OCH SÅ VAR JAG ÄRLIG
Jag tror någonstans att jag landat i mig själv det här året. Jag har på något vis accepterat att jag är manodepressiv. Det har legat som en smutsig, ful hinna över mig och jag har vägrat att inse att det är en del av mig.
Jag har fått det konstaterat av läkare att det inte är något fel på mitt hjärta som jag i så många år trott, jag tror jag var 14 år när jag först gjorde min första utredning och fick bära en låda fastklistrad under tröjan i ett dygn för att ibland fick jag bara plötslig hjärtklappning. Nu vet jag att det är panikångesten som ger mig hjärtklappning. Det var en oerhörd lättnad, efter alla jävla egk-tester, sjukhusbesök, svimmningar, ont i magen. Nu vet jag och jag behöver inte tro att jag ska dö när det kommer. Och även om jag de senaste två åren har misstänkt det - så har jag inte velat acceptera det. Jag har inte velat vara så svag, ha en sådan deffekt. Inte velat vara fel.
Nu har jag har fått en remiss till kbt-terapi som jag så gärna vill ta tag i men som jag trots allt inte riktigt känner mig redo för. Men jag vet att det kommer. Jag mår mycket bättre i dag än vad jag någonsin gjort. Och visst, ska jag vara ärlig så vill jag, ungefär varannan söndag ta livet av mig för att jag inte orkar. Jag orkar inte känna som jag gör. Jag orkar inte kämpa. (Oroa dig inte mamma jag skulle aldrig, aldrig göra det) men det är så det känns. Och det är så det måste få kännas, till att jag är klart med allt det här. För även om det aldrig riktigt kommer att ta slut, så kommer jag att lära mig att leva med det på ett helt annat sätt.
Och det här året har jag lärt mig att hitta nya vägar för att bli lycklig, och nya vägar för att undvika att hamna i de där groparna. De där som är så djupa att man tror att man ska drunkna i sin egen ångest.
“Imperfection is beauty, madness is genius and it's better to be absolutely ridiculous than absolutely boring.”
– Marilyn Monroe
Ta det här rätt nu - skönt att få veta vad det är iaf.
Tack för att du är så ärlig och vill dela med dig av detta. Jag tycker att du är värd all lycka som finns!
Stark du är som vågar dela med dig av det här! jag känner igen mig med panikångestatacker. Det känns som demoner flyttar in i mig och spelar spratt med mig. blir ledsen och rädd. En i min familj är manodepprisiv. han väägrar däremot erkänna det och gör igenting åt det. Du är duktig, kram på dig gumman!
och om du vill får du gärna höra av dig så klan vi prata mer om detta, kan ju vara skönt att prata med en likasinnad =) 0762303393, kraaam
Det är så svårt att inse att människor som man ser upp till så mycket- på så många olika plan, kan må på det sätt du beskriver. Jag beundrar dig Emma och håller tummarna för att din framgångskurva ska fortsätta peka uppåt, även på det rent privata planet. Många kramar
sv okej ;D ska rida ikväll ;)
har du provat antidepp tabletter?
det finns en del som fungerar bra, men var noga med att hitta den sorten som ger minst biverkningar
Hoppas du mår bättre snart :)
Du är så mycket starkare än du anar!!!
starkt av dig att skriva om tycker jag.
Det är otroligt många som går och bär på dessa känslor men det är få som vågar prata om det, men otroligt bra och starkt att du gör det. Kan förstå att det är kämpigt att kämpa med, men ge aldrig upp Emma. Allt kommer att ordna sig ska du se och du kommer att lära dig att hitta sätt som gör det så lindrigt som möjligt.
it takes alot of courage to open up like you just did.. its admirering!!
i used to have anxiety attacks myself, it was AWEFUL! every time i thought i was going to die.. literally!!!
i have an advice for you, it has helped me alot.
at one point i became SO tired of feeling sooo bad all the time, i was ready to try anything and pay anything to get rid of the anxiety. i was hypnotized, and i can honestly say it is the best thing i have ever done in my entire life...
now i live a (almost) normal life without anxiety, and i havent felt this good for a veeeeery long time..
btw i love your blog!! :-)
hugs from denmark
Känner igen mig i det du skriver.
Har dock inte haft en attack på 1år.
Nu har jag dock social fobi som det
är lika jobbigt...
Antar att du inte har d oxå?
Inte ofta man läser om just social
fobi men det är en psykisk sjukdom det
med,tydligen.
