Jag hörde att du kysste någon på en nattklubb mitt i stan. Vid bardisken i ljuset från en dimmig spotlight och i ruset från vodkan du tvingat i dig.

Och jag hörde att hon tyckte om dig. Så som jag gjort.
Och jag dog då.
Och jag hörde att ni åt middag, där vi suttit hand i hand i timmar.
Och jag ville inte andas då.
Och jag hörde rösten på din telefonsvarare. Hon lät så söt.
Och jag grät så att jag tappade allt.
Och jag såg läppglanset vid din säng då när jag hämtade mina saker.
Och jag sa inget.
Och jag såg i spegeln, när du andades in, som för att säga något, men förblev tyst.

För, vad skulle du någonsin kunna säga.
För att reparera det du förstört hos mig.
För jag var aldrig värd det.
För allt kom alltid emellan.
För att det var för sent innan det ens hade börjat.

Och jag såg på dig. Jag såg på dig att du ångrade dig när jag gick.
Och jag hörde ute, hur du talat om mig, hur du berömt mig, hur du satt mig på en piedestal.
Och jag lyssnade när de sa att det var ditt livs misstag.
Och jag raderade ditt namn.
Och jag flydde. Lämnade allt och klev ur mig själv.
Och jag förstod. Att allt det du gjort aldrig var ett annat än ett spel.

Och den enda som förlorade var du.