Jag förstår verkligen inte varför ni tror att jag skulle ha de rätta svaren på frågorna ni mailar mig ibland - men och andra sidan tycker jag att det är fint av er. Det blir jväl så när ag har valt att skriva väldigt personligt om vissa saker. Jag tänker inte skriva ut namnen eller hela mialen givetvis, drar ut frågorna, men jag tänkte att om någon undrar - lär ju fler göra det och då kan vi ju alla ge tips till varandra här i det här inlägget. Okej? Jag är ingen expert, tvärtom faktiskt - jag är särdålig på sådant här. Så, har du något att tillföra tycker jag att du ska kommentera i det här inlägget.

Jag läste din text om en vän som du saknar och som är inte så nära som ni var. Ja har precis samma problem vad gör man när det känns för jobbigt vi var som systrar?
Det finns nog inte så mycket att göra, man får bita ihop - hoppas på att man hittar tillbaka till varandra och gör man inte det får man uppskatta den tidne man hade och lägga nergi på andra vänner istället. Ibland glömmer man bort andra vänner när man är väldigt nära med en annan. Tufft men så är det.

Jag vet inte vem jag ska fråga men ja har läst så mycke på din blogg om kärlek och jag tycker du skriver så gripande om när du blev lämnad och när du gjort slut. Ja har egentligen världens finaste pojkvän men ja tycker det är svårt för jag kan aldrig koppla bort tjejer han träffat innan mig de behöver inte ens ha varit tsms jag bara tänker påd et hela tiden så att jag mår så dåligt å det känns de inte lika fint att vara med honom förstår du?
Hm ja jag förstår. Men man måste någonstans också inse att det han gjort innan han träffade dig kan du aldrig styra över - och det du inte kan styra över är ingen idé att haka upp sig för det blir bara en ond cirkel. Det tar bara energi. Han är med dig nu och det är för att han vill vara det. Hade han velat vara med någon av de tidigare tjejerna hade han ju varit det - både när det gäller förhållande eller ligg (ooops). Eller hur? Han kan ha varit tillsammans med 1000 tjejer eller legat med 1000 innan dig - är det dig han är med nu är det uppenbarligen dig han tycker bäst om.

Du har väldigt fin hy vad gör du för att ha så bra hy och hur gör du med ditt hår när du ska fixa det och har du tips på hur man gör med torrt hår? Ditt ser så tjockt ut hur gör du det så?
Tack, jag tror att jag har ganska bra grundhy men sedan är jag ganska ofta osminkad också jag tror sådant spelar roll. Nu på våren använder jag bara mascara, vaselin för läpparna och ibland mineralpuder till vardags det låter huden andas - det gör inte kletiga foundations har jag fått för mig. Mitt hår är tjockt även om jag lovar att jag tappar typ 1/3 det senaste året pga slitage, men se till att inte använde billiga balsam och schampon om du har färgat hår - det gör skillnad tro mig. Redken är super. Och försök hålla dig till samma och byt inte bland olika märken. Jag undviker att styla mitt hår med värme om jag inte ska ut och festa eller så. Jag sover med tofs - alltid oavsett så det blir ett bra fall i det på morgonen, och så har jag ju gjort en Brazilian Blowout - från himlen! Love it. Hatar frizzigt vågigt hår som jag har annars. Ser inte bra ut på mig.

Jag vill gärna söka in till en journalistisk utbildning, spelar det någon roll vart jag söker vilken skola? Vad behöver man för poäng och så vidare? Vad skulle du tipsa om?
Nej det gör det inte, sök dit du trivs bäst, alla är likvärdiga - skulle dock inte ta en utbildning du skulle betala för som typ Popius eller vad fan skiten heter. Satsa på en "riktig skola" om du verkligen vill satsa på det från grunden och gå en lång utbildning. Jag säger inte att det är rätt - bara att jag föredrar det.

Vad skulle du operera om du gjorde en skönhetsoperation jag såg att du inte ville skriva det egentligen i bloggen för att inte stödja skönhetsoperationer? Jag vill gärna göra min bröst men vågar inte!
Skaffa pojkvän, det hjälper jag har gått upp typ en miljon kilo sedan jag slutade vara singel och gått upp typ en hel storlek i bh. Haha. Nej förlåt skämt å sido. Ärligt. Vill du göra det gör det, vågar du inte, gör det inte. Vissa saker hänger man upp sig på, det går över, det kan ta ett år eller så men det är onödigt om man inte vill till hundra procent - och det vill man inte om man inte vågar - tror jag.


Har du något tips på hur man läser snabbare, jag läste i bloggen att du läser väldigt mycket.
Jag har alltid läst otroligt snabbt så kan tyvärr inte ge några tips (någon annan här kanske kan?) men jag vet att det finns böcker som är som en handbok för hur man läser snabbare.

Hej emma jag läste att du var väldigt kort jag är själv kort 2 cm kortare än du 157 och tycker de e svårt att hitta kläder som passar för att typ jeans och så är för långa å tröjor är för stora i axlarna hur gör du har du några tips?
Det är mest i jackor och dylikt som jag kan ha axelproblemet och givetvis jeans men köper du jeans på typ JC som har både billiga och dyra jeans så lägger dem upp dem till dig gratis. Nemas problemas på den punkten! Asos har en Petite-avdelning, den är suuuuper! Och sedan finns typ basickläderna på HM även på ungdomsavdelningen - där brukar de ha större utbud av strl 32 har jag märkt. Men då får typ inte brösten plats under t-shirten så jag fattar inte hur dom har tänkt. Ett plus är i alla fall att det är likadana kläder typ fast billigare där. Så vi kan se det positivt ur en ekonimisk synvinkel - det där med att vi är petite. Haha.

Åh har suttit och lyssnat på barndomsmusik hela dagen - växte upp med Tomas Ledins "svenska flickor", "det finns inget finare än kärleken" och alla de där favoriterna! Och så Cher som helt dominerade min värld när jag var liten. Kunde ligga i båten hela somrarna och lyssna på Cher som kom att bli min och pappas artist. Och där kunde vi glida fram över vattnet i vår ensamhet och snacka skit om platsbåtar och stadsbor - medan ljudsystemet nästan slog över (och då ska vi lägga till att det är ett jälvigt bra ljudsystem inbyggt). Det var frihet. Chers Beliive och Strong enough fick därmed en dubbel mening för mig och har alltid betytt mycket för mig. Lite som Whitney Houstons låt jag berättat för er om.

