KATRIN ZYTOMIERSKA - DEN PINSAMMASTE KVINNAN I SVERIGE
Jag läser inte Katrins blogg i vanliga fall, den tilltalar mig inte. Det är bebisar hit, påhopp dit, mammaliv och allt annat sådant där som jag skiter fullständigt i. Jag tycker hennes man Bingo är en av Sveriges skönaste människor, därför har jag heller inte stört mig nämnvärt på henne, har alltid tänkt - Om Bingo ser något i henne måste hon väl ha något bakom pannbenet i alla fall.
Att vara fast i Apples klor och att hånle åt Pc-användare
Man ska inte förkasta den tekniska utvecklingen, men ärligt talat, ibland kan den kännas en aning progressiv. Jag känner att Mac-användare, lite som när busschaufförer glatt hälsar på varandra när de passerar varandra i sina röda fordon på vägen, känner den där speciella tillhörigheten. Vi sitter där i vår hotelllobby och tittar på varandra i samfund och på våra lysande äpplen och så sneglar vi över till den ensamma HP-Pc-användaren i hörnet och så är det som vi alla vet. Vet att denne sitter där och startar upp sin svarta lilla sak på ungefär den tiden vi hunnit läsa igenom ledarkrönikan på DN, synkat våra Iphones med Ical och stängt ner igen. Ler ett trimferat leende när vi ser att Pc-killen lever i någon slags annan preskiberad tid och använder Explorer som webläsare. Stackars tänker vi alla tyst och ser på våra små älsklingar där de ligger på bordet. Skinande vita och bättre behandlade än våran förmodade förstfödda. Och när våra laddare går sönder och vi får slänga ut 900 kr för en ny, då tänker vi bara, ja men det är för att det är riktiga saker det här. Ja. Och så fortsätter vi med våra beundrande blickar där de ligger, våra små Mac-bebisar, helt utan att nämna för oss själva att det är riktiga saker, från Kinas slumkvarter. Att lägga ut några hundringar till för en laddare som speciellt är anpassad till flygplan, ja det är ju bara något som varje Mac-användare måste ha. Apple, ett av världens starkaste varumärken. Lika dumma som stora. Steve Jobs, vad har du gjort med oss? Vi är totalfast i ditt grepp. Jag känner inget som helst ansvar för den här karusellen av idioti jag hamnat i, det får du helt och hållet ta på dig.
Jag kommunicerar med mina vänner över Twitter, ibland är jag för lat, tycker att Retweet ligger bra i munnen och att det är en förbannat bra funktion, kollar min mail säkert 30 gånger per dag och den största framgången med killen jag träffar är när vi i någon slags rekreation lägger till varandra på "Favoriter" på Facebook i våra telefoner. "Älskling nu är du favorit här!" Och så är vi jävligt nöjda med det. Och varför skulle vi inte, så officiellt och öppet som Facebook är i övrigt måste det väl ändå ligga något i att placera någon i ett fack där bara de som man tycker lite mer om finns. För någon annan skillnad kan jag inte komma på, ens om jag försöker. Vilket jag givetvis ändå inte gör, för tekniken behöver inte ha en mening. Den ska bara vara där, ett ifrågasättande eller en beordran om att allt ska fylla en funktion är totalt omotiverat. Hemska tanke. Att tänka på är hur gränssnitten på mobilerna utvecklats de senaste åren ger mig svindel och att jag ens vet vad gränssnitt betyder får mig att vilja spy.
Notabelt är väl även att när internet inte fungerar och min Mac står tomhänt utan wifi så får jag någon slags bisarr känsla av att jag missar mycket viktiga saker och måste givetvis på en gång webba via mobilen trots att det är totalt värdelöst och fast än att jag vet att det enda jag missat är att Kissie köpt nya lösögonfranar och att det ska bli minusgrader imorgon också. Fast det kan jag ju se på väderappen på min Iphone ändå, i och för sig...
