Nyår 2010/2011 - Jag stod på min pappas balkong i Nacka med min kusin & Jackeline och försökte urskilja fyrverkerierna genom snöstormen. Jag ville bara ta det lugnt. Jag var klar med festandet klar med tråkigt tidsfördriv. Vi åt en god middag tillsammans med min familj och jag var hemma innan 02. Jag och Jackeline somnade på fem minuter. Det var ett av de bästa nyårsfiranden jag haft.

Jag minns inte om jag hade ett konkret löfte men jag vet att jag tänkte att det var dags nu, när jag stod där på balkongen i varje fall. Dags att bli självständig och att inte vara beroende av någon. Jag hade precis fått min första egna lägenhet, ett jobb jag älskade och det var flera månader sedan jag hade lämnat ett flera år långt förhållande som många gånger höll mig tillbaka. Jag hade alla möjligheter till att bli en ny version av mig själv - precis det jag lovat mig själv.

Det gick inte så bra. Jag hann knappt blinka innan jag givit upp min lägenhet och i stort sett hela mitt liv - flyttat in i P:s och så var det med det. Jag trodde jag hade ramlat rakt ner i en grop av tre-steg-tillbaka i mitt liv när jag allt mer började luta mig på honom. I början var det ganska subtilt men så fort jag märkte att den här personen verkligen hjälpte mig och tog bort det onda så eskalerade det. Och tro mig, det var inte lite. Man i got more issues than Vogue. Och jag vet att jag länge hade det i bakhuvudet - att jag svikit det jag lovat mig själv.

Trots det fortsatte jag dock att allt mer lägga i stort sett hela mitt liv i hans händer och jag gjorde honom til ett skyddsnät jag i stort sett fallit tillbaka på varje dag sedan dess.

Nu - ett år senare inser jag att det var det bästa jag någonsin kunnat göra. Jag hade varit kvar i samma skitversion av mig själv om jag inte gjort det. För det som hände var att jag kunde lägga bort alla mina problem och koppla bort all oro och istället ta tid att läka. Det låter klyshigt och det kanske det är men jag behövde det och jag kune bara totalt slappna av. Jag såg sidor av mig själv jag faktiskt aldrig sett förut, men viktigast av allt - sidor jag aldrig mer ville se - försvann.

Tycker det är ett förbannt jävla pussel det här med att leva. Är det inte det så är det det och så ska man le och vara glad när man fan bara vill lägga sig ner och gråta men det kan man inte för man har ju 100 artiklar att skriva, femton tvättar att tvätta, tio miljarder räkningar och betala och ett jävla socialt liv att underhålla. Och så ska man vara snygg och så ska man vara älskvärd och så ska man också älska. Som att inte allt det andra tog tid - som att man gör det på en dag.

Svarade först att det var när en kille hade min bild på sitt kreditkort i ett år typ och varje gång han lämnade fram den till en tjej i kassan eller på krogen eller något så hörde man alltid en djup suck och sedan: "aaaaaw", och "men guuud vad gulligt". Hihi det var roligt och fint gjort. Och givetvis väldigt ironiskt att han hade mitt ansikte på sitt kontokort. Men misstänker att det nog egentligen mest fungerade rom raggningsknep för honom.

Sedan svarade jag att det nog var när min pojkvän låg och halvsov och jag sa att jag var rädd att förlora honom, för sån är jag, och han sa:

– Varför det, jag älskar ju dig över allt annat.

Och så låg jag där i slutet av november och han höll om mig till jag somnade.

...och så var det med det.

Jag tror någonstans att jag landat i mig själv det här året. Jag har på något vis accepterat att jag är manodepressiv. Det har legat som en smutsig, ful hinna över mig och jag har vägrat att inse att det är en del av mig.

