Vi har fortfarande flera timmar kvar till tolvslaget här i Chile men det börjar ju närma sig hos er i Sverige så vill bara passa på att önska er en fantastisk kväll och ett gott nytt år!

Jag brukar inte vara så mycket för mönster men det här second hand-fyndet med paisleydetaljer är lite av en hatälskling.

Glöm inte att jag finns på Instagram under namnet Platines

I dag åker vi vidare och lämnar Vallenar. Jag önskar att jag hade mycker mer tid...

Är för lat för att släpa runt på min systemkamera så därav den dåliga kvalitén på bilderna. Pascal har visat mig sin gamla skola och så har vi varit nere vid floden som ligger en bit nedanför huset. Det medan de andra åkte på båturflykt och tittade på delfiner och pingviner.

Jag har inte haft tillgång till internet och kommer förmdoligen inte ha det allt för mycket under resans gång heller. Det blev en himla stress innan jag åkte så hann vare sig trixa med förinställda inlägg eller svara på kommentarer. Hursom har jag det väldigt bra, det är lite annorlunda, givetvis, att fira jul i 30 graders värme. Men det är fint och jag mår bra. Det tog närmare 32 timmar att komma hit men men det var det värt.

På julafton plockade jag aprikoser och dansade runt en julgran som vi klätt med timjan. I dag tillbringade jag en halvtimme med att försöka fånga några kolibrier, som höll till vid en buske på veranden, på bild. Det gick lika dåligt som att få med sjölejonen, som helt plötsligt dök upp ur vattnet, i går.

Nu flyger jag och Pascal först till Paris och sedan ska vi vidare till Chile för att fira jul och nyår. Jag har förinställt en del inlägg så det borde inte bli allt för tomt här. Hoppas ni får en riktigt bra jul och nyår mina finaste!

Ps. I kväll ska jag svara på era fina kommentarer.

Dessa bilder från 2008...

Det var ett tag sedan jag hade lugg - är lite sugen. Ville klippa av mig allt hår häromveckan till axellångt. Det fick jag inte för vare sig pojkvän eller frisör så något måste hända.

Jag vill bara säga att jag tycker ni är så fina. Jag mår mycket bättre i dag och blev varm när jag läste alla era fina kommentarer. <3

Jag måste ta en liten paus några dagar.

Tycker det är ett förbannt jävla pussel det här med att leva. Är det inte det så är det det och så ska man le och vara glad när man fan bara vill lägga sig ner och gråta men det kan man inte för man har ju 100 artiklar att skriva, femton tvättar att tvätta, tio miljarder räkningar och betala och ett jävla socialt liv att underhålla. Och så ska man vara snygg och så ska man vara älskvärd och så ska man också älska. Som att inte allt det andra tog tid - som att man gör det på en dag.

Det här är mitt liv just nu, äta sedan sova. Har somnat 21:00 flera dagar i rad nu.

Så har jag och Jackie haft kul. Den nöten.

Min finaste Citty fortsätter att leverera feta skönhetstips. Glöm inte hennes blogg.

Cornelia minns fortfarande hur det var, hon är lämnad med minnen och ett tomt hjärta och som enda sällskap i kväll har hon scenerna som spelas upp under hennes ögonlock. Som den där gånger hon förstod vad de verkligen var. Ett natt som byggde det de kom att bli.

Hon ligger med huvudet i hansknä medan taxin rullar fortare. Cornelia blundar och han sätter fingertopparna mot hennes ögonlock, som bara för att finnas, för att röra. För att få henne att drömma. Hon känner att taxin svänger och hur han vevar ner fönsterrutan några centimeter. I deras isolerade tillvaro flyter stockholmsnattens alla aromer och kyla in. Novembernatt och minusgrader letar sig in genom springan i fönstret. Belägrar det svarta taket.

Han lägger sin jacka över Cornelias axlar och hon måste ha somnat till för hon kommer därifrån bara ihåg när de snubblar in med mig i hissen, han lyfter upp hennes haka samtidigt som han kysser henne  och viskar det hon vill höra.

Han gör en allvarlig min, som för att rättfärdiga det han nyss viskat. De stapplar ur hissen. Han är för full för att hitta nyckelhålet och likaså hon. De sjunker ihop med ryggarna mot dörren, han tittar på hennes gröna ögon, de skrattar panna mot panna.