Karriär, kvinnor och credd
"I alla tider har män bedömts efter sin plånbok och kvinnor efter sitt utseende, det håller på att vända nu, det tar bara ett tag. "
Är det bara jag som finner det här högst intressant. Jag menar kanske inte bokstavligen att det handlar om hur mycket pengar man har som kvinna, vilket Amelia kanske faktiskt gör. Men metaforen som är underliggande, för hur vårat samhälle utvecklas fascinerar mig. Det beror säkerligen helt på vilket umgänge man umgås i. Men det känns på något vis att det nu för tiden är uppskattat när en ung kvinna gör karriär. Att det uppmuntras. Och det viktigaste av allt, inte bara från kvinnornas perspektiv, utan även från män. Booom. Att det är okej att vara creddig som kvinna. Att det till och med kan anses vara attraktivt. Det tycker inte jag handlar om pengarna i sig, utan statusen karriären genererar.
Det är min generella uppfattning och inget faktabaserat överhuvdtaget men: När män klättrar i status så gör de de oftast uppåt, när män är creddiga så ställs de lite ovanför andra män. Medan kvinnor gärna får göra sin karriär lite i tysthet, vara creddiga och i allmänhetens ögon framgångsrika, men uppfattas då tyvärr som kanske lite för starka eller hotande och hamnar på så vis lite för långt bort från det "normala." Och då ska det av vissa tas avstånd och tisslas och tasslas om hurvida hon förtjänar det eller ej. Det ska alltid ifrågasättas. Speciellt om kvinnan råkar bruka läppglans eller något annat ytligt egentligen för yrketsvalet orelevant. Och ta det inte fel, det handlar inte om vad jag tycker, bara som jag uppfattar verkligheten runtomkring mig.
En parantes förövrigt; Tro mig, jag är till många delar en anhängare och förespråkare av Jantelagen. Jag tycker inte att någon är bättre än någon annan och känner avsmak inför människor som tycker sig vara bättre än andra. Eller för den delen, tar för mycket plats eller placerar sig över andra. Vilket kanske kan kännas en aning bipolärt och allmänt tvetydigt, ja jag erkänner att det kan uppfattas som dubbelmoral helt klart. Point made. Men. Jag är fortfarande av åsikten att det är okej att göra karriär som kvinna, att vara creddig, om det så är på MacDonalds, Gina tricot, i mediabranchen eller Ica, fuck it - its all the same in the end, för det handlar inte om pengarna. Men man ska ändå inte ta för mycket plats. Det är inte exponeringen av dig själv som är creddigt, det är vad du kan.
Angående terrordådet
Jag har märkt att bloggosfären lite trevande börjat diskutera vad som hände i förra veckan på Drottninggatan här i Stockholm. Jag tycker det är så jävla patetiskt, andra delar av världen svämmar över av terrorism, krig och för den delen bomber som gör våran lilla bomb till ett litet sandkorn. Då bryr sig ingen, då är det lite hemskt att sitta och titta på nyheterna. Oj, oj, typ. Så är det. Men så fort det händer här, här hos oss, ja då är det plötsligt så hemskt för så många hade ju kunnat dö och tänk på vad som hade kunnat hända och bla bla bla. Wake the fuck up, det händer, typ varje dag i tredje världen och bryr man sig inte om det så ska man inte bry sig om det här heller. Varför göra skillnad på samma aktioner bara för att de ligger närmare oss? För uppenbarligen är det det vi gör.
Missförstå mig inte, det hade givetvis varit hemskt på alla sätt och vis, men jag ser det som något slags hyckleri när folk ska börja tycka att det är så jävla hemskt när de inte ägnar en tanke på att detta pågår ute i världen. Vad tror folk? - Att Sverige är skyddat från allt sådant här bara för att vi är hyfsat neutrala? Det spelar ingen roll hur mycket goodwill eller hur neutralt ett land är, det kommer alltid att finnas människor som tror sig ha rätten att göra det som är fel.
