Hur kan man aldrig tröttna på någons doft, på någons närvaro. På någons små lockar i håret.

Jag tror jag är fast. Så där som man bara är på film. När regnet slår mot rutorna och de kysser varandra mitt på gatan. Hennes hår är så där vågigt blött och han håller om hennes midja medan en hand letar sig upp i hans nacke.
Så. Just precis så.

Kär.

För jag hittade något jag aldrig sett förut. Det genuina. En famn som inte bara läkte de sår den skapade, utan som läkte dem som redan varit, som suddade bort det onda. Jag tröttnar så lätt. Söker nytt i varje ny människa jag träffar. Använder deras värme och låter dom tro att det de får av mig är likvärdigt. Medan de står med mitt skal i handen och visar upp mig för deras vänner har rymt för länge sedan. Stänger av mobilen. Försvinner. Förnekar. Går till nästa famn, den jag snart lämnar. För ingen kunde hitta balansen. Den där som gjorde att jag stannar kvar för att jag vill, och inte för att jag inte vet bättre, eller för att jag är uttråkad och alltid behöver någon. För ensamheten är min värsta fiende, efter mig själv. Jag kan vara själv, men aldrig ensam.

Men så hittade jag det här, det som ligger i mitt bröst och gror. En dag i februari. I en man vars blå ögon fick mig att aldrig vilja flytta huvudet från hans bröst där vi låg och delade allt det där man aldrig riktigt delar med någon annan. Och ja, jag kysste honom som jag aldrig gjort med någon annan. Trots att det var vinter och jag egentligen inte alls hade några planer på att känna något för någon alls.

Det var i honom jag hittade den där balansen. I famnen som höll mig hårt, på riktigt. Tillräckligt hårt för att jag inte skulle kunna rymma men tillräckligt lätt för att kunna andas.