Veckans krönika i Modeflickan hittar ni här.

För det första så har jag skrivit en krönika om ett ämne som det finns tusen miljarder tecken att skriva om - men som jag försökt få ner i en enda krönika. Jag har dessutom tittat närmare på den här trenden som skrivit en artikel om det.

Klicka på respektive bild för att läsa.

 

Klicka på bilden för att läsa.

 

Råkade hänga ut Pascal i veckans krönika som du kan läsa här.

I dag har jag varit lite arg på ideal och vem elelr vilka som står bakom det. Ni känner igen den sedan innan på bloggen men detta är en mer renodlad version. Läs gärna här.

 

I dag har jag skrivit en krönika som berör ett ämne som jag tror att många tjejer håller med mig om, men som aldrig skulle erkänna det. Jag gör det i alla fall. Läs den här.

Att flytta in i någon annans liv

Jag tycker alltid att jag hör hör folk som säger och menar; bara jag hittar någon kommer allt bli bra. Bara jag också får uppleva den där känslan, den där kärleken. Då skulle jag bara kunna få vara lycklig, känna mig stabil för en gångs skull.

Det råder nämligen kärlekshysteri och förhållandecravings i mitt umgänge. Minst sagt. Att vara singel är plötsligt inte alls särkilt uppskattat. Och jag vet faktiskt inte varför. Är det för att vi går mot hösten? Sommarens hetta har svalnat och de där enkla flirtarna känns plötsligt inte så roliga längre, champagnedrypande kroppar på Kallis är trots allt inte en varm famn när löven börjar skifta i färg. Eller är det bara så att vi numer ”ska” stadga oss, att det är "inne" att vara två efter Sex and The City-eran med evigt singelliv och Cosmopolitans? Jag vet faktiskt inte, men faktumet kvarstår. I augusti vill man ha någon, och då skulle det tydligen automatiskt bli en dans på rosor.

Okej. Låt mig tänka.

Att träffa någon är svårt, förbannat svårt. Gud vet hur många tjejer som stått lite för länge i barer, flirtat, sminkat sig i evighet, avslutat med parfym – på lite andra ställen än halsen och givit allt. Men ändå inte hittat någon. Gud vet hur många killar som fällt klyschiga kommentarer och verkligen läst på i dejtingböcker men ändå inte hittat drömtjejen.

Men för de som gjort det, de vet. Att leva ihop med någon är komplicerat. Det är ett hinder förmodligen större än att hitta själva killen. Det känns som att vi ofta romantiserar kärleken, som att det bara är rosor och lyckliga kvällar och typ rosa moln och rödvinslycka. Visst, kärleken är underbar och bland det mest fantastiska. Men även solen har fläckar, och en jävla massa fallgropar. Plötsligt dyker det upp problem som tidigare varit osynliga, som du inte ens visste om att du hade. Att vara tillsammans med någon är inte så enkelt som man föreställer sig att det ska vara när man är singel. Ett förhållande ger mycket men allt som ger begär ofta något tillbaka. Plötsligt står du där, i ett nytt liv - i någon annans liv, och försöker trycka in era kläder i en gemensam garderob på 2 kvadratmeter, kompromissar så när in på varje millimeter.

Jag vet, för jag är där. Jag älskar att vara kär, men det ger mig också många tankar om vart mitt liv hade varit om jag hade varit själv. Hade jag gjort saker annorlunda, hade jag varit kvar i den här staden, hade jag haft den här personligheten. Jag trivs, jag har det underbart, jag har verklien hittat min drömkille, och därför är det också lite tabu att då och då tänka att det nog hade varit skönt med en garderob bara för skor ändå. Att sakna de där ensamkvällarna lite, eller de där helgerna då man hade tio tjejkompisar över så att lägenheten ser ut som andra världskriget dagen efter. Och äta pizza till frukost. Och sova i sådana där svinsköna trosor som är så jävla fula att man liksom aldrig vågar visa sig i dem för någon annan. Allt det där. Små saker som utgör en massa som ändå var någonting. Som var ett liv.

Och vad händer den dagen vi gör slut.

Det är det som skrämmer mig. Ju bättre jag mår i mitt förhållande desto mer oroar jag mig för hur hårt fallet är när jag en dag måste stå ansikte mot ansikte med ordet "slut". Nej jag är inte superlycklig bara för att jag har ett förhållande trots att det är ett mycket bra sådant. Jag har tusen saker i mitt huvud som ger mig ont i magen, som kryper under skinnet på mig och som ingen kille i världen kan ta bort helt.

Och alla fortsätter säga: "men du har i alla fall en kille, förstår du hur lyckligt lottad du är". Och visst är jag det. Men vad jag vet är att: problemen man måste ta itu med i vardagen, och ensamheten som finns hos varje människa, inte försvinner bara för att man har en pojkvän. Visst kan det vara lättare att ha någon att luta sig emot, men det betyder inte att det inte stormar för det.

