Beyonce, en av världens största artister har följt med mig sedan jag bara var ett barn. Jag har vuxit upp med en Beyoncé i militärbyxor och survivor-generationens album. Med mellanstadiediscon med "Say my name" och det smalflätade håret som signum.

Och även om Destinys Child var en succé och vällagd grund för en framtida karriär så bör hennes solokarriär inget annat än hyllas mer. Med soloalbumet "Bday" och låten "Irreplacable" visade hon en glimt av vad som komm skall. För ungefär då bytte hon den mjuka rösten mot kraften som artister världen över beundrar henne för. Med "I am Sasha Fierce" visade Beyoncé precis hur mäktig hon är. Det nya albumet "4" är svårare att lyssna på än hennes tidigare pophits. Men som vanligt med B så känns det väldigt personligt och alla låtar, oavsett kavlité, har känsla och styrka.

Efter det föregående albumet, I am sasha fierce, förväntade jag mitt något extra. Beyonce chockade mig med sitt fierce album, det var oväntat känslosamt och byggde nästan oavkortat på melankoli. Och medan det albumet till stor del bestod av låtar baserad på brusten kärlek, krossat hjärta, känsla och så är det nya albumet hårdare. Och framförallt kaxigare, självsäkrare och mer pepprande.

I praktiken är det som att hon tog steget från att vara krossad (I don´t wanna be the brocken hearted girl) till att ta över världen (Run this world) och jag-behöver-ingen-man-för-att-lyckas-mentaliteten. Samtidigt som hon ändå behåller sin ödmjukhet för kärleken och värdesätter den även på det nya albumet. Det förra albumet var lätt att ta till sig då melankoli enligt mig är tacksamt och har hög igenkänningsfaktor och låtarna gick direkt upp i radio och blev till stora kommersiella hits. Det nya albumet är lite svårare.

Vid första lyssningen av det fjärde soloalbumet med samma namn, 4, blev jag besviken. Det var inte direkt något att hurra för med undantag för några få låtar. Dessutom tyckte jag det var väldigt Leona Lewis-inspirerat så till den grad att vissa låtar och soundet kändes plagierat. Men, det tog ett tag och sedan var jag fast. Totalfast. Det nya albumet kräver lite mer lyssning, just för att den inte har den tunga melankolin och känslan som sätter sig direkt. Istället trycker det nya albumet på självsäkerhet och kaxighet vilket är svårare att ta till sig om man inte befinner sig på ett dansgolv i figurnära klänning och har alla ögon på sig.

Men, de här låtarna på nya albumet är faktiskt riktigt bra. Men de kräver som sagt en hel del lyssning. Jag tycker det fina på 4-plattan är just samspelet mellan att vara kaxig, budskapet att tjejer ska ta plats och ödmjukheten inför att man ändå behöver kärleken.

Personligen tycker jag de bästa låtarna på nya plattan är:
Start over
Best thing i never had
Countdown 
End of time

Medan:
I care
I miss you
1+1
- är sköna låtar som är helt klart värda att lyssna på men som inte har samma effekt på mig som tidigare nämna.

Tre bilder från modevisningen via Cittys kamera med Jonsvens design, jag bar en helt fantastiskt fin byxdress i lila toner och en drömklänning i maxiformat med öppen rygg, även den i lila. Palin var skitsnygg i sin eldiga byxdress.

Så, du fyller 25. Stort. Jag funderade på om jag skulle skriva, allt det där som jag känner. Det där med att vara kär och förstå, de där stunderna av total trygghet när jag ligger i din famn och du stryker handen över mitt hår. Eller hur det känns när du håller om min midja när vi är ute. Eller hur märkligt det känns att jag inte känt dig längre än sedan jag höll dig i armen för föra gången. Kommer du ihåg, på Anglais, baren. Jag drack för mycket vin och du sa att du inte gillade folk och jag sa att jag verkligen inte gillade folk. Och så satt vi där, med vårat vin och tyckte inte om folk.

Eller den där veckan när jag var utan dig. När jag saknade varje sekund av din doft, varje jävla dåligt skämt och bara tanken av ditt namn fick mig att bli yr.

