Jag tror det är höst, en årstid lämnad av sensommarens trevande kyla och mörker. Tydliga nyanser av sorgsna leenden på stan. Unga liv som sveper neonfärgade shotar på en bar långt bort i ensamheten dit ingen hittar tillbaka från för det är aldrig någonsin någon som visar dig den rätta vägen. De kommer alltid att leda dig bort från det du inners inne vill. För ingen vill bli lämnad av någon som hittade lyckan som aldrig var där ni var.

Det har varit nätter kantade av svarta tankar, hårda drömmar och en ensamhet som skar genom livets allt goda. För det spelar ingen roll hur mycket du har, hur många du har, när du aldrig hittar dig själv. När ditt liv, din själv, ditt trasiga sinne ligger som pusselbitar i någon annans hjärta, hand eller liv. Det har varit veckor av ofrånkomlig sorg, månader av vridna dygn, år av vad som aldrig går att glömma. Men det har även varit nätter fyllda med purpurröda rosor av lycka. Det har varit drömmar om framtid och styrka. Veckor av skratt och år av lärdom.

Det var himlar av tårar och bryggor av känslor som broar över öppna hav och slag efter slag mot stockholmnätters vackra gnistor. Mil av förgyllda stunder utan slut och vågbrytare i en famn utan kedjor.

Jag var 15 år, jag var 16, jag var 17, 18, 19, 20. Jag trodde att jag skulle ramla utanför världens kant. Lät aldrig livet belöna mig med vad jag i dag lärt mig att ta in i dag. 21 år tog det. 21 år tre kärlekar och en eller två tidsfördriv. Jag lärde mig att det är nu livet börjar, och det är nu eller aldrig. Nu eller falla över kanten. Och det gick fort, fort att se att det finns en väg som jag kan och är villig att gå för att slippa känna trycker över bröstet. Jag hittade min väg. Jag fann min lycka, den låg inte i vad jag länge trodde att jag skulle finna den i. Den lämnade inga spår av tårar för att kännas, den bara finns där. I mig själv, inte i andra. Jag kan, jag vill, jag vann.