Det är viktigt, det där med att vara viktig. Jag vill gärna vara lite för viktig. Som att det verkligen skulle kännas om jag vände mig om. Och ibland vill jag göra just det, för att se om jag verkligen betyder något.

Vill gärna vara den första, den enda. Måste få vara bäst, vill aldrig vara tvåa. Fast man är det. Det är man alltid. Försökte förlika mig med det i alla mina förhållanden. Gick åt helvete. Vem vill vara tvåa när det kommer till kärlek.

Men, man är alltid tvåa. Eller trea, eller fyra, eller tia. Man är alltid efter. Någon annan. Man är alltid den som kom efter. Jaha. Jag vill inte ha någonting som någon annan haft, delat, varit. Jag vill inte göra saker två andra drömt om. Jag vill inte drömma om vad två andra gjort. Jag vill helst vara isolerad från allt tidigare som kan göra intrång på mitt nu.

Men det slog mig någon gång när jag satt och plågade mig med bilder som egentligen inte ens fanns och sekvenser ur en påhittad mardröm som aldrig ägt rum för allt för många missade tider sedan. Jag har också haft någon.

Någon som väljer att vara min är också tvåa. I hans ögon måste han vara efter. Men i mina, i mina ögon, i mitt hjärta, i mina drömmar och känslor är han den första. Den första i det nya. Hade all männiksor varit klonade hade vi alla varit en i raden, men vi är olika. Vi är inte ett led i ett räknesystem.

Det kan ha varit hur mycket som helst i går, det kan ha hänt och känts och funnits alllt i går. Men i dag är ett nytt blad. Det som har varit har byggt mig, men det är inte vem jag är. Det har legat till grund för den jag är, och vem jag varit - men det kan aldrig röra min framtid i ryggen.

Och i så fall spelar det ingen roll. Det pelar ingen roll om man så är nummer 100. Ingenting är som något annat med någon annan. Man har haft sitt fina. Sina känslor. Och bara för att man har något fint igen betyder inte det att det föregångna är fult. Och inte heller att något nytt skulle vara en repris. Man är ett nytt avsnitt, ett nytt kapitel. En historia som inte skulle kunnas skriva utan en inledning, något innan.

Och ni vet, jag vet att ni vet, fördelen är att man inte behöver stappla runt på orden, göra misstagen man en gång gjorde. En dålig rubrik som redan är tryckt går aldrig att skriva om. Men i kapitel två får man en ny chans. En ny möjlighet.

Ett tillfälle att inte låta någon annan skriva kapitel tre.

Jag tror det där med att vara olycklig är nyttigt. Att det ger, mer än det tar. Och för alla de gånger vi legat på marken, då vänner vänt ryggen, vi sabbat det som betyder mest, den som betyder mest har sabbat allt och något som du aldrig kan få tillbaka har lämnat, för alla de gånger vi fått våra hjärtan krossade, har vi hittat en samhörighet. En samhörighet med det svarta. Det som gör att vi ibland bara ger upp, för en stund. Och det är okej. Det är okej att skrika när ingen hör, när ingen lyssnar, när ingen förstår. För vi har våran egen förståelse, för de vi är. Och ingen annans liv kan jämföras med ditt. Ingen kan ta ifrån dig det du väljer att vara.

Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.

Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.

Jag tror, eller jag vet, att anledningen till att jag faktiskt helt genuint kan tycka om någon nu för tiden är för att jag inte gör det för att bli omtyckt själv. Ingenting bra eller äkta kan komma från att ge något bara för att själv få det tillbaka. och medan vissa skulle kalla det egoistiskt skulle jag säga att vi annars gör det till 90 % här i livet, gör saker för att få något tillbaka. Så jag skulle nog kalla det mer livet. Att ge och ta. Och om vi aldrig skulle ta, skulle heller aldrig någon få ge. Vilket någonstans, i en rimlig skala, får oss att må bra. Men det är inte förrän vi kan ge utan att egentligen kräva att få något tillbaka som det helt plötsligt blir på riktigt.

