Japp, i lördags träffade Passi mina föräldrar, kind of a big step for me. Jag menar, att slås av den kraft som insikten om att man aldrig varit så här kär är ganska omtumlande bara det. Och så ska man börja göra saker som man inte gjort. Som att presentera sin kille för familjen, bråka om vem som ska tömma diskmaskinen eller ligga i en famn hela söndagskvällen. Eller gud vet vad för grejer jag och P sysslar med, som att bo ihop och sådant där jag liksom aldrig vill göra med någon annan. Madness. People. Madness.

Jag hade nästan hoppats att han skulle trampa lite snett i alla fall, bara för att. Det hade blivit ett roligare blogginlägg då. Trots att mina föräldrar både lyckades avhandla giftemål, hur knäpp jag är och mer därtill vid matbordet så klarade han sig bra. Desto värre (för eran del, det hade ju varit roligare) fick han toppbetyg och min mamma meddelade exalterat över sms att "han är ju så söt att man vill äta upp honom".

Tack jag vet svarade jag och undrade om hon blivit helt galen. Trivs nämligen inte med tanken att min mamma ska äta upp min pojkvän. Är det någon som ska äta upp honom tycker jag att det ändå borde vara jag liksom.

Här är en liten video när vi är på väg dit i alla fall.