Jag har fått det konstaterat av läkare att det inte är något fel på mitt hjärta som jag i så många år trott, jag tror jag var 14 år när jag först gjorde min första utredning och fick bära en låda fastklistrad under tröjan i ett dygn för att ibland fick jag bara plötslig hjärtklappning. Nu vet jag att det är panikångesten som ger mig hjärtklappning. Det var en oerhörd lättnad, efter alla jävla egk-tester, sjukhusbesök, svimmningar, ont i magen. Nu vet jag och jag behöver inte tro att jag ska dö när det kommer. Och även om jag de senaste två åren har misstänkt det - så har jag inte velat acceptera det. Jag har inte velat vara så svag, ha en sådan deffekt. Inte velat vara fel.

Nu har jag har fått en remiss till kbt-terapi som jag så gärna vill ta tag i men som jag trots allt inte riktigt känner mig redo för. Men jag vet att det kommer. Jag mår mycket bättre i dag än vad jag någonsin gjort. Och visst, ska jag vara ärlig så vill jag, ungefär varannan söndag ta livet av mig för att jag inte orkar. Jag orkar inte känna som jag gör. Jag orkar inte kämpa. (Oroa dig inte mamma jag skulle aldrig, aldrig göra det) men det är så det känns. Och det är så det måste få kännas, till att jag är klart med allt det här. För även om det aldrig riktigt kommer att ta slut, så kommer jag att lära mig att leva med det på ett helt annat sätt.

Och det här året har jag lärt mig att hitta nya vägar för att bli lycklig, och nya vägar för att undvika att hamna i de där groparna. De där som är så djupa att man tror att man ska drunkna i sin egen ångest.

“Imperfection is beauty, madness is genius and it's better to be absolutely ridiculous than absolutely boring.”

– Marilyn Monroe

Jag kan givetvis inte ungdå att tolka detta som riktat mot mig. Texten ovan är skriven av Dennis M efter att jag skrev min krönika baserad på hans åsikter och uttalanden. Jag känner inte att jag på något vis är skydlig att förklara mig för att jag tar åt mig, mer för att det är absurt och märkligt.

För det första så har Dennis Maglic rätt. Jag är bitter, fruktansvärt bitter. Att leva i ett land där människor tycker och säger som Dennis gör gör mig både upprörd, irriterad, avtrubbad - och bitter.

För det andra så jobbar jag åtta timmar per dag, ibland mer, på kontorstider för ett av Sveriges största digitala mediahus. En av sveriges ledande medieaktörer i åldrarna 15 - 39 år. Jag vet inte vad du definierar som jobb, men jag skulle nog säga att det är ett jobb - och inte ett "jobb".

För det tredje. Jag är fullt utbildad journalist och är allt annat än självutnämnd.

För det fjärde så blev "blaskan" du refererar till utnämnd till årets digitala dagstidning förra året. För att inte nämna att vi år blev nominerade till Sveriges bästa nyhetssajt tillsammans med DN, Sydsvenskan och Aftonbladet.

Och just det - du har ju bloggat på "blaskan" också.

På många vis har hon lärt mig till att the past is the past och ingenting är viktigare än framtiden. Något som jag, trots allt, är väldigt tacksam för.

Jag önskar att jag vore lite mer feminin, lite tjejigare. Typ visste hur man fönade håret, hur man flätar för att ge håret ett snyggt fall. Kunde ha långa naglar, typ ha handkräm i väskan som helst skulle matcha min jacka och att jag var en sådan som har klackar på jobbet. Önskar att jag visste hur man ska ha eyeliner så att man inte ser ut som en prostituerad och orkade hålla på med skönhetsritualer varje kväll och använde parfym varje dag. Allt sådant där. Önskade att jag var en sådan som tar bort nagellacket innan man målar på nytt och inte har tre färger ovanpå varandra. Önskar att jag hade velat haft en rosa rakhyvel, vetat hur man ska plocka sina ögonbryn och ibland vill jag också vara en sådan där tjej som har tid att välja kläder på morgonen. Önskar att jag kunde gå upp en timme innan jag skulle gå hemifrån så att man inte sitter med andan i halsen och sminkar sig på bussen 12 minuter efter att man gått upp.