En annan låt som betytt mycket för mig och som spelats otaliga gånger när vi suttit på klipporna och tittat ut över det slta havet och sett solen gå ner långt borta i horisonten är denna:

Det får alltså bli låten som påminner mig om en plats - skärgården - i musikutmaningen...

Jag har skrivit om det förut. Men jag tror att jag hela tiden utvecklas inom det här med lycka, så jag antar att det kommer fler texter därtill.

För är det något som jag lärt mig med tiden så är det var lycka är. Och jag känner mig mer bekväm i att må bra idag än vad jag tidigare gjort. Det har varit en obekväm känsla att faktiskt må bra. Har alltid hittat någonting som gör mig ledsen, nere eller bokstavligen talat använt mina tankar för att sätta krokben för mig själv - eftersom lycka var något ganska långt bort och något som jag tyckte att man helt enkelt inte förtjänade förrän man var en bra människa. Och det är det få som är. Fullt ut. Jag ansåg att lycka var en slutstation och tog man sig dit kunde man lika gärna lägga ner sedan. Då var man klar.

Men, varteftersom har jag insett att det inte är strävan efter lycka som faktiskt är det nyttiga, utan det enda är egentligen att faktiskt - att på riktigt må bra. Och vad jag insett är att ingen resa slutar här bara för att man inte tycker att livet suger, inte tycker att man är för tjock, för smal eller något annat. Man måste inte alltid finna fel, för att det rätta ska kännas ordentligt när det väl kommer. Tvärom blir det rätta i livet tio gånger mer intensivt när det inte står tankar och hugger en i ryggen under tiden man försöker vara lycklig. För mig. Är det så.

Vad som gör mig lycklig idag är saker som jag för bara ett år sedan hade satt på listan över saker som jag helst inte gjorde. Som jag gärna höll en bit ifrån mig. Och jag tror att det handlar om att jag mycket försökt bygga upp en liten bubbla kring mig själv och att jag alltid varit väldigt mån om att få vara själv i den där bubblan med väggar av dåligt självförtroende, kass självuppfattning och annat skit. När jag sedan kom på att jag faktiskt kunde spräcka den där bubblan, ja då var det jävligt jobbigt att komma ut i den verkliga världen där jag helt plötsligt inte var för smal, inte för tjock, inte för dålig på matte, inte för dålig för det mesta som jag tidigare känt. Och det blev obekvämt, okbekvämt att inte känna vad jag alltid varit van vid att känna. Så jag höll tillbaka. I rädsla för något nytt.

Idag är lycka inget jag strävar mot, utan mer något jag stundtals befinner mig i. Och jag har inte egentliga problem med det. Jag tycker att det är helt okej att pendla mellan lite vardagsångest och genuin harmoni. För jag vet att min botten börjar suddas ut. Istället finns bara mitt mellanläge och min topp kvar, det går inte att ramla längre ner än så. Och det är vetskap som får mig att känna mig trygg, vilket också genererar harmoni.

Det är inte längre jobbigt att må bra. Inte längre svårt att känna något genuint inför mig själv. Samtidigt krigar jag ofta med mig själv då jag ofta tvilar på mig själv men jag hävdar fortfarande att jag måste tvivla på mig själv - för att också vilja bevisa något för mig själv. För det är ingen vits att bevisa saker och ting för någon annan om du inte kan glädjas över det själv. Helt enkelt. Det var väl mest det jag ville säga, egentligen...

Vart har du hittat utsvängda jeans? Tycker det är svårt att hitta et par som sitter snyggt i baken samt vid knäna,att det inte ska va för pösigt vid knäna.. Visa :) Du är en grym inspiration källa för oss andra som aldrig hittar dem små fina plaggen.
– Tusen tack vad glad jag blir först och främst! Jag har sjukt svårt att hitta utsvänga jeans eftersom jag är så kort. Jag köpte mina på H&M men de är för stora i midjan trots deras minsta storlek. Så jag ska torktumla dem och sy in dem lite haha. Hon hänvisade mig dock till Divided där hade de tydligen mindre storlekar om du är smal eller kort. Jag kan visa upp mina i veckan så får ni säga vad ni tycker om passformen!

Hur lång är du?
– Vid det här laget borde ni verkligen veta att jag är 1.59 cm lång (kort). Haha.

Är du mer kär i Passi än du var i Kim?
– Det är svårt att jämföra dem eftersom de är helt olika relationer och jag har känt K i över fyra år så givetvis har jag älskat honom på ett väldigt speciellt sätt men ibland växer man ifrån det och jag har egentligen inget band kvar till honom. Givetvis vill jag att han ska må bra bryr mig om honom som en vän men mer än så är det inte. Men ja, jag är otroligt kär i Passi och självklart blir det en annan sak när man bor ihop och är lite äldre än vad jag var när jag träffade K. Så ja.

Är det bara jag som tycker att om man har en så otroligt fin vänskap som du beskrivit:
varför ens publicera detta på sin blogg? Nu har jag ingen aning om vad du har berättat om dina känslor till J..men ta sånt här mellan fyra ögon. så det slipper bli missförstånd. Tänk om J reagerar på att du blottar hela er "vänskaps-kris" på nätet..Men de är väl bara jag som tycker vänskap är viktigare än dessa blogg-trender
– Ja det är bara du. Jag har inte gjort något annat än att säga hur jag känner.

Var har ni flyttat?
– Passi har inte flyttat någonstans det är hans lägenhet, det är jag som flyttat in till honom i Vasastan. Jag saknar förorten lite men samtidigt är det otroligt skönt att bo centralt.

Håller med, så ...hm hittar inte ordet..blää/drygt. Har ni liksom inga andra kommunikationsmedel...
– Nej jag och passi sitter helt tysta när vi kommer innanför dörren, inte ett ord säger vi. Så vi måste kommunicera över bloggarna enbart. Jävligt jobbigt alltså.

