Bekräftelse
Jag har så försökt förneka så jävla länge att jag är i behov av bekräftelse. Jag menar, på ett sätt är vi ju det alla. På ett grundläggande vis. Men jag tror jag har ett bra mycket större behov av det än vad som egentligen är nyttigt. Själv har jag - lika länge som jag misstänkt det, förnekat det. det känns svagt på något vis. Så har jag tyckt. Svags att vara beroende, svagt att behöva någon annan för att man inte lyckas vara tillfredställd med det man själv tycker.
Det handlar inte bara om min utseende. Som givetvis är en stor del av den här inte allt för härliga kakan. Det handlar om personlighet. Förut klarade jag inte av att folk tyckte illa om mig. Det var det värsta som någonsin kunde hända. På allvar. Jag kunde må så fruktansvärt pyskiskt dåligt om jag trodde att jag hade gjort ett dåligt intryck eller glömt någons namn (vilket jag alltid gör så klart, alltid). Jag glömde så klart allas namn eftersom jag var så uppe i att tänka på hur jag framställde mig själv och hur jag såg ut i håret och allt det där så att jag liksom inte lyssnade på vad de sa. Det slog alltid tillbaka mer när den där pinsamma studnen då jag inte kunde upprepa namnet - än om jag hade haft en såsfläck på tröjan och lyckats rädda den med min rädsla för att göra bort mig.
Nu är jag inte lika manisk i min vilja att folk ska tycka om mig. Tvärtom kan jag vara ganska nonchalant om jag inte bryr mig. Jag har de jag har och de är mina nära vänner. Fler behöver jag inte. Jag tycker inte om att lite på människor. Men de jag har nära de vet jag var jag har. Jag har insett att jag faktiskt inte gillar människor - och då får det vara. Jag kan inte tvinga mig själv att tycka om att småprata med folk bara för att de ska tycka att jag är trevlig ett par minuter. Det känns så otrevligt och barnsligt att erkänna det. Men jag blir obekväm i nya bekantskaper. Vill gärna hänga på någons arm - kan man inte bara få göra det om den tillåter en?
Men istället för att ha kvar det här med att alla måste tycka om mig så har det här gått över till det här jävla bekräftelsebehovet jag utvecklat, och nu erkänt. Nu har jag turligt nog en pojkvän som är förbannat bra på att göra det dagligen, på alla plan. Men jag misstänker också att det är en livlina som jag hänger jävligt löst i.
Det vill säga - pojkvän borta - självförtroende borta. (God hope not). Och så får man väl inte säga. För man ska vara nöjd och glad och stark och allt det där. Jag är inte så nöjd, jag är glad, men inte så stark. Jag får helt enkelt finna mig i att jag är beroende av mina få utvalda. Mina vänner. Mina finaste. Så får de andra vara.
Okej. Då har jag biktat mig. Over and out.
Det handlar inte bara om min utseende. Som givetvis är en stor del av den här inte allt för härliga kakan. Det handlar om personlighet. Förut klarade jag inte av att folk tyckte illa om mig. Det var det värsta som någonsin kunde hända. På allvar. Jag kunde må så fruktansvärt pyskiskt dåligt om jag trodde att jag hade gjort ett dåligt intryck eller glömt någons namn (vilket jag alltid gör så klart, alltid). Jag glömde så klart allas namn eftersom jag var så uppe i att tänka på hur jag framställde mig själv och hur jag såg ut i håret och allt det där så att jag liksom inte lyssnade på vad de sa. Det slog alltid tillbaka mer när den där pinsamma studnen då jag inte kunde upprepa namnet - än om jag hade haft en såsfläck på tröjan och lyckats rädda den med min rädsla för att göra bort mig.
Nu är jag inte lika manisk i min vilja att folk ska tycka om mig. Tvärtom kan jag vara ganska nonchalant om jag inte bryr mig. Jag har de jag har och de är mina nära vänner. Fler behöver jag inte. Jag tycker inte om att lite på människor. Men de jag har nära de vet jag var jag har. Jag har insett att jag faktiskt inte gillar människor - och då får det vara. Jag kan inte tvinga mig själv att tycka om att småprata med folk bara för att de ska tycka att jag är trevlig ett par minuter. Det känns så otrevligt och barnsligt att erkänna det. Men jag blir obekväm i nya bekantskaper. Vill gärna hänga på någons arm - kan man inte bara få göra det om den tillåter en?
Men istället för att ha kvar det här med att alla måste tycka om mig så har det här gått över till det här jävla bekräftelsebehovet jag utvecklat, och nu erkänt. Nu har jag turligt nog en pojkvän som är förbannat bra på att göra det dagligen, på alla plan. Men jag misstänker också att det är en livlina som jag hänger jävligt löst i.
Det vill säga - pojkvän borta - självförtroende borta. (God hope not). Och så får man väl inte säga. För man ska vara nöjd och glad och stark och allt det där. Jag är inte så nöjd, jag är glad, men inte så stark. Jag får helt enkelt finna mig i att jag är beroende av mina få utvalda. Mina vänner. Mina finaste. Så får de andra vara.
Okej. Då har jag biktat mig. Over and out.
Själens dans
Jag har ett stort behov av att vara i balans. Det låter lite knepigt, vad är det egentligen som ska vara i balans. Fan vet jag men jag behöver vara lugn för att fungera som jag ska. Blir jag stressad faller det mesta för mig. Jag är inte särskilt stresstålig alls. Blir lätt nervös och jävligt orolig. Sådant gör att hela jag kan komma ur balans. Och då är det kört. Då sitter det i. Det är inte som med, de jag avundar, som kan göra något under stress, eller som de varit nervösa för, och sedan går det över.
För mig kan det sitta i flera dagar. Den där oron. Det bllir lite, lite svårare att andas och jag blir känsligare och har svårt att koncentrera mig.
Så länge jag är i balans mår jag väldigt, väldigt bra. Det är lite så med mig, jag har inget mellanting. Antingen mår jag helvete och vill inte leva. Eller så mår jag sjukt bra och har planer på att ta över världen. Som nu. Ni anar inte vad jag har för mig i mitt huvud. och tur är väl det. Men det är ganska slitsamt att kastas mellan detta. Även om det senaste året har blivit allt längre mellan de här topparna och dalarna. Men jag upplever ibland även att desto bättre jag mår - ju hårdare blir självklart fallet ner. Det går fortare för mig numera att ta mig upp - men fallet är ändå hårdare.
Jag antar att det får vara värt det. Att trilla från högre höjd för att få må bättre under längre perioder. Jag får se det så...
För mig kan det sitta i flera dagar. Den där oron. Det bllir lite, lite svårare att andas och jag blir känsligare och har svårt att koncentrera mig.
Så länge jag är i balans mår jag väldigt, väldigt bra. Det är lite så med mig, jag har inget mellanting. Antingen mår jag helvete och vill inte leva. Eller så mår jag sjukt bra och har planer på att ta över världen. Som nu. Ni anar inte vad jag har för mig i mitt huvud. och tur är väl det. Men det är ganska slitsamt att kastas mellan detta. Även om det senaste året har blivit allt längre mellan de här topparna och dalarna. Men jag upplever ibland även att desto bättre jag mår - ju hårdare blir självklart fallet ner. Det går fortare för mig numera att ta mig upp - men fallet är ändå hårdare.