Det har gått ett år sedan sista gången jag sov i destruktivitetens lakan. För ett år sedan - en pendeltågsresa bort. I dag - 365 dagar eller ett helt liv bortom alla minnen. Minns knappt ens om jag försöker. Den långa hallen, klockan som inte fungerade, mina vassa stiletter med blodröd sula i ett skåp av glas. En röd sammetssoffa, vacker att titta på men förbannat hård, lite som det vi en gång delade. Vi var ett vackert skal men det gjorde mest ont. Så många turer, så många jag hatar dig, så många jag älskar dig, och för vad. För att jag ska stå här i dag och inte ens komma ihåg hur det kändes. Jag känner inget hat, jag känner inget älska. Det är främmande. Allt är en fond i ett rum inrett med nya möbler och nytt ljus.

Den här tatueringen vill jag också göra. Av precis samma anledning.

Så, du fyller 25. Stort. Jag funderade på om jag skulle skriva, allt det där som jag känner. Det där med att vara kär och förstå, de där stunderna av total trygghet när jag ligger i din famn och du stryker handen över mitt hår. Eller hur det känns när du håller om min midja när vi är ute. Eller hur märkligt det känns att jag inte känt dig längre än sedan jag höll dig i armen för föra gången. Kommer du ihåg, på Anglais, baren. Jag drack för mycket vin och du sa att du inte gillade folk och jag sa att jag verkligen inte gillade folk. Och så satt vi där, med vårat vin och tyckte inte om folk.

Eller den där veckan när jag var utan dig. När jag saknade varje sekund av din doft, varje jävla dåligt skämt och bara tanken av ditt namn fick mig att bli yr.

Den där eftermiddagen. Jag stod på terassen på Scandic och tittade bort mot kontoret på stureplan i ett behagligt champagnerus, du var så nära, men ändå så långt bort. Och det gjorde så ont. Och du mötte mig där nere. Tog mig i handen och sa, Emma nu går vi hem. Precis som vanligt. Och jag sa, jag trodde du hade glömt mig och snubblade på mina klackar. Du skrattade och sa att du aldrig kommer att glömma mig. Bra, för jag dör nog lite annars, tänkte jag.

När vi var på Collage och någon silikonbrud gick lite för nära och jag puttade till henne så hon hällde en drink över mig och du skrattade och sa att jag fan var galen och kysste mig lite för länge. När vi var på Finest Awards och du sa att jag såg ut som en greksik gudinna och jag tyckte att du var så jävla snygg att jag bara ville gå hem med dig innan kvällen ens börjat. När jag sov hos dig och inte sov så mycket och jag tror fan aldrig att jag hittade mina trosor. När vi satt med Kim på det där lilla cafét på Odengatan och vi bara satt och skrev hela dagen. Det där du gör bäst. Jag älskar att läsa dina saker, din bok, dina funderingar, dina humoristiska utspel. När du blir seriös.

När du skrev: och när jag insåg vad du bär på svor jag för mig själv att aldrig någonsin göra dig ledsen, och ändå satt du nyss framför mig och grät och det var mitt fel. Jag älskar dig Emma. Sedan första gången jag satt ner och pratade med dig förälskade jag mig fullständigt i dig. I ditt skratt och ditt sätt, din elegans och din skörhet.

När jag gick, med min väska i ena handen och mitt trasiga hjärta i det andra och du sa. Emma, Jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen och tittade på mig med de mest blå ögon jag någonsin sett. När du började märka våra mailkonversationer med Baby. När du la till mig till favorit på din Iphone. När jag låg på ditt bröst på alla hjärtans dag eller när jag saknade dig från elden och isens ö.

Med dig förstår jag att det är okej att behöva någon. Man måste inte alltid visa sig stark. Man måste inte alltid vara perfekt. Och vid varje tillfälle som jag snubblat, ramlat, fallit handlöst mot marken så har du stått där. Hjälpt mig upp. Vid varje tillfälle jag trott att jag sumpat oss med mina konstiga små tankar, fixidéer, snefylla och ångest så har du bara hållt mig hårdare. Precis det där jag behöver.