Jag kraschade in i din pojkdröm. Gjorde revolt i allt du trodde jag skulle vara. Du bad mig visa min värld, under mina klänningar, under träden och under mina ögonlock. Det störde dig en aning att jag hade någon annan och inte kastade mig efter dig direkt. Att jag bara gav bort lite av mig. Jag vet, att någon kommer bli sårad om sanningen någon gång kommer fram. Men vad fanns det att göra när kärleken spelade med oss två som pjäser. För när du klättrade in i mitt liv, sakta, sakta. Månad per månad. Ett år, så visste jag att allt var värt att lämna. Och det var så rätt för jag var alltid fel för dig. Du sa att att jag var din fläkt och ditt hopp på äkta tro. Du var trött på barnsligheter, omogna lögner och tunnt hår. Jag gav dig vad du ville ha och jag trodde faktiskt att du var tillräckligt nöjd för att gå. Men du stannde. Ville ha mer av mig. Förvånad men lycklig.
Jag i ett nötskal.

Vi låg sida vid sida så ofta vi kunde och bara pratade, du slängde på i luren så fort jag inte delade dina politiska åsikter men älskade att jag stod för vad jag stod för. Jag vägrade ge mig, min sak var min sak och vi kom aldrig överrens. Men vi njöt av varje diskussion som urartade. Varje kaos vi skapade var en utmaning, varje del av ditt härta som började släppa sitt fäste gav du till mig. Utan att du ville erkänna det, för mig eller för någon annan. Men framförallt inte för dig själv. Jag sårade dig utan att ens tagit dig i hand någon gång. Jag tror det gjorde dig uppmärksam på din förändring. Vem du blivit och vad du lämnat. Och det gjorde dig lycklig. Sedan gjorde du mig lycklig. Som på befallning lämnade vi båda allt vi egentligen aldrig uppskattat på riktigt. Vissa kan tycka att det är dumt, andra vackert. Jag skulle säga att det är det bästa jag någonsin gjort.

Jag stannar till enbart för att jag älskar tystnaden inuti, tomhet och tystnad är två skilda saker. Tomhet kan du fylla med betydelselösa saker så som kroppar utan hjärtan, men tystnaden kan du aldrig överrösta, tusen själar skulle aldrig kunna mota bort den. Den kommer alltid att kräva mer plats, och jag ger den plats, för jag beundrar den, fascineras av hur den tar plats, hur den först sakta cirkulerar runt för att finna en plats så långt in att enbart ett nålstick skulle kunna punktera dess spänning - för att sedan slå sig så hårt in att den känns som en kniv igenom bröstkorgen. Men då vet jag att den finns där, jag känner den, som stötar bakom bröstkorgen. Ni andra skulle kanske kalla det hjärtslag.

Energin som kommer från att ligga med huvudet över toalettsitsen till att älska varje sekund är rå och stenhård. Men verklig. Och jag är så lycklig att jag fann den styrkan som gör att jag uppskattar och älskar dessa stunder av 0-100, Melankoli och eufori, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det visar att jag på senaste tiden funnit en annan kraft som jag förut inte kunna bemästra. Jag skulle säga att jag förut stängde av just dessa händelser, nu tar jag tag i det och istället för att  låta det ligga där, dag efter dag, bearbetar jag det på ett par timmar och ser öppningen så mycket tidigare.

Nu kvarstår bara att göra det med resten av allt som händer och har hänt i mitt liv. Det går inte att pausa mig, i vissa fall går jag att spola tillbaka, men jag kommer aldrig att stå stilla, hur mycket tomhet och tystnad som än försöker inta mig. För jag älskar dem båda. Jag har allt att vinna, och ingenting att förlora så länge jag håller mig till den jag är. Och vad som än händer kommer det alltid att löna sig att vara god, hur mycket än andra utnyttjar det.