Jag antar att det får vara värt det. Att trilla från högre höjd för att få må bättre under längre perioder. Jag får se det så...
Nätternas rädsla och rädslans sömn
Jag liksom ser på honom att det är något. Ser att något är fel. Det syns I människors ögon när de inte är ärliga. Han håller om mig som förut, men andningen avslöjar att han bär på något. Jag vill inte veta vad. Jag vill inte att mitt liv ska gå sönder, vill inte att det ska förstöra oss.
Det går ett par dagar. Det är tunga dagar av väntan.
– Emma… säger han där jag sitter I soffan.
– Snälla Emma ber han vädjande - och jag förstår.
– Jag vill inte veta. Jag vill inte veta upprepar jag manisk, rädd för att han ska berätta det som skulle förstöra allt. Vi.
– Jag menade inte.. jag är så ledsen. Hela hans ansikte förvrids. Jag ser på honom att han ser hur han krossar mig.
Har du varit med någon annan? Jag frågar för att jag vet att det ändå kommer och det är lika bra att få det gjort. Han nickar. Jag skriker. Jag skriker inuti så högt att jag tror att det faktiskt hörs. Jag ser att han hör för han tar min hand och så säger han det var bara en kyss det var ingenting mer då.Jag blir så ledsen att det känns som att hjärtat ska krossas, men ilskan tar över och jag tar tag I honom och skakar hans axlar. Varför. Varför, Varför. Upprepar jag. Men hans ögon byter färg och nu är han arg. Låt mig vara, ber han. Han är arg på mig. Hur kan han vara arg på mig när det är han som gjort mig ledsen. Det var inte alls så det skulle vara. Han skriker på mig – trots att han aldrig någonsin gjort det förut.
Jag försvinner in i något tillstånd där jag inte längre förstår om jag andas längre. Han har träffat någon ny. Han har träffat en annan tjej. Han är kär. Han är kär i henne. Vi som hade det så bra har gått sönder. Och det går aldrig att ta tillbaka nu. De har kysst varandra och han vill vara med henne. Det går inte, för hon har rest bort – men det spelar ingen roll nu. Han vill vara med henne. Hur fan ska jag orka leva med det här. Vad fan i helvete gör jag nu.
Och så vaknar jag. Jag vaknar av att jag gråter. Det slutar inte rinna. Vänder mig om och ser honom ligga där, tyst. Min älskade, älskade. Andetagen är tunga. Jag tittar på klockan. 03.42. Torkar tårarna och andas djupt för mig själv. Det tar ett par minuter att komma i balans. Att förstå att det bara var en dröm. Känslan sitter kvar inuti. Smärtan jag känt i mitt drömtillstånd har bitit sig fast. Jag måste trycka hela mig mot honom för att verkligen känna att han är där. Att han inte har försvunnit bort från mig.
Klockan är närmare 04 när jag somnar med min hand i hans.
Glöm aldrig bort vad han gjort
Jag tror det är svårt att veta vad man behöver - om man inte fått det man behöver. Det är klart man inte vet hur genuin och äkta kärlek smakar, doftar, känns - om man ännu inte hittat rätt. Visst - de där snedstegen smakar, doftar och känns också. Men det är mer blodsmak, salta tårar och smärta som hugger tag i sinnena då.
Och det är fel, fel att tro att det är så det ska vara. Problemet är bara att när man väl är så långt in i det - är det det enda man vill ha. Man vill ha smärtan - för att man tror att det är det enda som får en att känna. Man vill liksom komma åt det där destruktiva för till slut mår man så dåligt att man faktiskt mår "bra" av att må dåligt. För att då och då må bra är främmande - och som en helt annan värld när livet är helt åt helvete.
Man tyr sig till det som gör ont. Enklaste sättet? Att bli kär i fel kille. Fel jävla kille. Hur förjävliga de där svarta dagarna än känns så stannar man ändå. Man finner sig ändå. Man går hem och lägger sig och gråter och hatar sin spegelbild och kollar upp ex på facebook och undrar varför i helvete det funkade där men inte nu. Man klandrar sig själv och lyssnar inte på något annat än tårarna som letar sig ner. Det är ljudet av svart kärlek. Det är ett sinne.
Sedan kommer det perioder. Perioder då man får för sig att man har världen i sin hand. Då man pallar sminka sig, pallar se snygg ut. Går ut. Dansar så att man tror att fötterna ska gå sönder. Dagar då man tänker att livet kanske inte är så dumt i varje fall. Så vaknar man nästa morgon med sminket kvar i ansiktet och inser att man fortfarande lever i samma skit. Att allt är som vanligt och att det vanliga river sönder en innifrån och självklart har han inte hört av sig eller svarat på ditt fylle-sms från igår.
Killen är fortfarande en fitta. Japp. Det gör fortfarande ont att leva och man duger fortfarande inte till ett jävla skit. I går ägde man världen och i dag gör det ont att andas. Man förtjänar inte ens att vara lycklig. För annars skulle man väl vara det? Så man finner sig i det, i de tankarna. Man finner sig i att tro att det bara är sorg, smärta, tårar och ångest som stimulerar ens sinnen.
En annan historia
När man väl rest sig upp från den där skiten och insett att livet nog inte är så tokigt i varje fall. När man känner sig starkar än någonsin och tänker att: nej nu ska jag fan ta mig an världen. När man kommit ur maskararänder på kinderna och typ pallat borsta håret - för som sagt vem bryr sig om det när man ändå har fått sitt hjärta krossat/är död inuti/orkar inte mer. När man tagit sina första vacklande steg mot total firhet - börjat planera en singelsommar. Allt som sedan givetvis skiter sig.
Det är då det kommer. Så klart. Ett nytt liv, en ny kärlek. En annan kärlek. En äkta kärlek. Då man byter den egna friheten mot två historier och en framtid. Där dramatik är något man stoppar längst in i den gemensamma - minmala - garderoben. Då man inte behöver oroa sig för att någon går ut på krogen - och inte kommer hem. Då mobilen mer är i vägen för att få vara två ifred än vad den är en plågoande. Då vänner plötsligt får en given tid i ens liv - och inte något i ens liv man håller på halster. (För om han hör av sig vill jag inte boka upp mig). När det plötsligt blir lite lättare att luta sig mot någon för man vet att om det här tar slut - då har vi i varje fall haft en tid som givit mer än den tagit.
Det är då det kommer. Så klart. Ett nytt liv, en ny kärlek. En annan kärlek. En äkta kärlek. Då man byter den egna friheten mot två historier och en framtid. Där dramatik är något man stoppar längst in i den gemensamma - minmala - garderoben. Då man inte behöver oroa sig för att någon går ut på krogen - och inte kommer hem. Då mobilen mer är i vägen för att få vara två ifred än vad den är en plågoande. Då vänner plötsligt får en given tid i ens liv - och inte något i ens liv man håller på halster. (För om han hör av sig vill jag inte boka upp mig). När det plötsligt blir lite lättare att luta sig mot någon för man vet att om det här tar slut - då har vi i varje fall haft en tid som givit mer än den tagit.
