Så, du fyller 25. Stort. Jag funderade på om jag skulle skriva, allt det där som jag känner. Det där med att vara kär och förstå, de där stunderna av total trygghet när jag ligger i din famn och du stryker handen över mitt hår. Eller hur det känns när du håller om min midja när vi är ute. Eller hur märkligt det känns att jag inte känt dig längre än sedan jag höll dig i armen för föra gången. Kommer du ihåg, på Anglais, baren. Jag drack för mycket vin och du sa att du inte gillade folk och jag sa att jag verkligen inte gillade folk. Och så satt vi där, med vårat vin och tyckte inte om folk.

Eller den där veckan när jag var utan dig. När jag saknade varje sekund av din doft, varje jävla dåligt skämt och bara tanken av ditt namn fick mig att bli yr.

Den där eftermiddagen. Jag stod på terassen på Scandic och tittade bort mot kontoret på stureplan i ett behagligt champagnerus, du var så nära, men ändå så långt bort. Och det gjorde så ont. Och du mötte mig där nere. Tog mig i handen och sa, Emma nu går vi hem. Precis som vanligt. Och jag sa, jag trodde du hade glömt mig och snubblade på mina klackar. Du skrattade och sa att du aldrig kommer att glömma mig. Bra, för jag dör nog lite annars, tänkte jag.

När vi var på Collage och någon silikonbrud gick lite för nära och jag puttade till henne så hon hällde en drink över mig och du skrattade och sa att jag fan var galen och kysste mig lite för länge. När vi var på Finest Awards och du sa att jag såg ut som en greksik gudinna och jag tyckte att du var så jävla snygg att jag bara ville gå hem med dig innan kvällen ens börjat. När jag sov hos dig och inte sov så mycket och jag tror fan aldrig att jag hittade mina trosor. När vi satt med Kim på det där lilla cafét på Odengatan och vi bara satt och skrev hela dagen. Det där du gör bäst. Jag älskar att läsa dina saker, din bok, dina funderingar, dina humoristiska utspel. När du blir seriös.

När du skrev: och när jag insåg vad du bär på svor jag för mig själv att aldrig någonsin göra dig ledsen, och ändå satt du nyss framför mig och grät och det var mitt fel. Jag älskar dig Emma. Sedan första gången jag satt ner och pratade med dig förälskade jag mig fullständigt i dig. I ditt skratt och ditt sätt, din elegans och din skörhet.

När jag gick, med min väska i ena handen och mitt trasiga hjärta i det andra och du sa. Emma, Jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen och tittade på mig med de mest blå ögon jag någonsin sett. När du började märka våra mailkonversationer med Baby. När du la till mig till favorit på din Iphone. När jag låg på ditt bröst på alla hjärtans dag eller när jag saknade dig från elden och isens ö.

Med dig förstår jag att det är okej att behöva någon. Man måste inte alltid visa sig stark. Man måste inte alltid vara perfekt. Och vid varje tillfälle som jag snubblat, ramlat, fallit handlöst mot marken så har du stått där. Hjälpt mig upp. Vid varje tillfälle jag trott att jag sumpat oss med mina konstiga små tankar, fixidéer, snefylla och ångest så har du bara hållt mig hårdare. Precis det där jag behöver.

Allt det här som gör att du är min, som gör att jag verkligen vill vara din. Det var det, jag tänkte skriva. Men, då tycker du väl bara det är töntigt, så jag låter bli...

Grattis P.