Jag är en jobbig människa. En jävligt jobbig sådan. Inte minst för mig själv. Men jag är duktig på att straffa andra - utan att de egentligen vet varför. Jag glömmer inte och jag är lika känslig för emotionell smärta som en lätt fjäder är i nacken. Jag samlar på mig ont. Går runt och känner. För mycket. Talar inte riktigt om vad felet är och så blir det bara ännu värre.

Har en förmåga att tänka alldeles för långt. I för många steg. För många led. Medan andra kanske stannar vid att tänka men den här personen gör så här - för att det är så här. Kommer jag upp med fem olika anledningar som all leder till värre saker och som gör mig ännu mer illa. ibland går det så långt att jag hittar på saker i mitt huvud som sedan fastnar så mycket att jag själv tror på dem. Jag måste verkligen lära mig att ta upp vad jag känner, tänker och tycker på en gång. För annars blir det bara kortsluttning i mitt hjärta - för att inte säga huvud.

Det är märkligt det där. Hur man kan trassla in sig så mycket i sina egna tankar att man knappt vet vad man egentligen tror och känner längre. För vänner, för välrden, livet kärleken, våren. Men så fort jag får ur mig det - bara får säga mitt - så är det som att hela huvudet blir glasklart och plötsligt är det jag legat och gråtit över i tre dagar så långt bort att jag kan skratta år det.

Man ska inte underskatta det där med att rensa luften. Det blir så mycket skönare att andas efter.

De här två klockorna hade jag inte tackat nej till. Eftersom jag inte direkt är i behov av en - eller för den delen två - till. Så tror jag att det får klia lite till i fingrarna innan jag gör ett impulsköp signerat Michael Kors.

Inte så farlig dyra dock - 1800 kronor ca. Den till vänster blir extra svår att hålla sig ifrån till våren.

DEN 29 MAJ! Längtar redan.

Jag träffade Kanye när han var gäst på ett event jag och Jackie var medarrangörer för. Han är lite av en tönt - men fy i satan vad bra musik han gör. Jag smäller av. Och så Jay Z på det. Vilken man. Var på hans pyttelilla releasefest på Rose för ett par år sedan. Andra gången jag blev starstrucked i mitt liv.

Första gången var för övrigt Anna Lindh - på en färja - när jag var liten haha.

Tog tyvärr ingen bra bild på min klänning som jag köpt i Chile och bar på Finest Awards i onsdags - men här ser man i varje fall en hel del. Jag hade 16 cm klackar då den är för lång men jag tyckte att det fungerade ändå. Den är i silke och faller väldigt fint och jag valde att ha den öppen i ryggen men man kan även fästa den uppe i nacken.

Jag och Passi (så fruktansvärt icke-fotogeniska tillsammans) satt, som tidigare nämnt, i juryn och sedan var vi även med som en panel på scen tillsammans med Pamela från tidningen S.

Undrar ni mer om vad vi mest gjorde där eller vem fan jag egentligen är så har man sammanställt det fint här. Haha.

Vaknade med ett fantastisk tungt huvud och det blev en trög morgon. Varför vet jag inte. Jag var hemma i hyfsad tid och dricker inte på vardagar - även om det var gala i går. Men det kändes som att jag hade dygnat och sänkt en Jack Daniels på en timme. Lagom till prinsessan.

Men så fick jag en egen applåd och fint beröm på månadsmötet vilket gjorde att allt kändes så mycket bättre. Sedan kom solen. Lilla, fina solen som letade sig in på kontoret. <3

Den brittiska artisten Ed Sheeran debuterade förra året med singeln "The A Team" och jag tycker att den är himla fin. Han är bara 21 år men har redan toppat Englands listor med den här låten. Gillar att videon ovan är lite "handcamera"-filmad också - det ger mer känsla tycker jag.

Du hittar honom även på Spotify.