Det vi istället borde diskutera är anledningarna och för den delen kommande anledningarna. Och våran dialog med andra länder, vad vi gör och inte gör. Debatten om våra trupper i Afghanistan togs inte längre än till 15 minuter i Debatt på Svt. Och det var inte ens särkilt givande. Och kanske några rader i någon ledare ingen orkade läsa. Och för den delen hur utsatta muslimerna blir efter detta, som att de inte vore nog syndabockar i vårat samhälle. Vad vi borde diskutera är hur Jimmy Åkessons pressekreterare bara några timmar efter attentatet twittrar "Är det nu man får säga, vad var det jag sa. #Äntligen."
Brottsprovokation
Jag tycker det är lite märkligt hur vårat rättssystem ibland fungerar. Brottsprovakation är inte olagligt enligt lag i Sverige vad jag har förstått efter att ha läst på lite. Men däremot är det ändå allmänt känt att det inte är tillåtet. Dock verkar bevisprovokation vara det, dvs; "Exempel på tillåten bevisprovokation är s.k. kontrollerad leverans av narkotika, dvs. att tull- och polismyndigheter låter en person som misstänks smuggla narkotika passera in i landet och sedan ingriper först när den misstänkte överlämnar narkotikan till en mottagare." - Nationalencoklypedin.
Jag kan tycka att det skulle kräva alldeles för mycket resurser för att applicera brottsprovokation på varje genre inom de brott som begås i Sverige. Även att det inte skulle enbart skulle dra med sig fördelar i alla fall, tvärtemot nackdelar med det hela om det inte är under väldigt kontrollerade former och bara i särskilda fall. Men att de inte tillämpas och är tillåtet i fall som exempelvis pedofili är för mig ganska märkligt. Vi lever i en tid där nätet dominerar mycket av våran tid, inte minst minderåriga. Chatsidorna tar aldrig slut och det blir lättare och lättare att inegrera med varandra. Givetvis gör detta det mycket lättare för en person som vill ta kontakt med en minderårig som kanske inte alls är införstådd med vad som egentligen är dennes tanke.
Samtidigt känner jag mig kluven, är det verkligen polisens jobb att provocera fram brott, det finns ju så det räcker och blir över. Men, när det gäller barn så känns det ändå som en viktig tanke. Om brottsprovokation skulle leda till att om så endast ett enda barn inte skulle råka illa ut som om man kunde se fram i tiden skulle ha blivit utsat, ja då kanske det är den rätta vägen. Ett barn är alltid ett barn, barn är inte införstådda med vad som kan hända eller vad människors baktankar är. Därför måste vi som är det skydda dessa barn.
En annan genre jag skulle kunna tänka mig brottvsprovokation i en lite mindre utsträckning är möjligtvis langning av alkohol till minderåriga. Lets face it, det finns människor som drar sin skåpbil ner till tyskland, köper hem billig öl och säljer det till 15-åringar på en parkering för det dubbla priset. De sätter det som i ett system, de är de människorna man bör tillämpa det här på i så fall.
Det finns många fördelar med brottsprovokation i genrer där offren är ex minderåriga och i det närmaste försvarslösa. Men det finns också nackdelar och risk för att det blir lättare att plantera bevis och att vi tummar på noggranheten om detta skulle jämföras. Men jag tycker defenetivt att det är en fråga som bör få ta lite mer plats och som bör diskuteras.
Jantelagen
Lilla landet lagom och mellanmjölk. Du "får" inte sticka ut för mycket, du får inte tala om vad som helst öppet, du får inte höja dig själv och sex är tabu. Jag citerar Wikipedia (jag hatar Wp men för att vara mer konkret så gör jag det ändå nu, men endast nu.) "Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt."
Av erfarenhet är det ofta människor med utländsk bakgrund som uttalat stör sig på detta koncept. Jag kan tänka mig, detta är alltså ingen fakta utan endast ett antagande från min sida. Att nysvenskar från exempelvis Mellanöstern (just Mellanöster därför att våran kultur skiljer sig en del) ofta har svårt att integrera, inte bara för språket utan för våran kultur. Det är lätt att uppfattas som arrogant och kaxig bara för att vi kanske är lite mesiga här i Sverige. Meningen kanske inte alls är att förolämpa eller försöka ställa sig själv i bättre dager.
