Det har gått ett år sedan sista gången jag sov i destruktivitetens lakan. För ett år sedan - en pendeltågsresa bort. I dag - 365 dagar eller ett helt liv bortom alla minnen. Minns knappt ens om jag försöker. Den långa hallen, klockan som inte fungerade, mina vassa stiletter med blodröd sula i ett skåp av glas. En röd sammetssoffa, vacker att titta på men förbannat hård, lite som det vi en gång delade. Vi var ett vackert skal men det gjorde mest ont. Så många turer, så många jag hatar dig, så många jag älskar dig, och för vad. För att jag ska stå här i dag och inte ens komma ihåg hur det kändes. Jag känner inget hat, jag känner inget älska. Det är främmande. Allt är en fond i ett rum inrett med nya möbler och nytt ljus.
Jag gav tre år av mitt liv till passionens mästare, men jag spelade aldrig huvudrollen i hans liv. Jag var för duktig, för fin, för lojal. För tråkig. Jag stannade alltid. Jag var någon att räkna med. Jag såg mellan raderna men jag vägrade att acceptera det. Jag visste men jag kunde inte ta in det. Man gör sådant, för kärleken. Ser bortom allt ont. Man struntar i om de skrattar åt en på stan, om de vet mer än du. Man bara går vidare, för vad ska man göra. Hur ska man göra. Man lämnar inte någon som är mer trasig än den man själv är. Man intalar sig själv att osäkerhet föder tvivelaktiga handlingar och så kämpar man. Man kämpar tills man ligger på golvet och kräks av sorg och svek. Och sedan räcker det. Sedan ser man sig själv som från ovan. Ställer sig på knä, reser sig, sakta men säker och rätar på ryggen och ställer sig upp. Man säger, det räcker nu. Du gör för ont och ingenting känns längre. Man säger, du har gjort mig så illa för att jag ens ska se dina tårar när jag går och man säger:
– Jag är ledsen för att jag målade i din vita Cavalliskjorta, ledsen att jag kastade saker på dig, ledsen att jag krävde mer än det du kunde ge. Men mest av allt (var) jag ledsen för att du gjorde mig ledsen. Mest av allt (var) jag ledsen att vi aldrig egentligen var någonting mer än ett prov. Ett prov på hur hög smärttröskel man har. Jag förstår det nu, det var aldrig kärlek. Det var aldrig i närheten av vad jag är kapabel till att känna, jag vet det nu. Det var bara en storm av osäkerhet och bekräftelse. Men jag ångrar ingenting. Ingenting annat än att jag lät dig använda mig i pjäsen om ditt liv, lät mig vara en biroll i dina dunkla kulisser. Men du. Jag har huvudrollen nu, och du står inte ens med på min scen. Du har bläddrat förbi mitt kapitel och du står inte ens kvar som en kursiv påminnelse i mitt.
Det var ett skådespel utan manus där allt kunde hända men ett skådespel hela publiken ändå visste hur det skulle sluta. Något som vi båda lärda oss av, som gjorde oss bättre till nästa gång - den gång vi förstod att vi kunde känna så mycket mer med någon som är rätt.