Om hjärtat gör så ont i rädslan för att bli bortglömd förgör det sig själv innan stunden är kommen, och om huvudet gör så ont av alla bilder som spelas, förgör det sig själv innan något annat gör det. Jag försöker upprepa mina meningar gång på gång för att själv tro på dem. Jag blev avtrubbad i min sinnesförvirring, ingenting men framförallt ingen kunde hjälpa mig. Jag ser det som en befrielse det du gjorde mot mig, trots all den smärta och ständiga förlust av tron på mig själv du har skänkt så måste jag tacka dig. Det gjorde mig nollställd, imun mot alla de känslorna som strömmade ur min strupe där jag låg på golvet. Jag kunde inte känna dem igen, även om jag ville. Kan fortfarande inte. Just då, och där, förstörde du något som var vårat, bara mitt och ditt. Du gjorde det till någon annans också. Kilade in ett annat namn mellan våra, smutsade ner det som var det finaste, blåste unken cigarettrök på en vit duva, smetade ner vingarna med svart grumlig olja så att den aldrig mer kunde flyga. Jag vet att det inte var jag som hade gjort fel, jag såg dig, jag kände dig, jag älskade dig. Vem du än hade varit med hade det gått såhär, vad jag än hade gjort, och på det sättet är det skönt att slippa skulden mot mig själv. Men vetskapen om att du inte ens förstod eller för den delen förstår konsekvensen av dina handlingar förbryllar mig, gjorde jag fel i att komma tillbaka. Jag tyckte vi hade något större än så, jag gav mig, värderade det jag alltid värderade. Åter igen.

Vissa kvällar tänker jag på dig och krossar glas när ditt ansikte når mina slutna ögon, förbannar dig, hatar dig, avskyr dig. Men mest mig själv. Bara för att det är förbjudet. Vissa nätter faller jag ihop i tusen bitar när dina ord ekar i huvudet, bestämmer mig för att aldrig mer tänka på dig. Vill inte att du ska vara värd det. Men så letar sig din doft fram någonstans från de vridna sängkläderna, vad gör de där och varför försvinner den inte hur mycket jag än tvättar, och så faller allt. Igen. Jag tänker att det inte går utan att jag får ha dig i mina tankar, utan att få se din ryggtavla då och då. Ibland får jag en så kraftig impuls att vara nära dig att det nästan gör ont när jag inte kan, det sticker till inuti och naglarna blir svarta. Ibland bär jag någonting under mina kläder jag fått av dig för att inte hata dig allt för mycket, jag vet att det går över efter en stund när det kommer. Att nästa sekund gör det ont att jag tänkt så om dig, jag skäms över att sätta ditt namn och svin i samma mening, även om du gör det själv ibland.

Det handlar inte heller om förlåtelse, det tjänar ingenting till längre, vad finns det där att vinna. Ett erkännande från dig att du har gjort fel skulle förmodligen bara göra ännu ondare, det skulle få mig att inse att det inte bara är jag som överdriver, att det faktiskt är fel på rikgit. För det är det jag intalar mig varje morgon. Det här är inbillning, någonting mitt förstörda jag har hittat på bara för att min hjärna vet att när min själ mår dåligt då trivs jag, då är jag hemma. Men det är jag inte, jag är långt jävla borta utan att du ser det. Utan att du ens märker det.

Vi kunde aldrig låta verkligheten vara, ständigt fick jag känslan av att den så gärna ville sticka hål på det vi byggde upp, den sköld som vi så tryggt gömde oss bakom. Den sköld som sedan kom att rasera allt med sitt splitter, som kilade fast oss i ett hörn och lät oss kväva varandra med våra frågor. Våran mur, för tung för oss att uppräthålla när påtryckningarna från alla lögner stod oss upp i halsen. Och medan tiden vandrade vidare stod vi kvar, hjälplösa, utan möjlighet att springa i fatt. Så vi vände oss om, började gå baklänges, för det var det enda hållet vi hade en chans till att kontrollera. När framtiden var det vi borde ha fokuserat på var det historien som fastnade på våra läppar, som utgjorde våra onsdagskvällar, som vältrade sig över en redan så uppenbar osäkerhet. Och utan att vi egentligen märke det tog det över, och lamslog allt det som vi en gång kallade kärlek.


Vi fastnade. Sammantaget vägde våra beröringar inte mer än en fjärilsvinge. En beröring utan egentlig känsla, som på rutin. Man kan aldrig älska någon på rutin. Som att spotta på allt det vi hade byggt upp, som att vända ryggen till alla de minnen vi delat. Som vi aldrig mer skulle komma ihåg när allt det andra fick ta plats i våra hjärtan som så starkt skrek efter stabilitet. Ingenting betydde längre någonting. Vi kunde skrika, döda varandra med vår tystnad, springa tillluften sprängdes i bröstet eller stå paralyserande still - ingenting gjorde någon egentlig skillnad, vart vi än vände oss stod vi ändå på samma ruta när omvärlden slutat snurra. Vi vågade aldrig ta det som låg framför oss, vi tog aldrig chansen. Ett hav av möjligheter spolades bort och kvar blev bara en horisont, så långt bort att vi gav upp långt före den sista solnedgången. Och där stannade den sol som vi alltid haft i ryggen, bakom en ridå av skimrande moln, prismor och vattenstänk. Och som om vi båda visste att det var nu eller aldrig vände vi för att aldrig komma tillbaka, precis som kärleken gjort för länge, länge sedan.