Du har väl inte missat månadens tävling i Modeflickan?
Släng iväg ett mail till tavling@modeflickan.se så har du chansen att vinna fina sminkprodukter!

Ni har väl inte glömt att läsa nya numret!

Onsdag blir en lång dag. Ensam på nöjet hela dagen och måste hinna förbi frisören och föna till håret på min lunhctimme. Töntproblem ja - men det är Finest Awards ikväll och jag sitter med i juryn. Kan inte se ut som ett penntroll då. Vad jag ska ha på mig blir ett senare problem.

Bild som Jackeline tog för ett par år sedan i Bulgarien. Ett lyckligt ögonblick med en vacker vän.

De här små solglimtarna som blygt tittar fram nu är så fantastisk välkomna. D-vitamin deluxe kallar jag det - den där minuten man får vara lycklig i ljuset. Jag tror jag har klarat mig bra den här vintern - plockade med mig lite lycka och solsken från Chile i slutet på året.

Har ni setts Mulberrys nya kampanj? För er som bor i Stockholm - gå förbi butiken. Skyltfönstret är magiskt.

Jag har så försökt förneka så jävla länge att jag är i behov av bekräftelse. Jag menar, på ett sätt är vi ju det alla. På ett grundläggande vis. Men jag tror jag har ett bra mycket större behov av det än vad som egentligen är nyttigt. Själv har jag - lika länge som jag misstänkt det, förnekat det. det känns svagt på något vis. Så har jag tyckt. Svags att vara beroende, svagt att behöva någon annan för att man inte lyckas vara tillfredställd med det man själv tycker.

Det handlar inte bara om min utseende. Som givetvis är en stor del av den här inte allt för härliga kakan. Det handlar om personlighet. Förut klarade jag inte av att folk tyckte illa om mig. Det var det värsta som någonsin kunde hända. På allvar. Jag kunde må så fruktansvärt pyskiskt dåligt om jag trodde att jag hade gjort ett dåligt intryck eller glömt någons namn (vilket jag alltid gör så klart, alltid). Jag glömde så klart allas namn eftersom jag var så uppe i att tänka på hur jag framställde mig själv och hur jag såg ut i håret och allt det där så att jag liksom inte lyssnade på vad de sa. Det slog alltid tillbaka mer när den där pinsamma studnen då jag inte kunde upprepa namnet - än om jag hade haft en såsfläck på tröjan och lyckats rädda den med min rädsla för att göra bort mig.

Nu är jag inte lika manisk i min vilja att folk ska tycka om mig. Tvärtom kan jag vara ganska nonchalant om jag inte bryr mig. Jag har de jag har och de är mina nära vänner. Fler behöver jag inte. Jag tycker inte om att lite på människor. Men de jag har nära de vet jag var jag har. Jag har insett att jag faktiskt inte gillar människor - och då får det vara. Jag kan inte tvinga mig själv att tycka om att småprata med folk bara för att de ska tycka att jag är trevlig ett par minuter. Det känns så otrevligt och barnsligt att erkänna det. Men jag blir obekväm i nya bekantskaper. Vill gärna hänga på någons arm - kan man inte bara få göra det om den tillåter en?

Men istället för att ha kvar det här med att alla måste tycka om mig så har det här gått över till det här jävla bekräftelsebehovet jag utvecklat, och nu erkänt. Nu har jag turligt nog en pojkvän som är förbannat bra på att göra det dagligen, på alla plan. Men jag misstänker också att det är en livlina som jag hänger jävligt löst i.

Det vill säga - pojkvän borta - självförtroende borta. (God hope not). Och så får man väl inte säga. För man ska vara nöjd och glad och stark och allt det där. Jag är inte så nöjd, jag är glad, men inte så stark. Jag får helt enkelt finna mig i att jag är beroende av mina få utvalda. Mina vänner. Mina finaste. Så får de andra vara.

Okej. Då har jag biktat mig. Over and out.