Hur träffades du och Pascal egentligen å vad föll du för?
– Bra fråga. Vet inte. Vi träffades på Collage när jag jobbade där i våras, dvs för ett år sedan men då var jag inte singel så så mycket mer än det var det inte. Sedan ringde han i vintras och ville att jag skulle skriva för honom på Nyheter24 och sedan vet jag faktiskt inte hur vi började dejta. Det bara blev så. Vad jag föll för, hmm. För att jag skrattar väldigt mycket i hans sällskap, för att han har otroligt intressanta resonemang, är smart och för att vi till viss del är väldigt lika. Och för att han är världens finaste helt enkelt.

Jag märkte en förändring i bloggen för ett tag sedan men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag tänkte att du verkade gladare än tidigare och att du verkade mer öppen med ditt privatliv. Det var något som gjorde att det var roligare att läsa bloggen! Nu förstår jag att det kanske var det du skrivit om ovan som bidragit till det. Kepp going! Jag gillade såklart din blogg väldigt mycket innan också.
– Roligt att du märkt av det. Jag tror att jag känner mig mer bekväm med mig själv nu för tiden och inte lika fäst vid att alltid göra ett bra intryck om det är på bekostnad av att ändra den jag är eller det jag vill göra eller tycker osv.

Vad gör du på dagarna egentligen bara hänger runt?
– Jobbar 08.30 - 18.00. Skriver nyheter, är på kontoret, har jävligt kul. Vad gör du?

Finns det något du tror att folk stör sig på hos dig?
– Uppenbarligen här i bloggen i alla fall, men det är ju så. I verkligheten tror jag att folk har stört sig på att jag ska vara så jävla ordentlig. Samtidigt som det varit uppskattat. Och för att jag har varit svåt att nå och sällan har tid för sådant jag vill. Nu för tiden tror jag att det kan vara att jag är omständig. Måste ha kontroll och lite så där.

Vad jobbar din kille med?
– Han är nöjeschef på nyheter24.se. Det aset ligger före mig.

Vad gör dig glad och vad gör dig ledsen?
– Sjukt stor fårga. Ger enkelt svar som kontrast. Min familj, Passi, mina vänner och trevliga busschaufförer gör mig glad. Ledsen blir jag av orättvisa och av det mesta faktiskt. Sådan är jag!

Om du inte skulle skriva vad hade du gjort då?
– Inredning eller PR

...och hur fort gick inte det. Har inget att ha ångest över i år. Världens finaste kille har suddat bort mina små orosmoln. Så borde väl heller inte oroa mig för ångesten, det där som brukar komma krypande framåt vårkanten. Bytte namn istället. Det räckte. Novalie. Eller la till det rättare sagt, Emma Ida Mi fick jag när jag namngavs på vår altan i soliga Mälarhöjden någon gång 1990. Novalie i ett kök i Sätra. Förortsbarn som jag är.

Och så ska jag ta tag det där med tatueringen. Hade ju tre motiv jag ville göra, och det har jag velat göra i flera år: ett ankare för min trygghet i havet och skärgården, Mira för att det är min systers namn och La Paz för att det för mig finns en anknytning till havet i det och för att det betyder fred. Men i förra veckan hände något väldigt, väldigt för mig läskigt. Jag slog upp betydelsen av min systers namn. Och lyssna på det här:

Mira kommer från latin och betyder "häpnadsväckande, beundransvärd"
Mira kan också vara en kortform för namn som börjar på mir (mir = "fred" på ryska.
Mira är även ett indiskt namn, med betydelsen "hav, ocean" på sanskrit.

Någonstans här fick jag någon slags märklig känsla av att den här lilla människan jag har i mitt liv, som jag älskar så otroligt mycket verkligen är menad att vara i mitt liv. Och ja på det där övernaturliga sättet. För vi är egentligen inte riktiga syskon, vi har vuxit upp med varandra men har inget egentligt blodsband. Och jag vet att hon har räddat mig många gånger genom åren och varit ett stort stöd, så därför drar jag slutsatsen att hon ändå var menad för mig. När de här tre sakerna, samtliga saker som betyder mest för mig i livet alla kan kategoriseras under hennes namn blev jag nästan rädd. För att det var för märkligt för att riktigt stämma, men det gör det. Och så blev det Mira på sidan av mig, vid revbenen. Eller rättare sagt, ska bli.

Det här kan vara den bästa bilden som finns från min Iphone. Mina två favoritkillar – Pascal och min absolut bästa killkompis. Dom sitter och diskuterar gud vet vad men säkert någon tråkig fotboll eller något annat märkligt de haft för sig på Nyheter24 redaktionen under dagen. Mina finaste.

Okej, jag tänkt erkänna en liten sak här för er. Så här är det. Jag har alltid varit den lojala flickvännen den som stått kvar vad som än hänt, den som alltid ska göra rätt, inte dricka alkohol, aldrig bära för korta kjolar, allt sådant skit. För att jag trodde att det gjorde mig till en bättre människa än den jag skulle vara genom att vara motsatsen. Att det skulle ta mig längre. Och det har det gjort, så många gånger. Men i slutändan ska folk ändå trampa på mig, för att det går. Jag har alltid varit noggran med att aldrig trampa någon på tårna i min blogg, aldrig. Jag har haft som personlig policy i den här bloggen att lägga åsikter i munnen på er som läser. Alltid avslutat mina reflektioner, krönikor eller åsikter med en öppen fråga, lyft fram båda sidorna.

Jag har varit fruktansvärt försiktig med att exempelvis skriva vad jag själv personligen tycker är fult i klädväg, till och med ofta vad jag tycker är fint eller vad jag tycker illa om rent sakmässigt. För det har allditd varit viktigt för mig att inte göra någon illa, att inte trampa någon på tårna, att vara konflikträdd har varit i fokus, hela tiden. Men mest för att jag har velat vara en god människa. Men nu är jag så jävla trött på det. Och jag har bara mig själv att skylla för att jag gjort det. Och jag tror ni märker av i kommentarsfältet nu för tiden att jag säger ifrån. Och det är fruktansvärt ovanligt.