Självklart finns det även svenskar som tycker att det är en frusterande norm men av erfarenhet är det en relativt liten del. Kulturerna skiljer sig ibland markant från länder till länder och i Sverige känns det ändå som om vi byggt en del av våran kultur och vårat uppträdande på detta. Något som kanske gör det en aning mer problematiskt att förstå sig på vårat land för någon som inte är född här. Till viss del kan jag tycka att det är synd att vi inte är så frispråkiga som i andra länder, då speciellt Usa, och ibland hade jag önskat att människor fått växa upp i ett samhälle där det är okej att uttala sig om det vi vill, och vara den man är. Vi är för rädda, för försiktiga. Se på Meral och Sibel, de gör vad fan de vill och får fram jävligt mycket av vad de vill ha sagt. Något som jag i flera avseenden kan beundra. Medan jag som svensk gärna är konflikträdd och vill vara alla till lags.
Å andra sidan kan jag tycka att det ligger en viss ödmjukhet över Jantelagen. Den skapar ändå värderingen att man inte är bättre än någon annan och att man inte ska bete sig som det heller. Därav tycker jag att det är tråkigt att man kritiserar den så pass hårt för det är ändå den mentaliteten som i grund och botten i mina ögon gör oss likvärdiga och skapar en viss outtalad respekt. I våra ögon. I andras kanske det mer ses som en undergivenhet. Självklart bör vi inte följa den slaviskt, den har många sprickor, många skärsår. Men jag tycker heller inte att den bör kritiseras så pass mycket som den ändå blir.
En mix av de båda hade nog varit det ultimata...
Hur ska vi ha det nu?
För vad är grejen med att skära ner på vårdplatser för att sedan beskylla sjukhusen för överbeläggning? Det är är så fruktansvärt irriterande att vissa inte förstår att det helt logiskt att överbelsatning är en frukt av nedskärning. Knappast något annat i större utsträckning. De människor som klagar över bristande vårdplatser kanske bör tänka ett steg längre och inse vad det är en orsak av - brist på pengar. Ska ni klaga på att sjukhusen är överbelastade får ni vara beredda att satsa mer pengar på sjukvården också. Inte bara privatisera allt som går att privatisera och hävda att det är lösnmingen på alla vårdfrågor. Bara för att Sveriges system är bättre än något annat lands betyder inte det att vi ska luta oss tillbaka.
Tankar om uttalanden
Vad som irriterar mig i debatten är inte att Liza har lurat sina läsare. Det är Monica Antonsson som går mig på nerverna. Monica är den som skrivit en hel bok, om "Gömda" och dess brist på trovärdighet. Hon har beskyllt Liza för att ha skrivit "Gömda" enbart för att tjäna pengar. Det var hennes huvudargument från allra första början. Intressant uttalande för vad gör Monica? Inte ger hon ut sin bok gratis inte. Jag uppskattar samhällskritiska människor men när Monica beskyller Liza för något hon själv just i denna stund själv gör, då blir det bara pannkaka av hennes namn. Det är självklart fel att ge ut en bok och marknadsföra den som "en riktig händelse" när den inte är det, men allt du gör är för att tjäna pengar du med kära Monica.
Att sitta i direktsänd teve och försvara en kvinnomisshandlare genom att säga "ja men det var 20 år sedan nu" det är inte okej det heller. Monica, det spelar ingen roll om det var 20 år sedan, 50 år sedan, eller 100. Han blev dömd, han misshandlade sin kvinna. Varför skulle det vara okej bara för att det är 20 år sedan? Vad jag vet ska man inte längre få sota för något om man suttit av sitt straff för, så är det i Sverige. Vilket "mannen med de svarta ögonen" har. Men det betyder inte att händelsen i sig är okej. Det är heller inte okej att säga att mannen har gjort mer hemskheter än vad han egentligen har gjort. Det är fel av Liza och Mia det med. Ingen förutom Mia och "mannen med de svarta ögonen" vet vad som egentligen har hänt, jag kan därför inte ta någon ställning till det. Men vad vi vet, är att han vid åtminstonde vid ett tillfälle har misshandlat Mia så grovt att han fick fängelse för det.