Någon frågade mig hur det är att lämna ett förhållande. Jag har skrivit så fullständigt utlämnande och rivit sönder så många hjärtan hos er när jag berättade hur det var att bli lämnad - att jag tycker att jag är skyldig er att berätta hur det är att lämna. Jag trodde aldrig att jag kunde beröra så mycket som jag verkade göra då, när jag låg på botten inlindad i en sorg som kvävde mig lika långsamt som fort.

Det är som att dö och återuppstå svarar jag. Man dör av smärtan, den som river sönder inuti. Som leker lekar med ens tankar, med ens känslor med ens kapacitet att andas. Man dör av alla frågor, vad gjorde vi för fel, vad hade vi kunnat gort för att inte låta det här rinna ut i sanden, var det här verkligen inte han som jag skulle dela allt med. Vad hände med allt, vad hände med oss, vad hände med mig. Jag vände ut och in på mig själv. Lovade mig själv att aldrig falla så hårt igen, för smällen var det bland de värsta jag varit med om. Det var som att slå huvudet i en sten och inte kunna resa sig upp. Trots att det var ganska odramatiskt vände sig hela världen upp och ner, mina vägar blev plötsligt omöjliga att gå på, för vart jag än gick stod han i vägen. Trots att jag visste att vi var på motsatta delar av stan. Ja det gjorde ont, det var hårt. Men det var kocist. Kort.

Skillnaden var från förra gången vi gick isär att det gått två år nu, jag hade vuxit upp, jag hade lärt mig hantera min ilska, mina tankar, min sorg gentemot att vi inte kunde få det här att fungera. Och det gjorde ont, tro mig, fan det gjorde så ont att jag stundtals ville sluta andas och låta vattnet i badkaret bedöva allt. För en stund. Men det gick över, fort och jag tackar honom för det. För då, när han lämnade mig och jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna leva igen, och det visade sig att det gick - lärde jag mig, att allt bara är en fas. Det går att ta sig igenom allt, allt.

Det är klart att det var svårt, jävligt svårt att lämna sin absolut bästa vän tillika pojkvän bakom sig. Vi har känt varandra och varit tillsammans sedan 2007. det är 2011 nu, mycket betydande i mitt liv har hänt med honom vid min sida. Så ja, det var svårt. För även om man har en vänskaplig realtion går det inte att föra den vidare på samma nivå som när man delar den där kärleken.

För mig har det handlat om att börja lära mig att leva igen. Jag satt fast, jag satt fast i någon med min kärlek. Jag älskade så otroligt högt att ingenting annat blev viktigt. Vävde in mig i ett nät av kyssar och saknad. Jag glömde bort mig själv, jag glömde bort alla andra. La för mycket fokus på att få spendera tid med den här killen. Det var viktigare att vakna upp i en famn och känna trygghet än det mesta. Så vad händer då när man lämnar någon på det här viset?

Jag hamnade i en period då jag kände att jag inte längre hade någon kontroll utan honom, jag var så van vid hans närhet - och även om jag självmant hade lämnat den stormade det lite för mycket. Så jag fick för mig att sparka tillbaka, så hårt jag kunde. Jag började göra allt jag inte brukade göra. Bara för att dra upp volymen, känna att det ändå var jag som hade kontroll. Spela livet som livet försökte spela mig. Men självklart tappade jag den. Kontrollen. Jag gick ut, mer, jag drack, jag som knappt druckit på två år, jag hade mer urringat än vanligt, jag flirtade - gud vet hur mycket jag flirtade. Jag och uppmärksamheten var bästa vänner i Stockholmsnatten den där perioden. Min drog, en tyst sådan men så uppenbar för mig. Allt det jag innan avskytt, det gjorde jag. Nästan allt. Jag började till och med trycka tillbaka när folk gick in i mig i affärerna, jag som alltid bett om ursäkt när folk trampat på mig började plötsligt slå tillbaka. Hårt. Onödigt hårt ibland, men jag behövde det. Jag behövde få det ur mig. Smärtan.

