Jag tror det kommer tillfällen i livet då det som är runt omkring bara blir mindre viktigt för mig. Då jag ser sig själv som utifrån, ett perspektiv som jag sällan har möjligheten att få. Men som jag väntar varje dag på. Den där stunden där så mycket försvinner att man hittar allt det som låg gömt där bakom

Det finns stunder då jag känner för att börja om med mig själv, men det finns också stunder då jag känner att jag önskar att jag hade låtit mig vara mig. Bara lite mer. Jag kan inte vara någon annan för någon annans skull. Jag kan inte vara alla till lags, det är bara så. Det är bara att acceptera. Alla kommer inte alltid att tycka om mig. Jag kommer inte alltid att tycka om mig. Mitt öde är mitt men det kommer alltid finnas människor som styr mig åt andra håll.

När jag lägger huvudet på kudden om kvällarna tänker jag inte, fan vad bra att jag lyckades med allt det här och det här idag, jag tänker. Imorgon kommer jag misslyckas med det här och det här. Och det måste sluta, det måste upphöra, det får inte finnas mer i mitt huvud. Det är som att jag är avundsjuk på mig själv, som att jag inte vill tillåta mig själv att vilja lyckas med det jag vill - för det är fult. Jag vill inte tro på mig själv för att jag tycker det är fult att säga att jag är bäst och det här klarar jag utan problem. Rädd för att säga något som inte är sant, så jag tar den säkra vägen. Tänker att jag inte ska klara av saker, så slipper jag bli besviken sedan. Problemet är bara att när jag ändå klarar av det så är inte känslan. Shit, fan det här klarade jag ju, det var inga problem. Utan mer - vi får väl se hur det går nästa gång. Nästa gång får du inte alla rätt, nästa gång är arbetet inte lika genomarbetat, nästa gång sger du inte rätt saker, nästa gång... så jag drar mig bort, bort från "nästa gång."

Jag är så oerhört taskig mot mig själv ibland.
Jag har precis allt jag vill ha, är precis den jag egentligen vill vara där bakom.
Så, jag ska göra slut med mig själv, och hitta den nya Emma.