Allt det här som gör att du är min, som gör att jag verkligen vill vara din. Det var det, jag tänkte skriva. Men, då tycker du väl bara det är töntigt, så jag låter bli...

Grattis P.

Jag kom på det. Jag var helt fel ute i mina tankar! Jag var så inställd på att det måste betyda att man skulle göra något, när man älskar, känna något extra, att det handlade om kompromiss och att det skulle betyda att man var berredd att offra. För den man älskar. Jag trodde verkligen det.

Men det handlar inte om det. Jag fattar det nu. Att älska handlar om att inte vara skyldig den man älskar något. Det betyder inte att man måste vara beredd att offra något, och inte behöva kompromissa med en känsla. Utan tvärtom.

Man kan göra allt det där som står ovan i en relation, som i ett förhållande, det där med att kompromissa, men det är bara ännu ett ord som ryms i det stora havet kallat älska.

Att älska måste vara som ett ekosystem. Ett system som drivs med andra faktorer, som kärlek, tillgivenhet, attraktion, trivsamhet och skratt. Om om något av det försvinner, eller om något får ta för mycket plats eller sinar så rubbas allt och helheten kan förstöras. Och det är därför man kan sluta älska någon, för att att älska är egentligen orubbligt och permanent när det står för sig själv, men det står aldrig själv. Det är beroende av alla de där orden. Och att känna är endast temporärt. Så, finns inte alla beståndsdelar till att älska, då kan man heller inte göra det. Och det är därför jag inte riktigt förstått vad att älska är, för att det är ett ihopplock av känslor.

Slutsats: Att älska är permanent, att känna är temportärt.

Jag har funderat, i ett par dagar men framför allt i fler nätter, vad är egentligen att älska någon. Vad betyder det.

Det måste betyda något. Men vad? Det kan inte bara vara en förlängning, en fördjupning av att tycka om någon. Det måste finnas mer. Vad innebär det att älska någon.

Det måste stå för något. Det måste ligga något åtagande i att älska någon. Finns det inga krav på vad man ska känna, eller kunna göra, när man älskar? Som att man skulle kunna ta en kula för den man älskar, men kanske inte fullt så drastiskt. Älska. Är det bara något man gör. Eller är det bara ett ord? Är det bara en känsla?

- Extrem tillgivenhet menade Pascal.

Men, man kan fortfarande vara otrogen trots att man älskar någon tyckte jag. Att vara väldigt lojal kan inte utgöra att älska. Men en känsla av tillgivenhet då? Undrade han. Men, då är det bara en känsla som utgör en del i att älska, och vad är då att älska. Ordet som rymmer fler känslor än något annat ord gör.

Är det en fas? Ett tillstånd. För att älska kan väl gå över, eller hur? Visst har ni äskat någon som man inte längre älskar. Och, vad är det då som skiljer från att älska någon och inte älska någon. Vad är egentligen skillnaden utöver att man menar det rent verbalt.

Så vad är då det ord som är så stort, så djupt, men som inte är permanent. Om det inte är en känsla, och inte ett åtagande? Är det en sammansättning av att älska att vara med någon, älska dennes personlighet, älska dennes drag, doft och allt det där man blir kär i? Nej, för man kan fortfarande älska någon man inte är kär i.

Så, berätta för mig. Vad är att älska? Vad betyder att älska?

Jag tror det kommer tillfällen i livet då det som är runt omkring bara blir mindre viktigt för mig. Då jag ser sig själv som utifrån, ett perspektiv som jag sällan har möjligheten att få. Men som jag väntar varje dag på. Den där stunden där så mycket försvinner att man hittar allt det som låg gömt där bakom

Det finns stunder då jag känner för att börja om med mig själv, men det finns också stunder då jag känner att jag önskar att jag hade låtit mig vara mig. Bara lite mer. Jag kan inte vara någon annan för någon annans skull. Jag kan inte vara alla till lags, det är bara så. Det är bara att acceptera. Alla kommer inte alltid att tycka om mig. Jag kommer inte alltid att tycka om mig. Mitt öde är mitt men det kommer alltid finnas människor som styr mig åt andra håll.