Hur man tar sig igenom det ingen kan sätta ett namn på
Det är väl lite så. Att man inte kan sätta ett namn på hjärtesorg. Det vore dumt. Att få sitt hjärta krossat är så mycket mer än ett namn. Det kanske är att bli deprimerad, så ledsen att det gör fysiskt ont, att bli likgiltig, tappa lusten - till allt. Livet , maten, skrattet. Kärleken. Jag sa länge att den dagen han lämnade mig var den dagen jag dog. För det var så det kändes. Jag dog inombords, jag dog för att jag inte längre ville leva.
Jag kommer ihåg att jag låg i sängen och min lillasyster låg bredvid och såg vilsen ut och jag bara grät och grät och tänkte att hon nog inte skulle behöva se det här medan hons strök mig över pannan och sa att det blir bättre. Jag såg genom dimman hur hon hämtade en hink och jag kräktes, kräktes av sorg. Det kom i mitt hår när jag lutade mig fram över sängkanten. Men jag orkade inte bry mig. Jag var ändå död. Det kunde lika gärna vara, jag tänkte ändå aldrig stiga upp.
Men det gjorde jag så klart, efter ett par dagar som jag mest bara sov bort. Och där tror man att man i varje fall lyckats ta det första steget. Man är så slö i kroppen att man inte förstår att det återstår minst ett par prövningar som kommer golva en till marken. Man är för ung.
Jag slog hans nummer en dag, några veckor efter att vi bestämt att vi inte skulle höras. En vinter för ett par år sedan. Jag kände mig stark nog att kunna höra hans röst. Telefonsvararen gick igång. "Hej du har kommit till X mobil, han kan inte prata just nu" och så fnissade tjejrösten och så kom pipet. Jag stod bara förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag la på. Sedan satte jag mig ner och magen vände sig ut och in och alla minnen kom tillbaka.
Vi första gången vi träffades.
Första gången jag satt bak på pakethållaren med armarma om hans midja.
Första gången han sa jag älskar dig.
När jag grät så mycket i badkaret att han klev i med kläder och allt bara för att hålla om mig.
Och nu var allt borta. Och någon jävla fnittertjej tyckte att han minsann inte hade tid att svara när jag ringde.
Förstår ni. Det går ju inte sätta ett namn på det. Krossat hjärta? Nej, hela jag var krossad. Jag hade dött - om och om igen. Däremot går det att sätta ett namn på den dagen då jag återuppstod ett par månader senare med styrka i ryggen. Seger kallas det. Jag hade vunnit mot mina demoner, mot den fysiska kraft som ville vrida sönder min mage, mitt hjärta, mina lungor. Jag hade vunnit tillbaka mig själv och min vilja.
Min vilja till livet, maten och skrattet. Kärleken kom senare, men det är en annan historia.
Jag kommer ihåg att jag låg i sängen och min lillasyster låg bredvid och såg vilsen ut och jag bara grät och grät och tänkte att hon nog inte skulle behöva se det här medan hons strök mig över pannan och sa att det blir bättre. Jag såg genom dimman hur hon hämtade en hink och jag kräktes, kräktes av sorg. Det kom i mitt hår när jag lutade mig fram över sängkanten. Men jag orkade inte bry mig. Jag var ändå död. Det kunde lika gärna vara, jag tänkte ändå aldrig stiga upp.
Men det gjorde jag så klart, efter ett par dagar som jag mest bara sov bort. Och där tror man att man i varje fall lyckats ta det första steget. Man är så slö i kroppen att man inte förstår att det återstår minst ett par prövningar som kommer golva en till marken. Man är för ung.
Jag slog hans nummer en dag, några veckor efter att vi bestämt att vi inte skulle höras. En vinter för ett par år sedan. Jag kände mig stark nog att kunna höra hans röst. Telefonsvararen gick igång. "Hej du har kommit till X mobil, han kan inte prata just nu" och så fnissade tjejrösten och så kom pipet. Jag stod bara förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag la på. Sedan satte jag mig ner och magen vände sig ut och in och alla minnen kom tillbaka.
Vi första gången vi träffades.
Första gången jag satt bak på pakethållaren med armarma om hans midja.
Första gången han sa jag älskar dig.
När jag grät så mycket i badkaret att han klev i med kläder och allt bara för att hålla om mig.
Och nu var allt borta. Och någon jävla fnittertjej tyckte att han minsann inte hade tid att svara när jag ringde.
Förstår ni. Det går ju inte sätta ett namn på det. Krossat hjärta? Nej, hela jag var krossad. Jag hade dött - om och om igen. Däremot går det att sätta ett namn på den dagen då jag återuppstod ett par månader senare med styrka i ryggen. Seger kallas det. Jag hade vunnit mot mina demoner, mot den fysiska kraft som ville vrida sönder min mage, mitt hjärta, mina lungor. Jag hade vunnit tillbaka mig själv och min vilja.
Min vilja till livet, maten och skrattet. Kärleken kom senare, men det är en annan historia.
Långa nätters väntan
Jag tror rädslan är det värsta. Rädlsan av att bli ensam kvar, att aldrig hitta någon man kan komma att älska igen. Att inte hitta något bättre. Men allt är bättre än att inte må bra. Även om det är själv. Men du är aldrig ensam. Det gäller att sysselsätta sig. Låt dina vänner vara nära. För ofta är det vanan, vanan av att vakna upp med någon, vanan att skratta, titta, känna - vara med någon. Och det är utbytbart. Kärleken är det inte, men närheten är det.
Lär dig att sluta plåga dig själv. Att inte gå igenom Facebook, att inte göra mobilen till ett fängelse, att inte leta efter hans ryggtavla på stan. Du står där du står, du har lyckats komma förbi den värsta biten. Nu har du bara slutsträckan kvar. Låt inte dig själv halka tillbaka när du kämpat så jävla hårt för att komma så här långt på vägen. Sakna - men längta inte. Kom ihåg och glöm inte. Men använd det. Låt det bli en byggsten i ditt nya jag, en starkare version av dig själv. Låt det bevisa att du klarade av att gå och därför är precis lika starkt för att inte trilla tillbaka. Hur rädd du än är för att inte hitta någon som honom, så kommer du ur det här. Du gör det precis när du vill, när du är klar med tårarna och klar med dina känslor. Låt det bara ta sin tid.
Och låt all prestige vara. Tävla inte. Spela inte. Hämnas inte. Du är bättre än så. Du är värd mer än så. Ni var värda mer än så - vad som än hänt. Vem som än gjort vad.
Lär dig att sluta plåga dig själv. Att inte gå igenom Facebook, att inte göra mobilen till ett fängelse, att inte leta efter hans ryggtavla på stan. Du står där du står, du har lyckats komma förbi den värsta biten. Nu har du bara slutsträckan kvar. Låt inte dig själv halka tillbaka när du kämpat så jävla hårt för att komma så här långt på vägen. Sakna - men längta inte. Kom ihåg och glöm inte. Men använd det. Låt det bli en byggsten i ditt nya jag, en starkare version av dig själv. Låt det bevisa att du klarade av att gå och därför är precis lika starkt för att inte trilla tillbaka. Hur rädd du än är för att inte hitta någon som honom, så kommer du ur det här. Du gör det precis när du vill, när du är klar med tårarna och klar med dina känslor. Låt det bara ta sin tid.
