Imorgon är det november.

Ingenting jag säger spelar längre någon roll.

 

Har inte vågat säga något till mina vänner för jag vet att de skulle typ mordhota mig om de inte fick följa med, vilket jag inte kan ta med dem på. Men nu ska jag i varje fall i väg och träffa mannen ovan. Mr. Twilight, Robert Pattinson. Ibland är det nice att vara journalist.

Det blir faktiskt dubbelt Pattinson i dag eftersom jag även ska gå på fan-eventet i eftermiddag också.

I dag har jag varit lite arg på ideal och vem elelr vilka som står bakom det. Ni känner igen den sedan innan på bloggen men detta är en mer renodlad version. Läs gärna här.

Jag är mållös. Jag blev så fantastiskt glad, coh berörd av vad Ikrah skrivit om mig här. Många gånger undrar jag om ni läsare verkligen förstår mig, eller om jag faktiskt ens spelar någon roll i den här internet-gyttjan. Det här gjorde mig så varm.

Jag såg att någon fin själ saknade (och påminde mig) om veckans utmaning, så här kommer veckans: Oktober månad är en rosa månad, en månad då du kan göra skillnad och stödja Cancerfondens arbete mot bröstcancer. Det är fruktansvärt viktigt att pengar samlas in till förmån för forskning. En vän berättade för mig att så många som var nionde (!!!) kvinna får bröstcancer.

Jag har startat en insamling som du kan stödja, alla pengar går direkt till Cancerfonden och jag hoppas att du verkligen, verkligen vill hjälpa mig med detta. Det skulle betyda så otroligt mycket.





Så här gör du: SMS:a BESEGRA 6021 till telefonnummer 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen. Om du skriver in ditt namn efter insamlingens id-nummer kommer det att synas på gåvan. Annars blir din gåva presenterad som anonym.

Exempel: BESEGRA 6021 Emma Malmlöf

"Half of my heart is a shotgun wedding to a bride with a paper ring. And half of my heart is the part of a man who's never truly loved anything."

/J.Mayer

I veckan ska jag sätta mig och svara på era kommentarer, nu ska jag mest sova. Kontoret 07 som vanligt imorgon.

Aaaaw titta vilka ursöta bunnyears vi hittade, hade precis likadana men rosa när jag var 3 haha.

 

 

Passi har inte vaknat ännu så jag och Milou tog en promenad ner till Brunnsviken. Det är vidrigt trist väder men inte allt för kallt i alla fall.

 

Jag tror det är höst, en årstid lämnad av sensommarens trevande kyla och mörker. Tydliga nyanser av sorgsna leenden på stan. Unga liv som sveper neonfärgade shotar på en bar långt bort i ensamheten dit ingen hittar tillbaka från för det är aldrig någonsin någon som visar dig den rätta vägen. De kommer alltid att leda dig bort från det du inners inne vill. För ingen vill bli lämnad av någon som hittade lyckan som aldrig var där ni var.

Det har varit nätter kantade av svarta tankar, hårda drömmar och en ensamhet som skar genom livets allt goda. För det spelar ingen roll hur mycket du har, hur många du har, när du aldrig hittar dig själv. När ditt liv, din själv, ditt trasiga sinne ligger som pusselbitar i någon annans hjärta, hand eller liv. Det har varit veckor av ofrånkomlig sorg, månader av vridna dygn, år av vad som aldrig går att glömma. Men det har även varit nätter fyllda med purpurröda rosor av lycka. Det har varit drömmar om framtid och styrka. Veckor av skratt och år av lärdom.

Det var himlar av tårar och bryggor av känslor som broar över öppna hav och slag efter slag mot stockholmnätters vackra gnistor. Mil av förgyllda stunder utan slut och vågbrytare i en famn utan kedjor.

Jag var 15 år, jag var 16, jag var 17, 18, 19, 20. Jag trodde att jag skulle ramla utanför världens kant. Lät aldrig livet belöna mig med vad jag i dag lärt mig att ta in i dag. 21 år tog det. 21 år tre kärlekar och en eller två tidsfördriv. Jag lärde mig att det är nu livet börjar, och det är nu eller aldrig. Nu eller falla över kanten. Och det gick fort, fort att se att det finns en väg som jag kan och är villig att gå för att slippa känna trycker över bröstet. Jag hittade min väg. Jag fann min lycka, den låg inte i vad jag länge trodde att jag skulle finna den i. Den lämnade inga spår av tårar för att kännas, den bara finns där. I mig själv, inte i andra. Jag kan, jag vill, jag vann.

Killing me softly and I'm still fallin / Bey

 

I dag har jag skrivit en krönika som berör ett ämne som jag tror att många tjejer håller med mig om, men som aldrig skulle erkänna det. Jag gör det i alla fall. Läs den här.

Här är ett axplock ur månadens nummer av Modeflickan. Min krönika hittar ni som vanligt långt bak i tidningen. Glöm inte att klicka på förstoringsglaset för att se ordentligt och klicka på pilarna till höger och vänster för att bläddra.

Scarlett definierar min sinnestämning bättre än jag själv i dag.

Klicka på bilden om ni vill läsa min intervju med Lazee. Längre reportage kommer imorgon.

Sitter kvar på redaktionen och jobbar av lite av det sista med mina resetexter. Imorgon flyger jag från Arlanda till Malmö med Adam Tensta, Json, Crossfire, Albin Gromer och Norlie & KKV för att bevaka Lazees releasefest. Är hemma igen på torsdag, vet inte hur nätet ligger till där på hotellet eller hur mycket tid jag kommer ha, så att ni vet vart jag är om jag är försvunnen här på bloggen.

