenom ljus. Allt jag bad om var att få blunda, men inte ens det. Inte ens det.

Och så försvann du. En ängel med vingar nu, de där jag alltid sa att du hade.

Här är det mesta jag fått i de två senaste veckornas goodiebags. Tack för tjejkvällen på Café Opera i går finest.se

Valfri prenumeration från tidningskungen. 50 % på Shine. Bakis. Shampo/balsam/silkdrops från sunsilk. Inpackning och balsam från Redken. Ögonbrynspenna och nagellack från Depend. Bhbandsreglerare från Freebra. Iphoneskal från Mr Gizmo. Massageprodukter från Durex. Småsaker från Be my love. Nagellack från China Glaze. Hårsprayer från Goldwell. Mascara från Max factor. Bronzingkrämer från Soleo. Vitamino. Måltidsersättning från Noka. Vaxning från Veet. Underkläder från Creeds.

Jag har varit på en underbar afterwork med finest.se i kväll och snart ska jag i väg och jobba!

Jag har letat så länge efter den där känslan. I varje ord och i varje stund. Som om jag nästan givit upp började jag i stället vänta. Allt för länge utan hopp som egentligen skulle räcka till. Jag har velat att den skulle dyka upp, i varje andetag och morgon. Och så i dag, fanns den bara där ovanför mig, svävande och tvekande men ändå helt uppenbar.

Det jag inte trodde att jag var kapabel till längre letade sig in. Kanske har det att göra med att din blotta närvaro avväpnar varje del av mig som vända och se mig om. Kanske för att rädslan inte längre sitter närmast, som så många gånger förut, som den vana det blev. Med nya tankar välkomnar jag den, utan förbehåll, utan krav.

Hierro har premiär på fredag och rubriceras som en rysare.

Maria förlorar sin son på en färgetur över till ön Hierra. Ingen vet vart han har tagit vägen och Maria tvingas återvända ensam. Ett halvår senare finner polisen ett barns kropp och Maria kallas dit för identifiering. Väl där blir hon tvungen att delta i sina värsta mardrömmar.

Jag hade förväntat mig en film med skräck som ledmotiv, detta eftersom skaparna ligger bakom filmer så som Barnhemmet och Panos Labyrint. Till min förtjusning (då jag har väldigt svårt för skräckfilmer och mest sitter och blundar) var detta mer en psykologisk sådan. Handlingen kändes väldigt mycket "flightplan" och var väl inte direkt slående. Det var inget nytt, men fel kan det väl aldrig slå när man spelar på en förälders största mardröm, att förlora sitt barn. Utan vetskapen om vad som egentligen har hänt.

I stället var det bilderna som fick mig att häpna. Hierro är tveklöst mycket visuell och konstnärligt filmad, utan överdrivna specialeffekter utan tvärtom, välgjorda och verklighetstrogna. Med mycket naturbilder, hav, strand och med stycken ur just sådan musik som inte tar över. Sådan musik som bara låter publiken hamna i den där speciella sinnestämningen.

Att filmen är på spanska suddar även lätt ut de partierna som hade kunnat bli lite för mainstream då man kommer undan med ett språk som inte visas allt för ofta på våra biografer. Vilket ändå ger en känsla av raritet. Att min pojkvän kunde förutspå slutet redan halvägs in i filmen drar dock ner den en aning.

Se den för det visuella, inte så mycket för handlingen. Se trailerna här.

Väger upp den klassiska looken med transparent svart blus, blodröda läppar och pärlhalsband med att spexa lite.
Nu ska jag i väg på galapremiären av filmen Hierro på Park.

Februari 2010.

Så mycket roligare än så här blir det inte i dag. Ska in och försöka få tag på ett av Chanels nya vårlack då det var slut på både NK och Åhlens City i går. Om någon vet vart jag kan hitta 505:an så hinta tack!