Och låt all prestige vara. Tävla inte. Spela inte. Hämnas inte. Du är bättre än så. Du är värd mer än så. Ni var värda mer än så - vad som än hänt. Vem som än gjort vad.
Om du är fast i det du aldrig visste var ett helvete
Om du står där, med livet bakom dig. I en dal av sorg och förvivlan och otillräcklighet och allt det där som bubblar innanför ens själ när man är så ledsen att man vill lägga sig ner och aldrig gå upp igen. När andetagen känns som ett onödigt ont och nätterna är för långa för att orka lida igenom och dagarna är är ljusa för att möta. Då ska du vet att du snart är klar. Du måste bara rida ut din storm av känslor. Men viktigast av allt. Du kan inte vara kvar. Inte vara kvar i det som gör dig ont. Och det blir så mycket enklare, när du väl tagit steget. Jag vet.
Hur mycket man älskar någon, hur mycket man tror att man inte klarar sig utan någon. Hur ont det än gör när den där doften sakta försvinner från örngottet. Man måste gå. Man måste släppa det som gör ont, vända sig om och inte se tillbaka. Vara precis den man var innan kärleken kom in i livet. Det är inte värt det. Kärlek är inte osäkerhet. Det är inte oro. Det är inte smärta. Det du känner är inte kärlek. Det är inte att vänta på att han ska höra av sig, det är inte att behöva vara svartsjuk, det är inte att ha ont i magen - att aldrig känna sig tillräcklig. Det blir bättre, men inte förrän du tar dig an styrkan att gå därifrån. Att ta kontrollen över allt det som är ditt, som ditt hjärta.
Man ska bråka, man ska känna, gud vet hur mycket man ska känna. Det får vara passionerat, det får vara starkt. Du får kasta tallrikar i marken när du är arg, du får slå hål på väggar. Men tro mig, det är inte smärta du ska ha i din kropp. Det är bubblor, värme och trygghet. Det är inte bara det att det inte ska göra ont att andas när man är med någon - det ska bli lättare att göra det.
Hur mycket man älskar någon, hur mycket man tror att man inte klarar sig utan någon. Hur ont det än gör när den där doften sakta försvinner från örngottet. Man måste gå. Man måste släppa det som gör ont, vända sig om och inte se tillbaka. Vara precis den man var innan kärleken kom in i livet. Det är inte värt det. Kärlek är inte osäkerhet. Det är inte oro. Det är inte smärta. Det du känner är inte kärlek. Det är inte att vänta på att han ska höra av sig, det är inte att behöva vara svartsjuk, det är inte att ha ont i magen - att aldrig känna sig tillräcklig. Det blir bättre, men inte förrän du tar dig an styrkan att gå därifrån. Att ta kontrollen över allt det som är ditt, som ditt hjärta.
Man ska bråka, man ska känna, gud vet hur mycket man ska känna. Det får vara passionerat, det får vara starkt. Du får kasta tallrikar i marken när du är arg, du får slå hål på väggar. Men tro mig, det är inte smärta du ska ha i din kropp. Det är bubblor, värme och trygghet. Det är inte bara det att det inte ska göra ont att andas när man är med någon - det ska bli lättare att göra det.
Vad är vänner
Arkivtext:
Du försvann någonstans på vägen, bortom mitt förstånd. Alltid toma ord, alltid lika många löften fyllda med nonsens. Jag har slutat ens tro på vad du säger, ens tänka tanken att det ska bli som du lovar. Jag är ledsen, men jag orkar bara inte bry mig längre, jag orkar inte ens ta åt mig, bli ledsen eller känna mig bortglömd. Jag känner ingenting. Precis sådär som när man förlorat en kärlek, så känner jag. Bara för att vi är vänner betyder inte det att du konstant kan sätta ut din fot av ignorans och fälla mig till marken.
Jag ska bara stå här, ta emot din ignorans, dag efter dag. Men när det väl passar dig, då ska jag finna till hands. Och gör jag inte det, gud vet vad.
Allt för många bortförklaringar, jämt. Alltid dessa bortförklaringar. Ibland berättigade, ofta så mycket nonsens att jag kan gråta. Så dumma att jag undrar om du någonsin känt mig. Så när de där viktiga anledningarna, de riktigt kommer, då finns inte längre respekten kvar där för att acceptera dem. Man kan inte skjuta en människa längre och längre ifrån sig bara för att vända sig om och förvänta sig att den ska stå där steget efter den sekund man behöver det. Du behöver inte oroa dig längr , jag är redan på väg bort. Självmant. Så sluta putta mig.
Du lovade mig, det blir bättre, jag ska bättra mig, och jag sa, bara för att du är en vän kan jag inte ge hur många chanser som helst, du bad om förlåtelse, på dina knän. En vänskap som vår finner man inte så ofta. Jag vände mig om och tog dina händer, en, två, tre gånger. Ändå upprepar sig historien gång efter gång, utan det minsta ånger, förståelse eller respekt.
Så: Tack för att du utnyttjat min lojalitet, tack för att du tar mig för givet. Det värsta man någonsin kan göra. Jag kommer uppskatta det i längden, det kommer göra mig starkare. Tro mig.
Jag är trött på att vänta på dig. Så trött att jag inte ens reflekterar över det längre. När du sviker mig, när du glömmer bort mig, när du har viktigare saker för dig. Men jag vill bara säga en sak, vänner finns där för varandra, vänner håller sitt ord. Vänner kompromissar inte så som du. Vänner betyder mer än såhär. För mig. Och mest ledsen är jag, för att jag vet, att du aldrig kommer att förstå. Man kan inte låtsas om att man involverar någon i sitt liv bara för att man försöker inkludera den andre i planer man gjort ovanför den andres huvud. och förvänta sig att personen ska vara tacksam för det. Du kan leta efter ett annat andrahandsval, för trots allt du kastat på mig, har jag stått vid din sida. Och du kan inte ens ägna en sekund åt våran vänskap. och vet du vad som gör mig mest ledsen. När du kommer med alla dina bortförklaringar som om det vore de naturligaste i världen, som om jag bara ska svälja och le. Aldrig mer.
Jag har gott om vänner, vänner som respekterar mig, som ställer upp, som håller sina löften. Som inte ens behöver lova mig för att saker ska hända, för att jag ska känna mig välkomna i deras liv. Som inte dumförklarar mig för att jag blir besviken. Som inte lägger över skulden på mig när planer och löften aldrig blir som de borde. När allt egentligen är på grund av dig, på grund av dina val, dina prioriteringar. Jag föreslår att du letar efter en ny vän på torsdag när du har tid, för jag finns inte här längre.
Jag gav dig en chans, jag gav dig en till, jag tänkte; nu är det din allra sista. Men vännen, jag har jag räknat till hundra och det stannar här. Jag går nu.
