Cornelia minns fortfarande hur det var, hon är lämnad med minnen och ett tomt hjärta och som enda sällskap i kväll har hon scenerna som spelas upp under hennes ögonlock. Som den där gånger hon förstod vad de verkligen var. Ett natt som byggde det de kom att bli.

Hon ligger med huvudet i hansknä medan taxin rullar fortare. Cornelia blundar och han sätter fingertopparna mot hennes ögonlock, som bara för att finnas, för att röra. För att få henne att drömma. Hon känner att taxin svänger och hur han vevar ner fönsterrutan några centimeter. I deras isolerade tillvaro flyter stockholmsnattens alla aromer och kyla in. Novembernatt och minusgrader letar sig in genom springan i fönstret. Belägrar det svarta taket.

Han lägger sin jacka över Cornelias axlar och hon måste ha somnat till för hon kommer därifrån bara ihåg när de snubblar in med mig i hissen, han lyfter upp hennes haka samtidigt som han kysser henne  och viskar det hon vill höra.

Han gör en allvarlig min, som för att rättfärdiga det han nyss viskat. De stapplar ur hissen. Han är för full för att hitta nyckelhålet och likaså hon. De sjunker ihop med ryggarna mot dörren, han tittar på hennes gröna ögon, de skrattar panna mot panna.

Hur kan allt bli så fel när de är tillsammans. Hur kan allt bli så rätt. Lampan i trapphuset släcks. Honser ingenting, det är becksvart men precis innan paniken bryter ut fumlar han tag på hennes hand, han vet hur mörkrädd hon är. Han vet vad som har hänt. Och plötsligt är inte längre det svarta skrämmande, det är bara stilla. Tyst och stilla likt klockan runt hans handled. Cornelias klack skrapar mot stengolvet när hennes ena uppdragna ben hasar ner. Bryter tystanden. Ekar.

Kanske är de mer synonyma än de tror för deras andetag håller varandra i handen. Cornelia känner det. Hon känner lyckan sprida sig i bröstet. Hon kan ta på det. Och där i mörkrets tystnad och stilla liv säger han det som han aldrig någonsin sagt till någon annan.