Hur kan allt bli så fel när de är tillsammans. Hur kan allt bli så rätt. Lampan i trapphuset släcks. Honser ingenting, det är becksvart men precis innan paniken bryter ut fumlar han tag på hennes hand, han vet hur mörkrädd hon är. Han vet vad som har hänt. Och plötsligt är inte längre det svarta skrämmande, det är bara stilla. Tyst och stilla likt klockan runt hans handled. Cornelias klack skrapar mot stengolvet när hennes ena uppdragna ben hasar ner. Bryter tystanden. Ekar.

Kanske är de mer synonyma än de tror för deras andetag håller varandra i handen. Cornelia känner det. Hon känner lyckan sprida sig i bröstet. Hon kan ta på det. Och där i mörkrets tystnad och stilla liv säger han det som han aldrig någonsin sagt till någon annan.

Han vet att han är hennes rakblad, Cornelias genväg till sin självdesktuktivitet. Hon ringer honom när hennes själ vill bli svart, när hon vill försvinna in i en dimma hon för varje gång har svårare och svårare att ta dig ur. Inte minst nu, när hon lämnad stod kvar med rödvinsläppar i en kväll i oktober när kärleken försvann och vände henne ryggen i en sliten skinnjacka.

De har inte träffats sedan hon blev kär i han som ändå lämnade henne. Hon sitter på armstödet till hans soffa och tittar på medan han lutar dig ner över glasbordet och gör ett vitt streck av påsens innehåll. Hon ser honom försvinna.

Ser honom gå förlorad. Ser honom bli lycklig. Cornelia räknar varven fläkten snurrar i taket, runt, runt, runt. Han ställer dig upp intill henne, tar tag i hennes midja, håller ut ena armen som han du talar inför flera tusen och läser högt ur en diktsamling Cornelia gav honom för några år  sedan.

någonstans är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid intill förväxling och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö

Hon fnittrar och hennes hår är uppsatt i en slarvig knut. Hon kom i knähöga svarta stövlar, en liten svart klänning, hon vet att han älskar den. Men hon är nu barbent och balkongdörren står på glänt, hon ryser.

- Fryser du blomman? Han har inte ens släppt boken med blicken och lyckas ändå läsa hennes tankar. Cornelia ler åt hans gåva. Det är tur att han inte inser vem han är, då hade hon inte suttit här.

Kommer aldrig att lära känna dig igen, jag vill knappt. Finner mig själv i någon slags hatkärlek där jag inte kan skilja på något av dem. Cornelia tänker för sig själv, i ett fönster utan insyn.

Och så händer det som aldrig skulle hända. Mobilen blinkar till och hans namn blinkar elakt på den display hon i den sekunden gjort allt för att krossa. Men hon är för svag - det går inte. de talar, hon hör hans röst men kan inte uppfatta meningen. Hon avbryter honom.

– Jag skulle kunna svära på att stå vid din sida livet ut, men har inte modet att se dig i ögonen. En värdig mening bör knytas an till ögon. Det är bara det att jag drunknar i dina. Önskar att du aldrig kunde se, för jag är så genomskinlig inför dig. Nästintill naken trots påklädnad av tusen murar och miljontals ord. Men allting skalar du av. Och jag står tyst utan tankar. Du var så befriande. Att du räddar mig från dem. Hur gör du? Men framförallt, varför gjorde du det? Vad har jag gjort, och vad kan du se? Jag glömmer aldrig bort de ögonblicken då jag står utanför min kropp och allt jag ser är min själ i dina armar, som om mitt skal aldrig skulle skilja sig från dig. och nu - nu är allt borta. Och jag, jag står ensam kvar när du gått.

Hon gråter när hon talar, hennes naglar borrar sig in i den mjölkvita hyn på armen och lämnar små märken. Cornelia får ta sats för att sätta ord på ett mine.

– Kommer du inte ihåg vad du sa till mig?

Det är tyst i luren. Han andas.

– Du sa, du sa, du sa, Cornelia snubblar på orden. Du sa "jag går tusen mil, och om igen. men aldrig ett steg utan dig, hör du det. Aldrig utan dig. För det finns en värld jag vill dela med dig, och ögon jag vill syna med dig bredvid. Jag klarar mig alltid, men jag vill knappast. Hand i hand utan kompromisser, blå ögon mot svart natt. Jag är här, för att stanna". Det var det du sa. Och nu - nu har du gått.

Hon tar ett djupt andetag. Lägger på. Öppnar sin bok och skriver.