Du försvann någonstans på vägen, bortom mitt förstånd. Alltid toma ord, alltid lika många löften fyllda med nonsens. Jag har slutat ens tro på vad du säger, ens tänka tanken att det ska bli som du lovar. Jag är ledsen, men jag orkar bara inte bry mig längre, jag orkar inte ens ta åt mig, bli ledsen eller känna mig bortglömd. Jag känner ingenting. Precis sådär som när man förlorat en kärlek, så känner jag. Bara för att vi är vänner betyder inte det att du konstant kan sätta ut din fot av ignorans och fälla mig till marken.
Jag ska bara stå här, ta emot din ignorans, dag efter dag. Men när det väl passar dig, då ska jag finna till hands. Och gör jag inte det, gud vet vad.
Allt för många bortförklaringar, jämt. Alltid dessa bortförklaringar. Ibland berättigade, ofta så mycket nonsens att jag kan gråta. Så dumma att jag undrar om du någonsin känt mig. Så när de där viktiga anledningarna, de riktigt kommer, då finns inte längre respekten kvar där för att acceptera dem. Man kan inte skjuta en människa längre och längre ifrån sig bara för att vända sig om och förvänta sig att den ska stå där steget efter den sekund man behöver det. Du behöver inte oroa dig längr , jag är redan på väg bort. Självmant. Så sluta putta mig.
Du lovade mig, det blir bättre, jag ska bättra mig, och jag sa, bara för att du är en vän kan jag inte ge hur många chanser som helst, du bad om förlåtelse, på dina knän. En vänskap som vår finner man inte så ofta. Jag vände mig om och tog dina händer, en, två, tre gånger. Ändå upprepar sig historien gång efter gång, utan det minsta ånger, förståelse eller respekt.
Så: Tack för att du utnyttjat min lojalitet, tack för att du tar mig för givet. Det värsta man någonsin kan göra. Jag kommer uppskatta det i längden, det kommer göra mig starkare. Tro mig.
Jag är trött på att vänta på dig. Så trött att jag inte ens reflekterar över det längre. När du sviker mig, när du glömmer bort mig, när du har viktigare saker för dig. Men jag vill bara säga en sak, vänner finns där för varandra, vänner håller sitt ord. Vänner kompromissar inte så som du. Vänner betyder mer än såhär. För mig. Och mest ledsen är jag, för att jag vet, att du aldrig kommer att förstå. Man kan inte låtsas om att man involverar någon i sitt liv bara för att man försöker inkludera den andre i planer man gjort ovanför den andres huvud. och förvänta sig att personen ska vara tacksam för det. Du kan leta efter ett annat andrahandsval, för trots allt du kastat på mig, har jag stått vid din sida. Och du kan inte ens ägna en sekund åt våran vänskap. och vet du vad som gör mig mest ledsen. När du kommer med alla dina bortförklaringar som om det vore de naturligaste i världen, som om jag bara ska svälja och le. Aldrig mer.
Jag har gott om vänner, vänner som respekterar mig, som ställer upp, som håller sina löften. Som inte ens behöver lova mig för att saker ska hända, för att jag ska känna mig välkomna i deras liv. Som inte dumförklarar mig för att jag blir besviken. Som inte lägger över skulden på mig när planer och löften aldrig blir som de borde. När allt egentligen är på grund av dig, på grund av dina val, dina prioriteringar. Jag föreslår att du letar efter en ny vän på torsdag när du har tid, för jag finns inte här längre.
Jag gav dig en chans, jag gav dig en till, jag tänkte; nu är det din allra sista. Men vännen, jag har jag räknat till hundra och det stannar här. Jag går nu.
En av alla de gånger de var en och aldrig två
Cornelia minns fortfarande hur det var, hon är lämnad med minnen och ett tomt hjärta och som enda sällskap i kväll har hon scenerna som spelas upp under hennes ögonlock. Som den där gånger hon förstod vad de verkligen var. Ett natt som byggde det de kom att bli.
Hon ligger med huvudet i hansknä medan taxin rullar fortare. Cornelia blundar och han sätter fingertopparna mot hennes ögonlock, som bara för att finnas, för att röra. För att få henne att drömma. Hon känner att taxin svänger och hur han vevar ner fönsterrutan några centimeter. I deras isolerade tillvaro flyter stockholmsnattens alla aromer och kyla in. Novembernatt och minusgrader letar sig in genom springan i fönstret. Belägrar det svarta taket.
Han lägger sin jacka över Cornelias axlar och hon måste ha somnat till för hon kommer därifrån bara ihåg när de snubblar in med mig i hissen, han lyfter upp hennes haka samtidigt som han kysser henne och viskar det hon vill höra.
Han gör en allvarlig min, som för att rättfärdiga det han nyss viskat. De stapplar ur hissen. Han är för full för att hitta nyckelhålet och likaså hon. De sjunker ihop med ryggarna mot dörren, han tittar på hennes gröna ögon, de skrattar panna mot panna.
Hur kan allt bli så fel när de är tillsammans. Hur kan allt bli så rätt. Lampan i trapphuset släcks. Honser ingenting, det är becksvart men precis innan paniken bryter ut fumlar han tag på hennes hand, han vet hur mörkrädd hon är. Han vet vad som har hänt. Och plötsligt är inte längre det svarta skrämmande, det är bara stilla. Tyst och stilla likt klockan runt hans handled. Cornelias klack skrapar mot stengolvet när hennes ena uppdragna ben hasar ner. Bryter tystanden. Ekar.
Kanske är de mer synonyma än de tror för deras andetag håller varandra i handen. Cornelia känner det. Hon känner lyckan sprida sig i bröstet. Hon kan ta på det. Och där i mörkrets tystnad och stilla liv säger han det som han aldrig någonsin sagt till någon annan.
Hon ligger med huvudet i hansknä medan taxin rullar fortare. Cornelia blundar och han sätter fingertopparna mot hennes ögonlock, som bara för att finnas, för att röra. För att få henne att drömma. Hon känner att taxin svänger och hur han vevar ner fönsterrutan några centimeter. I deras isolerade tillvaro flyter stockholmsnattens alla aromer och kyla in. Novembernatt och minusgrader letar sig in genom springan i fönstret. Belägrar det svarta taket.
Han lägger sin jacka över Cornelias axlar och hon måste ha somnat till för hon kommer därifrån bara ihåg när de snubblar in med mig i hissen, han lyfter upp hennes haka samtidigt som han kysser henne och viskar det hon vill höra.
Han gör en allvarlig min, som för att rättfärdiga det han nyss viskat. De stapplar ur hissen. Han är för full för att hitta nyckelhålet och likaså hon. De sjunker ihop med ryggarna mot dörren, han tittar på hennes gröna ögon, de skrattar panna mot panna.
Hur kan allt bli så fel när de är tillsammans. Hur kan allt bli så rätt. Lampan i trapphuset släcks. Honser ingenting, det är becksvart men precis innan paniken bryter ut fumlar han tag på hennes hand, han vet hur mörkrädd hon är. Han vet vad som har hänt. Och plötsligt är inte längre det svarta skrämmande, det är bara stilla. Tyst och stilla likt klockan runt hans handled. Cornelias klack skrapar mot stengolvet när hennes ena uppdragna ben hasar ner. Bryter tystanden. Ekar.
