Han vet att han är hennes rakblad, Cornelias genväg till sin självdesktuktivitet. Hon ringer honom när hennes själ vill bli svart, när hon vill försvinna in i en dimma hon för varje gång har svårare och svårare att ta dig ur. Inte minst nu, när hon lämnad stod kvar med rödvinsläppar i en kväll i oktober när kärleken försvann och vände henne ryggen i en sliten skinnjacka.

De har inte träffats sedan hon blev kär i han som ändå lämnade henne. Hon sitter på armstödet till hans soffa och tittar på medan han lutar dig ner över glasbordet och gör ett vitt streck av påsens innehåll. Hon ser honom försvinna.

Ser honom gå förlorad. Ser honom bli lycklig. Cornelia räknar varven fläkten snurrar i taket, runt, runt, runt. Han ställer dig upp intill henne, tar tag i hennes midja, håller ut ena armen som han du talar inför flera tusen och läser högt ur en diktsamling Cornelia gav honom för några år  sedan.

någonstans är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid intill förväxling och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö

Hon fnittrar och hennes hår är uppsatt i en slarvig knut. Hon kom i knähöga svarta stövlar, en liten svart klänning, hon vet att han älskar den. Men hon är nu barbent och balkongdörren står på glänt, hon ryser.

- Fryser du blomman? Han har inte ens släppt boken med blicken och lyckas ändå läsa hennes tankar. Cornelia ler åt hans gåva. Det är tur att han inte inser vem han är, då hade hon inte suttit här.