 

 

Bilder Jackeline och Stureplan.

I går var jag på pyjamasparty hos Filippa på Amba. vi fick smink, hår och naglar fixade. Girls night out helt enkelt! Fler bilder hittar ni hos Maxinne. Ambas Änglar har även en blogg med alla tjejerna som är med. Där kan ni hänga med backstage och se fler bilder.

I dag ska jag bara ta det lugnt. Titta på naturprogram, Mello och så ska jag nog basta också - typ rensa kroppen.

Jag har ett stort behov av att vara i balans. Det låter lite knepigt, vad är det egentligen som ska vara i balans. Fan vet jag men jag behöver vara lugn för att fungera som jag ska. Blir jag stressad faller det mesta för mig. Jag är inte särskilt stresstålig alls. Blir lätt nervös och jävligt orolig. Sådant gör att hela jag kan komma ur balans. Och då är det kört. Då sitter det i. Det är inte som med, de jag avundar, som kan göra något under stress, eller som de varit nervösa för, och sedan går det över.

För mig kan det sitta i flera dagar. Den där oron. Det bllir lite, lite svårare att andas och jag blir känsligare och har svårt att koncentrera mig.

Så länge jag är i balans mår jag väldigt, väldigt bra. Det är lite så med mig, jag har inget mellanting. Antingen mår jag helvete och vill inte leva. Eller så mår jag sjukt bra och har planer på att ta över världen. Som nu. Ni anar inte vad jag har för mig i mitt huvud. och tur är väl det. Men det är ganska slitsamt att kastas mellan detta. Även om det senaste året har blivit allt längre mellan de här topparna och dalarna. Men jag upplever ibland även att desto bättre jag mår - ju hårdare blir självklart fallet ner. Det går fortare för mig numera att ta mig upp - men fallet är ändå hårdare.

Jag antar att det får vara värt det. Att trilla från högre höjd för att få må bättre under längre perioder. Jag får se det så...

 

God morgon fredag.

Från Jackie.

Filippa (mer känd som vitsippan i min blogg) är en av Ambas änglar och i fredags drog de igång en ny serie sköna fredagar. Det var kärlekstema och man kunde bli vigd och det delades ut sexleksaker och gud vet vad. Vi åt middag och dansade och så började den assköna helgen.

På lördagen såg jag och Pascal världens vackraste film, kanske en av de bästa jag sett. I gryningens timmar är en fransk film som jag verkligen grät till. Se den. Söndagen blev kontrastens dag då jag och Jackeline var och jobbade och såg premiären av Sean banans nya film..

Lycklig dag och har redan delat den med världens finaste vänner och en sömnig pojkvän. Ikväll blir det ingen Grammisgala för jag har abonnerat P, move over Expressen.

Hoppas ni får en fin dag mina fina <3

Finns det någon dag som rör upp så många känslor som den här dagen? På gott och ont. Jag har tidigare varit en stor anhängare till högtider och inte minst dagar som alla hjärtans dag. Sedan blev det på något sätt mindre och mindre viktigt. Jag har jobbat natt/krog ett par alla hjärtans dag och en gång dumpade mitt ex mig på alla hjärtans dag. Aj. haha så här i efterhand skrattar jag åt det och finner det väldigt roande men i ärlighetens namn - vem fan gör så.

Hursom så tycker jag inte att man inte ska göra en sådan stor grej av det - om man inte vill. Skit i att kalla det för en påklistrad amerikansk dag. Gör det till det du vill. Huvudsaken är väl ändå att visa att man tycker om de man tycker om. Om du är singel. Umgås med din bästa vän och ha så kul som bara ni, eller bjud dina föräldrar på middag. Alla hjärtans dag ska liksom inte vara en dag då alla singlar hamnar på kanten tycker jag.