Kanske är de mer synonyma än de tror för deras andetag håller varandra i handen. Cornelia känner det. Hon känner lyckan sprida sig i bröstet. Hon kan ta på det. Och där i mörkrets tystnad och stilla liv säger han det som han aldrig någonsin sagt till någon annan.
Jag gjorde aldrig dig till den du är
Han vet att han är hennes rakblad, Cornelias genväg till sin självdesktuktivitet. Hon ringer honom när hennes själ vill bli svart, när hon vill försvinna in i en dimma hon för varje gång har svårare och svårare att ta dig ur. Inte minst nu, när hon lämnad stod kvar med rödvinsläppar i en kväll i oktober när kärleken försvann och vände henne ryggen i en sliten skinnjacka.
De har inte träffats sedan hon blev kär i han som ändå lämnade henne. Hon sitter på armstödet till hans soffa och tittar på medan han lutar dig ner över glasbordet och gör ett vitt streck av påsens innehåll. Hon ser honom försvinna.
Ser honom gå förlorad. Ser honom bli lycklig. Cornelia räknar varven fläkten snurrar i taket, runt, runt, runt. Han ställer dig upp intill henne, tar tag i hennes midja, håller ut ena armen som han du talar inför flera tusen och läser högt ur en diktsamling Cornelia gav honom för några år sedan.
någonstans är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid intill förväxling och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö
Hon fnittrar och hennes hår är uppsatt i en slarvig knut. Hon kom i knähöga svarta stövlar, en liten svart klänning, hon vet att han älskar den. Men hon är nu barbent och balkongdörren står på glänt, hon ryser.
- Fryser du blomman? Han har inte ens släppt boken med blicken och lyckas ändå läsa hennes tankar. Cornelia ler åt hans gåva. Det är tur att han inte inser vem han är, då hade hon inte suttit här.
De har inte träffats sedan hon blev kär i han som ändå lämnade henne. Hon sitter på armstödet till hans soffa och tittar på medan han lutar dig ner över glasbordet och gör ett vitt streck av påsens innehåll. Hon ser honom försvinna.
Ser honom gå förlorad. Ser honom bli lycklig. Cornelia räknar varven fläkten snurrar i taket, runt, runt, runt. Han ställer dig upp intill henne, tar tag i hennes midja, håller ut ena armen som han du talar inför flera tusen och läser högt ur en diktsamling Cornelia gav honom för några år sedan.
någonstans är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid intill förväxling och förvandling
brytande havsvåg, roseneld och snö
Hon fnittrar och hennes hår är uppsatt i en slarvig knut. Hon kom i knähöga svarta stövlar, en liten svart klänning, hon vet att han älskar den. Men hon är nu barbent och balkongdörren står på glänt, hon ryser.
- Fryser du blomman? Han har inte ens släppt boken med blicken och lyckas ändå läsa hennes tankar. Cornelia ler åt hans gåva. Det är tur att han inte inser vem han är, då hade hon inte suttit här.
Vivimo
Kommer aldrig att lära känna dig igen, jag vill knappt. Finner mig själv i någon slags hatkärlek där jag inte kan skilja på något av dem. Cornelia tänker för sig själv, i ett fönster utan insyn.
Och så händer det som aldrig skulle hända. Mobilen blinkar till och hans namn blinkar elakt på den display hon i den sekunden gjort allt för att krossa. Men hon är för svag - det går inte. de talar, hon hör hans röst men kan inte uppfatta meningen. Hon avbryter honom.
– Jag skulle kunna svära på att stå vid din sida livet ut, men har inte modet att se dig i ögonen. En värdig mening bör knytas an till ögon. Det är bara det att jag drunknar i dina. Önskar att du aldrig kunde se, för jag är så genomskinlig inför dig. Nästintill naken trots påklädnad av tusen murar och miljontals ord. Men allting skalar du av. Och jag står tyst utan tankar. Du var så befriande. Att du räddar mig från dem. Hur gör du? Men framförallt, varför gjorde du det? Vad har jag gjort, och vad kan du se? Jag glömmer aldrig bort de ögonblicken då jag står utanför min kropp och allt jag ser är min själ i dina armar, som om mitt skal aldrig skulle skilja sig från dig. och nu - nu är allt borta. Och jag, jag står ensam kvar när du gått.
Hon gråter när hon talar, hennes naglar borrar sig in i den mjölkvita hyn på armen och lämnar små märken. Cornelia får ta sats för att sätta ord på ett mine.
– Kommer du inte ihåg vad du sa till mig?
Det är tyst i luren. Han andas.
– Du sa, du sa, du sa, Cornelia snubblar på orden. Du sa "jag går tusen mil, och om igen. men aldrig ett steg utan dig, hör du det. Aldrig utan dig. För det finns en värld jag vill dela med dig, och ögon jag vill syna med dig bredvid. Jag klarar mig alltid, men jag vill knappast. Hand i hand utan kompromisser, blå ögon mot svart natt. Jag är här, för att stanna". Det var det du sa. Och nu - nu har du gått.
Hon tar ett djupt andetag. Lägger på. Öppnar sin bok och skriver.
Jag har aldrig trott och kommer aldrig tro att glädje kan förena två indider så som sorg kan. Sorg flätar ihop människor, vare sig man vill det eller inte. Öden behöver inte vara likartade för att de ska slå klorna i varandra, det räcker bara med en viss uns sympati och medmänsklighet. För själen är inget påhitt, jag tror inte det. Och allt blir så mycket påtagligare, och allt blir tio gånger starkare. När det redan gör ont. Men nu, nu är det bara en som känner smärtan. Så vad förväntade jag mig annat än att falla isär.
Och så händer det som aldrig skulle hända. Mobilen blinkar till och hans namn blinkar elakt på den display hon i den sekunden gjort allt för att krossa. Men hon är för svag - det går inte. de talar, hon hör hans röst men kan inte uppfatta meningen. Hon avbryter honom.
– Jag skulle kunna svära på att stå vid din sida livet ut, men har inte modet att se dig i ögonen. En värdig mening bör knytas an till ögon. Det är bara det att jag drunknar i dina. Önskar att du aldrig kunde se, för jag är så genomskinlig inför dig. Nästintill naken trots påklädnad av tusen murar och miljontals ord. Men allting skalar du av. Och jag står tyst utan tankar. Du var så befriande. Att du räddar mig från dem. Hur gör du? Men framförallt, varför gjorde du det? Vad har jag gjort, och vad kan du se? Jag glömmer aldrig bort de ögonblicken då jag står utanför min kropp och allt jag ser är min själ i dina armar, som om mitt skal aldrig skulle skilja sig från dig. och nu - nu är allt borta. Och jag, jag står ensam kvar när du gått.
Hon gråter när hon talar, hennes naglar borrar sig in i den mjölkvita hyn på armen och lämnar små märken. Cornelia får ta sats för att sätta ord på ett mine.
– Kommer du inte ihåg vad du sa till mig?
Det är tyst i luren. Han andas.