Och ja det är helt okej att ge mig skit, för det här är en öppen blogg - men då får ni fan svälja att ni får tillbaka skit också, ni som ger mig det. Ni kan inte gnälla på att jag kallar er idioter när jag tycker det, när ni själva förkastat det jag skrivit. Om jag tycker att du är en idiot då säger jag det hädanefter. Jag är så jävla trött på att folk jämt ska få trampa på mig men jag får aldrig trampa tillbaka. Spelar det ens någon roll att jag givit er en öppen dörr att sparka in. Ska ni ge mig en smäll får ni vara beredda på en tillbaka också. Annars behöver ni inte ens kommentera. Man ska bara ge vad man själv tål. För jag har aldrig givit er skit, aldrig. Jag har sagt mina åsikter, men aldrig personligen trampat på er. I ett inlägg som Jackeline-inlägget finns det ingen förutom Jackeline jag egentligen trampar på tårna så vad har ni där att göra om ni inte kan ta det jag svarar. Konstruktivt eller ej. Jag har lärt mig nu. Och jag säger det jag känner, och det jag vill. Men jag skulle aldrig skriva något oprovocerat, så bjuder du in till det får du följa med det som du öppnat upp för. Bra. Då har vi det sagt. Saker som den här Jackeline.grejen är så fruktansvärt emotionellt jobbigt att jag inte tycker att ni har att göra med att ens ifrågasätta det egentligen. Ni kan ta era töntkommentarer om att jag ska "vänta in henne" eller "ligga lågt" och skaffa någon bättre syssla än att läsa min blogg överhuvudtaget. Jag blir bara likgiltig av era åsikter och leden över att jag överger den jag egentligen är, den goda människan för att ni gör mig så ledsen att jag helt enkelt inte bryr mig längre.

Det ligger som en jävla klump i halsen, som en oro i magen. det där med att bli dumpad gör så jävla ont. För ja, jag har blivit dumpad. i två års tid har jag i stort sett haft ett förhålland emed Jackeline. Jaja, inget tjaffs inte ett sådant förhållande, men den kärlek jag känt inför Jackie har varit så gott som ovärderlig och helt klart något av de starkaste jag någonsin kännt. Vi har levt som en familj, hon var en del av min familj. Hon blev min. Och jag har varit hennes. Vi delade allt. Under förra sommaren bodde vi till och med mestadels ihop. Vi firar högtider, vi har skrattat oss hesa på midsommar, legat stupfulla i ett gatuhörn, gråtit, tröstat kännt varandras smärta. Vi har delat varandras tankar, våra själar och allt det som man gör när ingen annan betyder mer.

Vi har rest, vi har hållit varandras händer och vi har sovit otaliga nätter med varandras andetag bredvid. Hela sommaren bestod av Jackeline, när jag inte var med henne saknade jag henne. När hon inte hörde av sig blev jag sur. När sommaromansen som man så gott skulle kunna kalla det skiftade mot höst höll vi ändå stadigt i varandra och vi mötta våra motgångar ihop. Jackeline ville börja studera, och jag stöttade henne. Hon växte in i en ny roll. När jag förut varit den ansvarsfulla och Jackeline den impulsiva naiva böt vi roller. Nu var det hon som ville gå hem innan 01. Det var hon som förelog en hemmakväll istället. Och sakta men säkert var det hon som fick hålla i mig istället. Jackeline växte, det gick bättre och bättre, hennes resultat i skolan gick bättre. Hon ringde mig inte längre och frågade hur man stavade något, ller hur en fråga skulle formuleras. Hon behövde mig inte längre, hon behöver mig inte längre.

Vad som gör ont är det jag offrat för henne, och för att jag vet att hon givit mig så mycket. Och jag har varit i samma situation som henne. Samma studietempo samma liv. Men jag tog mig tid för henne. För dig Jackeline. För jag älskar dig. Du vet på det där viset du inte känner för mig längre.

När jag skriver att det inte är någon vits att jag hör av mig eftersom hon ändå aldrig har tid för mig ochs ak lämna henne ifrån instämmer hon och ber mig göra så. Aldrig har något gjort så ont.

De gånger vi träffas är det som hastigast, som om två vänner som på länge inte mötts försöker upprätthålla det som en gång var. Då och då kastar hon till mig lite kärlek som jag lever på en vecka innan det ebbar ut och jag känner mig lika ledsen över att ha förlorat henne igen. Och så många kvällar jag gråtit över att det inte riktigt längre går att nå henne eller att jag inte vet allt om henne längre, eller att hon inte längre hör av sig - kan jag inte ens räkna. Och heller aldrig berättat för henne. Hon ska inte få det av mig, för hon lämnade mig.

Okej kommer ni ihåg i det där inlägget jag skrev om att jag bara ville skrika ut till er min hemlighet men att jag var tvungen att vänta? Det inlägget med en nyckel över munnen? Det var symboliskt på två vis, dels för att jag inte fick säga något och dels för att det har lite med munnen att göra, om man säger så haha!

i onsdags fick jag i alla fall tillåtelse att berätta men jag tänkte egentligen vara tyst tills allt var klart men nu kan jag inte hålla mig! Jag ska i alla fall släppa en låt! Det är helt stört, i helgen spelade jag in fyra scener till musikvideon och här är en bild från en av dem på Café Opera. (Får inte visa mer tyvärr, men de kommer fler bilder sedan från mina vänner som var där.) Det är en upptempo låt och jag vill inget hellre än att ni ska höra den, jag tycker den är awsome men jag måste vänta. Självklart kommer jag inte lägga av med skrivandet, de här en bara en otroligt rolig chans som jag fått och som jag tagit för att jag helt enkelt tycker att det är svinkul!

Jag måste verkligen sluta med det här. Och för er som undrar vad det här är, så är det min förmåga att aldrig riktigt släppa taget helt. Jag testar alltid människor i min närhet, människor som står nära inpå mig, innan de kommer så där riktigt nära. Hur hårt jag kan provocera dem, hur mycket de klarar av. Som att jag måste veta att de står kvar där, trots att det är helt fel. Jag tror att jag gör det omedvetet från början, men när det trappas upp går det inte att undvika. Jag tror det handlar om att jag först och främst måste sluta tro att folk alltid ska lämna mig, eller vända mig ryggen - vänner som kärlek.

Jag vet att jag är en väldigt krävande människa, inte på det planet att jag vill ha saker eller så. Sådant bryr jag mig inte om. Det största bråket jag hade med mitt ex var att när han gav mig en diamantring i födelsedagspresent men struntade i att komma när jag skulle fira att jag fyllde 20. Jag älskar den ringen, ta mig inte fel. Men jag hade bytt ut alla diamanter i världen för att han skulle vara där med mig. På så vis struntar jag i det materiella, jag har alltid värderat handlingar otroligt högt. Jag kommer nog alltid göra det. Jag kan köpa mina egna saker, men jag kan inte köpa kärlek eller handlingar som visar kärlek. Vilket kanske även gör mig till en ännu mer krävande människa för den som inte har tid för mig.