Min krönika och en massa fina skönhetstips, höstmode, modefynd och andra härligheter hittar du i augustinumret av Modeflickan. Jag saknar Jessica lite, bästa chefredaktören ever, önskar verkligen att jag hade hennes go.

Blev typ helt hjärntvättad när jag skrev den här längre versionen av min krönika om framgång, mediabranschen och vem som egentligen sätter krokben för unga kvinnor som är på väg att göra karriär. Den är egentligen inte sådär superbra, tvärtom är den ganska rörig eftersom jag hade tusen saker jag ville få ner. Jag satt och analyserade mina egna tankar så länge att jag slutligen bara blev helt såld på mina egna teorier och blev inte alls särskilt objektiv i mina senare uppföljningsreportage och intervjuer. Vilket heller inte var ett måste - men ändå.

När jag väl börjar fundera kring något har jag svårt att släppa det förrän jag faktiskt fått utlopp för det genom att få alla andra att hålla med mig - eller säga emot mig. Människor som bara sitter tysta utan åsikter har jag svårt för.

Hittade en av mina gamla krönikor i Aftonbladets .se som ligger uppe igen! Stört kul och så jävla dålig. Jag hade precis fyllt 17 och hade åsikter om precis allt och jag var så jävla förbannad när jag skrev den här krönikan vill jag minnas. Men, jag förlåter mig själv för det dåliga språket och de helt värdelösa exemplen - för det är faktiskt en god tanke och aftonbladet startade till och med upp ett forum till den här krönikan. Fick så många kommentrer, både där jag blev hyllad och sågad. Ska visa er sedan, min morfar har all respons i en pärm där han samlar allt jag gjort av minsta värde.

Okej månadens krönika har ni kanske redan läst här på bloggen, men månadens nummer av Modeflickan är i alla fall späckat med fräscht vårmode och grymma tävlinga. (Vinn biobiljetter till Justin Bieber premiären och skönhetskitt från Vichy). Som omslagsflicka hittar ni blogg.se,s egna Karin Olofsson!

Klicka på första eller sista bilden för att läsa hela numret!

Några har klagat på att det är svårt att läsa min krönika i MF, som sagt glöm inte att välja fullscreen. Här kommer i alla fall textversionen:

För ett tag sedan hörde jag magasingurun Amelia Adamo säga: "I alla tider har män bedömts efter sin plånbok och kvinnor efter sitt utseende, det håller på att vända nu, det tar bara ett tag. "

Är det inte en väldigt stark mening? Den satte i alla fall spår i mig. För jag håller med, och tycker att grunden till det där citatet är väldigt intressant. Jag menar kanske inte bokstavligen att det handlar om hur mycket pengar man har som kvinna, vilket Amelia kanske faktiskt gör. Men metaforen som är underliggande, för hur vårat samhälle utvecklas fascinerar mig. Det beror säkerligen helt på vilket umgänge man umgås i. Men det känns på något vis att det nu för tiden är uppskattat när en ung kvinna gör karriär. Att det uppmuntras. Och det viktigaste av allt, inte bara från kvinnornas perspektiv, utan även från män. Booom. Att det är okej att vara creddig som kvinna. Att det till och med kan anses vara attraktivt. Statusen karriären genererar är åtråvärd. Och ångestframkallande.

 

För hur bra det än är att vi tjejer får ta plats i karriärbubblan så skapar det press. Låt mig konstatera att Blondinbella förmodligen är den bästa förebilden i bloggvärlden. Driven, engagerad, till synes påläst och ambitiös. Frågan är bara om det inte kan slå fel, att det istället för att inspirera oss unga kvinnor – kväver oss. Är det så att den nya trenden att vara en powerwoman knuffar in oss i ett hörn av höga förväntningar, livskrav och perfekt manikyrerade naglar. Att den nya karriärkvinnan med Blondinbella, Gynning och Rebecca Simonsson i spetsen skjuter oss över kanten av åtaganden, egenföretagande och självständighet.

Det är min generella uppfattning och inget faktabaserat överhuvdtaget men: När män klättrar i status så gör de de oftast uppåt, när män är creddiga så ställs de lite ovanför andra män. Medan kvinnor gärna får göra sin karriär lite i tysthet innan de faktiskt har lyckats bevisa vad de kan. Det ska alltid först och främst ifrågasättas när en kvinna gör karriär. Speciellt om kvinnan råkar använda läppglans eller något annat ytligt egentligen för yrkesvalet orelevant. Men sedan, när hon fått slå sig fram till det som andra skulle kalla framgångsrik, då är det plötsligt åtråvärt, sexigt och kallas förebild. Då är det okej i allmänhetens ögon att ta plats.