– Du sa, du sa, du sa, Cornelia snubblar på orden. Du sa "jag går tusen mil, och om igen. men aldrig ett steg utan dig, hör du det. Aldrig utan dig. För det finns en värld jag vill dela med dig, och ögon jag vill syna med dig bredvid. Jag klarar mig alltid, men jag vill knappast. Hand i hand utan kompromisser, blå ögon mot svart natt. Jag är här, för att stanna". Det var det du sa. Och nu - nu har du gått.
Hon tar ett djupt andetag. Lägger på. Öppnar sin bok och skriver.
Jag har aldrig trott och kommer aldrig tro att glädje kan förena två indider så som sorg kan. Sorg flätar ihop människor, vare sig man vill det eller inte. Öden behöver inte vara likartade för att de ska slå klorna i varandra, det räcker bara med en viss uns sympati och medmänsklighet. För själen är inget påhitt, jag tror inte det. Och allt blir så mycket påtagligare, och allt blir tio gånger starkare. När det redan gör ont. Men nu, nu är det bara en som känner smärtan. Så vad förväntade jag mig annat än att falla isär.
Två hjärtan - ett helt
Mitt hjärta går sönder när jag hör dig gråta, älskade vän.
Ett brustet hjärta kommer alltid att läkas utav vänskap och tidsfördriv, jag lovar. Det kanske aldrig blir detsamma, men någon gång, i en annan tid blir det bra. Jag vet att smärtan känns så fantastiskt svart just nu, och att lyckan är för långt bort för att nå. Som om dina demoner vägrar lämna dig och som om dina tankar är din värsta fiende. Men. Du kommer inte att vara trasig för all framtid, även om det känns så Cornelia. Hon talar långsatm, som att hon vet att hennes vän knappt hör henne genom den dimma av gråt hon de senaste veckorna bott i.
– Det får ta sin tid, att läka, att växa, att se, säger hon där de sitter på sängen. Så många gånger livet lovat dig glädje, så många gånger livet givit dig sorg. Allt du är med om gör dig till den du är. Du är starkare nu, när sorgen släppt och ilskan vilat. Och du får vara ledsen, du får gråta i min famn, det är okej. Och jag önskar så innerligt att det fanns något jag skulle kunna göra för att få dig att inse hur fantastisk du är och att det inte alls är ditt fel. Det var aldrig ditt fel. Aldrig ditt fel Cornelia.
Och där sitter de, på en sängkant efter att en av de just trillat över den kant hon aldrig trodde att hon skulle ens gå nära. Bästa vänner. Hon med Cornelias huvud i knäet. Håret flyter ut över de svarta jeansen, hon gråter - tyst men det finns där. En tyst sorg.
– Det kommer komma en tid då din slöja av sorg inte längre känns så tung, då värmen i ditt hjärta kommer att vara tillräckligt för att älksa dig själv igen. En tid då en mans ord aldrig kommer att vara något centrerat i ditt liv, något av vikt. För i slutändan är ditt ord, din känsla och dina handlingar det ända som är äkta. Därför dår du aldrig, aldrig någonsin ljuga för dig själv. Du får kasta saker i väggen, du får vara försatt i panik. Du har all rätt, säger hon ochs tryker sin hand över Cornelias panna.
– Men jag lovar att hålla din hand för alltid, så länge du andas. Och medan du plockar upp bitarna av ditt hjärta han så skoningslöst trampade på kommer jag stå där vid din sida. Medan du ser hans ryggtavla försvinna i folkmassan och i panik bryter ut i gråt kommer jag att stå där. När du förvrider ditt ansikte och begraver det i dina sängkläder och bildar ett hav med dina tårar, då står jag där. Och när du sedan reser dig upp, torkar tårarna och sätter på dig klackarna igen - då står jag där.
Ett brustet hjärta kommer alltid att läkas utav vänskap och tidsfördriv, jag lovar. Det kanske aldrig blir detsamma, men någon gång, i en annan tid blir det bra. Jag vet att smärtan känns så fantastiskt svart just nu, och att lyckan är för långt bort för att nå. Som om dina demoner vägrar lämna dig och som om dina tankar är din värsta fiende. Men. Du kommer inte att vara trasig för all framtid, även om det känns så Cornelia. Hon talar långsatm, som att hon vet att hennes vän knappt hör henne genom den dimma av gråt hon de senaste veckorna bott i.
– Det får ta sin tid, att läka, att växa, att se, säger hon där de sitter på sängen. Så många gånger livet lovat dig glädje, så många gånger livet givit dig sorg. Allt du är med om gör dig till den du är. Du är starkare nu, när sorgen släppt och ilskan vilat. Och du får vara ledsen, du får gråta i min famn, det är okej. Och jag önskar så innerligt att det fanns något jag skulle kunna göra för att få dig att inse hur fantastisk du är och att det inte alls är ditt fel. Det var aldrig ditt fel. Aldrig ditt fel Cornelia.
Och där sitter de, på en sängkant efter att en av de just trillat över den kant hon aldrig trodde att hon skulle ens gå nära. Bästa vänner. Hon med Cornelias huvud i knäet. Håret flyter ut över de svarta jeansen, hon gråter - tyst men det finns där. En tyst sorg.
– Det kommer komma en tid då din slöja av sorg inte längre känns så tung, då värmen i ditt hjärta kommer att vara tillräckligt för att älksa dig själv igen. En tid då en mans ord aldrig kommer att vara något centrerat i ditt liv, något av vikt. För i slutändan är ditt ord, din känsla och dina handlingar det ända som är äkta. Därför dår du aldrig, aldrig någonsin ljuga för dig själv. Du får kasta saker i väggen, du får vara försatt i panik. Du har all rätt, säger hon ochs tryker sin hand över Cornelias panna.
– Men jag lovar att hålla din hand för alltid, så länge du andas. Och medan du plockar upp bitarna av ditt hjärta han så skoningslöst trampade på kommer jag stå där vid din sida. Medan du ser hans ryggtavla försvinna i folkmassan och i panik bryter ut i gråt kommer jag att stå där. När du förvrider ditt ansikte och begraver det i dina sängkläder och bildar ett hav med dina tårar, då står jag där. Och när du sedan reser dig upp, torkar tårarna och sätter på dig klackarna igen - då står jag där.
NATTENS KONTURER
Det är becksvart. Cigaretten han håller mellan sina fingar brevid henne kastar glöd över asfalten, det är fullt av hål i henns svarta strumbyxor och den lilla svarta kjolen sitter på sniskan. Tröjan är ny men hon har redan tröttnat på den.
- Vad fan vill du egentligen viskar hon ut i natten.
- Jag vill bara få det överstökat svarar han.
- Du kanske kan glömma, men du har tagit mina blad ur min dagbok för länge för att jag ska förlåta dig.
- Du skriver inte dagbok Cornelia.
Han nämner aldrig mitt förnamn. Har aldrig gjort. Jag vet fortfarande inte varför. Han andas, fimpar.
- Du skriver någon fiktiv jävla skildring av idioti.
- Kärlek menar du?
- Mm.. precis, idioti mumlar han.