När jag lägger huvudet på kudden om kvällarna tänker jag inte, fan vad bra att jag lyckades med allt det här och det här idag, jag tänker. Imorgon kommer jag misslyckas med det här och det här. Och det måste sluta, det måste upphöra, det får inte finnas mer i mitt huvud. Det är som att jag är avundsjuk på mig själv, som att jag inte vill tillåta mig själv att vilja lyckas med det jag vill - för det är fult. Jag vill inte tro på mig själv för att jag tycker det är fult att säga att jag är bäst och det här klarar jag utan problem. Rädd för att säga något som inte är sant, så jag tar den säkra vägen. Tänker att jag inte ska klara av saker, så slipper jag bli besviken sedan. Problemet är bara att när jag ändå klarar av det så är inte känslan. Shit, fan det här klarade jag ju, det var inga problem. Utan mer - vi får väl se hur det går nästa gång. Nästa gång får du inte alla rätt, nästa gång är arbetet inte lika genomarbetat, nästa gång sger du inte rätt saker, nästa gång... så jag drar mig bort, bort från "nästa gång."

Jag är så oerhört taskig mot mig själv ibland.
Jag har precis allt jag vill ha, är precis den jag egentligen vill vara där bakom.
Så, jag ska göra slut med mig själv, och hitta den nya Emma.

Jag tror att det är viktigt att lämna människor som inte uppskattar dig på rätt sätt, bakom sig. Människor som inte nöjer sig med det de har och måste sträcka sig efter mer, jag klarar inte av sådant. Man ska kämpa för det man har, och man ska uppskatta det man har. Inte alltid tro att gräset är grönare på andra sidian, för det är det aldrig. Alla människor som jag mår bra av har jag alltid lagt väldigt stor vikt i. De är otroligt viktiga för mig och jag skulle ge dem världen bara jag kunde. Och jag är väl medveten om att jag är hyfsat komplicerad person som får skylla mig själv när jag förlorar. Precis som någon alltid talat om för mig. Och därför uppskattar jag alltid motsatsen något oerhört.

Man har alltid ett val, och när man går in i vissa situationer gör man det av en anledning. Jag kan aldrig klandra någon annan, de måste själva få avgöra om anledningen är viktigare än mig, någon annan eller det man har eller inte. Visar det sig att det är viktigare så ja, då är det så. Men då är det man har tillsammans passé, för när en människa ger upp och bestämmer sig för att det inte ens är värt att kämpa för - då är det heller inte det. Och många gånger i mitt liv har jag bara haft så svårt att acceptera det, och jag vill gärna ta den där kampen själv, för två. Men jag har lärt mig att det inte fungerar så, man kan inte kämpa för någon annan om den själv inte vill - eller kan. Då är det bättre att låta det passera - och det kommer det göra - det tar bara lite tid.

Eftersom jag ahde lite tråkigt satte jag mig och svarade på en massa frågor - som egentligen är ställda till Stureplans Rebecca Simonsson: Shoot!

Har du några planer på att flytta till en ny stad/land?

Nej, det har aldrig lockat mig. Jag tycker om Sverige, däremot hade jag inte bangat på att ha ett sommarhus i typ Italien om några år...

Vilket är ditt favoritresemål?

Italien, alla gånger om.

Hej! 
Kommer det nån mer musik ifrån dig?

Eh nä det är liksom bakom mig nu det där ;)

Hej, vill först tacka för en grym blogg. du är en otrolig inspiration. nu till min fråga, du är 1,60 lång, hur har du fått så bra självförtroende? jag vet att självkänslan inte sitter i längden såklart, men jag är 1,59 och blev retat över min "korta" längd i skolan vilket satt sina spår.. går inte en dag att man inte tänker på hur kort man är och att man skulle passat bättre i allt bara man varit längre osv. visst älskar jag skor som de flesta tjejer men känner mig inte bekväm i klackar till vardags, så det blir mest converse kör.

