Jag kommer från juli sa jag. En månad av tystnad. En barfotatid då gräset täcker marken. En månad där skuggor av vinterns sorg inte syns till och där höstens tankar endast lämnat några ensataka blad på marken som påminnelse.

Jag är född på sommaren för att jag inte skulle drunkna i mörkret sa jag. Den där ihärdiga intensiva kompakta massan som letar sig in under varje dörrkarm, varje fönsterbläck. Så kom jag, mitt i ljusets månad och satte mina tysta steg i sommarnatten. Kontraster menade jag, som en koltrast mitt i ett rapsfält. Inte bara vilse utan även i vägen för det vackra, det perfekta, allt det däromkring som såg likadant ut.

Och medan jag helst ville ligga på rygg på landsbyggdens böljande vallmofält och lyssna på vindens andetag ville alla andra omge sig med betong, asfalt och läskigt vattnig rosé. Under blickar från män i uppknäppta skjortor och för stora solglasögon. Och för de räckte det med en passionerad beröring från män utan själ som spenderade sina tankars tid i landet av siffror. Där man glömt drömmar och det som är äkta. Som att bara vara två i en tystnad medan händerna lovar varandra att vara lojala och aldrig röra någon annans. Där fingertoppar blir pusselbitar i spelet om alla de vägar man bygger på varandras ryggar när man vaknar för tidigt.

Så jag flydde, nära men så långt bort. Till havet. Där vattnet sköljer bort allt som en gång var och som låter mig sova ostört. Där solen väcker mig medan saltet i luften sakta dunstar och berget värms upp medan segel blir till vita öar i horisonten. Och där stannade jag. I ett par år, till livet tog det ifrån mig för att jag växte upp. Mitt livs misstag, att växa upp. Att inte stanna i min illusion av sommarbriser, myggmedel och oändligt med outforskade öar och skär.

Och kvar står jag, med doften av tång i hjärtat och synen av grynnor på bleka fotografier i en kartong som för varje år flyttar längre in, och snart når jag dem inte längre. Snart är det bara jag, asfalten och landet där ingen beröring håller längre än en natt. Jag fyllde 21.