Jag är bara ganska svår att hantera, det är inte många som har lyckats med det. Två stycken närmare bestämt. En av dem finns inte ens i mitt liv längre. Dena andra är Henrik vilket är ännu märkligare med tanke på att vi inte känt varandra mer än två år. Så, uppenbarligen är det inte omöjligt. Det är nog bara väldigt, väldigt svårt när jag sätter den sidan till. Och det gör jag, jag har mest inget val. Tyvärr.


Och jag misstänker att det på många plan måste vara ganska påfrestande att leva med mig i längden eftersom jag är en oerhört ostabil person. Ja får man säga så så gör jag det. Får man inte det tar jag tillbaka det, konflikträdd som jag är. Herregud. Och jag är förbannat bra på att ljuga och kamouflera mig själv. För det går inte att säga allt jag tycker, känner eller tänker på - då skulle ingen orka med mig. Jag har så många frågor i huvudet, så mycket att bearbeta att folk skulle ramla framstupa av tyngden från mina tankar. Det var äl så det började, det här med skrivandet, att få ventilera. Gömma mina funderingar, min sorg min glädje och allt annat som går igenom mitt huvud bakom ett par bokstäver.

Förinställt:
Jag har ju inte svarat på era kommentarer på ett tag så här kommer svaren till er som ställt frågor del 1:

Finns det inga ekologiska varor?
Jo vi har ekologiska produkter på Glamspot.se
Här exempelvis.

Vilken är din favoritlåt just nu?
Seek Bromance med Tim Berg och Jag kommer med Veronica M

Vart har du köpt din LV-bikini?
Jag har fått den för längesedan.

Emma dina naglar är jättefina. Är det dina egna?
Tack! Nej det är akryl.

Vart kommer din jacka ifrån?
Zara

Så du dejtar Pascal?
Vem jag dejtar eller inte dejtar är väl ganska ointressant... Jag har en flickvän dock, hon heter Jackeline, och en fru som heter Citty :)

Ere han dom äger om på aftonbladet idag?????? Om han e gay varför e du me honnom???
Jag vet inte vad du pratar om och om du menar Pascal av inlägget att döma så får du väl fråga honom, min uppfattning tycks dock vara att han inte är det. Kissie har en tendens att förvränga verkligheten när hon inte får som hon vill, kan jag gissa.

Men DN? Har provat den några gånger, känns som man behöver tjänsteledigt för att hinna läsa igenom den hehe. Verkligen mycket tidning på både gott och ont!
DN är fantastisk pålitlig nyhetskälla, men visst det tar sin tid, men samtidigt är det väldig viktigt för mig att hålla mig uppdaterad. Dock är jag mer ett fan av Svd rent layoutmässigt och tycker att de i övrigt håller samma standard. Förutom DN:s söndagsbilga som jag inte vill vara utan.

För dig som gav mig rubriken "Mina föräldrar" att skriva om.
Nej det vill jag tyvärr inte. Det skulle kännas så privat på något vis. Jag har två väldigt fina föräldrar som jag älskar väldigt mycket, det är väl egentligen det enda väsentliga.

Det vore superintressant med en utläggning på vad du tror att är folks felaktiga fördomar om dig? Och om du känner att dessa ligger till din fördel eller nackdel?
Skrev ett helt A-4 om detta på Island, sedan fucking raderade jag det av misstag. Men det är intressant, bör göra om det. Det kommer!

Vill också att du ska skriva om styrka inom en.
Jag tror inte att man finner styrkan inom sig förrän man finner en trygghet. Om hela världen stormar är det svårt att ta sig tid att finna sin egen styrka. Så är det för mig i alla fall. Det är inte förrän jag känner mig trygg och har en bra grund att stå på som jag kan utvecklas.-  Och använda det jag vet att jag har inom mig. Och när man väl är där, då gör det inte så mycket att det stormar sedan, då är man lite mer stabil än innan. Det gäller bara att ta sig dit.

Kan inte du visa bilder på ditt rum/lägenhet? Skulle vara jätte kul då du är en inspirationskälla för mig.
Tack snälla! Ty lite så här, men det finns lite bilder i bloggen redan dock. Kolla arkivet. Jag kommer dock att flytta nu i april.

Vad ska du göra på Island?
Jag åkte dit för att göra några reportage. Lite journalistisk nytta.

Jag antar att det är jag som är lite trög men har du lämnat island? Varför? Gillar din blogg skarpt, har följt den i flera år!
Nej då, jag kanske har varit lite otydlig bara. Jag var där och gjorde några reportage, när jag var klar åkte jag hem igen som planerat.

Brukade inte du måla mycket förut? Berätta om det.
Jo, jag målar i olja, men tyvärr kan jag inte göra det i den lägenheten jag bor i nu. Och ute är det för kallt. Jag sålde några till vänner, gav bort till vänner och någon står väl kvar hemma hos mina föräldrar och en har jag själv. Jag tycker inte de är några mästrverkt direkt.

Andra delen av rubriker ni givit mig.

Det finns faktiskt kärlek. Det känns lite märkligt för mig att använda ordet faktiskt i den här inledningen. Jag har aldrig kännt att det inte finns kärlek. Jag är en sådan människa som är kär i kärleken på något vis. Det är inte som att jag inte klarar mig själv men jag trivs med att vara med någon. Jag vill gärna känna mig behövd och att få fylla en funktion i någons liv. Förutsatt att personen betyder något för mig. Jag har aldrig varit tjejen som gillar att vara singel, med två förhållanden på sammanlagt 6 år i ryggen har jag inte haft så mycket tid att inte tro att det finns kärlek. Men det är klart, jag har också varit där nere, där nere på botten där man tvivlar. Det var det absolut jobbigaste jag någonsin varit med om, men en bra erfarenhet om inte annat. Likt allt annat som gör så där ont att man inte kan andas.

