ELEGI
Du satt på andra sidan bordet med din whiskey, jag med min te. Tittade ut på Sveavägen och snön la sig som en slöja i natten som vi nyss besökt. Du sa något om att du inte gillade Melissa Horn och jag tror jag tog det personligt. Vem känner inte igen sig i hennes texter, vem kan inte känna när man hör Melissa. Men du var inte, du är inte, som jag. Du känner aldrig det jag känner - det där irrationella, det intesiva, det som ibland gör det svårt att andas. Som att tänka på att bli lämnad, som att tänka på att vara ensam, som att undra om du gjort det här med någon annan, någon annan gång - en bättre gång.
Och våren kom, med sina misstag, och jag låg i tårar i en vecka när du lämnade mig, när det irationella blev verklighet, när det puttade ut mig ur dtt liv, din dörr din hiss. Din förbannade jävla hiss som hade fastnat så att jag fick bära mitt liv fem trappor ner - som att tyngden över bröstet inte redan var nog.
Och där satt jag, på ett kontor. En aning berusad från gårdagens patetiska försök att dränka minnet av din doft i Champagne och uppmärksamhet kvart i fem på White, och läste ditt mail. Du sa att jag var den finaste du mött, och så skrev du det där som gjorde att jag förstod att du trots allt kände mig. Att jag inte alls hade kunnat dölja mina ärr som trots allt inte alls bleknar trots att själen läker. Och kanske hade vi inte träfftas på riktigt förrän den där dagen då du släppte in mig i ditt liv igen. Då sju dagar hade känts som tusen år och varje natt hade varit en enda röra av tårar, tankar och telefonen som aldrig visade ditt namn. Men egentligen var det nog telefonen, tankar och sedan tårarna, just precis i den ordningen. Men sommaren kom, med sin värme och med sitt lugn. Jag tror jag lärde mig att lita på mig själv och därefter på dig. Jag lyssnade på Winnerbäck, det där med att han är hos någon i igen. Augusti smög sig på och vi var inte längre nya, en stabilitet och trygghet kilade sig fast mellan våra namn, och dagarna flöt vidare.
Senare. Fönstret i den lägenhet du säger är vår, fast den är din, står öppet. Jag fryser och du skrattar och drar mig närmare in i din famn där vi ligger. Det är strax efter att sommaren tagit slut och värmen lämnat himlen. Jag trivs bra här. Vi lyssnar på Lars Winnerbäck och pratar om det där vi alltid pratar om som jag aldrig vet vad det handlar om men som alltid finns där.
"Eleschi" säger jag och lindar in mina fingrar i ditt hår medan Winnerbäck säger - vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.
Ryste när jag läste den här! U go!
fint!
Tack vad glad jag blir!!
Åh. Dina texter trollbinder mig.
Tack underbara du!
Jättebra skrevet...Den vackraste sättningen -"då du släppte in mig i ditt liv igen" :-) Älskar din sensitivitet och ditt djup
Gråter, du skriver så bra
Behöver inte ens säga det, du vet redan själv att du behärskar det svenska språket och du har förmågan att göra konst utav orden <3
Kul att du känner ett behov av att säga att någon väntade på dig på andra sidan stan när i det egentligen var du som blev bortvald, för andra gången.
Jobba på självkänslan.
Snälla anonym (A), det är ingen som förstår att det är dig det handlar om i texten, för det var det faktiskt inte. Det handlade inte ens om en kille. För som jag skrev det var EFTER ett misslyckat försök att vara näa någon - dig.
Du hade det jobbigt med din flickvän och vi hängde, det var trevligt och so on, jag tycker om dig som en vän och ja jag tyckte om dig mer då, det var du som sa jag älskar dig och jag svarade inte, om du kommer ihåg det.
På ett sätt borde jag inte bry mig, det är dagisfasoner att diskutera vem som lämnade vem. Vi vet båda att det finns sms-konversationer som inte direkt är till din fördel i den här frågan. Men jag stör mig något otroligt på detta, både du och jag vet att det var jag som inte klarade av att du var så fruktansvärt svartsjuk och kunde stå och skrika till din flickvän i telefon att du inte var med mig samtidigt som du var det. Jag tänker inte sticka under stolen med att jag gillade dig, men jag höll fortfarande nära kontakt med mitt ex under tiden jag och du träffades, vi var inte tillsammans och jag tyckte om att umgås med dig vi har haft kul ihop, det slutade på ett tråkigt sätt men låt det bara vara så. Vi var båda ostabila, det är möjligt att bi båda förstörde våran vänskap+kärlek. Men släpp det. Vi trivs bra på varsitt håll, det räcker.
Hm, jag var full och dagen efter checkade jag in på psyket så att jag sa att jag älskar dig med typ 3 promille i blodet är inget du borde ens nämna. Och det trodde jag var underförstått.
Orkar inte ens läsa resten. Vad tror du jag vill av dig? Inget. Och jag var så otroligt ostabil när vi sågs att det inte ens är lönt att kommentera.
Ha det bra
Emma... im still here! underbart skrivit, komiskt att melissa horn spelades i bakgrunden när jag läste detta. Så fint skrivet, verkligen.. / Nadja
A - Jag struntar faktiskt i vilket. Det enda jag blir provocerad av är att du kommenterar att jag har dålig självkänsla för oklar anledning. Kom inte och påstå något som inte stämmer först och dessutom lägga till en sådan kommentar. Jag skiter i om du var ostabil eller inte, försök inte fabricera saker i efterhand bara för att du tar illa upp över något som inte ens handlade om dig. Vilket är problemet med dig, det ska alltid handla om dig. Det är det enda. Ta tag i dig själv, du kan inte alltid leva på att påstå att du är en martyr.
Jag hörde att du är tillsammans med din flickvän igen nu och jag hoppas verkligen att ni har löst era problem och att du mår bra, eller bättre. Jag vet att ni har ett speciellt band och ibland måste någon komma emellan för att man ska inse vad man har och vad man egentligen älskar. Uppskatta det istället för att kasta skit på det.
Nadja Tack fina du! <3
Jättefint skrivet, önskar jag kunde uttrycka mina känslor lika fint som du!
Elektrisk
Karin: Tack underbara du!
B: Haha ja... ;P
...om du menar stämningen i kommentarsfältet...