Imorgon är en dag vi bör visa att vi älskar de vi älskar. Vem det än är. Och för första gången på ett par år så längat jag faktiskt själv till imorgon. Det är lite löjligt - jag vet. Men jag har en bra anledning och en fin pojkvän.

Allt jag vill ha sagt är att du ska göra tisdagen till precis det du vill - med precis den du vill.

Softaste helgen sedan de två dygnen då jag och Jackie låg under täcket i 48 timmar (i sträck) och levde på Onlinepizza och fattiga riddare förra vintern. Men vi tar mer om helgen och det imorgon.

Vill bara passa på att tacka alla er som kommenterat mina senaste längre texter. Ni är guld värda och jag ska svara på alla. Det finns en fullständig bok nu med mina texter (fyra år senare liksom) - om jag vågar släppa den vettefan. Den heter "Jag lämnar dig aldrig". Men jag hojtar till om jag gör det för er som jag tidigare pratat med det om - och annars kanske jag i varje fall lägger upp den här i pdf-format om det går. Will see... <3

Hänger med syrran och länsar Teknikmagasinets utbud på godis...

 

Jag liksom ser på honom att det är något. Ser att något är fel. Det syns I människors ögon när de inte är ärliga. Han håller om mig som förut, men andningen avslöjar att han bär på något. Jag vill inte veta vad. Jag vill inte att mitt liv ska gå sönder, vill inte att det ska förstöra oss.

Det går ett par dagar. Det är tunga dagar av väntan.

– Emma… säger han där jag sitter I soffan.

– Snälla Emma ber han vädjande - och jag förstår.

– Jag vill inte veta. Jag vill inte veta upprepar jag manisk, rädd för att han ska berätta det som skulle förstöra allt. Vi.

– Jag menade inte.. jag är så ledsen. Hela hans ansikte förvrids. Jag ser på honom att han ser hur han krossar mig.

Har du varit med någon annan? Jag frågar för att jag vet att det ändå kommer och det är lika bra att få det gjort. Han nickar. Jag skriker. Jag skriker inuti så högt att jag tror att det faktiskt hörs. Jag ser att han hör för han tar min hand och så säger han det var bara en kyss det var ingenting mer då.

Jag blir så ledsen att det känns som att hjärtat ska krossas, men ilskan tar över och jag tar tag I honom och skakar hans axlar. Varför. Varför, Varför. Upprepar jag. Men hans ögon byter färg och nu är han arg. Låt mig vara, ber han. Han är arg på mig. Hur kan han vara arg på mig när det är han som gjort mig ledsen. Det var inte alls så det skulle vara. Han skriker på mig – trots att han aldrig någonsin gjort det förut.

Jag försvinner in i något tillstånd där jag inte längre förstår om jag andas längre. Han har träffat någon ny. Han har träffat en annan tjej. Han är kär. Han är kär i henne. Vi som hade det så bra har gått sönder. Och det går aldrig att ta tillbaka nu. De har kysst varandra och han vill vara med henne. Det går inte, för hon har rest bort – men det spelar ingen roll nu. Han vill vara med henne. Hur fan ska jag orka leva med det här. Vad fan i helvete gör jag nu.

Och så vaknar jag. Jag vaknar av att jag gråter. Det slutar inte rinna. Vänder mig om och ser honom ligga där, tyst. Min älskade, älskade. Andetagen är tunga. Jag tittar på klockan. 03.42. Torkar tårarna och andas djupt för mig själv. Det tar ett par minuter att komma i balans. Att förstå att det bara var en dröm. Känslan sitter kvar inuti. Smärtan jag känt i mitt drömtillstånd har bitit sig fast. Jag måste trycka hela mig mot honom för att verkligen känna att han är där. Att han inte har försvunnit bort från mig.

Klockan är närmare 04 när jag somnar med min hand i hans.

Den här bilden på mig och Jackeline är tagen på en brygga i en av de finaste stunder vi delat. Det kanske syns, att jag gråtit precis innan den togs.

