Det där med att bli lämnad var ganska befriande ändå. Som att det plötsligt fanns en anledning till att få vara ledsen. Att slippa kämpa upp för varje backe, varje brant varje motstånd. Och istället får vila i dalen av sorg och bara ligga där. Vaggad av det onda, det som tryckte mig mot marken. Plötsligt blev allt stabilt, om än ledsamt, så ändå - stabilt. Jag visste vart jag hade mig själv, och jag visste att jag inte skulle behöva åka mer rutschkana mellan att känna mig älskad och totalt bortglömd. Nu var jag bara bortglömd.

Jag var fast där jag var, och kunde knappast ta mig därifrån. Vem orkar resa sig upp efter en sådan smäll. Ärligt talat. Hur hår man är går man nog alltid sönder lite när någon fullstänigt river ut det enda mjuka i dig, ditt hjärta. Man får ligga ner när man blivit lämnad mitt i en kärlek man trodde var hel. Det är okej att gå sönder när livet känns som om det hatade dig. Och det var precis vad jag gjorde. Gick sönder. Jag gick i tusen bitar. Minst. Det spelade ingen större rol om himlen var marken och marken upp och ner. Jag struntade i vilket. Så länge jag fick vara i fred och vila och försöka sova bort allt.

Men veckor blev till månader, och månader till ett halvår. Och även om jag rest mig upp fick jag ont i magen bara av tanken att det som en gång var mitt nu kunde vara någon annans. Något flyktigt. Och jag önskade nästan någonstans att det som han nu delade med någon annan var på riktigt, och inte bara några one-night-stands. För jag kunde aldrig förstå hur några blonderade tidsfördriv med för mycket parfym och kajal skulle vara mer värda än det vi hade. Det jag fortfarande hade långt inom mig. Jag önskade att han bytt ut det som vi hade mot något äkta. Mot någon som förtjänade att bära vidare vad vi en gång hade. Vad det nu var.

Och jag ville inte veta av mig själv. För jag var bortvald. Vem vill erkänna det. Vem vill inse det. Vem vill förstå det. Att man inte var bra nog. Själv hade jag ingen att lägga alla mina känslor i eller på eller för den delen mot. Ingen axel som kändes på samma sätt. Ingen låt som inte kunde relateras till något av det som varit. Det där med att känna sig osynlig. Just det, att älska någon som inte älskar tillbaka. Som att riva och slita i samma sår varje gång en ryggtavla på stan liknar honom.

Det var först i efterhand, när jag orkade andas igen, som jag förstod vad jag gjort fel. Vad det var som gjorde att jag under ett halvår levde i en koma där ingenting kunde beröra mig. Jag orkade helt enkelt inte ta steget, steget till att ta chansen - för det kunde lika gärna vara en risk.

Jag var så rädd att falla att jag aldrig vågade ställa mig upp igen.