Människor som sårar mig, oavsett handling, gör mig alltid lika paralyserad. Jag blir totalt likgiltig. Går in i ett tillstånd av en total dimma av förlorad handlingskraft. Lämnar lite av mig själv. Det känns som om jag gör allt tio gånger långsammare, som om det tar emot att gå, andas, leva, sova, tänka, vakna. Speciellt att vakna. Ont i magen, ont i hjärtat, ont i själen. Svårt att äta, svårt att tänka rationellt. För det ligger alltid där och skaver. Att jag inte är värd mer än det jag trodde att jag var.

Det känns så omotiverat att resa sig upp, än mindre att utföra något av värde. Och jag kan komma på mig själv med att tänka varför. Bara så: Varför. Och så kommer jag inte på något svar, vänder mig om i sängen och somnar om igen.

För är det något jag har lärt mig så är det att om det inte finns något svar till varför - då är det som ger upphov till frågan - aldrig befogat.

Man visar vad man tycker är viktigt. Man gör ett val. Det handlar om respekt.