Lunch hos morfar på söder och sedan till tandläkaren. Jag har inte ens haft ett endaste litet hål någonsin och nu har jag så ont i en av mina visdomständer att jag stundtals inte kan äta. Inte okej som Jonas och Filip säger.

Har lite svårt att bestämma mig för vilken färg som är mest tilltalande. Den orangea signumfärgen eller guld och svart lutar det åt. Samtidigt är det roligt med lite annorlunda färger medan svart och silver är mest stilren och lätt att bära till det mesta. Vilken färgkombination tycker du?

Jag är inte bunden till någon specifik tro, en frihet som ger mig möjligheten att ta ut delar från världens alla hörn och religioner. Att välja fritt vad jag tror och inte tror på. Jag tror inte på någon Gud, men det betyder inte att jag inte respekterar de som gör det. Jag respekterar alla religioner. Så länge den inte går ut över någon annan än den utövande och skapar fysisk eller psykiskt oråd. Jag är humanist och likväl där väljer jag själv vad jag sympatiserar med. Livets fördelar är att kunna välja och skapa sin egen livstro, med eller utan en Gud. Baserat på flera olika delar av världens alla teorier.

Något jag tror väldigt starkt på är Karma: "Inom buddhismen är karma resultatet av en människas handlingar, ord och tankar under hennes livstid. Inom hinduismen står karma också för summan av handlingar under livet, hur väl en människa uppfyllt sina plikter avseende religiösa och vardagliga handlingar." - Wikipedia

Det jag har valt att se är delen som går ut på att alla våra handlingar resulterar i något. Jag har en idé om att från den dagen jag har möjlighet att ta ansvar för mina egna handlingar och förstår konsekvenserna av dem så ställer sig karma vid min sida. Det jag gör som är gott, får jag tillbaka i form av gott, och det jag gör som är ondt, får jag tillbaka i form av ondt. Till skillnad från grundstenen i buddismen där allt leder till återfödelsen, tror jag att dessa handlingar istället kommer tillbaka till mig under livets gång.

Anledningen till att jag inte skriver den här texten i vi-form utan i jag-form är för att jag aldrig skulle sätta en tro på någon annan människas liv. Jag tror och har utformat mina tankar efter mig själv, och ingen annan människa ska behöva ha det över sig. Vi är alla individer med olika förutsättningar åsikter och tankar. Jag tycker således att alla har rätt att välja vad vi själva ska tro och inte tro på.

Jag har hittat en ny serie hos Ordning&Reda som jag verkligen fastnat för. Köpte min kalender redan i höstas men i förrgår såg jag att det fanns en del drös med produkter i samma linje. Köpte därmed ett laptop case till min nya macbook och nästa vecka får de in case till mobilen för oss som har lite bredare telefoner.

Väl värt att spana in då de inte är särskilt dyra heller, kalendern kostade kring 250 kr och laptopcaset gick på 329 kr. Jag har valt glossy black men serien finns även i vitt. Enhetlighet är trankilt.

Jag ger dig allt bara för att ingenting annat räcker till. Som om allt det som inte går att nå är det enda jag vill ge. Jag vet att halvhjärtat aldrig räcker enda fram, även om jag ibland kan låtsas, precis som alla andra utan finess. Och att fortsätta utan dig vore att skända sanningens alla hörn och smutskasta livets alla hemligheter.

 

Jag kan fortfarande undra vart allt tog vägen, allt det där man aldrig gav någon, visade, allt det där man aldrig sa.
Alla handlingar som stannade upp innan tanken hunnit nå fram. Innan livet visade sig vara på riktigt.
Som den där sommaren när du bad mig bära din nyckel kring min hals och välkomnade mig med lojaliteten som gäst i hörnet av vårat bord. Vi vet att det inte finns ett nyckelhål som passar, jag väntar fortfarande på ett. Eller tog du det med dig.

Det är så viktigt att uppskatta det vi har, det vi får och på samma vis bör vi får uppskattning för det vi ger. Utan "ge och ta" finns det ingen realtion, satt till vilket sammanhang som helst.