Den där eftermiddagen. Jag stod på terassen på Scandic och tittade bort mot kontoret på stureplan i ett behagligt champagnerus, du var så nära, men ändå så långt bort. Och det gjorde så ont. Och du mötte mig där nere. Tog mig i handen och sa, Emma nu går vi hem. Precis som vanligt. Och jag sa, jag trodde du hade glömt mig och snubblade på mina klackar. Du skrattade och sa att du aldrig kommer att glömma mig. Bra, för jag dör nog lite annars, tänkte jag.

När vi var på Collage och någon silikonbrud gick lite för nära och jag puttade till henne så hon hällde en drink över mig och du skrattade och sa att jag fan var galen och kysste mig lite för länge. När vi var på Finest Awards och du sa att jag såg ut som en greksik gudinna och jag tyckte att du var så jävla snygg att jag bara ville gå hem med dig innan kvällen ens börjat. När jag sov hos dig och inte sov så mycket och jag tror fan aldrig att jag hittade mina trosor. När vi satt med Kim på det där lilla cafét på Odengatan och vi bara satt och skrev hela dagen. Det där du gör bäst. Jag älskar att läsa dina saker, din bok, dina funderingar, dina humoristiska utspel. När du blir seriös.

När du skrev: och när jag insåg vad du bär på svor jag för mig själv att aldrig någonsin göra dig ledsen, och ändå satt du nyss framför mig och grät och det var mitt fel. Jag älskar dig Emma. Sedan första gången jag satt ner och pratade med dig förälskade jag mig fullständigt i dig. I ditt skratt och ditt sätt, din elegans och din skörhet.

När jag gick, med min väska i ena handen och mitt trasiga hjärta i det andra och du sa. Emma, Jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen och tittade på mig med de mest blå ögon jag någonsin sett. När du började märka våra mailkonversationer med Baby. När du la till mig till favorit på din Iphone. När jag låg på ditt bröst på alla hjärtans dag eller när jag saknade dig från elden och isens ö.

Med dig förstår jag att det är okej att behöva någon. Man måste inte alltid visa sig stark. Man måste inte alltid vara perfekt. Och vid varje tillfälle som jag snubblat, ramlat, fallit handlöst mot marken så har du stått där. Hjälpt mig upp. Vid varje tillfälle jag trott att jag sumpat oss med mina konstiga små tankar, fixidéer, snefylla och ångest så har du bara hållt mig hårdare. Precis det där jag behöver.

Allt det här som gör att du är min, som gör att jag verkligen vill vara din. Det var det, jag tänkte skriva. Men, då tycker du väl bara det är töntigt, så jag låter bli...

Grattis P.

Jag kom på det. Jag var helt fel ute i mina tankar! Jag var så inställd på att det måste betyda att man skulle göra något, när man älskar, känna något extra, att det handlade om kompromiss och att det skulle betyda att man var berredd att offra. För den man älskar. Jag trodde verkligen det.

Men det handlar inte om det. Jag fattar det nu. Att älska handlar om att inte vara skyldig den man älskar något. Det betyder inte att man måste vara beredd att offra något, och inte behöva kompromissa med en känsla. Utan tvärtom.

Man kan göra allt det där som står ovan i en relation, som i ett förhållande, det där med att kompromissa, men det är bara ännu ett ord som ryms i det stora havet kallat älska.

Att älska måste vara som ett ekosystem. Ett system som drivs med andra faktorer, som kärlek, tillgivenhet, attraktion, trivsamhet och skratt. Om om något av det försvinner, eller om något får ta för mycket plats eller sinar så rubbas allt och helheten kan förstöras. Och det är därför man kan sluta älska någon, för att att älska är egentligen orubbligt och permanent när det står för sig själv, men det står aldrig själv. Det är beroende av alla de där orden. Och att känna är endast temporärt. Så, finns inte alla beståndsdelar till att älska, då kan man heller inte göra det. Och det är därför jag inte riktigt förstått vad att älska är, för att det är ett ihopplock av känslor.

Slutsats: Att älska är permanent, att känna är temportärt.

Jag har funderat, i ett par dagar men framför allt i fler nätter, vad är egentligen att älska någon. Vad betyder det.