Monica har valt att inte godkänna mina tre kommentarer på hennes blogg om mina åsikter. Konkreta, rätt i den bemärkelsen att de skulle passa i en debatt. Inga personpåhopp, osv. Konstigt nog är det nästintill bara positiva kommentarer som publicerats. Märkligt. Mycket märkligt men tanke på hur stor debatten är och hur många motståndare Monica har, trots rätt eller fel av henne.
Nu har jag med mening valt att inte avsluta de röda trådarna i texten, jag vill bara att ni ska uppmärksamma det här och tänka utan att få allt exakt svart på vitt. Det är en mycket viktigare fråga än vad de flesta tycker.
Viktiga länkar hittar ni här: Liza marklund egna uttalande. Monica Antonssons blogg. DN-artikel där Liza svarar på kritik. Adlibris - läs om boken här. Spana gärna in reprisen på debatt som tagit upp ämnet.
VCB
>
Förra helgen var jag och såg denna film, Vicky Christina Barcelona. Fantastisk film, jag skulle säga att storyn i sig inte är särskilt komplicerad men jag skulle nog räkna den till genren konstfilm och då gör det i stort sett ingenting. Ta mig inte fel, handlingen är inte på något vis bristande utan gott och väl genialisk i sin enkelhet. Skådespelarna gör visserligen en stor del med sina kontraster gentemot varandra men Regissör Woody Allen har säkerligen en stor roll i det hela. Ser man till bildvinklar och övergångar blir det mer som en vacker tavla med ständigt nya motiv än en film. Flera gånger identifierade jag mig med alla de tre kvinnliga huvurollerna, tänkte "fan, drömmer jag nu?" eftersom det var så pricksäkert.
Det är en vacker film, både till bild och handling. Den känns på något vis väldigt fransk trots att den utspelar sig i Barcelona, en film som även lyckades påminna mig om att Barcelona är en otroligt vacker stad. Någon som jag tycktes ha förvridigt innan jag satte mig i biostolen förra fredagen. Jag säger nämligen jämt att jag har tröttnat på Barcelona och att det är en smutsig stad. Jag vet inte vad jag har fått det ifrån, de gånger jag har varit där har det funnits tusen saker att se.
Självklart intog jag inte biosalongen med pojkvännen min eftersom Penelope är hans frikort. Han säger att det är någonting med hennes ögon. Jag har aldrig riktigt förstått vad han egentligen menat förrän filmen tog slut. Jag tror att Penelope befinner sig näst intill perfektion i denna film med sina bruna ögon. För att inte tala om Scarlett som jag jämt har ratat och tyckt är den tråkigaste och mest överskattade kändisen av dem alla. Jag har till och med tagit illa upp när någon har sagt att vi är lika, det har hänt några gånger. (Ser fortfarande inte likheterna dock.) Hur som, hon är fantastiskt vacker i denna film, naturlig och intressant. och sedan, vilka fantastiska tavlor de alla gör! De är verkligen i min smak. Jag har någonting för abstrakt konst.
For president!
Som vanligt innehåller morgonenes Stockholm City mest bara skräp men ett uppslag om USA-valet fångar mina trötta ögon. City har tagit in några experter som med anledning av just USA-valet ska besvara frågan om Sverige är redo för en kvinnlig eller kanske någon med invandrarbakgrund som stadsminister. Intressant i sig men eftersom det bara är en dag kvar till valet vill jag gärna ha mer information om hur saker och ting ligger till nu. Istället möts jag av några rader om valdeltagandets stigande statistik. Sedan har City listat fyra punkter om varför det här valet är viktigt även för Sverige.
- Usa är en stor exportmarknad för Sverige.
- Vi har alltid inspirerats av det stora landet i väst. Politiska teorier, statliga utförsäljningar mm.
- Vita husets säkerhetspolitik påverkar hela världen.
- Om klimatfrågan är viktig för nästa president så kommer även vi att märka av det. USA:s klimatpåverkan är enorm.