Bella skrev en sjukt bra sak idag eller igår och det är nästan citerat från mitt huvud;

"När jag blev singel i oktober så kallade mina vänner mig på skämt för Bella 2.0. En ny mig i en singelversion som var mycket galnare. Efter ett halvår som singel kan jag konstatera att jag känner mig som en Bella 2.1. Jag har liksom lärt mig hur den här singelvärden fungerar. Jag har fått uppleva några av de roligaste kvällar i mitt liv med mina tjejkompisar, fått tid att lägga all energi jag kan de på de som betyder mest, blivit utbjuden på många roliga dejter, känt pirret i magen, velat gå redan vid förrätten och ibland vaknat upp hos personen och tagit mina kläder och smitit innan personen vaknat. Jag har byggt upp murar mot de killar jag träffat, inte för att jag inte gillar dom, utan för att se vilka som verkligen ger ett försök till att ta sig över. Jag har spelat och blivit spelad. Lärt mig nya regler. Jag har fått känna på ångesten en tisdagskväll när man hör sina egna tankar alldeles för högt för att det är för tyst i lägenheten, jag har lärt mig konsten att handla mat så att man slipper slänga hälften för att det hinner bli gammalt. Jag har tittat avundsjukt på kärleksfulla par som har gullat med varandra på stan, men känt frihet när jag packat väskan och rest precis vart jag vill för att jag kan. Jag har sluppit att sakna någon, ibland saknat någon att sakna. Någon som saknar mig. Men de bästa är att jag har börjat älska mig själv mer än tidigare och blivit kompis med mig själv. Det är det bästa."

Okej, här kommer första texten ur rubriker som ni givit mig.

Pengar betyder mer än vad jag vill erkänna. Jag har aldrig brytt mig om pengar på det viset att jag tycker att det genererar status eller på något sätt skulle vara betydande för en människas värde. Eller för den delen mitt intresse. Men och andra sidan, utan pengar kan du heller inte leva. Visst, vi lever i ett konsumtionssamhälle och skulle kunna dra ner på så mycket. Men fortfarande, vi kommer alldrig komma ifrån det faktum att pengar betyder. Betyder i den bemärkelsen att allt kostar, vare sig om det man köper är något man behöver eller ej.

Jag har levt både med väldigt lite pengar och senare har jag haft turen att få växa upp i en familj som haft det bra ställt. Men jag är tacksam över att ha fått ta del av båda även om det nu är avlägset, det har någonstans i grunden givit mig en uppfattning som gör att jag kan se värdet i pengar. Jag har aldrig tagit studielån och jag har jobbat sedan jag i stort sett var lagligt myndig att göra det. Men jag har även jobbat mycket gratis, media tar mer än vad det ger innan man kommer igång ordentligt. Jag har kanske tagit några dumma ekonomiska "risker", men det är också för att jag har turen att ha en familj som är mitt ekonomiska skyddsnät om det skulle hända något. Jag vet att om något skulle hända mig så har jag alltid någon som skulle backa upp mig, jag skulle inte stå på gatan. Vilket i sin tur tyvärr gör att jag kanske inte är lika försiktig med pengar som jag borde. Jag har alltid varit fruktansvärt bra på att spara pengar, tyvärr har jag tappat det nu.

Desto värre märker jag att ju mer pengar jag har, ju dyrare blir mina vanor. Och jag är faktiskt en materialist. Hur lite jag än vill erkänna det, för det är väl kanske inte något man ska vara. Samtidigt som jag tycker att jag borde få fördela mina egna pengar som jag vill. Men, pengar är bara roligt om man tjänar dem själv. Annars kan det vara. Det är egentligen det enda jag har att säga av värde...(Ordvitsar är inte min grej.)

Och förresten, vi pratar inte om pengar mer, ok!? Jag tycker inte om det.

När du skriver dina texter, skriver du bara på så som du känner direkt eller tar det lång tid för dig? De texter jag skriver här i bloggen brukar ta 3-4 minuter nu för tiden att skriva så de är bara direkt som jag tänker. Om det inte gäller mer tyckestexter då det krävs faktabasis, då tar det lite längre tid givetvis. Skriver jag artiklar tar den mesta tiden att finna/redigera bilder och sådana saker.

Träffar du någon just nu? I så fall vad heter han och gör han och hur träffades ni? Jag dejtar. Vi säger så så länge, det är ett bra ord. :)

 

Vilka är dina top 5 filmfavoriter som du kan se om och om igen? Donnie Darko, Vicky Christina Barcelona, Titanic (såklart), Closer, Amelie.

Vad är det du jobbar med? Jag får göra, vad jag finner, en hel massor av kul men vad som är nytt och kanske som en fast punkt är att jag är redaktör på posh24.se. Utöver det har vi ju startat upp Glamspot nu så det är en del med det också.

Kan du beskriva en helt vanlig dag för dig? Mina dagar ser ofta väldigt olika ut. Nu blir det dock mer struktur i och med Posh för då är jag ju på kontoret några dagar i veckan. Men jag går upp på morgonen, läser DN, åker till Karlaplan jobbar ca 9-17, äter middag ute eller hemma med någon vän. Jobbar lite med mina projekt. Träffar någon vän, fikar eller tar ett glas vin, pratar, all that kind of shit. Kanske går på något kvällsevent eller någon pressgrej. Går och lägger mig. Mer spännande än så är det inte haha.

Hur lång tid tar det för dig att fixa dig? På morgonen, kanske 10 min inklusive dusch och eventuellt smink. Jag går upp max 20 min innan jag ska gå. Är ingen morgonmänniska. Om jag ska ut gör jag det ofta till en grej med mina vänner att göra sig i ordning så då kan det gärna få ta en timme.

En fråga jag förstår om du inte vill svara på med tanke på att din blogg inte är lika utlämnande längre, men vad tänker du att dina ätstörningar grundade sig i? Jag tror att vem det än gäller, så grundar sig märkliga förhållanden till mat i osäkerhet. Att man helt enkelt inte känner sig nöjd. Givetvis var det så för mig, men jag vet också att under den perioden (för flera år sedan) då jag hade svårt att äta var det ett sätt för mig att ha kontroll. När saker och ting stormade så var det den enda jag kunde kontrollera och verkligen se att jag kunde få det som jag ville med. Idag trivs jag med mig själv och har roliga små fixideér för mig som mättar mitt kontrollbehov istället.

Har du någon favoritkänsla? Trygghet. Det är det absolut bästa jag vet. Just för jag verkligen blir mig själv när jag känner mig trygg. Och för att det går att finna både hos familj, vänner och i en famn man tycker om.