Det måste betyda något. Men vad? Det kan inte bara vara en förlängning, en fördjupning av att tycka om någon. Det måste finnas mer. Vad innebär det att älska någon.

Det måste stå för något. Det måste ligga något åtagande i att älska någon. Finns det inga krav på vad man ska känna, eller kunna göra, när man älskar? Som att man skulle kunna ta en kula för den man älskar, men kanske inte fullt så drastiskt. Älska. Är det bara något man gör. Eller är det bara ett ord? Är det bara en känsla?

- Extrem tillgivenhet menade Pascal.

Men, man kan fortfarande vara otrogen trots att man älskar någon tyckte jag. Att vara väldigt lojal kan inte utgöra att älska. Men en känsla av tillgivenhet då? Undrade han. Men, då är det bara en känsla som utgör en del i att älska, och vad är då att älska. Ordet som rymmer fler känslor än något annat ord gör.

Är det en fas? Ett tillstånd. För att älska kan väl gå över, eller hur? Visst har ni äskat någon som man inte längre älskar. Och, vad är det då som skiljer från att älska någon och inte älska någon. Vad är egentligen skillnaden utöver att man menar det rent verbalt.

Så vad är då det ord som är så stort, så djupt, men som inte är permanent. Om det inte är en känsla, och inte ett åtagande? Är det en sammansättning av att älska att vara med någon, älska dennes personlighet, älska dennes drag, doft och allt det där man blir kär i? Nej, för man kan fortfarande älska någon man inte är kär i.

Så, berätta för mig. Vad är att älska? Vad betyder att älska?

I går var vi och firade Pascal och hans vapendragare till vän Kim på Sturehof (ja jag vet så jävla lame men det var faktiskt väldigt trevligt). Nästa år ska jag fira min födelsedag på Redline i Sätra centrum som protest.

Jag och sockerbiten Elin avlägsnade oss runt halv ett i natt eftersom vi jobbar från 07 i dag. Och här sitter vi, fem personer på hela redaktionen. Hälften är sjuka, hälften har semester och resten har jag ingen aning om. Inte ens säljavdelningen är här, det är helt tomt. Echo.

Karin, som fyller år i dag (!), sitter bredvid mig och fnittrar åt David Beckhams posebilder för Armani och Henrik sitter väl och läser igenom någon dom eller anmälan som vanligt.

Själv skrev jag just om Alex och Kates uppbrott.

"It seems to me the problems you worry yourself sick about
never seem to materialize. Its the ones that catch you
unexpectedly on a Wednesday afternoon that knock you sideways".

Jag såg nu att Miss World Sweden är avslutad och finalisterna har gått vidare till en deltävling. Det var de 48 mest röstade av alla de som blivit nominerade som gick vidare och jag kom på plats 63 och det var ju ganska sött så jag ville bara tacka er för att ni röstat. Även om det var ett vad jag förlorade så tog jag mig ganska långt ändå med hjälp av er och mina facebook-vänner. Det tyckte jag var fint i alla fall. <3

Hur kan man aldrig tröttna på någons doft, på någons närvaro. På någons små lockar i håret.

Jag tror jag är fast. Så där som man bara är på film. När regnet slår mot rutorna och de kysser varandra mitt på gatan. Hennes hår är så där vågigt blött och han håller om hennes midja medan en hand letar sig upp i hans nacke.
Så. Just precis så.

Kär.

För jag hittade något jag aldrig sett förut. Det genuina. En famn som inte bara läkte de sår den skapade, utan som läkte dem som redan varit, som suddade bort det onda. Jag tröttnar så lätt. Söker nytt i varje ny människa jag träffar. Använder deras värme och låter dom tro att det de får av mig är likvärdigt. Medan de står med mitt skal i handen och visar upp mig för deras vänner har rymt för länge sedan. Stänger av mobilen. Försvinner. Förnekar. Går till nästa famn, den jag snart lämnar. För ingen kunde hitta balansen. Den där som gjorde att jag stannar kvar för att jag vill, och inte för att jag inte vet bättre, eller för att jag är uttråkad och alltid behöver någon. För ensamheten är min värsta fiende, efter mig själv. Jag kan vara själv, men aldrig ensam.

