Klockan är 23.40 och solen har gått ned men luften är varm, jag halvligger i hans knä på balkongen. Han dricker baileys från min mage och skrattar, åt oss, år sin berusning, jag skrattar jag med. För visst gör man så, när man är kär. När man känner. Man rider på vågen av känslor. Jag känner mig dåsig trots att mitt vinglas bara innehåller vatten med bubblor. Rödvinet hade flera timmar innan lagt sig som en blossande slöja över mina kinder, eller var det det jag kände.

Stockholm ligger som ett öppet hav nedanför oss och kan händer passar perfekt i mina, eller tvärrtom, han har kysst sönder mina läppar för längesedan, trasslat ihop sin själ med min aura, kastat bort verkligheten. Här finns bara en stad från ovan i sommarnattens ljus, lämnad till oss att betrakta, analysera. För här kan vi sitta till solen går upp igen, och om den inte skulle göra det, har vi ändå givit allt till varandra.

Vi fantiserar om italien och frankrike, om litteratur och konst med guldramar. En dag är vi där, separat, men ändå. Jag för att skriva min andra bok, han för att studera arkitekturen och de religösa mästerverken. Båda för att finna meningen med livet. För vad händer när kyssarna tar slut och vinflaskan är tom, då lögner kryper in i ett vrå i ett hem man skapat för att få vara trygg. Då väntan på något mer tar över och man låter tårarna falla fritt i gränderna i gamla stan.

Där man gråter för att ingen ser, där ingen hör. Där man är ensam med kullerstenar som kan varje människas, som satt sin fot här, historia. När hösten drar in och förändringens vindar blåser i hjärtat. När allt inte längre är vad det en gång var men blev det som det aldrig fick bli. Det var då det.