Det är så lätt att förkasta alla vackra ting vi dagligen möts av. Det är så lätt att glömma bort vad man egentligen värdesätter och vem man egentligen uppskattar. Detaljer som utgör det som egentligen är äkta faller i glömska till förmån för fiktion och orelevanta begär. Det är placebo. Det vi känner och det vi hör om nätterna. För verkligeheten står inte framför dig förrän du väljer att möta den. Det finns så många svar som aldrig fått en fråga.

Vad som helst gör vi, bara för att le. Medan det egentliga svaret är logik. Livet följer varje andetag vi tar, varje meter våra skuggor letar sig fram och varje misstag våra tankar orsakar. Det krävs ingen precesion för att styra det vi blivit tilldelade. Det krävs inte pengar, heller inte materiella ting. Saker som inte är oändliga kan heller aldrig utgöra en gränslös skillnad.

Veckan har gått snabbt, nästan så att jag fortfarande tror att det är onsdag. Helgen kommer att ha blåst över lika fort som den kom givetvis, som vanligt. Jag vet inte vart min tid flyger iväg, som om den knappt fanns. Och ändå känns dagarna längre när ljuset börjar göra mig sällskap både när jag går upp och när jag är på väg hem.

Ändå får jag får saker och ting uträttade och jag skjuter numera sällan på det jag måste göra. Jag kan planera igen, och behöver inte prioritera bort nära för något annat. Min kalender är strukturerad och lämnar mig med ett leende.

Tack Delanie och Askungen för de fina inläggen.

I dag är det exakt tre månader tills att jag fyller 20. Ska bli ganska skönt. Får ålderskomplex när jag får skjuts hem av Ola i min klass som är 38 och har sin andra unge på väg.

Hade gärnat hoppat över 20,21,22,23 och dykt rakt in på 25. Måste vara den ultimata åldern. Inte för ung, inte för gammal. Men, jag får finna mig i att vara 90-talist och därmed fast med åldern 19. Ska visserligen inte klaga, fick ju växa upp med trender så som Henry Lloyd jackor, magtröjor, mönstrade tights, märket Champion, Spicegirls, godiskaktusar, plastsmycken, cykelbyxor, läppenna ala tre toner mörkare än läpparna samt inte att förkasta, hockeypulvret. Helt nödvändiga saker som utgör ett halvt decennium. Ett för det mesta ganska osmakligt sådant med andra ord.

I dag har vi ( jag, Anna och Henrik) pitchat våran magasinidé. Ovan ser ni vårat utarbetade förslag på layout samt uppslag, eftersom det bara är ett exempel står det bara bostäver utan samhörighet i brödtexten och bilden på Marcus Birro är inte vår. Anna är en pärla med det estetiska och jag och Henrik pitchade.

Vinnande tidningen blev dock La Direction som vi kommer att arbeta med fram till juni.

Jag och K började kvällen med ett glas vin och så bjöd han mig på middag på en söt liten Italiensk restaurang mitt i gamla stan. Pasta, pilgrimsmusslor, scampi, bläckfisk och vitlök - behöver jag säga mer. Jag kommer inte behöva äta på en vecka. Sedan fick jag en vit ros som killen i blomaffären självklart skrattade åt, men älskar man vitt, så gör man. Det är sådana stunder jag verkligen inser hur lyckligt lottad jag är.

Nu ska vi se på film, natti natti alla fina!

Jag har givit upp hoppet på att få ha en snygg plånbok med allt det jag behöver. Den blir antingen stulen eller så glömmer jag den på något olämpligt ställe där den aldrig dyker upp igen. Det enda jag egentligen har i min plånbok är kort. Ironiskt nog har jag aldrig mitt bankkort i plånboken vilket har resulterat i att jag behövt beställa ett nytt otaligt många gånger. Gör om gör rätt, vill jag säga till mig själv varje gång.