Men så hittade jag det här, det som ligger i mitt bröst och gror. En dag i februari. I en man vars blå ögon fick mig att aldrig vilja flytta huvudet från hans bröst där vi låg och delade allt det där man aldrig riktigt delar med någon annan. Och ja, jag kysste honom som jag aldrig gjort med någon annan. Trots att det var vinter och jag egentligen inte alls hade några planer på att känna något för någon alls.

Det var i honom jag hittade den där balansen. I famnen som höll mig hårt, på riktigt. Tillräckligt hårt för att jag inte skulle kunna rymma men tillräckligt lätt för att kunna andas.

 

Jag skrev den här artikeln i förrgår som publicerades i går. Några av världens främsta aktörer inom sin genre har gått bort, alldeles för tidigt. Personer som än i dag hyllas och som satt en standard som andra bara drömmer om att få ha gjort.

 

Du kan läsa om dem genom att klicka på bilden och bläddra i bildspelet.

Det där med att bli lämnad var ganska befriande ändå. Som att det plötsligt fanns en anledning till att få vara ledsen. Att slippa kämpa upp för varje backe, varje brant varje motstånd. Och istället får vila i dalen av sorg och bara ligga där. Vaggad av det onda, det som tryckte mig mot marken. Plötsligt blev allt stabilt, om än ledsamt, så ändå - stabilt. Jag visste vart jag hade mig själv, och jag visste att jag inte skulle behöva åka mer rutschkana mellan att känna mig älskad och totalt bortglömd. Nu var jag bara bortglömd.

Jag var fast där jag var, och kunde knappast ta mig därifrån. Vem orkar resa sig upp efter en sådan smäll. Ärligt talat. Hur hår man är går man nog alltid sönder lite när någon fullstänigt river ut det enda mjuka i dig, ditt hjärta. Man får ligga ner när man blivit lämnad mitt i en kärlek man trodde var hel. Det är okej att gå sönder när livet känns som om det hatade dig. Och det var precis vad jag gjorde. Gick sönder. Jag gick i tusen bitar. Minst. Det spelade ingen större rol om himlen var marken och marken upp och ner. Jag struntade i vilket. Så länge jag fick vara i fred och vila och försöka sova bort allt.

Men veckor blev till månader, och månader till ett halvår. Och även om jag rest mig upp fick jag ont i magen bara av tanken att det som en gång var mitt nu kunde vara någon annans. Något flyktigt. Och jag önskade nästan någonstans att det som han nu delade med någon annan var på riktigt, och inte bara några one-night-stands. För jag kunde aldrig förstå hur några blonderade tidsfördriv med för mycket parfym och kajal skulle vara mer värda än det vi hade. Det jag fortfarande hade långt inom mig. Jag önskade att han bytt ut det som vi hade mot något äkta. Mot någon som förtjänade att bära vidare vad vi en gång hade. Vad det nu var.

Och jag ville inte veta av mig själv. För jag var bortvald. Vem vill erkänna det. Vem vill inse det. Vem vill förstå det. Att man inte var bra nog. Själv hade jag ingen att lägga alla mina känslor i eller på eller för den delen mot. Ingen axel som kändes på samma sätt. Ingen låt som inte kunde relateras till något av det som varit. Det där med att känna sig osynlig. Just det, att älska någon som inte älskar tillbaka. Som att riva och slita i samma sår varje gång en ryggtavla på stan liknar honom.

Det var först i efterhand, när jag orkade andas igen, som jag förstod vad jag gjort fel. Vad det var som gjorde att jag under ett halvår levde i en koma där ingenting kunde beröra mig. Jag orkade helt enkelt inte ta steget, steget till att ta chansen - för det kunde lika gärna vara en risk.

Jag var så rädd att falla att jag aldrig vågade ställa mig upp igen.

Okej jag är vaken, är ni? Tack Jess och Jen för Modeflickan-tischan.

Om ni inte har läst min krönika i julinumret av Modeflickan så kan ni göra det här.