 

Fredag och en bra jävla sådan också! Kvällen följer i samma spår. Jag, Jackie, Essie, Filippa och Pass ska äta middag. :D

Jag tror det är svårt att veta vad man behöver - om man inte fått det man behöver. Det är klart man inte vet hur genuin och äkta kärlek smakar, doftar, känns - om man ännu inte hittat rätt. Visst - de där snedstegen smakar, doftar och känns också. Men det är mer blodsmak, salta tårar och smärta som hugger tag i sinnena då.

Ni måste läsa det här inlägget - så himla fint.

Februarinumret och min krönika i Modeflickan hittar du här. Jag älskar MF, världens bästa gäng!

Titta vad jag fick av Matilda nyss. Snart kommer Pocketförlaget att börja sälja sådana här Excess-böcker. - perfekt att ha i väskan eller till resan. Storleken på texten är inte mindre än i en vanliga bok så nu ska jag läsa Carolina Gynnings "Laura - flickan från havet" till och från jobbet. Du hittar mer här.

Jag har glömt berätta att jag kommer att sitta med i juryn under Finest Awards den 22 februari! Glöm inte att rösta på din favorit bloggare/krog/bäst klädda osv innan dess. Klicka på bilden för att komma dit.

Aja, det var snyggt i lördags...

 

När man väl rest sig upp från den där skiten och insett att livet nog inte är så tokigt i varje fall. När man känner sig starkar än någonsin och tänker att: nej nu ska jag fan ta mig an världen. När man kommit ur maskararänder på kinderna och typ pallat borsta håret - för som sagt vem bryr sig om det när man ändå har fått sitt hjärta krossat/är död inuti/orkar inte mer. När man tagit sina första vacklande steg mot total firhet - börjat planera en singelsommar. Allt som sedan givetvis skiter sig.

Det är då det kommer. Så klart. Ett nytt liv, en ny kärlek. En annan kärlek. En äkta kärlek. Då man byter den egna friheten mot två historier och en framtid. Där dramatik är något man stoppar längst in i den gemensamma - minmala - garderoben. Då man inte behöver oroa sig för att någon går ut på krogen - och inte kommer hem. Då mobilen mer är i vägen för att få vara två ifred än vad den är en plågoande. Då vänner plötsligt får en given tid i ens liv - och inte något i ens liv man håller på halster. (För om han hör av sig vill jag inte boka upp mig). När det plötsligt blir lite lättare att luta sig mot någon för man vet att om det här tar slut - då har vi i varje fall haft en tid som givit mer än den tagit.

Då tackar jag för den här helgen, sömnen och vintersolen. <3

 

Läs min artikel om veckans snackisar här.

Så här ser det ut när man bloggar åt varandra. Jag och Johan, via reporterbloggen.

Mina favoritbloggar hittar ni här, här och här.

Om du köper dagens Expressen kan du:

1. Läsa min pojkväns mycket trevliga intervju med Marie Serneholt.
2. Skratta åt hans, inte allt för estetiskt tilltalande, bylinebild på Schlagerbilagan.

Det är väl lite så. Att man inte kan sätta ett namn på hjärtesorg. Det vore dumt. Att få sitt hjärta krossat är så mycket mer än ett namn. Det kanske är att bli deprimerad, så ledsen att det gör fysiskt ont, att bli likgiltig, tappa lusten - till allt. Livet , maten, skrattet. Kärleken. Jag sa länge att den dagen han lämnade mig var den dagen jag dog. För det var så det kändes. Jag dog inombords, jag dog för att jag inte längre ville leva.

Jag kommer ihåg att jag låg i sängen och min lillasyster låg bredvid och såg vilsen ut och jag bara grät och grät och tänkte att hon nog inte skulle behöva se det här medan hons strök mig över pannan och sa att det blir bättre. Jag såg genom dimman hur hon hämtade en hink och jag kräktes, kräktes av sorg. Det kom i mitt hår när jag lutade mig fram över sängkanten. Men jag orkade inte bry mig. Jag var ändå död. Det kunde lika gärna vara, jag tänkte ändå aldrig stiga upp.