Jag har aldrig trott och kommer aldrig tro att glädje kan förena två indider så som sorg kan. Sorg flätar ihop människor, vare sig man vill det eller inte. Öden behöver inte vara likartade för att de ska slå klorna i varandra, det räcker bara med en viss uns sympati och medmänsklighet. För själen är inget påhitt, jag tror inte det. Och allt blir så mycket påtagligare, och allt blir tio gånger starkare. När det redan gör ont. Men nu, nu är det bara en som känner smärtan. Så vad förväntade jag mig annat än att falla isär.

Mitt hjärta går sönder när jag hör dig gråta, älskade vän.

Ett brustet hjärta kommer alltid att läkas utav vänskap och tidsfördriv, jag lovar. Det kanske aldrig blir detsamma, men någon gång, i en annan tid blir det bra. Jag vet att smärtan känns så fantastiskt svart just nu, och att lyckan är för långt bort för att nå. Som om dina demoner vägrar lämna dig och som om dina tankar är din värsta fiende. Men. Du kommer inte att vara trasig för all framtid, även om det känns så Cornelia. Hon talar långsatm, som att hon vet att hennes vän knappt hör henne genom den dimma av gråt hon de senaste veckorna bott i.

– Det får ta sin tid, att läka, att växa, att se, säger hon där de sitter på sängen. Så många gånger livet lovat dig glädje, så många gånger livet givit dig sorg. Allt du är med om gör dig till den du är. Du är starkare nu, när sorgen släppt och ilskan vilat. Och du får vara ledsen, du får gråta i min famn, det är okej. Och jag önskar så innerligt att det fanns något jag skulle kunna göra för att få dig att inse hur fantastisk du är och att det inte alls är ditt fel. Det var aldrig ditt fel. Aldrig ditt fel Cornelia.

Och där sitter de, på en sängkant efter att en av de just trillat över den kant hon aldrig trodde att hon skulle ens gå nära. Bästa vänner. Hon med Cornelias huvud i knäet. Håret flyter ut över de svarta jeansen, hon gråter - tyst men det finns där. En tyst sorg.

– Det kommer komma en tid då din slöja av sorg inte längre känns så tung, då värmen i ditt hjärta kommer att vara tillräckligt för att älksa dig själv igen. En tid då en mans ord aldrig kommer att vara något centrerat i ditt liv, något av vikt. För i slutändan är ditt ord, din känsla och dina handlingar det ända som är äkta. Därför dår du aldrig, aldrig någonsin ljuga för dig själv. Du får kasta saker i väggen, du får vara försatt i panik. Du har all rätt, säger hon ochs tryker sin hand över Cornelias panna.


– Men jag lovar att hålla din hand för alltid, så länge du andas. Och medan du plockar upp bitarna av ditt hjärta han så skoningslöst trampade på kommer jag stå där vid din sida. Medan du ser hans ryggtavla försvinna i folkmassan och i panik bryter ut i gråt kommer jag att stå där. När du förvrider ditt ansikte och begraver det i dina sängkläder och bildar ett hav med dina tårar, då står jag där. Och när du sedan reser dig upp, torkar tårarna och sätter på dig klackarna igen - då står jag där.

I decembernumret så tipsar vi på redaktionen om vad vi önskar oss, vad man kan köpa för julklappar till familjen och så är snygga Pelin med i månadens fashion spread. Jag har bara träffat henne en gång då vi gick en modevisning ihop men hon är förbannat snygg, trevlig - och cool. Läs här.

Ps. Jag har redan köpt Maroccon oil till mig själv i julklapp nu - den äger.

Det är becksvart. Cigaretten han håller mellan sina fingar brevid henne kastar glöd över asfalten, det är fullt av hål i henns svarta strumbyxor och den lilla svarta kjolen sitter på sniskan. Tröjan är ny men hon har redan tröttnat på den.

Han undrar varför hon ligger på golvet. Hon svarar att det är skönare här. Under allt det som står över henne. Cornelia ligger med benen upp över soffkanten i sin röda kjol. Tv-rutan upp och ner i bakgrunden. Nya perspektiv säger hon och stödjer sig upp på armarna.

Jag och syrran har bestämt oss för att vi måste bli av med lite kläder/skor/väskor och annat fint som man egentligen vill ha kvar men som helt enkelt inte får plats.

Håller därför på att smälla upp lite saker som jag tänkte sälja.

Jag tror att jag i många år andades någon annans luft. Kvävdes av det faktum att livet inte alltid var rättvist och att syret i den kupol jag byggt upp runt om mig snart skulle ta slut. Och jag visste, jag visste hela tiden, det lovar jag - att den dagen det gjorde det så skulle jag bli tvungen att lämna den. Kupolen och bubblan. Muren jag så omsojsfullt byggt upp med snabba repliker, envisa argument och en tro på att allt löser sig. Någon gång, i en annan tid.