Tack för att du delar med dig av detta
ämne.
Skillnaden är att ingen vet att jag lider av
detta. Inte min bästa vän lr ens min sambo.
Så det är ännu svårare just nu :(
blanda inte ihop manodepressiv och panikångest. manodepressivitet måste behandlas med medicin panikångest kan man få om man är mano men har man "bara"panikångest kan man gå till kbt terapeut. Lycka till hur som helst :)
Marcus: Ja verkligen.
Anne: Tusen tack!
Jullan: <3 nej jag tror det kan vara svårt att inse och acceptera...
Mandy: Tack finaste!
Izza: Ja men vill inte, knaprade tabletter som mat för ett par år sedan och tror varken kroppen eller huvudet mår bra av det i längden. Men ibland vid vissa tillfällen borde jag egentligen börja det det, typ betablockerare. Tack!
Olessia: <3
Sanna: Tack finaste Sanna.
Sofie: I am glad that you feel much better. Many thanks for your advice, I have never considered it before, so it is a valuable advice. Love <3
Anna: Skönt att du slipper attackerna, de avtar för mig med. Ja det har jag, men det kommer och går och sträcker sig mest till att träffa/prata/ringa folk jag inte känner osv. Även att gå ut på krogen är en omöjlighet just nu om jag typ inte har med mig min pojkvän som jag kan hänga på. Tack för att även du delade med dig <3 Och visst är det svårt att berätta det på ett eller annat sätt, men förmodligen är det det bästa att göra det. Tänk på det, det blir faktiskt lättare.
Anonym: Det gör jag inte, jag är mano -och- har panikångest, och en hel del massa annat skumt också för den delen. Min mano vill jag inte behandla med medicin, vill inte gå på något och har lärt mig leva med det nu, det får bara vara en del av mig, Tack!
Du är en fantastisk människa. Har följt dig sedan 2007 för att jag har fängslats av din målmedvetenhet, din utstrålning, och framförallt ditt djup som du är så sjukt begåvad på att uttrycka. Jag har också problem med det svarta som drar över än och får en vilja hoppa från närmsta bro lite oftare än andra. Din blogg har betytt, just för att man känt sig mindre ensam i det där svarta som inte riktigt är det vanligaste samtalsämnet med vänner. För att det inte är så många man känner som kan slukas upp av det på samma sätt. TACK för att du delar med dig. Du är så sjukt jävla grym som kämpat för att uppnå din dröm och lyckats så otroligt bra redan vid 21 års ålder, trots att du brottas med det svarta samtidigt. Du är otrolig. KRAM
Håller med, det är sjukt bra och BRUTALT viktigt att folk vågar uttrycka sin svarta och allra svåraste känslor o bloggar.
SJälv kan jag få väldigt svarta tankar om svartsjuka, känsla av värdelöshet, en rivande ångest. Det där med att gå runt, på stan i stockholm till exempel, och känna sig komplett störd. Typ som att få vredesutbrott på tunnelbanan till exempel. Även om man nu inte skulle slå knytnäven på glasrutan så kan behovet av att göra det vara väldigt starkt. Tvångstankar eller bara oförlöst ilska.
Tror det handlar om att jag hållit inne en massa känslor i en massa år också.
Håller med, det är sjukt bra och BRUTALT viktigt att folk vågar uttrycka sin svarta och allra svåraste känslor o bloggar.
SJälv kan jag få väldigt svarta tankar om svartsjuka, känsla av värdelöshet, en rivande ångest. Det där med att gå runt, på stan i stockholm till exempel, och känna sig komplett störd. Typ som att få vredesutbrott på tunnelbanan till exempel. Även om man nu inte skulle slå knytnäven på glasrutan så kan behovet av att göra det vara väldigt starkt. Tvångstankar eller bara oförlöst ilska.
Tror det handlar om att jag hållit inne en massa känslor i en massa år också.
Emma, du är fantastisk. Jag känner inte dig, men ändå gör jag det efter att ha följt din blogg under en längre tid. Det var i somras som jag hittade dig, det var också då som jag mådde som sämst. Jag kände igen mig i dina texter och jag kunde ligga och sträckläsa gamla inlägg från din blogg, just för att sättet du skriver på är så gripande, för att inte tala om fängslande. Och där låg jag på nätterna, med konstant ont i magen, fast utan någon vetskap om varför jag hade ont.
