Det är väl lite så. Att man inte kan sätta ett namn på hjärtesorg. Det vore dumt. Att få sitt hjärta krossat är så mycket mer än ett namn. Det kanske är att bli deprimerad, så ledsen att det gör fysiskt ont, att bli likgiltig, tappa lusten - till allt. Livet , maten, skrattet. Kärleken. Jag sa länge att den dagen han lämnade mig var den dagen jag dog. För det var så det kändes. Jag dog inombords, jag dog för att jag inte längre ville leva.

Jag kommer ihåg att jag låg i sängen och min lillasyster låg bredvid och såg vilsen ut och jag bara grät och grät och tänkte att hon nog inte skulle behöva se det här medan hons strök mig över pannan och sa att det blir bättre. Jag såg genom dimman hur hon hämtade en hink och jag kräktes, kräktes av sorg. Det kom i mitt hår när jag lutade mig fram över sängkanten. Men jag orkade inte bry mig. Jag var ändå död. Det kunde lika gärna vara, jag tänkte ändå aldrig stiga upp.

Men det gjorde jag så klart, efter ett par dagar som jag mest bara sov bort. Och där tror man att man i varje fall lyckats ta det första steget. Man är så slö i kroppen att man inte förstår att det återstår minst ett par prövningar som kommer golva en till marken. Man är för ung.

Jag slog hans nummer en dag, några veckor efter att vi bestämt att vi inte skulle höras. En vinter för ett par år sedan. Jag kände mig stark nog att kunna höra hans röst. Telefonsvararen gick igång. "Hej du har kommit till X mobil, han kan inte prata just nu" och så fnissade tjejrösten och så kom pipet. Jag stod bara förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag la på. Sedan satte jag mig ner och magen vände sig ut och in och alla minnen kom tillbaka.

Vi första gången vi träffades.
Första gången jag satt bak på pakethållaren med armarma om hans midja.
Första gången han sa jag älskar dig.
När jag grät så mycket i badkaret att han klev i med kläder och allt bara för att hålla om mig.

Och nu var allt borta. Och någon jävla fnittertjej tyckte att han minsann inte hade tid att svara när jag ringde.

Förstår ni. Det går ju inte sätta ett namn på det. Krossat hjärta? Nej, hela jag var krossad. Jag hade dött - om och om igen. Däremot går det att sätta ett namn på den dagen då jag återuppstod ett par månader senare med styrka i ryggen. Seger kallas det. Jag hade vunnit mot mina demoner, mot den fysiska kraft som ville vrida sönder min mage, mitt hjärta, mina lungor. Jag hade vunnit tillbaka mig själv och min vilja.

Min vilja till livet, maten och skrattet. Kärleken kom senare, men det är en annan historia.