Och efter, när hjärtat slitit håll i bröstkorgen på sin flykt, ja då, efter. Då doftade precis allt honom, varje blick man möter på stan är hans, för någon millisekund. Varje låt har ett budksap, varje ord är en bekräftelse. Ett öde att vila sitt huvud mot när inga andra ord verkar logiska. Varje minne landade på min hy och vägrade lämna mig, varje ven i min kropp vred sig av ångest. Hade jag verkligen gjort rätt?

Det mina vänner, är hur det känns att lämna någon.

Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

"Veckans hot mot en svensk journalist kom utan tvekan från stjärnbloggaren Alexandra ”Kissie” Nilsson i tisdags. Hon lovade att skicka en mobb med högerextremister för att slå nöjeschefen på nyhetssajten Nyheter 24 sönder och samman om han inte genast plockade bort en text och videolänk. Videon visar hur hon tillsammans med sin bror pratar om att sätta upp klistermärken för det nazistiska partiet Nationalsocialistisk front. Vad har en av Sveriges största bloggerskor för förhållande till nazism och varför reagerade hon som hon gjorde? Clara Lowden har sökt svaret."

Jag sitter och lyssnar på Kissie och Pascal på SR:P1 så här efter alla andra. (Lyssna genom att klicka på bilden). Och ärligt talat, det får mig verkligen att inser att Sveriges bloggare inte alls står maktlösa eller för den delen anonyma som folk över 30 påstår. Bloggarna är de nya "kändisarna" och det är så svårt att förklara för en äldre genration hur stort inflytande bloggarna har, och hur offentliga de egentligen är. Vi talar om personer som på allvar har bloggare som yrke. Som är mer kända än de som är kända för en mer konkret yrkesutövande anledning.

Det är ett jobb. Ja. Jag måste nästan erkänna det för mig själv nu. Jag var tveksam, men jag ger mig. De är bloggare, de vet vad folk vill ha och de tjänar på det. Och hur ska man förklara för någon som inte är insatt vilka pengar det finns att hämta i bloggvärlden, herregud. Både för annonsörer och bloggare. Det är summor som överstiger en normal månadslön. Minst. Alla de här storbloggarna bör ha en ganska stadig ström av spons, intäkter och provision. Om man tänker på vad jag drar in på den här lilla saken, visst det är inga betydande summor men ett par hundra i veckan i alla fall, tänk då de stora bloggarna. Det är absurt egentligen. Att kunna leva på att blogga.

Jag kände, när Aktuellt på Svt1 i förrgår rapporterade om just det här med Kissie på tv, att det antingen är extrem nyhetstorka i övrigt, eller så är vi inne i en helt ny epok av vad som anses vara intressant för allmänheten. Är det här verkligen intressant för allmänheten, eller är det bara den övriga allmänheten som BORDE tycka att det här är intressant? För jag betvivlar att folk som står utanför bloggosfären faktiskt bryr sig om det här, trots att det faktiskt är ett viktigt ämne. Samtidigt ser jag att de artiklar jag skriver om svenska blygare är uppskattade, och uppenbarligen håller de bra koll på vad det skrivs om dem. Kissie hade idag lagt upp en rubrik och artikel i en av hennes bild som jag skrivit. Men det kanske är för att det är en tydlig målgrupp vi vänder oss till, vad vet jag...

Bloggare tycker jag ofta låter som negativt betonat, på något vis. Det ses ofta som något ytligt och som något som bör få ligga på sidan av, men samtidigt, vi kanske borde tänka om? Här har vi verkligen något som inte slutar växa. Det kan väl bara den senaste veckans rapportering kring just det här bekräfta?

Vad säger ni? Skulle du vilja kunna jobba som bloggare på heltid?

Gamla texter, del 5.

Ni ger mig så fina ord, sådan sagolik respons, och allt jag ger er är vadå? Ett sönderstrasat hjärtas misär, svart blod längs en blottad stupe, mörka tankar om livets alla downsides. Men jag tror inte att du kommer hit för att vältra dig i mina felsteg och vägval. Jag vet att du känner att livet är mer än bara rundade kanter. Jag vet att du någon gång också kommer att bli sårad, om inte förr, så senare. Av vem, av vad och hur - ännu oklart. Själv önskar jag att det inte hade kommit så nära inpå allt annat för min egen del bara.