Cheers! Ps. Läs min artikel om Kissies nya stil här.

Jag önskar att jag vore lite mer feminin, lite tjejigare. Typ visste hur man fönade håret, hur man flätar för att ge håret ett snyggt fall. Kunde ha långa naglar, typ ha handkräm i väskan som helst skulle matcha min jacka och att jag var en sådan som har klackar på jobbet. Önskar att jag visste hur man ska ha eyeliner så att man inte ser ut som en prostituerad och orkade hålla på med skönhetsritualer varje kväll och använde parfym varje dag. Allt sådant där. Önskade att jag var en sådan som tar bort nagellacket innan man målar på nytt och inte har tre färger ovanpå varandra. Önskar att jag hade velat haft en rosa rakhyvel, vetat hur man ska plocka sina ögonbryn och ibland vill jag också vara en sådan där tjej som har tid att välja kläder på morgonen. Önskar att jag kunde gå upp en timme innan jag skulle gå hemifrån så att man inte sitter med andan i halsen och sminkar sig på bussen 12 minuter efter att man gått upp.

Det var någon som sa att inget gör så ont som att bli lämnad. Jag nickade, höll med, la huvudet på sned och följde med i den diskussion som följde. Vi satt på en hotellbar i ett dunkelt ljus och mina röda läppar lämnade märken på det sköra vinglaset. Jag hade just spelat mitt ess mot en kille som satt på andra sidan rummet, under en taklampa som såg ut att vara en parodi på ett ufo. Jag log, jag gör det ibland, när jag vill. Jag struntade egentligen i honom. Men jag ville inte att han skulle strunta i mig. Så där satt jag, lyssnade på mina vänners krossade hjärtan och tänkte att jag nog kunde få honom bara för att kasta bort honom inom de närsta femton minutrarna.

Efter att jag skrev om Jockiboi och hur han hänger ut unga tjejer på sin blogg har nu även Östergötlands tidning skrivit om det hela, du kan läsa hela artikeln här.

Det har just tillkännagivits vem (eller i det här fallet vilka) som fått årets fredspris. Det går till: Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman.

"For their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work".

Inte alls lika kontroversiellt som förra året alltså och något som förhoppningsvis kommer att sända en viktig signal till de arabiska länderna. Det blir nog ganska stort med tanke på att det är väl bara typ 10-12 kvinnor som tidigare tagit emot priset.

"I morgon är det dags för vår Modeflickan / Pixboom fest med Bikbok modevisning, bloggmingel, dryck, macarons, goodiebags till de 100 första gästerna m.m. Det kommer bli en härlig och spännande kväll och vi har några platser kvar så om du vill gå - skynda dig att OSA både ditt och ev. kompis namn till modevisning.lobby@gmail.com senast kl 17 i morrn så kanske vi ses!"

Det blir ganska långa dagar nu för tiden för min del. Heltidsjobb + frilans så kontoret hänger jag på från 07 till 19. I dag blir det lite längre dock. Till jag blir hungrig och vill åka hem och gosa.

 

 

 

Faksimilat från Nöjesguiden som ni kan plocka upp det senaste numret av för att läsa min pojkväns intervju med Jan Guillou. Vill ni läsa den på nätet så gör ni det här.

Jag tränar inte, jag hatar faktiskt tanken på att träna. Enda sedan jag slutade med fotbollen, som vi höll hög nivå på eftersom vi spelade i elit då det begav sig, kändes det bara tråkigt och segt. Jag har heller aldrig haft motivationen att träna för min kropps skull, har jag velat se resultat gör jag lite situps i en vecka för min kropp reagerar otroligt snabbt på träning. Jag vet inte om jag har en bra grund eller de facto att min pappa varit typ övernaturligt inne på kost och träning och att jag därmed har bra gener. Jag har även varit rädd för att bränna fett då jag gärna inte vill göra det, tvärtom många gånger och någon proteinskit till shake vill jag inte trycka i mig, då dör jag hellre. Men nu ska jag börja gymma, på order av min pojkvän.

– Emma, det är medicinskt bevisat att deprimerade människor mår mycket bättre av att träna, sa han med auktoritet i rösten för någon månad sedan.

Jag svarade med att slå til honom och svara att min manoproblematik minsann inte kan lösas på någon jävla motionscykel. Men, jag gav mig och nu ska jag alltså ge det hela ett försök. Kanske inte just det där med cykeln, men allt det där andra som finns på de där satans gymmet. Kommer förmodligen sluta med att jag bara plaskar runt, i den där jävla bassängen de klämt in i någon relaxavdelning, och sedan hävdar att det är motion att lära sig att flyta i klorvatten. Men ändå. Ett försök är ett försök.

Nu ska jag se till att skriva klart mina saker och lämna kontoret för i dag.

Det har gått ett år sedan sista gången jag sov i destruktivitetens lakan. För ett år sedan - en pendeltågsresa bort. I dag - 365 dagar eller ett helt liv bortom alla minnen. Minns knappt ens om jag försöker. Den långa hallen, klockan som inte fungerade, mina vassa stiletter med blodröd sula i ett skåp av glas. En röd sammetssoffa, vacker att titta på men förbannat hård, lite som det vi en gång delade. Vi var ett vackert skal men det gjorde mest ont. Så många turer, så många jag hatar dig, så många jag älskar dig, och för vad. För att jag ska stå här i dag och inte ens komma ihåg hur det kändes. Jag känner inget hat, jag känner inget älska. Det är främmande. Allt är en fond i ett rum inrett med nya möbler och nytt ljus.