Är helt slut i dag. Tänkte gå och lägga mig nu eftersom min dag imorgon kommer att bli typ 18 timmar lång. Kim och Pascal har fått för sig att fira sina födelsedagar mitt i veckan medan vi andra jobbar 07 dagen efter. Men men, fyller man 25 så gör man.

Imorgon ska jag börja skriva lite annat också efter arbetstid och dessutom jobbar jag i helgen så det kommerhelt klart att bli en lång vecka för min del. Wish me luck.

Alice: Is it because she's successful?
Dan: No. It's because... she doesn't need me.

Jag hörde att du kysste någon på en nattklubb mitt i stan. Vid bardisken i ljuset från en dimmig spotlight och i ruset från vodkan du tvingat i dig.

Och jag hörde att hon tyckte om dig. Så som jag gjort.
Och jag dog då.
Och jag hörde att ni åt middag, där vi suttit hand i hand i timmar.
Och jag ville inte andas då.
Och jag hörde rösten på din telefonsvarare. Hon lät så söt.
Och jag grät så att jag tappade allt.
Och jag såg läppglanset vid din säng då när jag hämtade mina saker.
Och jag sa inget.
Och jag såg i spegeln, när du andades in, som för att säga något, men förblev tyst.

För, vad skulle du någonsin kunna säga.
För att reparera det du förstört hos mig.
För jag var aldrig värd det.
För allt kom alltid emellan.
För att det var för sent innan det ens hade börjat.

Och jag såg på dig. Jag såg på dig att du ångrade dig när jag gick.
Och jag hörde ute, hur du talat om mig, hur du berömt mig, hur du satt mig på en piedestal.
Och jag lyssnade när de sa att det var ditt livs misstag.
Och jag raderade ditt namn.
Och jag flydde. Lämnade allt och klev ur mig själv.
Och jag förstod. Att allt det du gjort aldrig var ett annat än ett spel.

Och den enda som förlorade var du.

Tog den här bilden på min familjehalva Amanda när vi hängde i helgen.

Jag bloggar inte längre när jag är ledig + strul med nätet men här var den i korthet:

Fredag - hämtmat, film, sova.
Lördag - städa, sortera, bio, drink
Söndag - Landet, loppis, familjelunch

Min tankar om det som hänt i Oslo

Allt jag hoppas på mitt i allt det här som hänt i Oslo, är att vem eller vad som än ligger bakom detta, är att ingen grupp av människor som representerar en eventuell gärningsmans liv, kommer att få bära skuld för detta. Det är otroligt viktigt att vi inte drar några lösa slutsatser som på något vis skulle sätta religioner, kulturer eller minioriteter i kollektiv skuld.

Om vi närmast liknar detta med vad som hände i Sverige och Stockholm i vintras med självmorsbombaren. Då bland annat Alexandra Brunell SD-sekreterare tillika blåst bimbo och pinsam jävla tjej till människa twittrade: "Är det nu man får säga: Vad var det jag sa?" Så vet jag att denna aktion eller händelse kommer att sätta igång spekulationer i likhet med dessa som Alexandra slängde ur sig. Och det, det är nästan farligare än dådet i sig. Det blir ett krig som aldrig tar slut. Ett spekulationskrig som verkar längre än när stadens gator i Norge städats upp.

---

(Vi har lite kaos just nu på redaktionen med anledning av det som hänt i Oslo för knappt en kvaltimme sedan.
Jag vill bara uppmärksamma er på att ni kan läsa om det på Nyheter24. Även norska Aftenbladet och Aftenposten.)

Uppdatering 18:16 - Läs denna helt störda historia, oklart om det finns något samband mellan skjutningen och explosionerna.

Från Twitter: Fikk textmelding fra Utøya: "Ikke ring meg. Jeg gjemmer meg." Fy F*en nå er jeg på gråten.

För er med Twitter så tycker jag att ni ska hålla ögonen öppna på bland annat hashtagen Utoya där ungdomar flyr simmandes från ön och flera personer blivit skjutna. Polisen uppmanar nu även almänheten att inte ringa till personer som befinner sig på ön eftersom de då kan avlöjas vart de gömmer sig från skytten.