Passerkort till skolan. d-brand vip-kort. Leg, från när jag var blond. HM-kort. NK-kort. Moda Café kort. Taxikort, avtalskund. Finest-vip. Csn-kort.

Allt för ofta har jag låtit mina minuter passera bara för att slippa göra något av dem. För att låta dem flyta förbi medvetet fort. Föt att låta timmarna ta över. Svagheten ger styrka, även om det också tar tid. Men den tiden har passerat sin mur nu, jag behöver inte vänta längre. Förvånande på något vis, att det gick så fort, med hinder på vägen visserligen, men ändå.

De sekunder som faller försöker jag ta vara på. Jag har insett att det bara är jag som kan styra mitt liv, mina handlingar, mina uttryck. Vart mitt liv ska ta vägen och vilka möjligheter som ska ligga framför mig. För allt beror på vilja och engagemang, och kanske en bit favör. Utan en fast punkt eller ett tydligt mål stod jag länge, men nu förstår jag att det inte är målet som ger mig det jag vill ha, utan resan dit. Och jag älskar varje del av den, även om jag ibland mellanlandar i sorgens land vet jag att jag har allt bakom mig snart, och framförallt, så har jag allting framför mig.

Var över hos lilla fina Stephanie i går. Hjälpte henne med att gå igenom och organisera lite rörande det ekonomiska och materiella i samband med hennes blogg som börjar klättra ordentligt.

Med all rätt. Hon är fin hon, hennes blogg läser du här.

Det började skakigt, och nervöst. Jag kastades in i nattlivet och mina nätters sömn byttes abrupt ut till tre nattklubbar per natt om helgerna.

Kära Eftersnack, det är med vemod jag lämnar dig kvar utan fortsättning. Några av mina absolut roligaste minnen i livet har jag haft medan jag skrivit dig. I över ett år har vi hängt ihop nu, du och jag. Ledsamt nog försvinner du nu. Med för få sömntimmar och med en fantastisk känsla av glädje har jag skapat det som blev. Trots all förlorad sömn, för många kvällar ute och alla förstörda klackar är det med en aning ledsamhet jag lämnar dig. Tillsammans med Jackeline blev vi en, fina format. Allt du gav mig kommer jag att komma ihåg (förutom Båstad för det är en enda lucka nästan.)

Time to move on.

Som att vädret öppnar upp för allt det omöjliga. Som om världen tar emot mig med öppna armar och visar mig nya vägar. Jag kan komma och gå som jag vill, hur som helst, när som helst, för ett leende tar dig överallt.

Jag har ett nytt jobb som låter mg sova om dagarna på helgerna, där jag trivs fantastiskt och jag vaknar av solsken var och varannan dag. Jag har fått ett fantastiskt erbjudande om mitt drömjobb längre fram, jag lever och jag andas. Jag längtar till min nya egna lilla lägenhet som jag flyttar till i augusti och jag har otroliga vänner som gör mitt liv till vad det är.

Tack Linda och Johanna för en vänskap i 19 år, Citty för all kärlek du ger mig, Jackeline för att du litar totalt på mig och lägger ditt liv i mina händer ibland, Regina för att du inspirerar mig, Kajsa för att du funnit till hands i snart 20 år, och Kim för att att jag får vakna upp i din famn. Och för att ni förgyller mina dagar med en vänskap och med en kärlek jag inte hade velat byta ut för något i världen.

Här kan ni läsa om Modeflickan i Dagens Media.

Dinner on my own.

Nu kör vi igång projekt Magasinform vilket ska bli oerhört kul. Jag och Henrik är fortfarande (sedan nyhetsreportaget) ett team fram till sommaren och med oss har vi Anna som bland annat är fantastisk på layout och foto så det kommer att bli superbra. Det är skönt att jobba i grupper som man verkligen är kompatibla i. Där man lyfter fram varandras bästa och pushar varandra på rätt sätt. Gärna där viljorna och åsikterna är någorlunda lika men då det ändå finns flera öppna ögon med olika vinklar att komma med.