Jag menar inte att vara melankolisk för jämnan, jag vill bara inte ljuga. Jag vill stå för att jag tycker att sorgens krav är otydliga, att sömnlösheten är kvävande, att paniken får mig att fälla mer tårar än döden får mig att göra och att rastlösheten är en av mina värsta fiender.

Fina fasader får inte ha ett sprucket inre, så sägs det väl, i andra ord kanske men betydelsen är densamma. Jag får inte ha läppglans och blondt hår och samtidigt ha problem som är värre än att jag inte hittar skor som har högre klack än 12 cm, ibland kanske jag ställer mig på den sidan, driver med mig själv, bara för att det är enklast, ack så fel. Jag får inte ha ett delvis trasigt inre på min ena sida och tighta jeans på den andra. Jag har mer än en anledning, tro mig, men bara för att jag inte spottar ut den här är det knappt okej att kanalisera det här. Så vi begänsar det till att kärleken är det som gjort mest ont, för då är det accepterat att skriva om det. Trots att det är bra mycket allvarligare än så. De säger att mitt trasiga hjärta är för ungt för att vara äkta, men svek har väl ingen åldergräns? Inte i min värld i varje fall. Man måste tydligen ha knarkat halva sitt liv och för jämnan satt vodkaflaskan mot läpparna den andra delen för att få sin tragik accepterad.

Och ja, det kanske är äkta tragik, rohypnol och vita ränder på ett glasbord 04.30. Skillnaden är bara, att jag inte gömmer mig bakom alkohol och verklighetsflykt. Jag står här, mitt framför er och säger, med sanningen som strålar från botten av mitt hjärta. Att ingenting kommer att kuna laga det som en gång gick sönder, det vill säga - mig. Och det har egentligen inget med kärlek att göra, men jag förklär mina svarta sidor i det, det andra är mitt.

Jag har packat mina saker, stängt mina fönster, förberett de som är mina på ensamhet. Ändå kan jag inte förmå mig att gå. För vart ska jag ta vägen, eller är det fly jag gör. Jag skulle kunna hamna i helvetet, i himlen, någonstans mitt emellan - mig spelar det inte så stor roll, jag är inte så mycket för inget av dem. Jag trivs ändå ingenstans men ska alltid envisas med att vara överallt ändå - bara för att finna att jag ändå inte tycker om det. Är det för litet kan jag inte andas, är det för stort blir det för ensamt. Är det mitt emellan blir jag rädd - för att det ska vara rätt. Så det gick inte heller. Jag är inte kritisk till väggar och tak, sällan funderar jag heller på vilken man som går ut genom dörren då jag vänder ryggen. Drar ner rullgardinen. Det regnar ändå alltid när någon lämnar mig, så varför ska jag bry mig om att se ut från fönstret. Ironiskt nog kommer inte solen på beställning bara för att någon flyttar in i mitt liv. Irriterande ologiskt och precis så som jag tycker om det egentligen.

En känsla av samhörighet med ett tomt fönster. Det visar mig staden nedanför där jag sitter utan att blinka. Förlorar skärpa när regnet klamrar sig fast vid glaset, en osynlig klocka tickar, låter mig veta att det fortfarande finns tid. För vad är det ingen som vill berätta. Jag är inte fast. Jag är aldrig fast. Jag kan sitta här en vecka om jag vill, jag kan kliva ner när helst det behagar mig. Eller? Jag kan trycka fingertopparna mot fönsterrutan bara för att inse att jag nog är lika kall som det utanför. Lika ihålig. Med lika många vener som vägar.

Jag är kvar i fönstret och betraktar skenet från bilarna längs vägen. Ett stilla skimmer lägger sig i luften, kyla tränger igenom springorna. Jag andas in. Smärta i bröstet. Smärta i lungorna. Smärta i ögonen. Vill blunda, vill sjunka in i någon slags trans. Funderar över hypnos. Men klarar mig bättre själv. Katastrofalt att tappa kontrollen över sina gena sinnen och tankeförmåga. Kaos utan möjlighet att reda ut det. Svarta tankar mot vita väggar. Golvet skriker, rummet krymper. Jag försvinner. Långsamt. Ett monotont ljud.