Du verkar inte alls bry dig om att du inte är särskilt lång. Hur lyckas du? Svårt att formulera en fråga av detta, men jag hoppas du förstår vad jag menar.. Känns som ingen tar en på allvar när man är kort liksom, även fast jag vet att det är långt ifrån att vara dvärg men jaja..

Sorry för konstig fråga, antar bara att jag har komplex för min längd och det har tyvärr inte blivit bättre ju äldre man blivit heller.

Hej! För det första är jag 1.59 och inte 160, men huvudsakligen: tråkigt som fan att folk ska behöva känna att längden är så jobbigt. Jag hade stora komplex för min längd när jag var yngre. Nu bryr jag mig inte alls. Det kom något era där tjejer som Rebecca Simosson, Elita Löfblad, Eva Longoria och sådana där tjejer som folk såg som förebilder och som folk tyckte var råheta som var precis lika eller kortare än mig och sådant hjälpte också antar jag. Jag gillar att vara petite men jag tycker inte att man ska känna att man ska behöva använda klackar till vardags. Jag använder aldrig klackar för att bli längre, enbart för att jag känner mig mer kvinnlig i dem.

Är dina läppar äkta eller har du förstorat dem?

Nej de är 100% äkta.

Alla har stunder när man grubblar. jag undrar bara vad som kan bekymra dig men som inte alltid är lätt att påverka, typ framtidsångest eller dylikt. Kram A

Hm jag har panikångest lite närsom jag ställs inför något nytt, så jag är alltid rädd för att jag ska just ställas inför något nytt, haha. Hypokondri och allt sådant där, kan få för mig att jag helt plötsligt kommer dö idag eller något sådant där. Även om jag brukar skämta om det så är det klart att det tär. Jag har pga detta även ganska svårt att resa så jag kan ofta fundera på om det kommer bli värre och vad det kommer få för konsekvenser i så fall. Min panikångest är skitsamma den har jag haft i över tio år så den är liksom en del av mig och det skulle vara konstigt att inte ha den men jag önskar givetvis att den försvann. Sådant kan jag tänka på.

Hur gör du iordning håret varje dag? Väsmespolar har du sagt att du använder när du vill vara extra fin till fest, men ditt hår är ju så sjukt fint varje dag! Hur gör du alltså vardagligen när du torkar det?:)

Jag rör inte mitt hår till vardags, det är ändå i stort sett alltid uppsatt i tofs. Spolar till fest eventuellt. Annars har jag ganska självlockigt hår så jag kan bestämma hur jag vill ha det efter att jag tvättat håret, borstar jag inte ut det så blir det vågigt annars rakt.

Jag har alltid funderat på hur det går till när du t.ex väljer kläder för en dag, tar du bara ut något ur garderoben eller planerar du vad du ska ha dagen innan?

Jag tar ofta fram kläder på kvällen och lägger fram eftersom jag inte är en morgonmänniska och bara vill gå upp och gå ut genom dörren. Men vardagskläder bryr jag mig inte så mycket om, det är mest jeans och t-shirt/topp + converse.

Hur mår du? Du har tappat din lyster och din glans. Förut var du så sjukt jävla snygg. Nu känns du bara ganska sliten. Har det hänt dig något?

Oj, jaha hm, nja det vet jag inte, jag är nog lite sliten.

Jag har ganska nyligt börjat läsa din blogg och undrar vad du jobbar med. Sen skulle det vara jättekul om du gjorde videobloggar någongång. Tack för en bra blogg! P.S Du är dööö snygg!