I dag har vi tagit fram en temporärt cover för magasinet bara för att kunna visa ungefärligt hur vi vill att det ska se ut och vad det ska ge för känsla. På fredag kommer vi att pitcha våran idé. Den består av i princip allt som rör en tidning, syfte, innehåll, målgrupp, finansiering osv. Tillsammans med alla de andra  som gör samma sak, så får vi inse vilken tidning det blir i slutändan sedan.

Hur som helst, vilken det än blir så kommer det att bli riktigt kul att jobba i magasinformt, det kommer sedan kommer att finnas i tryck i början av juni, då får ni se den färdiga produkten.

Mitt allt mitt liv min ängel. Jag saknar dig. Jag saknar dig så att det ibland gör ont.

Ibland tänker jag att jag är skyldig dig livet, för att du räddade mig den där vintern. För att du lät mig krypa upp i din famn och för att du höll mitt huvud högt. För att du var mina tankar, min talan och mitt förnuft under den tiden jag tappat dem. För att mina tårar alltid fick lämna spår på din tröja och för att jag slapp avsluta mina meningar när jag inte kunde andas.

Jag förmodar att jag aldrig någonsin kommer att kunna betala tillbaka de stunderna, de momenten och sekvenserna av mitt liv. Aldrig har jag träffat någon så lik mig själv som samtidigt är den största motsatsen jag kan komma från mig själv. Och när vi möttes där, i hörnet utav Västermalmsgallerian, och jag gick med skakiga steg log du uppmuntrande, som för att säga - du klarar det här. Fast än att vi inte ens hade mött varandra förut.

Jag har alrig stått med likgiltighet inför dig, heller aldrig hat, sorg eller missnöje. Jag vill inte minnas att vi någonsin bråkat eller varit osams. Som att vi smälter samman i tankar och tomrum. Som att sitta tyst i en timme utan konversation, med varje problem löst när jag går fär ifrån. Och jag förstår inte hur i hela världen jag förstår att det är du som skriver, när det är fyra ord i en mening utan avsändare. Citty.

Jag är läppglansfanatiker. Vet inte hur många läppglans/läpprodukter jag äger. Svag för snygga förpackningar som jag är älskar jag Diors utbud. Dessa som du ser ovan är mina favoriter.

1. Dior Lip Addict - Finns i flera fina ljusa nyanser och kostar ca 250 kr. 2. Dior Addict Lip Glow - Har jag köpt utomlands men tror att den finns i Sverige också. Den anpassar sig efter din egna färg på läpparna och det skapas således en unik färg. Ca pris 320 kr. 3/4 DiorKiss - En aning kladdig (pojkvännen klagar) men ger ett extremt fint skimmer. Pris ca 190 kr.

Läppbalsam är jag också svag för. Har en hel låda full hemma med diverse onödiga små söta förpackningar, jag testar dem en gång sedan är det roliga över. De som ändå håller i längden är dessa.


1. Dermlogica - Har numera en avdelning på Åhlens city, inte en dag för sent. Ca 80 kr. 2. Klassiska Eight hour cream - från Elizabeth Arden med 15 i spf. 245 kr ca. 3. Oliva lip care - använder jag varje dag. Ca 45 kr.

Läppstift har jag väldigt sällan men när jag väl använder det är de från Isadora, HM eller ett från Lumene. Då enbart i blanka färger.

Ps. Snyggast förpackningarna har ändå Yves saint laurent.

Jag kan sitta i oändlig tid och bara se på henne, hennes skönhet är förbluffande och häpnandsväckande.

Hon är verkligen poesi i verklig form, hennes yttre trollbinder varje människa, varje rum hon stiger in i försvinner in i hennes aura och allt vi kan se är henne. Som om allt annat blev grått och hon var den enda som stod kvar i färgskala. Jag skulle knappast ljuga om jag menade att hon personifierar ordet karisma i många avseenden. Men hon har så mycket mer. Så många tankar, reflektioner och åsikter. Sällan har jag träffat någon som besitter en sådan ödmjukhet och värme.

