En krönika om hur jag samspelar med samhällets innovativa kommunikationsmöjligheter. Vad det ger och vad det tar och att utesluta vanliga PC-användare från gemenskapen, samt att skylla det hela på Steve Jobs.

Man ska inte förkasta den tekniska utvecklingen, men ärligt talat, ibland kan den kännas en aning progressiv. Jag känner att Mac-användare, lite som när busschaufförer glatt hälsar på varandra när de passerar varandra i sina röda fordon på vägen, känner den där speciella tillhörigheten. Vi sitter där i vår hotelllobby och tittar på varandra i samfund och på våra lysande äpplen och så sneglar vi över till den ensamma HP-Pc-användaren i hörnet och så är det som vi alla vet. Vet att denne sitter där och startar upp sin svarta lilla sak på ungefär den tiden vi hunnit läsa igenom ledarkrönikan på DN, synkat våra Iphones med Ical och stängt ner igen. Ler ett trimferat leende när vi ser att Pc-killen lever i någon slags annan preskiberad tid och använder Explorer som webläsare. Stackars tänker vi alla tyst och ser på våra små älsklingar där de ligger på bordet. Skinande vita och bättre behandlade än våran förmodade förstfödda. Och när våra laddare går sönder och vi får slänga ut 900 kr för en ny, då tänker vi bara, ja men det är för att det är riktiga saker det här. Ja. Och så fortsätter vi med våra beundrande blickar där de ligger, våra små Mac-bebisar, helt utan att nämna för oss själva att det är riktiga saker, från Kinas slumkvarter. Att lägga ut några hundringar till för en laddare som speciellt är anpassad till flygplan, ja det är ju bara något som varje Mac-användare måste ha. Apple, ett av världens starkaste varumärken. Lika dumma som stora. Steve Jobs, vad har du gjort med oss? Vi är totalfast i ditt grepp. Jag känner inget som helst ansvar för den här karusellen av idioti jag hamnat i, det får du helt och hållet ta på dig.

Jag kommunicerar med mina vänner över Twitter, ibland är jag för lat, tycker att Retweet ligger bra i munnen och att det är en förbannat bra funktion, kollar min mail säkert 30 gånger per dag och den största framgången med killen jag träffar är när vi i någon slags rekreation lägger till varandra på "Favoriter" på Facebook i våra telefoner. "Älskling nu är du favorit här!" Och så är vi jävligt nöjda med det. Och varför skulle vi inte, så officiellt och öppet som Facebook är i övrigt måste det väl ändå ligga något i att placera någon i ett fack där bara de som man tycker lite mer om finns. För någon annan skillnad kan jag inte komma på, ens om jag försöker. Vilket jag givetvis ändå inte gör, för tekniken behöver inte ha en mening. Den ska bara vara där, ett ifrågasättande eller en beordran om att allt ska fylla en funktion är totalt omotiverat. Hemska tanke. Att tänka på är hur gränssnitten på mobilerna utvecklats de senaste åren ger mig svindel och att jag ens vet vad gränssnitt betyder får mig att vilja spy.

Notabelt är väl även att när internet inte fungerar och min Mac står tomhänt utan wifi så får jag någon slags bisarr känsla av att jag missar mycket viktiga saker och måste givetvis på en gång webba via mobilen trots att det är totalt värdelöst och fast än att jag vet att det enda jag missat är att Kissie köpt nya lösögonfranar och att det ska bli minusgrader imorgon också. Fast det kan jag ju se på väderappen på min Iphone ändå, i och för sig...