Det är som att hjärtat aldrig sitter mer fast än just i de sekunden man vill bli av det som mest. Och när man vill ha det som mest, lämnar det utan förvarning. Men när man verkligen behöver det, inte bara i stundens hetta, utan när man verkligen står chanslös. Då står det lojalt till ditt förfogande. Förser dig med det där som gör att det inte känns längre. Likgiltigheten, det där som lägger sig som en skyddande slöja över det onda och låter dig andas igen.

Det där som gör att tårarna tar slut och kraften att känna sakta men säkert kryper in och bygger en mur kring ditt innersta. Det där som någon en gång tog ifrån dig men som du fann igen. Utan förvarning. Mitt i vintern. Som ett mjukt slag över bröstet. Någonstans längre bort i livet dit du aldrig trodde att du skulle komma. I en lägenhet i en stadsdel du egentligen hatar men som är allt. Allt för att det är där hans doft är, hans händer och hans famn.

På en plats där du inte hör hemma men där famnen du lever i bor. Där bilarna aldrig sover och sängen aldrig känns för stor. Där en enda blick kan ta bort allt som någonsin skavt innanför bröstet. Där blå ögon vakar även när du inte tror att han ser att du försvinner bort i alla minnen av svarta skimmerstråk.

Där det inte gör så ont att vara två längre.

Det är bara jag, numera kallad Ms Hollywood och Sport-Pablo kvar på redaktionen. Sturegallerian ligger öde, så när på de där som sitter och torsdagsfestar på Sturehof och ibland går vilse in i gallerian. Det är en ganska rolig syn, när de irrar runt där nere som vilsna myror.

För en stund sedan hade även den ena av de vilsna Sturehofs-myrorna en givande konservarion med sport-Pablo genom vårar öppna fönster.

Full kille - Hallå?!
Full kille - Hallååå?!
Full Kille - Men halååeee?!
Pablo - Hallå?
Full kille - Nämen hallå!

Och så gick han. Förmodligen för att beställa in någon flashig sak till någon han ändå aldrig kommer få med sig hem.




Själv ska jag promenera hem nu. Tanken på att jag ska vara här om 8 timmar igen får mig att somna stående. Ni kan ju läsa lite mer lätt mer av mig här så länge, om Natalie till exempel.

For the love of pattern. Den här nya maxiklänningen (ja jag bär typ bara långklänningar numera) är som godis. Ni ska få se den på någon dag.

Skorna är stiletter som kan döda, kvällstid blir det en clutch till istället för tygväskan som är syrran gamla. Flats eller converse om den åker på dagtid.

Hela jag är ett enda stort V i dag. Jag är rastlös och börjar inte förrän 14 i dag. Sådär plågsamt rastlös men för paralyserad, för trött för att göra någonting åt det. Det är det där med regn. Det får gärna regna hur mycket det vill när man är två, men han lämnade sängen klockan för tidigt i morse.

Tror jag ska promenera ner till kontoret, plåga mig lite i regnet och lyssna på bra musik i mina hörlurar som bara fungerar på vänstra sidan...

Jag kommer från juli sa jag. En månad av tystnad. En barfotatid då gräset täcker marken. En månad där skuggor av vinterns sorg inte syns till och där höstens tankar endast lämnat några ensataka blad på marken som påminnelse.

Jag är född på sommaren för att jag inte skulle drunkna i mörkret sa jag. Den där ihärdiga intensiva kompakta massan som letar sig in under varje dörrkarm, varje fönsterbläck. Så kom jag, mitt i ljusets månad och satte mina tysta steg i sommarnatten. Kontraster menade jag, som en koltrast mitt i ett rapsfält. Inte bara vilse utan även i vägen för det vackra, det perfekta, allt det däromkring som såg likadant ut.

Och medan jag helst ville ligga på rygg på landsbyggdens böljande vallmofält och lyssna på vindens andetag ville alla andra omge sig med betong, asfalt och läskigt vattnig rosé. Under blickar från män i uppknäppta skjortor och för stora solglasögon. Och för de räckte det med en passionerad beröring från män utan själ som spenderade sina tankars tid i landet av siffror. Där man glömt drömmar och det som är äkta. Som att bara vara två i en tystnad medan händerna lovar varandra att vara lojala och aldrig röra någon annans. Där fingertoppar blir pusselbitar i spelet om alla de vägar man bygger på varandras ryggar när man vaknar för tidigt.