Vad gillar du för typ av killar? Smarta! Det är hett. Jag gillar att diskutera, så det är ju en fördel om han gör detamma. Sedan får han gärna vara lite extra bra på någonting också, dvs ha något som är hans grej på något vis. Som jag har med skrivandet.

Det har varit väldigt mycket för mig på senaste tiden. Även om det har gynnat mig och även om de har varit extremt bra saker för mig så har jag även haft mycket press på mig. Att ständigt gå och koncentrera sig till max gör mig fruktansvärt utmattad, men jag har inte haft tiden att vara trött. Jag har kört på ändå. Nu när det mesta är klart och jag har klarat av det jag ställts inför så är det som om hela kroppen bara skriker efter att få vila. Jag orkar inte svara i telefon, nätterna känns aldrig tillräckligt långa, ex-jobbet ser halvt mörkt ut och så lyssnar jag bara på Kanye West och från och med nu - Nicki Minaj. Jag orkar inte höra några okända meningar. Men, samtidigt har jag desto fler saker att se fram emot!

Jag har två veckor kvar av en frilanskurs, sedan kommer jag att vara på Posh fram till sommaren ungefär. Jag trivs väldigt bra där och jag hoppades verkligen på att jag skulle få den här platsen så det är fantastiskt roligt. Utöver det händer det en massa annat kul, vi kommer köra en nylansering av Glamspot skulle man kunna säga, och i mitten på februari flyger jag härifrån och lämnar Sverige bakom mig ett tag. Framöver kommer ni även se lite småsaker på 3tjejer av mig. Vad får ni får se när det kommer upp. Eventuellt och ännu vagt kommer jag även vara lite på nyheter24/nöje emellanåt vilket jag givetvis även också gärna vill. Jag måste bara se till att jag har tid så att jag kan göra ett bra jobb. Kan inte göra saker halvdana och i första hand kommer Posh.

Jag är väldigt tacksam för allt jag får göra och allt jag lyckas med att göra, och förövrigt även med det jag misslyckas med. Men just nu vill jag bara vara ifred och ligga i en varm famn och andas ett tag...

Förinställt inlägg: Folk i min närhet går och förlovar sig titt som tätt nu. Jag tycker det är så underbart fint, det där med kärlek. Visst kan jag vara sådan också - och känna att det kanske är lite tidigt. Jag tror inte att de man träffar idag, är den man står med i slutet. Men samtidigt - det är så förbannat fint det där. Jag kan stirra mig blind på andras kärlek och jag vill bara kasta mig runt halsen på dem och säga ni är underbara! Ni är så fina tillsammans att jag ibland vill spy, men för det mesta bara ler jag.

Visst kan jag känna ett sting av bitterhet ibland, även om det är ytterst sällan. Den jag trodde skulle sätta en ring på mitt finger är någon jag knappt har kontakt med längre. Den jag trodde jag en dag skulle få barn med känner jag knappt längre. Men så slår det mig, jag är 20 år (20!!) vem fan försöker jag lura. Var jag så jävla uppe i den kärleken att jag blev blind, eller är jag bara så sjukt familjär. Vem vet. Det är lite bittert, samtidigt som jag vet att det är mitt eget val och jag ser att i längden hade det ändå inte fungerat. Människor som inte har tid för varandra tappar bort sig själva i slutändan och till slut står man där - som vänner. Vänner är det mest fantastiska som finns, men de kommer i flertal. Och det gör inte kärleken. Kärleken kommer alltid solo. Ironiskt nog.

Förut var jag mycket för framtid, mycket för att visa upp min kärlek och för att planera. Jag var en sådan som ville dela, gärna så mycket som möjligt. Och när jag är med någon så är det för att jag alltid ser en dag i förväg. Skulle aldrig falla mig in att träffa någon bara för att det roar mig. Jag är för lojal för det. Kanske blir det mitt fall, de där med lojaliteten. Jag bir en safe-point att stå stadigt vid, men som inte är mer än så. Det där med framtiden var så oerhört viktigt för mig. Idag känns det inte lika väsentligt. Som om jag lärt mig en läxa utan att det gjorde ont. Idag har jag gärna mitt för mig själv, medan den jag träffar gärna får ha sitt liv, med sina vänner och sitt liv på sin kant. Jag är inte lika benägen att vara en sådan stor del av det. Jag vet att jag ändå står stadigt med mitt eget.

Jag ser att det är många som undrat och desto fler som frågat mig. Det kanske är dags att svara här. Jag valde att inte skriva om K överhuvudtaget i min blogg för att jag tyckte inte om att folk betedde sig så dåligt och skulle spekulera och engagera sig i saker de inte ens visste någonting om. Sanningen är att jag och K inte varit tillsammans på flera månader. Att jag inte skrivit det har egentligen ingenting att göra med något annat än att jag inte tycker att det är något som angår någon annan än mig och K. Samma sak gäller för er som frågat när jag varit ute eller dylikt, till vissa har jag sagt som det är medan jag till andra sagt motsatsen, just för att jag känner att det här är våran angelägenhet och inte någon annans. Jag ville att lite tid skulle få gå innan vi verkligen gjorde ett statement för de som undrade. Man måste få smälta saker själv innan andra tar del av det.

Jag vet att det är många som tycker det är superkul att spekulera i varför, vem och hur och när och var och allt annat som jag tycker är väldigt ointressant men, men alla kan ju inte ha samma intressen som jag. För sanningen är för er inte roligare än att jag och K hade aldrig tid för varandra och var fullt upptagan med att bygga våra liv isär istället för att bygga det ihop. Vi är båda väldigt målinriktade och vill satsa 100 % på det vi gör och det vi vill göra i livet. Det fungerar inte att vara tillsammans med någon som jobbar natt och dagtid när man själv pluggar heltid och sedan har hundrafemtiotusen andra saker att göra och dessutom ska hinna träffa vänner och driva företag. Inte för oss i alla fall. Jag älskar K väldigt, väldigt mycket och kommer givetvis förmodligen inte sluta göra det. Han är en fantastisk människa men vi är väldigt, väldigt olika. Vi har haft över tre fina år tillsammans, vi har pausat, hittat tillbaka och älskat lite mer än vad jag trott att det faktiskt går. Men det går bara inte att föra ett förhållande framåt när man aldrig har tid för varandra.