Vi satt längst in i hörnet och åt middag förra veckan medan solen lös in genom fönstret och kastade prismor. Delade hemligheter, talade om livet, vilka vi är, vad som kommer och vad som är passerat. Hon får mig alltid att vända på tankar och söka efter mer. Driver mig ett steg längre. Som om det jag säger inte finns förrän jag uttalar det...

I kväll firar jag att min goda vän Henrik och därmed /The unisex/ släpper ny skiva samt ny video. Värmer upp på lilla hotellbaren och sedan vidare till jobbet. Jag skulle själv varit med i en musikvideo denna helg men jag har alldeles för mycket att göra, så ni får spana på Margarita när den kommer ut i stället.

Jag har länkat Henrik tidigare och för att inte förvirra så är det denna gång alltså inte med Mikey and the Gypsys. Nu talar vi The Unsisex. In och spana.

Denna vecka är väskan lite lättare, inga studiesaker.

Plånbok. Vitamin well Röd grapefrukt. Solglasögon Ray Ban. Kompaktkamera Fujifilm. Nycklar hem. Necessär Dior, med mineralpuder och mascara. Pennor. Kalender Ordning&Reda. Lätt parfym Library of fragrance. Mobil 2 Sony Ericsson. Bok, Hierta Muller Kungen bugar och dödar. Glasögonfodral, till vanliga gasögon.

+ Min vanliga mobil som ligger på laddning.

Detta är min nya älskling.

De vita liljorna står bugande över fönsterkarmen, de vita lakanet bländar min hy.

Hur kan något så vackert göra så ont? Och hur fungerar man när andningen inte längre går per automatik. När golvet är din bästa vän och att öppna ögonen verkar vara det svåraste moment du någonsin ställts inför. Hur kan man tappa alla ord, hur kan alla tårar ta slut och varför slutar det inte göra ont. Vart försvinner lusten och vem kan ge den tillbaka. Vad gjorde du för fel och hur många gånger ska man ifrågasätta sig själv innan känslan försvinner. Hur många tänkbara scenarion måste spelas upp på ögats scen innan du inser vad som hänt.

Hur gör man när ensamheten skär djupa sår i sinne och själ. När din trygghet raseras på det absolut mest otänkbara sättet. Hur sanerar man sina tankar från allt svart när livet vägrar hjälpa dig upp på benen. Vem visste vad kärleken kunde ge, och vem visste vad kärleken kunde ta.

Och hur reagerar man när man väl står där igen, på egna ben. Med solen i ansiktet och när känslan att du klarade det infinner sig. Och vad händer egentligen när det gamla ger plats åt något nytt. Något underbart, oväntat och något som ger dig alla insikter du önskar att du hade haft tio månader tidigare.

- Min bok är, och förblir svår att skriva. Men ovan hittar du ett smakprov på vad som kommer att tas upp. Längre fram kanske jag ska publicera ett utdrag ur den. Men tills vidare, detta.

Fotnot: Boken är fiktiv.

Backstagebild från sist.

Allt som allt kan vi inte leva utan ingenting, då hade vi aldrig uppskattat de stunder då vi har allt. Då världen ligger som en symbol i våra utsträckta händer. Vi hade aldrig känt något annat än likgiltighet om inga motsatser existerade. Lyckan är sällan forcerad, än mindre beroende. Mellan spegelglas, minnen och röda hjärtan tränger den sig in, likt solsken mot nerdragna jalusier. Små stänk av glädje, trygghet och skratt. Det är egentligen ingenting som går att framkalla, heller inte att återskapa. För varje ögonblick utav lycka är byggda på unika scener, och de stannar aldrig länge. Det gäller bara att göra en film utav dem, utan avbrott och utan budskap mellan raderna. Utan onödiga ord, utan att fördriva tiden.