Men det gjorde jag så klart, efter ett par dagar som jag mest bara sov bort. Och där tror man att man i varje fall lyckats ta det första steget. Man är så slö i kroppen att man inte förstår att det återstår minst ett par prövningar som kommer golva en till marken. Man är för ung.

Jag slog hans nummer en dag, några veckor efter att vi bestämt att vi inte skulle höras. En vinter för ett par år sedan. Jag kände mig stark nog att kunna höra hans röst. Telefonsvararen gick igång. "Hej du har kommit till X mobil, han kan inte prata just nu" och så fnissade tjejrösten och så kom pipet. Jag stod bara förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag la på. Sedan satte jag mig ner och magen vände sig ut och in och alla minnen kom tillbaka.

Vi första gången vi träffades.
Första gången jag satt bak på pakethållaren med armarma om hans midja.
Första gången han sa jag älskar dig.
När jag grät så mycket i badkaret att han klev i med kläder och allt bara för att hålla om mig.

Och nu var allt borta. Och någon jävla fnittertjej tyckte att han minsann inte hade tid att svara när jag ringde.

Förstår ni. Det går ju inte sätta ett namn på det. Krossat hjärta? Nej, hela jag var krossad. Jag hade dött - om och om igen. Däremot går det att sätta ett namn på den dagen då jag återuppstod ett par månader senare med styrka i ryggen. Seger kallas det. Jag hade vunnit mot mina demoner, mot den fysiska kraft som ville vrida sönder min mage, mitt hjärta, mina lungor. Jag hade vunnit tillbaka mig själv och min vilja.

Min vilja till livet, maten och skrattet. Kärleken kom senare, men det är en annan historia.

Prickiga strumpyxor från DIM, übertunn tisha och skinnkjol i minusgrader.

Annars kör jag gärna på nitar i håret.

 

Köpte en sådan där stylinglåda för barn (typ under 13 år) på en julmarknad förra året. Hårmascaror i världens alla färger och färgslingor i syntet. Stackars mamma trodde väl vi var där för att köpa kransar, kanel och små juldekorationer. Jag är nöjd i varje fall.

Jag tror rädslan är det värsta. Rädlsan av att bli ensam kvar, att aldrig hitta någon man kan komma att älska igen. Att inte hitta något bättre. Men allt är bättre än att inte må bra. Även om det är själv. Men du är aldrig ensam. Det gäller att sysselsätta sig. Låt dina vänner vara nära. För ofta är det vanan, vanan av att vakna upp med någon, vanan att skratta, titta, känna - vara med någon. Och det är utbytbart. Kärleken är det inte, men närheten är det.

Lär dig att sluta plåga dig själv. Att inte gå igenom Facebook, att inte göra mobilen till ett fängelse, att inte leta efter hans ryggtavla på stan. Du står där du står, du har lyckats komma förbi den värsta biten. Nu har du bara slutsträckan kvar. Låt inte dig själv halka tillbaka när du kämpat så jävla hårt för att komma så här långt på vägen. Sakna - men längta inte. Kom ihåg och glöm inte. Men använd det. Låt det bli en byggsten i ditt nya jag, en starkare version av dig själv. Låt det bevisa att du klarade av att gå och därför är precis lika starkt för att inte trilla tillbaka. Hur rädd du än är för att inte hitta någon som honom, så kommer du ur det här. Du gör det precis när du vill, när du är klar med tårarna och klar med dina känslor. Låt det bara ta sin tid.

Och låt all prestige vara. Tävla inte. Spela inte. Hämnas inte. Du är bättre än så. Du är värd mer än så. Ni var värda mer än så - vad som än hänt. Vem som än gjort vad.