Sedan är det slut, vad är det här tänker jag och vänder blad bara för att mötas av reklam. Ingen fortsättning? Vart försvann den viktigaste punkten av dem alla? Det första som poppade upp i mitt huvud när jag läste rubriken Fakta: Viktigt för Sverige, var nämligen finanskrisen. Något som ligger oss extremt nära i tiden och som mer än gärna rubriceras som en världskatastrof. Hur USA hanterar den ekonomiska krisen är mer än viktigt för oss, självklart beror hanteringen på vilken regeringstyp som råder. Hur kan detta glömmas bort? Det är inte någonting som bara händer där borta. Människor i Sverige plockar ut pengar som galningar, det råder kaos på bankerna och se bara på veckans händelse då det danska lågprisflygbolaget Sterling gick i konkurs i alla högsta grad på grund av den ekonomiska krisen. Det handlar inte bara om miljoner mil bort, vi drabbas också, våra pensionärer som knappt får ut några pengar framförallt. Men City nämner ingenting av det här. Inte ett knyst. Trist tycker jag. Kanske är jag ute på helt fel spår, rätta mig gärna om jag har fel i så fall - men enligt mig är det en extremt viktig punkt som borde ha fått stå med och som vi svenskar borde upplysas om.
Journalistikens förfall
Carolina Gynning och Carina Berg pyder förstasidan, en liten carolafläkt har fångat Gynnings hår och i bakgrunden är träden förvånansvärt gröna för att vara i de hösttider vi nu befinner oss i. Bilden är därmed inte ens tagen i nutid. Denna dag är det tydligen kanelbullens dag också, en stor kanelbulle pryder högra hörnet av tidningen. Om man inte kan fynda fram en passande rubrik ska man logiskt nog heller inte försöka sig på det, det är detta ett lysande exempel på. "Nu blir det andra bullar av" följt av; "Inför kanelbullens dag har City kartlagt stans bästa bullbagare." Läsaren infomerars även om att Will Ferrell är i Stockholm, det listas femton roliga saker att göra i helgen och så en guide till de bästa luncherna på Kungsholmen. Det enda som egentligen fångar mitt intresse är en liten ingress om Peter som skickades ur Sverige och som nu är hemlös samt en smal strimma gömd text där det står: Emma Hamberg: Kvinnlig kåthet finns inte på burk.
Jag öppnar tidningen, inte för att bli positivt överraskad utan för att bli ännu mer frustrerad. Reptaget om mannen som blivit hemlös efter att skickats till Island av socialen har fått lika stor plats som guiden till Stockholms bästa kanelbulle. Avdelningen där city vill att läsarna ska få döpa om arlanda (av okänd men i vilket fall som helst, dum anledning) har fått större plats än intervjun med kvinnan som fick sparken från sitt jobb när hon berättade att hon var gravid. Krönikan med Emma Hamberg finner jag längst bak i någon konstigt placerad spalt som knappt är synlig. Nu ska jag inte påstå att just denna krönika var av värde, men nästa gång Emma kanske kommer på något viktigt att skriva om, då skriver hon för tomt forum. För ingen hittar hennes viktiga rader då de är gömda mellan reklamer, biofilmer och kanelbullar. Är fenomenet gratistidning en täckmantel för att få bedriva halvhjärtad journalistik eller är det bara sådant här folk verkligen vill läsa? jag undrar uppriktigt sagt.