För lycka är nog aldrig kompicerad trots allt. Den är utav det renaste och mest enkla material. Något obrytbart om det är genuint, något som ingen kan tala illa om utan att ljuga. Som ingen kan låtsas ha utan att vara genomskinlig. För när det finns, så syns det. Det egentliga komplicerade är att ta sig dit, att finna sig i euforin och den aning av bekymmerslösa tillvaro som bara kan skapas under någons slags inre balans.

Jag är hos min mamma över påsk. Har ätit så mycket gott de senaste dagarna. Påsken är helt klart min favorithögtid när det kommer till maten. Kanske för att traditionerna inte är lika strika under den här högtiden och man kan i stort sett ställa vad man vill på bordet. Jul och midsommar är matkatastrof för mig, äter knappt en enda sak på julbordet men är så konservativ av mig att jag vill ha det där ändå.

Det tar mig tre sekunder att falla handlöst i din famn, tre sekunder utav tyngdlöshet och vädjan följt av tryggheten som bara din hals kan ge. Fastän att jag hatar när du stödjer huvudet på ena armen och betraktar mig när jag ska sova så förlåter jag dig. Bara för att du ibland pussar mig på nästippen och bär mig i din famn till sängen när jag somnat i din röda sammetssoffa. Jag vill behålla ditt namn, fästa det på min hy. Jag vill vända ut och in på allt som är ditt, jag vill spara din doft, din röst och dina små egenheter.

Det finns så mycket kvar att göra och se, trots att jag vet exakt hur du dina läappar smakar, hur du rör dig och vilken nyans dina ögon har.

Jag firade påskafton med att göra mitt hår hos min underbara frisör som la i en aing avfärgning i mina mörkaste partier. Busade med Duff och så vidare till påskmiddag med familjen (bror i rött) hos mina kusiner.

Våren är här, förhoppningsvis för att stanna. Jag inviger den med bleka beiga naglar, skinnjacka och mina solglösögon med rosatonade glas.

Begravd under viskande liljor sover samvetet. Utan hopp om att få sona sina brott lämnar den inget annat spår än den ångest som växer. För synden spelar med jämna kort och jag står med ett enkelt hjärter ess och kan inte ens förmå mig att vända på huvudet efter lögnerna som skriker åt mig.

Hopp ger inte värme, så ej heller kärlek. Trygghet ger allt men det är det ingen som kan ge, för allt utan substans måste vara heligt. Orubbligt, oåtkomligt och därmed värdelöst. Den lyfter så lätt, tanken om allt bortom värdelöst. Landar falskt och hårt i knät på hånskrattet som skickar den vidare till ifrågasättandet. Konkret är det minsta man kan säga. Nog vet alla vad som händer där. En tanke mals sönder, överanalyseras och förgörs. Fastnar man där kommer man sällan därifrån. Men tillbaka till samvetet, går hon inte hand i hand med moralen som utan tvekan lämnar varje kropp så fort ifrågasättandet dyker upp. För vilket sinne kan låta bli att känna lust att revoltera när allt bara står på rad inför dessa skeden då allt vackert bara dör ut. Utan eftertanke. Sist kom likgiltigheten som en sista utväg. Den mest falska av dem alla, du tror att den är din bästa vän, när den i själva verket är din värsta fiende.

Utan hopp, utan kärlek, utan tro utan ifrågasättandet, utan trygghet utan samvete är vi ingenting. Vad de än gör med oss, mot oss, för oss.

Har varit en sväng med syrran och shoppat. Svängde förbi d.brand och hämtade upp ett par till jeans. d.brand är mitt i särklass absolut favoritmärke gällande jeans, har ni inte testat dem så gör det. Finns bland annat på bubbelroom och i butik på kungsholmen.

 

I kväll jobbar jag så nu ska jag sova.