När jag återvänder står fönstret öppet och allt är lika tyst som innan.

Okej så här är det och det är bara så det är. Eftersom jag alltid lever efter tron om att jag aldrig ska klara av saker jag vill klara av mår jag alltid fruktansvärt dåligt inför saker som är viktiga för mig. Jag bygger upp en prestationsångest utan dess like och det sätter sig alltid väldigt hårt på mitt psyke. För att inte tala om den fysiska inverkan det gör då jag mår illa har svårt att sova och koncentrera mig när jag ställs inför nya utmaningar.

Även om jag vet att det är bra att lägga en ribba sätter jag oftast en ribba som är dubbelt så hög som jag borde, för jag vägrar annat. När jag ser tillbaka finns det inget, inte ens en enaste litet projekt jag tagit mig an och mått dåligt över som jag inte tagit mig igenom. Tvärtom har överhängande andelar av mina prestationsobjekt gått mycket bättre än vad det i mina ögon borde. Ändå så står jag där med ont i magen och utan matlust varje gång det dyker upp något nytt där jag måste prestera något. Och nu snackar vi inte bara jobb eller att skriva. Det kan till och med vara en social kontakt jag drar mig för för jag är så fruktansvärt mån om hur jag framställer mig själv och vem jag är att jag skulle gå av på mitten om någon missuppfattade mig. Mitt ex sa en gång, du är så mån om din image att den en dag kommer knäcka dig, och vet du varför, för att du är rädd att någon ska tycka illa om dig. Det värsta som skulle kunna hända dig är att någon tycker att du är dryg, korkad eller att du inte står för det du står för i livet. Och han hade inte kunnat ha mer rätt. För det är min identitet. Tar någon ifrån mig det har jag ingen plats, jag finns inte. Eller det är i alla fall så det skulle kännas. För det är min enda funktion här i livet, att vara jag, och om någon skulle tycka något annat är jag så gott som bortblåst.

Vad jag börjat förstå är att min image inte är en image, utan bara den jag är och därför inget jag behöver upprätthålla, jag är ju jag och jag existerar och eftersom jag inte har något alterego så finns den där automatiskt. Det är ingen vits att fila på den. Och jag måste sluta vara så rädd för att göra någon annan besviken. För det gör mig alltid bara så besviken på mig själv istället. För jag vet ju innerst inne att jag klarar av precis det jag vill klara av.

Jag drar försiktigt undan de långa vita gardinerna. Låter de vila i golvet med sin tyngd. Solen skiner in genom mina fönster i vardagsrummet. In genom balkongdörren som står på glänt smyger sig något bekant in. Solen är på besök.

Ljuset landar mjukt på golvet och sträcker sig vidare upp mot de beiga väggarna, lämnar skuggor bakom soffbordet. Avslöjar varje liten ådring av trägolvet med sin belysning. Det ger mig någon slags placeboenergi. Jag är tacksam i mitt plötsliga rus av exploderande huvudvärk som gjort mig sällskap de tre senaste dagarna. Ljusstakarna av glas sträcker sig upp mot taket och låter ljuset sirlas genom dess genomskinliga kroppar. Likt istappar utan förmåga att smälta lapar de girigt i sig det ljusa och kastar prismor som tack. De i sin tur, studsar lätt på det mörka låga soffbordet i massivt trä. Miniprismor som leker i mitt vardagsrum, innan de sakta lugnar ner sig och ger plats för de nya. Med samma procedur. Mina rosor har som om det vore självklart, vänt sina kronblad mot ljuskällan sedan imorse.

Vi är alla fast här inne, rosenblad, naturmaterial och så, jag. Vi trånar stilla efter det som finns utanför. Det som bryts av utav stora fönsterrutor. Värmen i en sol som bara tycks behaga att dyka upp precis innan man tror att den helt gått under.