Samhällets ögon är blinda
>Vi rangordnar våra arbeten, sätter dem på en stege. Fortfarande ett feodalsamhälle i dess modernaste form. Låt oss ta ett sjukhus som ett exempel, en sådan extremt viktig arbetsplast, här räddas liv. Här anses doktorer stå högst i samhällets ögon, under kommer sedan sjuksköterskorna och längst ner på stegen balanserar städarna. Jag ska inte sticka under stolen med att det visst krävs en lång utbildning för att bli läkare och även en hård utbildning för att bli sjuksköterska. Men jag tror inte att det bara handlar om utbildning, det gömmer sig något annat. Vi anser att städarnas jobb är mindre viktigt än doktorernas arbete eftersom de räddar liv, och även sjuksköterskorna står högre än städarna eftersom de assisterar doktorerna och därmed räddar även de liv. Städarna, bara städar i samhällets ögon. Vad som är en intressant synvinkel jag vill att ni tar till er är att ingen kan utföra sitt jobb utan den andre. Ta den högt uppsatta läkaren, han kan inte utföra sitt jobb om han inte har sina sjuksystrar vid sin sida. Det skulle aldrig fungera. Vänd på det igen, självklart skulle inte heller sjuksköterskorna kunna göra sitt jobb om inte läkarna var där. Borde inte jobben vara klassade som lika värda då? För att inte tala om städarna, för utan dem skulle både läkarna och sjuksköterskorna få gå hem. Ett sjukhus ska vara kliniskt rent, det får till och med stänga igen om det inte städas ordentligt. Och vem har ett jobb att kunna sköta då? Inte läkarna i alla fall, inte sjuksköterskorna heller för den delen. Så vi kanske borde öppna våra ögon och se det diffusa med dagens rangordning.
En tanke
Expressen och pressetiken. Så lyder en rubrik i häftet Saga och sanning som i samband med nationella provet 2008 delats ut till de elever som läser svenska B. Texten tar bl.a. upp Expressens oegentliga publicering av informationen om att Mikael Persbrandt var intagen på ett behandlingshem p.g.a. sina spritproblem. Eftersom att historien var uppdiktad stämde Mikael Persbrandt Expressen trots att det gavs både en ursäkt och ett tillkännagivande om att publiceringen var felaktig.
Det är otroligt viktigt med seriös media och jag anser att Sveriges mediebevakning i allmänhet främjar samhället eftersom huvudsyftet ändå är att informera och upplysa om viktiga händelser som kan ha betydelse för både samhällets utveckling och välfärd, det är dock för mig svårt att förstå hur vidare Mikael Persbrandts vistelse på ett behandlingshem skulle kunna gå under någon av ovanstående två punkter. Här handlar det enbart om att stilla människors nyfikenhet och hunger efter att svart på vitt få bekräftat att även de människor som tycks leva det perfekta livet har brister. Jag ser inte syftet i denna nyhet och jag ser verkligen inte hur en timmes underhållning med skvallertidningen i frisörstolen eller tillfredställandet av att även andra människor har problem kan väga upp att den omskrivnas liv faktiskt riskerar att bli förstört. För vem skulle inte ta illa upp när halva Sverige tycks tro att man helt tappat kontrollen och att man inte är stark nog att lösa sina problem utan att ta till spriten? Dessa nyheter som egentligen inte borde rubriceras som nyheter utan som skvaller berör inte bara den omskrivna, det berör även familj samt vänner och helt plötsligt har media inte bara rört runt i ett liv utan i flera. Enligt mig gör Mikael Persbrandt därmed helt rätt i att inte godta en ursäkt från Expressens ansvariga utgivare Otto Sjöberg och ett tillkännagivande om att Expressen gjort fel. Han visar med sin stämningsansökan att det inte är okej att göra på det här viset och att det får konsekvenser om det ändå förekommer.
Det är inte för intet som media kallas för Sveriges tredje statsmakt.
Utan media skulle vi inte ha någon som helst koll på hur politikerna sköter sig, hur det går för Sverige eller vad som händer runt om i världen. Det är ett otroligt viktigt arbete och jag anser att de människor som jobbar inom media bedriver kommunikationen mellan människor och världen, och utan information om andra delar av världen hur skulle vi då kunna utvecklas? Problemet är bara att för media är möjligheterna gränslösa, det finns miljontals saker att skriva om och det finns miljontals sätt att gå runt de pressetiska reglerna eftersom de inte är i synonym med lagar utan enbart rekommendationer.