Ah men taaack det var fint sagt ;) Jag driver glamspot.se en skönhetsportal som jag och en kompis startat upp, jobbar som redaktör på posh24.se gör lite nattklubbsjobb, är krönikör för Modeflickan, skriver recensioner på produkter, ska precis flytta hela min blogg (ja arkivet också oroa er inte) till en ny portal snart så fort jag skrivit på kontraktet så då kommer jag även att skriva för dem. Men joo videobloggar finns under kategorin video ;D

Ännu en superb artist (not) men med en viktig text för mig: Jessica Simpsons I belong to me:

It's not that I don't wanna share my life with you baby
It's just that I'm the one I need to be true to baby
And I won't give up me to be part of you
It's not that I don't wanna have you in my life baby
It's just you gotta know that it's got to be right baby
Before I open up my heart to you

I don't need somebody to complete me
I complete myself
Nobody's got to belong to somebody else

I belong to me
I don't belong to you
My heart is my possession
I'll be my own reflection
I belong to me
I'm one not half of two
And if you're gonna love me
You should know this baby
I belong to me

I gotta let you know before I let you in, baby
That who I am is not about who I am with, baby
That don't mean I don't wanna be here with you
I do

I don't need somebody to complete me
I want you to know
I'll give up my love but I'm not giving up my soul


Det tog mig nämligen allt för länge att fatta att det där med kärlek handlar inte om att vara två tillsammans och så blir det automatiskt rätt, utan att en plus en ska vara bra isär för att de tillsammans ska bli rätt. Och jag har alltid varit extremt mån om att jag ska få vara mig själv med de killar jag träffat. Medan vissa av mina vänner sov med smink med killarna de träffade i början gick jag på dejt osminkad med min nuvarande till exempel. För jag är lite av den här tjejen som tycker att om det inte är mig rakt av han vill ha - då kan det faktiskt vara.

Samtidigt som jag varit extremt mån om vad de jag tyckt om tyckt om mig. Jag har alltid varit extremt känslig för kritik från mina närmaste för att jag bryr mig så otroligt mycket om vad de tycker. Men istället för att säga det gör jag tvärtom - bara för att hävda min egen rätt att få vara mig själv. Men ibland går det för långt, utan egentlig mening.

Exempel: Min kille för ett par år sedan sa till mig att jag borde gå i högklackat mer ofta. Och jag blev så sårad för jag var mer en Conversetjej och det slutade med att jag vägrade använda högklackat överhuvudtaget i hans närhet under en period - bara för att hävda mig själv - inför mig själv och med det menade jag att jag inte ändrade på mig för någon annans skull - men samtidigt gick jag runt och plågade mig själv och mådde dåligt över att jag vägrade vara så snygg som han menade att jag kunde vara. Och så har det varit för mig, både när det gäller vad folk sagt till mig att jag ska välja istället, klä mig istället, säga istället. Och det har varit bra att jag har sagt ifrån, på mitt vis. Man ska vara den man är - men man ska också se möjligheterna som andra ser i dig. Inte ta allt som kritik bara för att man är inne i en annan vana.

Pass har fått för sig att han ska ha sjal på sig, bara ordet ger mig rysningar. Jag tittar på den och skrattar lite, tycker att jag kan låta det gå. Han har andra bra sidor. Än den där förkärleken för sjalar. Och andra sidan bär jag typ semi-harem-byxor. Så kanske ska vara tyst...

Det här är varför jag älskar att spendera tid med Passi: Igår kom vi på att vi glömt vårat datum i helgen. Vägde givetvis upp det hela med att hinka vin och öl och på en uteservering efter jobbet. Satt och pratader om högst ointressanta saker för andra och betedde oss som att vi var 14 typ. Ett "fniss" hade inte varit helt obefogat. För att sedan vandra ner till Max för att ta med oss hem. Och så somnade jag i sängen typ klockan 21. Best late-celebration ever!

Lite som när vi firade alla hjärtans dag i sängen hela kvällen med något as-dåligt tv-program och låg och snackade skit om alla andra sliskiga par som gick på middag och öste saliv över varandra och hånade det hela. När Passi frågade om han inte i alla fall fick ge mig blommor svarade jag med att då måste jag döda honom. Det var fett.

Hade jag varit ett par år yngre hade jag beskrivit vårat förhållande som att "vi hänger, det är as nice". Men det är jag inte, så istället säger jag "Vi har trevligt tillsammans och min mamma tycker om honom". Eller något sådant...