Idag, några månader senare, har jag förstått vad det beror på. Det är en fet jävla ångest som ligger där i magen och värker. En värk som hindrar mig från att leva normalt, vill helst vara ensam. Det värsta jag vet är att åka buss, får panik. Det är värst på morgonen när det oftast är fullt och folk frågar om dem får sätta sig bredvid en. Vad ska man svara? "Nej, jag får panik av människor". Då skulle man ju klassas som konstig. Att ständigt ha ont i magen tar på kroppen, man har ingen energi kvar eftersom man hela tiden går och spänner sig.
Som tur är har jag världens bästa mamma som stöttar mig, jag tror aldrig att jag skulle klarat det utan henne. Hon har också bokat in mig hos en kbt-terapeut för att, som du säger - se på det hela med ett annat förhållningssätt och att lära sig leva med det.
Tack för att du skriver om detta och får oss andra, speciellt jag, att förstå att man inte är konstig. Att det finns fler än en själv som vill ta livet av sig på söndagarna för att det är så jävla jobbigt att känna.
Lilla duktiga skribent!
VAD felas dig egentligen?
Det är skillnad på Manodepression och panikångest. Stor skillnad.
OM du är manodepressiv måste du behandlas med t ex Lithium, däremot kan panikångest dämpas med KBT-behandlingar.
Det är stor skillnader på detta, manodepression är en svår psykisk sjukdom som måste behandlas, ibland måste manodepressiva läggas in på psyk för behandling, panikångest är jobbigt och tufft men kan hållas stången med bra terapi som t ex KBT.
Panikångest är inte helt ovanligt bland, särskilt, unga kvinnor, manodepression är däremot mer ovanligt bland mycket unga personer.
All lycka till dig!
Lina: Tusen tack för din underbara kommentar, jag blir så himla glad (trots att man inte borde bli det av sådan svärta) men jag blir det, För att du delar med dig av det, för att du berättar. Tusen tack och tusen kramar till dig underbara du.
A: Ja så r det verkligen, jag vet precis hur du menar. Ibland är man nog bara rädd för att börja släppa ut de där känslorna för att man tror att allt ska komma på en gång ochd et pallar man inte, det orkar man inte. Då går man under. Men vi fårta det lite i taget, både du och jag. Tror du inte?
F: Jag förstår precis vad du menar, jag har aldrig förrän de senaste åren förståt varför jag hade detta konstanta magont när när jag va ryngre, mycket yngre, coh sedan har jag fröstått. Jag hoppas att du mår bättre än i somras och jag uppskattar din kommentar så mycket och det du säger att du finner i mina texter. Jag vet hur det är med bussar och allt det där, ett tag kunde jag inte åka till skolan för jag klarade inte av att åka tunnelbana förra året, det var fruktansvärt jobbigt, Man vill - men man klarar det inte. Jag blir så glad över din mamma, och hur hon stöttar dig, och jag hoppas att det blir bättre, att du får lämna lite av det här bakom dig. <3
C: Jag vet det, men man KAN vara mano OCH ha panikångest. Det är inget som man har antingen eller. Jag har varit på psyk ett dygn när jag var typ 15 och ville ta livet av mig och det gör jag aldrig om. Jag klarar mig som det är och de gånger jag känner att jag börjat tappa kontrollen så år jag inte ut genom dörren helt enkelt. Men jag har ingen supersvår mano, hade det varit så hade jag behövt ta till mer än det jag redan gör. Tack för din kommentar, jag uppskattar den.
Tack alla! <3
Vi är ännu närmre än jag trodde...
<3
:)!
Jag minns när vi skrev om det här på kommentarsfälten för ett par år sen, om att båda hade panikångest osv. Och jag minns att du inte ville att jag skulle ta bort kommentarerna du skrivit. Och jag blev så stolt nu när jag läste det här (kan låta lite skumt men sant.)
Jag har också fått min diagnos nu - jag har ju haft diagnos på min panikångest och depressioner men man har gjort tester på var det kommer ifrån för att jag har fått det helt utan anledning. Men efter 4 år av terapi så fick jag veta nu i somras att jag har borderline med identitetsstörning tillsammans med grov panikångest.
Så jag började på en behandling som heter mbt för snart 3 månader sen.
Om du känner för att skriva av dig kan du alltid maila mig, för tro mig, jag vet vilken sits du sitter i - även om vi inte har samma diagnos - så är ångest ångest och ångest är en så jobbig känsla som inte går att beskriva.