Och den andra tiden kom. Det gjorde den. Den svepte in som en vintervind och fick mig att rysa. Fick mig att linda in mig i alla de ord som någon sa till mig precis innan jag somnade en vinter för ett år sedan. En vinter som blev mycket varmare än jag föreställt mig men mer omtumlande än vad orkanen av känslor som svepte omskull mig hösten innan var.

Man tror att det som gör ont är det som ska kännas mest. Det är det inte. Det är det varma som tränger längst in. Som penetrerar ett hjärta som om det var sylvassa nålar som trängde genom. Om du tror att smärtan du känner när du blir lämnad, när du lämnar, när den du älskar är otrogen, när den du älskar inte älskar - när du kommer på att du själv inte älskar, sätter djupare spår än när det slår om. Om du tror att det känns mer än det vackra - då har du aldrig haft mer fel.

Det kalla, det hårda. Ett svek - det bygger dig. Lämnar dig starkare.

Om det nu skulle vara så, att du tror att smärtan är djupare än förälskelsen. Varför gör det då så fruktansvärt ont att bli sviken.

Om det fina som varit innan inte satt sig så djupt - hade det aldrig gjort så ont när det försvinner.

Jag tittade på Så mycket bättre i går, det är snarare så mycket sämre i år, men det var en vacker mening där som fastande hos mig.

Laleh sa: "ibland flyr man inte från något - utan till något".

Och det tog ett tag för mig att förstå vad hon menade. Men så är det. Man lämnar inte alltid något för att lämna, utan ibland för att finna.

Vi åkte ju till Balkan i somras, efter önskemål av Passi. Men ska man åka till Montengro så ska man nog segla lite också. De hade troligt fina fjordar.

Det gör fan ont att behöva lämna ifrån mig de här paret. De var lite för små och givetvis är alla strolekar utom typ 41 slutsålda nu. Någon annan kommer vara skitsnygg i de här men det tar ändå emot, asch de var så himla fina!

Svarade först att det var när en kille hade min bild på sitt kreditkort i ett år typ och varje gång han lämnade fram den till en tjej i kassan eller på krogen eller något så hörde man alltid en djup suck och sedan: "aaaaaw", och "men guuud vad gulligt". Hihi det var roligt och fint gjort. Och givetvis väldigt ironiskt att han hade mitt ansikte på sitt kontokort. Men misstänker att det nog egentligen mest fungerade rom raggningsknep för honom.

Sedan svarade jag att det nog var när min pojkvän låg och halvsov och jag sa att jag var rädd att förlora honom, för sån är jag, och han sa:

– Varför det, jag älskar ju dig över allt annat.

Och så låg jag där i slutet av november och han höll om mig till jag somnade.

...och så var det med det.

För det första så har jag skrivit en krönika om ett ämne som det finns tusen miljarder tecken att skriva om - men som jag försökt få ner i en enda krönika. Jag har dessutom tittat närmare på den här trenden som skrivit en artikel om det.

Klicka på respektive bild för att läsa.

Modette-Natalie har släpat med sig det ett av de datorfodralet från Pap (det gråa) till kontoret ett tag nu. Jag tycker det är riktigt snyggt. Såg någon av modellerna på Nelly förra veckan.

Har fastnat för det svarta som jag tycker är himla fint.

Här sitter Pascal. På ett mycket lustigt sätt inklämd i Scandics soffor längst bort i hela lokalen. Ensam. Så när som på mannen där bakom, men han gjorde inte mycket ljud ifrån sig alls och verkade föga intresserad av omvärlden eller någon i den.

Där sitter han i varje fall, Pascal alltså. I någon kostym som han säger att Expressen tvingar honom att ha på sig men som han egentligen jublar över att få bära då han säkerligen känner sig mycket viktig när han är uppklädd i sitt arbete.

Ser ni vad jag ser? I så fall bör det vara hans Mac, den lilla pennan som  slarvigt lagts bredvid, telefonen som nästan irriterande - ständigt ringer. Där bakom någonstans skymtar även en diktafon med en lång intervju med en person jag tydligen inte får säga vem det är, men han är snygg. Och så lite till vänster, vad ligger där. Ser ni? Hans datorfodral. Som pryds av vadå?

Jo glada tryck med Musse Pigg.

Jag ser honom framför mig på stan. Pascal i en, något pretto, dubbelknäppt rock och ett mjukt datorfodral som pryds av en eller flera bilder där Musse Pigg skrattar hjärtligt.