 

Jag tycker inte att någon är bättre än någon annan och känner avsmak inför människor som tycker sig vara bättre än andra. Eller för den delen, tar mycket plats eller placerar sig över andra. Något som ibland blandas ihop med att vara framgångsrik. Karriär handlar inte om att placera sig själv över andra bara för att ens yrkesposition ser ut på det sättet. Men. Jag är fortfarande av åsikten att det är okej att göra karriär som kvinna, att vara creddig, om det så är på MacDonalds, Gina tricot, i mediabranchen eller på Ica. Det spelar ingen roll, för det handlar inte om pengarna. Men jag är ändå av tron att man i vilket fall inte ska ta för mycket plats. Det är inte exponeringen av dig själv som är creddigt, det är vad du kan och vill.

Månadens krönika kan ni läsa här, glöm inte att trycka på full screen så att ni kan läsa ordentligt. Min krönika finns på sista pricken längst ner där man bläddrar. Dessutom fyller Modeflickan nu ett år så de har sammanställt alla covergirls, för det var ju så jag hamnade i det här. Jag var nummer 4 och covergirl för Majnumret efter Tyra Sjöstedt.

Månadens krönika är väldigt personlig. Jag valde att skriva om en av de sakerna som har gjort mest intryck på mig, att få mitt hjärta krossat. Sådana här saker är väldigt personliga men samtidigt vet jag att allt det här jag skriver, det sitter någon annan och känner just nu, och jag vill att folk ska veta, att när man är där längst ner. Då man inte tror att man kan ta sig upp igen, då kommer plötsligt den där dagen då allting vänder.

Anledningen till att jag kände att jag ville skriva om det här nu är dels för att det var väldigt längesedan, och jag känner att jag sedan länge är över den känslan som bet sig fast i min själ under den här tiden för nästan två år sedan. Det är lättare så här i efterhand att sätta saker i perspektiv och finna ord på känslor. Och vi hittade faktiskt tillbaka till varandra och uppskattade varandra tusen gånger mer efter allt det här, så ingenting ont som inte har något gott med sig. Men framförallt: Jag har haft flera av mina absolut närmaste vänner som den senaste tiden gått igenom precis samma sak som jag beskriver i en här krönikan. Det var någonstans där som jag insåg att de människor som sitter fast, som får själen rispad och hjärtat sönderslitet just nu, måste få veta att det blir ljust igen. För det blir det.

Det är svårt att trycka in det här ämnet på 3000 tecken men jag har gjort så gott jag kunnat. Du kan läsa genom att trycka på bilden, sedan på fullscreens längst upp. Du hittar krönikan på näst sista "pricken" längst ner, och på andra uppslaget.

Bild - några av Modeflickan covers.
Bild 1: Jag. 2. Angelica Blick. 3. Emma Elwin. 4. Victoria Törnegren. 5. Pelin.

Glöm inte att läsa månadens nummer av MF, för er som ännu inte läst min krönika och vill göra det så ligger den långt bak i tidningen. Klicka på bilden för att läsa. För er som läst och kommenterat och skickat mail, tusen tacl för er respons ang denna krönika!

Kommer ni håg La Direction som vi jobbade så hårt med innan sommaren. Jag kom på att jag glömt visa er mitt uppslag i tidningen nu när jag hittade numret medan jag städade. Så här ser det ut i alla fall!

Förinställt inlägg:

Nu har nya numret av Modeflickan kommit ut och där i hittar du min krönika. Som vanligt är den bloggrelaterad och denna månad handlar den om att även småbloggare kan ha ett betydande inflytande. Dessutom hittar du redaktionens tips för vad man ska göra för att göra hösten lite mysigare. Jag har tipsat om något kreativt som alla kan göra. Spana in det i mitten av tidningen!

Så in här och läs!

Nu är nya numret av Modeflickan släppt och du kan läsa genom att klicka här.

Min krönika kan ni läsa i slutet av tidningen. Modeflickan har även tävlingar där du kan vinna ett träningsställ från Stadium och smink från Elf i detta nummer. Dessutom en flera reportage, ett sjukt snyggt modeuppslag med en bloggare ni säkert känner igen och tusen bra tips och annat som hör hösten till!

I love me syndromet. - Vad ligger bakom denna trend att så maniskt älska sig själv, vad får oss att gå emot jantelagen. Själväskerheten eller rentav tvärtom?

Vart finns solidariteten. - Enligt mitt tycke är vi svenskar för osolidariska mot invandrare. Det finns dessutom många brister i våran invandrarpolitik. Läs min krönika och diskutera sedan med andra och gör din röst hörf och säg vad du tycker i forumet som aftonbladets.se lagt till. (Med tillhörande forum.)