Du känner mig så mycket bättre än så här. Du vet vad jag går för. Gör du inte? Är jag för naiv som låter mig själv tro att mitt innnersta är nog för att du ska känna mig. Jag skulle i ett andetag ge upp alla mina stödräcken för dig, utan att någonsin vända mig om igen. Vet du det. Du är min. Jag är din, men vi var aldrig vi. Du fick vintern att ljusna, när du kom. Som om varje liten snöflinga var av kristall kunde jag glädjande ställa mig i minusgrader och fortfarande, känna din värme. Och medan diamanter föll från skyn så lät jag mig själv falla handlöst. Utan att trilla. Om du förstår vad jag menar. Trots att din närvaro var allt annat än närvarande så har du fastnat under mitt skinn. Det finns så mycket hos mig som du lämnar kvar hos mig varje gång du tar på dig din kavaj och lämnar min lägenhet. En plats som för bara några timmar sedan lät värmen av oss smeka min hy. Men som när dörren gått igen plötsligt bara är ett tomt kvadratiskt utrymme att befinna sig på, som ett väntrum för kärleken.

Det händer att jag låter det enda du lämnat, ditt vita Calvin-Klein linne vila bredvid min kudde när du inte är hos mig om nätterna. För det doftar så mycket du, så mycket trygghet och så mycket känslor. Så mycket som jag alltid försöker ta på men som rinner genom mina fingra ens vid blotta försöket. Givetvis för att förkroppsliga att jag inte kan sätta fingret på dig, trots att jag faktiskt har dig i min hand. Istället fantiserar jag om när jag drar mina fingrar genom ditt hår och du tittar på mig som att jag borde låta dig vara nu, borde låta dig göra ditt. Och precis när jag lutat mig tillbaka för att svävande i alla fall göra ett försök vänder du dig om och drar ner mig i din famn. Trots att alla varningsflaggor vajar så kraftigt runt omkring, är det så oerhört lugnt här. Så oerhört tyst. I en fristad där resan aldrig är längre bort än en kyss. Så går du ut i hallen igen, lyfter ner din rock och rättar till någonting vid handleden. Genom dörren tar du dina steg igen. Och likt en liten fågel sitter jag på min fönsterbräda om kvällarna och väntar på dig. Precis som jag alltid ska göra.

Förinställt inlägg: Jag kallar honom för min, för att han är min litegrann. Min trygghet och min famn. Men egentligen kanske jag borde kalla hon för mitt, för han är även mitt lugnande. Sällan har enbart en röst givit mig det lugnet som hans nu för tiden. Det bästa jag vet är att ligga där, i hans famn. Om det är så klyschigt att jag själv inte ens vill skriva ner det, samtidigt som det ändå är så väldigt sant. Och jag har lovat att aldrig dölja sanningen för det är då lögnerna tar plats. Så jag ligger där, och accepterar att det är här jag hör hemma nu. Lyssnar på historier från när han vandrat Los Angeles gator utan mig, airport-stories, det förflutna, eller vad som väntar. Ibland spelar det inte så stor roll vad han säger egentligen, bara jag får lyssna.

Han är lite komplicerad, visst. Kanske jobbar lite för mycket, kanske går upp lite för tidigt på morgonen, kanske egentligen inte är allt för tillgänglig. Kanske hänger ute lite för mycket. Men han har fastnat. Mest för att han är sådär en aning beroendeframkallande, för att han retar mig för hur jag uttalar mina "i" och för att han brukar hålla handen bakom mitt huvud när han kysser mig. Sådana där små saker som man alltid älskar i början, och hatar i slutet. Jag är i början. Ett början av ett vi. Och kanske var det meningen, att han skulle komma tillbaka från sin resa nu. För att ha något att berätta för mig. Jag vet att hans armar inte är till för att skjuta undan mina demoner med. Men vad ska jag göra när tryggheten bor i en famn jag knappt vet namnet på. Och även om jag nästintill kan räkna till hur många dagar vi känt varandra så lämnade jag min osäkerhet utanför den här gången. Den var inte värd att ta med, jag lämnade den där den kom ifrån. Jag tog ett steg ut från cirkeln av en destruktivitet som blivit så vanlig att den inte ens var påträngande längre.

Jag är nog på god väg att falla för denna man. Trots att han blåser ut cigarettrök som om det vore hans själ jag mest antar att han vill frigöra sig ifrån. Trots att han är lite för lång för mig, så där så att jag får stå på tå när jag behöver höra hans hjärta slå. Är det inte märkligt, att när man en gång även om det var längesedan, fått sitt hjärta krossat. Är man inte längre rädd för att krossas igen, utan för att inte falla. För någon.