Jag och Oskar gjorde ett inslag om melodi i tisdags. Inte min bästa sida direkt, men fantastiskt kul.

Ps. Jag lånade din röda jacka K.

Det börjar att fastna. Sakta men säkert inser jag vad som just har hänt. Och hur kan något så utdraget chockera med en sådan smäll. Jag blir förvånad, hur har jag kunnat undgå det. Vart i mina tankar har jag varit och varför har jag ljugit så förbannat för mig själv. Är det inte meingen att det ska finnas tragik innan chocken kommer. Nu när slutsatsen är klar verkar den ju så förbannat självklar. Ingenting blev allt. Tiden räckte aldrig till att underhålla det som skapats inom de fyra väggarna. Hat, kärlek, historia och framtid, vem är vem och var det någon som höll min hand medan framtiden lämnade mig och historian försvann? Kvar stod kärleken och hatet. Jag stirrar mig blind på något som inte längre finns.

Ett svagt hopp lovade mig att det bara var något temporärt som rört till i mitt huvud. Något som snart skulle lämna mitt inre med en suck. Istället drog stormen förbi mitt hjärta, min puls och mitt medvetande. Kvar stod något hårt och väntade på mig. Sanningen. I all sin prakt tog den mig i sitt grepp och tittade mig djupt i ögonen, och då, precis just då, insåg jag vad jag borde gjort för längesedan.

Taggtråden kring livet tar aldrig slut, du måste sluta tro att det är meningen att du ska fly sa sanningen och lämnade mig med sömnen som enda vän. Och jag försökte nå dig, trots skuggorna. Men ingenting fanns kvar, och bakom oss låg allting inlindat i lovord.

Jag önskade så att värmen från ditt hjärta skulle bära vintern ut.

I söndags plåtades jag för Modeflickans majnummer. Vi höll på i fem timmar och jag var helt slut efteråt men det var det mer än värt, jag har inte haft så roligt på evigheter. Här kommer lite backstagebilder jag lånat från underbara Karin, Jenny, Tora och Jessica. Alexandra som gjorde mitt smink och mitt hår var verkligen helt fantastisk, inte för mycket inte för lite.

Modeflickan har verkligen en genuin redaktion som vet exakt vad de håller på med och jag kan inte tacka nog för hur roligt jag hade. Stort tack även till Armand som är en sjukt duktif fotograf!

Magasin: Modeflickan
Fotograf: Armand Dommer
Makeup/hår: Alexandra Palombo/Makeup Store

Jag blev rädd, rädd för det personliga. Lämnade den här domänen eftersom jag en dag upptäckte att mitt liv fanns svart på vitt, för alla att ta del av. Men vad jag insett nu är att det privata alltid stannar innan det når tangenterna. Gjorde förut, kommer att göra nu. För det som kan återfinnas här, är inte ens en tiondel av mitt liv, eller den som är jag. Allt som kommer att finnas här, kommer finnas för var och en på gatan att beskåda, så varför lämna det utanför. Det kommer alltid att finnas saker som inte kommer att finnas svart på vitt här. Vissa kallar det privat, själv kallar jag det liv.

Mina texter, både gamla och nya är med stor sannolikhet inget som borde tas på allt för stort allvar. I många fall fiktiva. Melankoli är alltid lättast att skapa känslor av, och skrivadet lägger pusselbitarna på rätt plats åt mig.

Man kan trots allt värja sig från verkligheten, parera från det förflutna. Jag trodde att en skugga skulle låta alla minnen vandra förbi mina ögon utan hänsyn, märkta med svart skulle de finnas på min hy. Alla världens snedsteg skulle stå uppradade som en regelbok och skjuta mig i ryggen varje gång jag stannade upp.

Istället ramlade jag över framtiden, plötsligt var den här, och allt annat försvann bakom dimmiga skuggor av det förflutna. Nu står jag här, och kan enbart se framåt.

Nu är jag tillbaka.