Så jag flydde, nära men så långt bort. Till havet. Där vattnet sköljer bort allt som en gång var och som låter mig sova ostört. Där solen väcker mig medan saltet i luften sakta dunstar och berget värms upp medan segel blir till vita öar i horisonten. Och där stannade jag. I ett par år, till livet tog det ifrån mig för att jag växte upp. Mitt livs misstag, att växa upp. Att inte stanna i min illusion av sommarbriser, myggmedel och oändligt med outforskade öar och skär.

Och kvar står jag, med doften av tång i hjärtat och synen av grynnor på bleka fotografier i en kartong som för varje år flyttar längre in, och snart når jag dem inte längre. Snart är det bara jag, asfalten och landet där ingen beröring håller längre än en natt. Jag fyllde 21.

Jag har några favoritinslag i garderoben som jag i stort sett bor i. Lyckligtvis passar de ihop också ;)

Jeffery Cambell-inspirerade skor från Nelly, jag valde de grå/bruna eftersom jag tycker att de svarta ser lite för hårda ut men var även sugen på vita. Jag gillar vanligtvis inte klumpiga klackar men är en sucker för allt över 13 cm så dessa klickade jag hem för några hundra.

Ray-Ban lookalikes från en marknad i Italien för typ 50 spänn. De slår mina äkta Ray Ban med bravur och är de snggaste solglasögonen jag haft. De har till och med gått sönder i bågen men jag vägrar ge upp dem.

Halsbandet är från Sophie by Sophie och säljs bland annat på NK och går på lite över tusen kronor.

Nitskärpet är så gammalt att jag inte kommer ihåg vart jag köpte det men det har hängt med sedan flera år.

Klänningen är, trots att den är två storlekar för stor för mig, fantastiskt fin i sin modell. Lång bak och kortare fram i halvtransparant sommarvitt. Från COS för 600.

De bästa 39 kronorna man kan spendera är på Mvalas mini-lack (Åhléns, Kicks)i en blåsvart färg. Svart på håll, midnattsblått skimrande nära.

Det för inte förrän jag ramlade in på Annes blogg av en slump som jag kom på att nya numret av Modeflickan är ute och min krönika med den.

Och för er som är trötta på det där lite gråmelerade som ligger och svartnar i bröstet. Det som river när man är ensam och som bultar när man är bland folk - läs inte. För er som vet hur det är att titta sig i spegeln och känna allt det där som gör att man blir så tung att endast golvet nog är värdigt att stanna på. Ni får gärna läsa. Det gör ni här.

Jag lunchade med denna fina lilla sak i dag. Citty är lite som ett sporadiskt inslag i mitt liv sedan vi satt ihop för ett par år sedan. Numera syns vi bara över någon lunch eller så men de ger mig alltid så mycket. Så kravlöst och skönt att bara förstå utan att egentligen tala.

Det är viktigt, det där med att vara viktig. Jag vill gärna vara lite för viktig. Som att det verkligen skulle kännas om jag vände mig om. Och ibland vill jag göra just det, för att se om jag verkligen betyder något.

Vill gärna vara den första, den enda. Måste få vara bäst, vill aldrig vara tvåa. Fast man är det. Det är man alltid. Försökte förlika mig med det i alla mina förhållanden. Gick åt helvete. Vem vill vara tvåa när det kommer till kärlek.

Men, man är alltid tvåa. Eller trea, eller fyra, eller tia. Man är alltid efter. Någon annan. Man är alltid den som kom efter. Jaha. Jag vill inte ha någonting som någon annan haft, delat, varit. Jag vill inte göra saker två andra drömt om. Jag vill inte drömma om vad två andra gjort. Jag vill helst vara isolerad från allt tidigare som kan göra intrång på mitt nu.

Men det slog mig någon gång när jag satt och plågade mig med bilder som egentligen inte ens fanns och sekvenser ur en påhittad mardröm som aldrig ägt rum för allt för många missade tider sedan. Jag har också haft någon.

