RED WINE WAKE UP CALLS
Det var någon som sa att inget gör så ont som att bli lämnad. Jag nickade, höll med, la huvudet på sned och följde med i den diskussion som följde. Vi satt på en hotellbar i ett dunkelt ljus och mina röda läppar lämnade märken på det sköra vinglaset. Jag hade just spelat mitt ess mot en kille som satt på andra sidan rummet, under en taklampa som såg ut att vara en parodi på ett ufo. Jag log, jag gör det ibland, när jag vill. Jag struntade egentligen i honom. Men jag ville inte att han skulle strunta i mig. Så där satt jag, lyssnade på mina vänners krossade hjärtan och tänkte att jag nog kunde få honom bara för att kasta bort honom inom de närsta femton minutrarna.
Mina vänner noterade knappt när han reste sig upp, medan jag såg det glasklart i ögonvrån. De var fortfarande mitt uppe i trevande händer och killar som inte hör av sig. Han la en mjuk hand på min axel och jag snurrade min stol så att vi, han stående och jag sittande, möttes ansikte mot ansikte.
– Jag brukar aldrig göra så här, men... Började han. Alltid detta men. Så är det alltid, han har aldrig sagt det här förut men, han har aldrig tänkt så här förut men, han har aldrig vågat det här förut men. Men är aldrig ett bra ord, inte i något sammanhang, någonsin. Efter men följer alltid något oönskt. Jag älskar dig men. Jag vill vara med dig men. Jag vill att vi ska vara men.
Hans ögon var en blandning mellan gröna och blå, han såg lite för uppstyrd ut för att sitta här, i en bar på söder. Men så slog det mig, han kanske bodde här på hotellet, han kanske tog en after work, kostymen vittnade trots allt om något viktigt, och förmodligen jävligt tråkigt jobb. Säger han något om en drink, telefonnummer eller min midja kommer jag att gäspa och vända mig om tänkte jag innan han hann avbryta mig.
– Men.. jag har suttit i en halvtimme och försökt analysera dig. Och nej bli inte rädd nu, inte så på det viset. Jag har bara tittat på dig, hur du rör dig, hur du sätter läpparna mot ditt glas, hur du lutar huvudet lite bakåt när du skrattar. Men. Du har inte sagt ett ord. Dina vänner har suttit och pratat och du har inte låtit ett spår av ljud tillföra vadan dina vänner talar om. Rätta mig om jag har fel, men hur kommer det sig? Frågade han. Och jag blev en aning ställd. Jag tittade på honom med smala ögon, men han stod bara kvar, med ena handen i fickan och med ett vinglas i den andra.
– Jag tänkte på de gånger jag blivit lämnad. Det har varit ett par gånger nu. De tycks altid älska mig mer än någon annan, de tycks alltid fastna för vad som än är jag. Men förr eller senare så går de. Jag skulle säga att jag har blivit lämnad lika många gånger som det är steg från deras hjärtan till en ny kärlek. De har alltid kommit tillbaka. Alltid. Och sedan är det alltid jag som måste lämna dem krossade. För jag tål det inte. Svarade jag.
Mina vänner, som fortfarande inte hade kommit längre i sin diskussion tystnade när en av dem sa med hård röst, som om hon kände hat. Ånger.
– Det finns inget som gör så ont att inse att han inte älskar dig längre. Inget gör så ont.
– Jo, inget gör så ont som att inse, att man själv inte älskar någon längre, svarade jag.
Tittade sedan på mannen i kostym. Han nickade åt mig som om han var nöjd med min insats i samtalet.
– Låt dem lämna dig då, svarade han och återvände sedan till sin plats. Som att det var den mest normala repliken i världen.
Bara så där, låt dem lämna dig då. Hur kan man återvända till sin plats på andra sidan rummet när man just vänt upp och ner på en flickas liv. Så enkelt. Varför hade jag inte tänkt på det.
Kommentarer
Postat av: Miss O
Sjukt braa text :P dock svår att förstå. Antingen för jag inte var i det sammanhang (eller var det endast kreativ text?).
Postat av: Josephine
Jag älskar dessa texter av dig! Du beskriver så bra att allt rullar framför en som en riktigt bra film!
Postat av: E.
<3<3<3
Postat av:
det här är bra. det du gör är bra. det känns.
Trackback