Det finns självklart ingen som kan ta den platsen K har fått ta i mitt liv. Och det hoppas jag att alla vet, inklusive du K. Det kändes skönt att få avsluta en relation utan drama eller tårar även om det givetvis var väldigt omtumlande och psykiskt utmanande de första veckorna. Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver det här i bloggen är inte för att jag tycker att det är allmän info. Utan för att jag vet att det kan dyka upp en del missförstånd om det är så att folk tror att vi fortfarande är tillsammans. Men, som sagt: K kommer alltid ha sin speciella plats hos mig och jag önskar honom inget annat än att han är lycklig. Så, nu har vi rett ut det också.

Ps. Detta inlägg går ej att kommentera.

Du föll in i mitt liv som en överraskning. Så många dagar vi spenderat, så många nätter jag gråtit i din famn, så många dagar jag skrattat med dig. Så många gånger du avslutat mina meningar. 2 år av en vänskap som började så trevande och skeptiskt, till detta som vi har nu - någons lags oövervinnelig kärlek som är svår att ta på för den är så intensiv. Jag har aldrig blivit dömd av dig, jag har kunnat göra precis vad jag vill framför dig. Och du är alltid ärlig.

Folk säger att du är komplicerad, och jag vet vad de menar, men de har inte kommit dig jag är. Du är så okomplicerad att jag ler bara genom att tänka på hur lätt det är att vara med dig. Jag behöver inte säga ett ord, men vill jag säga tusen på en minut går det bra det med.

Jag vet hur du är, det är inte många som kommer dit jag kommit med dig - så där nära. Och jag är så tacksam för att jag får vara så nära och bara få hänga framför en film med dig. Bara snacka om ingenting, prata existens eller skratta så vi kiknar. Du är den vänskapliga motsvarigheten till att vara nykär, fast det går liksom aldrig över.

Och visst, det kan finnas perioder då umgås så ontensivt att vi nästan måste vila från varandra, men jag vet, jag vet att jag alltid kan komma tillbaka till dig, och jag vet att du alltid håller min rygg. Alltid fångar mig när jag faller men även har orken att skratta med mig när jag når toppen.

Det finns så mycket jag är tacksam för, och jag tror aldrig jag kan tack dig för det stödet du alltid är för mig, i vardagsproblematik, ångest och glädje. Jag har aldrig kännt att jag inte kan ringa dig eller att det finns någonting jag inte kan berätta för dig. Aldrig. Jag vet att det är fullständigt vansinnigt att vi i snitt smsar varandra 150 gånger per dag och pratar minst en gång varje dag. Efter allt vi gjort ihop, efter alla resor vi gjort, både emotionella och fysiska.

Den här texten är för alla gånger jag kännt att jag älskar dig så mycket att det gör ont.

 

Så, Grattis baby! Grattis till den bästa jävla åldern, 20! Du kan fortfarande bli nekad på Soap, men du är nu officiellt vuxen! Hahaha. I love you, självklart avslutar jag detta inlägg med våran låt.

Jag fick ett ganska jobbigt mail häromdagen. Det var en tjej som skrev och frågade vad man skulle göra åt sina komplex eftersom hon mådde så pass dåligt över dem och sedan skrev hon "men det kanske inte du vet för du är väll perfekt o inte har nåra".

Det var ganska jobbigt att läsa. Dels för att jag tar illa vid mig att någon mår så pass dåligt, och dels för att hon målade upp mig som någon som egentligen inte visste någonting om det här och sitter över alla andra med komplex. Jag tror alla har komplex, självklart har jag också komplex! Ibland tycker jag att jag är för smal, ibland är jag för tjock, ibland är mitt ansikte för runt, ibland är min nästa för stor and so on and so on!

Jag kan inte hjälpa någon med sina komplex, de finns där och det är så synd att det ska finnas så många ramar och regler för hus man "ska" se ut. Jag vet att det kommer utifrån, alla de där jobbiga tankarna. Det är inte du som bygger sterotypen, det är världen. De där dagarna man bara vill dra täcker över huvudet och vända på alla speglar, jag har dem med. De suger. MEN, de ligger enbart hos dig själv. Det finns en viss skillnad i jämförelse med vad jag kände för några år sedan när jag hade mina värsta komplex. DÅ trodde jag verkligen på dem och lät dem äta upp min lilla vardag. Jag har alltid varit den där tjejen som kan gå ut på morgonen utan att ens tittat sig i spegeln eller sminkat mig osv. Den osäkerheten har jag aldrig behövt ha. Men, jag har alltid haft komplex för att jag helt enkelt är en sådan som stör sig på saker hos mig själv. Både till utseendet och mitt sätt att vara.

Vad som är den relevanta skillnaden och nyckeln till att klara av de där jobbiga tankarna är att förstå att de är orealistiska. De kommer alltid att finnas där, så enkelt är det - men när man väl förstår att de är löjliga, det är då man kan låta dem följa med en i livet utan att verka. Förut för några år sedan kunde jag titta på mig själv och kanske tänka, "åh min näsa är så stor" och så blev jag sur och grinig och drog täcker över huvudet. Idag kan jag ibland tänka "åh min näsa är stor" och så kan jag gnälla lite över det ett par minuter med mig själv, sedan avslutar jag med, "men och, vad spelar det för roll, för det första har jag inte ens en stor näsa och för det andra, även om jag hade haft det, vad spelar det för jävla roll. Kan jag dö? Nej. Kan det göra mig illa? Nej. Kan jag bli sjuk av det? Nej? Skulle mina vänner tycka att jag var ful för det? Nej. Alltså allt som är viktigt i livet som att vara frisk, vara omtyckt eller få vara med de man tycker om har INGENTING att göra med en näsa, ett par lår eller vad det nu kan vara.

Du måste låta dig bara vara den du är, om du inte förstår att det bara är nonsens det där du bygger upp i huvudet kommer du aldrig ta dig ur det. Varför gå efter någon generell mall över hur du själv uppfattar att man "ska" se ut. Och visst, jag har också dagar då det inte går att säga till mig själv, äh skitsamma. Men det är så det är, ta ett bad, sov en stund, börja om. Det finns liksom inte så mycket mer att göra. Det är du, och enbart du som bestämmer. Ingen annan.