Jag kan tänka mig att de stora tidningarna ofta har råd med att publicera felaktig information, rent ekonomiskt sett eftersom att de tjänar på att lösnummerförsäljningen stiger enormt med hjälp av dessa uppdiktade artiklar, intervjuer och reportage. Visst är det även ren egoism från läsarnas håll, för utan efterfrågan och intresse skulle aldrig dessa historier publiceras, men i vissa fall handlar det om att läsaren blint tror på allt som anges eftersom media har blivit tilldelat ett visst förtroende, det är inte meningen att det skall framgå felaktig information så varför betvivla den givna informationen? Därför måste mediefolket börja ta sitt ansvar, de har fått makten men de måste lära sig att förvalta den korrekt också. Det svenska folket måste ta sig i kragen, fundera på vad som egentligen är viktigt, den där timmens underhållning eller värnandet om en annan människas liv. Vi måste sätta ner foten och visa att detta inte är okej, för även om media rent ekonomiskt sätt har råd att göra fel så har de inte råd att mista folkets förtroende.
Jag funderar
Denna ältade men dock så väsentliga invandrar/flykting politiken, den letar sig in i sena nyheterna, radikala debattprogram, dagstidningar och för att inte tala om hur den diskuteras bland oss dödliga.
Varje dag tycker jag mig höra någon som kverulerar över det faktum att vi tar oss an för många flyktingar eller invandrare, människor på tunnelbanan ventilerar fritt sina förmenanden, de utbrister något i stil med "Varför skall våra skattepengar gå till deras logi?" "De lever livet med våra pengar!" "De försöker inte ens försörja sig själva." Nu undrar jag om dessa människor helt enkelt låter frustrationen ta över förnuftet eller om de bara inte tänker till, vart finns solidariteten?
Jag tycker det är så fel, så oerhört obefogat. Vi har nämligen en lag som säger att så länge du inte är EU-medborgare får du inte ta ett jobb eller studera i Sverige, så länge du inte har ett uppehållstillstånd. Tillsammans med detta uppehållstillstånd måste du även ha ett arbetstillstånd, detta skall dock vara klart innan du reser in i Sverige. För att få arbetstillståndet krävs det att du får ett skriftligt erbjudande om arbete i Sverige.
Nu undrar jag vad sannolikheten för att icke svensktalande Choi Hong-Hi från Nordkorea som känner sig förtryckt pga. landets lagar angående censur, får ett skriftligt erbjudande från en svensk? Eller vad sannolikheten för att Sara Ibrahim från Irak som inte kan sova säkert på nätterna får det. Eller att mamman från Saudi Arabien som vill förenas med sina barn får det. Dessa människor på tunnelbanan, bussen, caféet menar alltså att Choi, Sara och den ensamma mamman skall nöja sig med misären de lever i och inte alls försöka ta sig till Sverige? Inte försöka göra livet bättre, inte göra ett försök till att för en gångs skull kunna sova en hel natt, inte ge efter för längtan efter sina barn?
Hade det varit mig det handlade om hade inte heller jag väntat på en skriftlig förfrågan om jobb. Jag hade åkt raka vägen till Sverige utan arbetstillstånd och hoppats på det bästa, självklart hade jag ansträngt mig - pluggat på kulturen och språket. Men jag hade levt på hoppet om att världen inte halkat så snett att människor glömt bort att vi måste hjälpa varandra.
Den som ingenting vet måste tro allt.
Jag har mött dem alla. Ja vet att ni också har det. Trots att vi har kännedom om alla dessa olika förutsättningar och alla dessa olikheter så talas det bakom ryggen om den överviktiga som står i snabbmatskön. Det talas bakom ryggen på den svaga bulimikern, anorektikern som bara vill ha uppmärksamhet. Att vara för smart föraktas, ingen vill känna sig dummare än någon annan, den korkade förkatas, ingen vill vara dum. Blondinen kallas fejk, den rödhåriga glöms bort. Flickan som är längre än killen kallas ful, flickan som är kort kallas yngre. Singeln som söker lycka kallas slampa, pojkvännen som ställer upp för sin flickvän kallas toffel. Den som sitter i ett hörn och läser är utanför, den som pratar tar för mycket plats. När blirr människan någonsin nöjd?
