Jag tror att jag i många år andades någon annans luft. Kvävdes av det faktum att livet inte alltid var rättvist och att syret i den kupol jag byggt upp runt om mig snart skulle ta slut. Och jag visste, jag visste hela tiden, det lovar jag - att den dagen det gjorde det så skulle jag bli tvungen att lämna den. Kupolen och bubblan. Muren jag så omsojsfullt byggt upp med snabba repliker, envisa argument och en tro på att allt löser sig. Någon gång, i en annan tid.

Och den andra tiden kom. Det gjorde den. Den svepte in som en vintervind och fick mig att rysa. Fick mig att linda in mig i alla de ord som någon sa till mig precis innan jag somnade en vinter för ett år sedan. En vinter som blev mycket varmare än jag föreställt mig men mer omtumlande än vad orkanen av känslor som svepte omskull mig hösten innan var.

Man tror att det som gör ont är det som ska kännas mest. Det är det inte. Det är det varma som tränger längst in. Som penetrerar ett hjärta som om det var sylvassa nålar som trängde genom. Om du tror att smärtan du känner när du blir lämnad, när du lämnar, när den du älskar är otrogen, när den du älskar inte älskar - när du kommer på att du själv inte älskar, sätter djupare spår än när det slår om. Om du tror att det känns mer än det vackra - då har du aldrig haft mer fel.

Det kalla, det hårda. Ett svek - det bygger dig. Lämnar dig starkare.

Om det nu skulle vara så, att du tror att smärtan är djupare än förälskelsen. Varför gör det då så fruktansvärt ont att bli sviken.

Om det fina som varit innan inte satt sig så djupt - hade det aldrig gjort så ont när det försvinner.