Någon som väljer att vara min är också tvåa. I hans ögon måste han vara efter. Men i mina, i mina ögon, i mitt hjärta, i mina drömmar och känslor är han den första. Den första i det nya. Hade all männiksor varit klonade hade vi alla varit en i raden, men vi är olika. Vi är inte ett led i ett räknesystem.

Det kan ha varit hur mycket som helst i går, det kan ha hänt och känts och funnits alllt i går. Men i dag är ett nytt blad. Det som har varit har byggt mig, men det är inte vem jag är. Det har legat till grund för den jag är, och vem jag varit - men det kan aldrig röra min framtid i ryggen.

Och i så fall spelar det ingen roll. Det pelar ingen roll om man så är nummer 100. Ingenting är som något annat med någon annan. Man har haft sitt fina. Sina känslor. Och bara för att man har något fint igen betyder inte det att det föregångna är fult. Och inte heller att något nytt skulle vara en repris. Man är ett nytt avsnitt, ett nytt kapitel. En historia som inte skulle kunnas skriva utan en inledning, något innan.

Och ni vet, jag vet att ni vet, fördelen är att man inte behöver stappla runt på orden, göra misstagen man en gång gjorde. En dålig rubrik som redan är tryckt går aldrig att skriva om. Men i kapitel två får man en ny chans. En ny möjlighet.

Ett tillfälle att inte låta någon annan skriva kapitel tre.

Jag tror det där med att vara olycklig är nyttigt. Att det ger, mer än det tar. Och för alla de gånger vi legat på marken, då vänner vänt ryggen, vi sabbat det som betyder mest, den som betyder mest har sabbat allt och något som du aldrig kan få tillbaka har lämnat, för alla de gånger vi fått våra hjärtan krossade, har vi hittat en samhörighet. En samhörighet med det svarta. Det som gör att vi ibland bara ger upp, för en stund. Och det är okej. Det är okej att skrika när ingen hör, när ingen lyssnar, när ingen förstår. För vi har våran egen förståelse, för de vi är. Och ingen annans liv kan jämföras med ditt. Ingen kan ta ifrån dig det du väljer att vara.

Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.

Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.

Jag jobbade i lördags (på min födelsedag, vem vill ändå fylla 21) med Jackie för Swedish Match, som vanligt när det ser ut så här.

Jag har som smått börjat jobba lite event igen. Ibland är skönt att komma ut och vara lite mer direktsocial och jobba mer mot människor även om jag trivs super på kontoret. Jag är alltid i behov av lite variation. Det är som att jag blir sämre på det jag gör om jag inte har fler bollar i luften av någon konstig anledning...

Jag som i stort sett aldrig använder V-ringat fyndade det här silverfärgade halsbandet och den här kornblåa sötsaken när jag secondhandlade för ett par veckor sedan. Jag bär klänningen med en blå axelbandslös bh eller bryter av V:et med ett vitt linne under.

Heltransparant från midjan och uppåt.

Jag är sjuk. Och lite ensam. Mitt nät fungerar inte så allt som jag förösker göra över min lilla Mac måste gå via mitt usla Iphone nät. Trassel trassel. Jag har dock sedan innan några förinställda inlägg som borde komma upp i dag eller imorgon om jag inte minns fel.

Kommer inte ur sängen och snart kan jag precis varenda liten detalj i SATC. Är inte Aiden världens finaste egentligen? Jag fattar inte grejen med Big. Aiden är ju helt makalöst fin. Faktiskt.

Så här ser det ut på redaktionen på Nyheter24. Jag, Filippa och Karin i myshörnan och eftersom ingen ville ha Pascal sitter han i mitten. Utvisad från de värdiga skrivbordsöarna. Och jag trivs bra här. Bortsett från att jag, trött och jävligt sliten, måste passera Sturehofs skrålande stekare varje torsdag när jag jobbat kvällpass och ska hem, så är det trevligt här.

Av någon märklig anledning sitter alla andra killarna intryckta i det motsatta hörnet. Vårat kontor är lite som mellanstadiediscot i fyran alltså. Och Pascal är den som blev vald sist på gympan.