Jag kan springa och du kan skrika. Du kan slå och jag kan läka. Bänken de sitter på känns kall, hon sätter sig på händerna. De domnar. Lutar huvudet bakåt. Drar in våt luft i lungorna.
– Du är fan ingenting. Ingenting. Jag känner noll för dig. Nada, gå härifrån viskar hon - till sig själv. Slit dig. Vad håller du på med. Han är ett svin. Du vet det. Hans svarta skinnjacka knarrar när han lägger armen omkring hennes smala axlar, blåser rök i hennes hår.
Du smutsar ner mig tänker hon, lämnar mig svart. Nedbruten. Du förstörde mig. Och så gjorde du det igen. Och igen. Och jag kom tillbaka. Så fort jag hade sanerat mig från dig kom jag för att du skulle smutsa ner mig igen. Med din rök i mitt hår, med dina händer på mina lår. Med dina lögner och dina svek. Med dina nålar och med din lek.
- Vad fan vill du egentligen viskar hon ut i natten.
- Jag vill bara få det överstökat svarar han.
- Du kanske kan glömma, men du har tagit mina blad ur min dagbok för länge för att jag ska förlåta dig.
- Du skriver inte dagbok Cornelia.
Han nämner aldrig mitt förnamn. Har aldrig gjort. Jag vet fortfarande inte varför. Han andas, fimpar.
- Du skriver någon fiktiv jävla skildring av idioti.
Hans ord är hårda. Hon stirrar ut i natten, ser bara konturerna av husen därnere. Berget är högt.
- Kärlek menar du?
- Mm.. precis, idioti mumlar han.
TANKAR FRÅN ETT GOLV
Han undrar varför hon ligger på golvet. Hon svarar att det är skönare här. Under allt det som står över henne. Cornelia ligger med benen upp över soffkanten i sin röda kjol. Tv-rutan upp och ner i bakgrunden. Nya perspektiv säger hon och stödjer sig upp på armarna.
Du är rubbad skrattar han. Det är därför du älskar mig säger hon och faller mjukt ner på golvet igen. Parkettgolvet känns kallt mot ryggen. Nej, jag älskar dig för att man kan se dina trosor när du ligger där.
- Nu finns det inga trosor kvar att titta på, kommer du ned nu eller?
- Du är fan inte klok säger han och ler. Och så ligger de där, hand i hand och tittar upp i taket. Hon i hans vita skjorta och i sin röda kjol. Han i svarta jeans och den där rutiga flanellskjortan han har fått efter sin pappa.
Han skrattar och om någon kan vara vacker så är han det nu. Han är bara vacker just i det ögonblicket. Hon sluter ögonen. Ler för sig själv. Hon vet att han tittar.
- Kom och lägg dig här med mig en stund?
- Du är störd.
- Man tänker så mycket bättre här nere.
- Men man ser dina trosor så mycket bättre här uppifrån.
- Så enda anledningen till att du inte kommer ner och tänker är för att mina trosor syns bättre ifrån din position?
- Mycket riktigt.
- Okej...
- Kom och lägg dig här med mig en stund?
- Du är störd.
- Man tänker så mycket bättre här nere.
- Men man ser dina trosor så mycket bättre här uppifrån.
- Så enda anledningen till att du inte kommer ner och tänker är för att mina trosor syns bättre ifrån din position?
- Mycket riktigt.
- Okej...
Hon tar smidigt av mig de svarta trosorna i spets och kastar iväg dem så att de hamnar en bit bort.
- Nu finns det inga trosor kvar att titta på, kommer du ned nu eller?
- Du är fan inte klok säger han och ler. Och så ligger de där, hand i hand och tittar upp i taket. Hon i hans vita skjorta och i sin röda kjol. Han i svarta jeans och den där rutiga flanellskjortan han har fått efter sin pappa.
I VÄNTAN PÅ VÄRMEN
Jag tror att jag i många år andades någon annans luft. Kvävdes av det faktum att livet inte alltid var rättvist och att syret i den kupol jag byggt upp runt om mig snart skulle ta slut. Och jag visste, jag visste hela tiden, det lovar jag - att den dagen det gjorde det så skulle jag bli tvungen att lämna den. Kupolen och bubblan. Muren jag så omsojsfullt byggt upp med snabba repliker, envisa argument och en tro på att allt löser sig. Någon gång, i en annan tid.
Och den andra tiden kom. Det gjorde den. Den svepte in som en vintervind och fick mig att rysa. Fick mig att linda in mig i alla de ord som någon sa till mig precis innan jag somnade en vinter för ett år sedan. En vinter som blev mycket varmare än jag föreställt mig men mer omtumlande än vad orkanen av känslor som svepte omskull mig hösten innan var.
Man tror att det som gör ont är det som ska kännas mest. Det är det inte. Det är det varma som tränger längst in. Som penetrerar ett hjärta som om det var sylvassa nålar som trängde genom. Om du tror att smärtan du känner när du blir lämnad, när du lämnar, när den du älskar är otrogen, när den du älskar inte älskar - när du kommer på att du själv inte älskar, sätter djupare spår än när det slår om. Om du tror att det känns mer än det vackra - då har du aldrig haft mer fel.
Det kalla, det hårda. Ett svek - det bygger dig. Lämnar dig starkare.
Om det nu skulle vara så, att du tror att smärtan är djupare än förälskelsen. Varför gör det då så fruktansvärt ont att bli sviken.
Om det fina som varit innan inte satt sig så djupt - hade det aldrig gjort så ont när det försvinner.
Och den andra tiden kom. Det gjorde den. Den svepte in som en vintervind och fick mig att rysa. Fick mig att linda in mig i alla de ord som någon sa till mig precis innan jag somnade en vinter för ett år sedan. En vinter som blev mycket varmare än jag föreställt mig men mer omtumlande än vad orkanen av känslor som svepte omskull mig hösten innan var.
Man tror att det som gör ont är det som ska kännas mest. Det är det inte. Det är det varma som tränger längst in. Som penetrerar ett hjärta som om det var sylvassa nålar som trängde genom. Om du tror att smärtan du känner när du blir lämnad, när du lämnar, när den du älskar är otrogen, när den du älskar inte älskar - när du kommer på att du själv inte älskar, sätter djupare spår än när det slår om. Om du tror att det känns mer än det vackra - då har du aldrig haft mer fel.
Det kalla, det hårda. Ett svek - det bygger dig. Lämnar dig starkare.
Om det nu skulle vara så, att du tror att smärtan är djupare än förälskelsen. Varför gör det då så fruktansvärt ont att bli sviken.
Om det fina som varit innan inte satt sig så djupt - hade det aldrig gjort så ont när det försvinner.
ATT VARA ETT MED ETT
Jag tittade på Så mycket bättre i går, det är snarare så mycket sämre i år, men det var en vacker mening där som fastande hos mig.
Laleh sa: "ibland flyr man inte från något - utan till något".
Och det tog ett tag för mig att förstå vad hon menade. Men så är det. Man lämnar inte alltid något för att lämna, utan ibland för att finna.
Laleh sa: "ibland flyr man inte från något - utan till något".
Och det tog ett tag för mig att förstå vad hon menade. Men så är det. Man lämnar inte alltid något för att lämna, utan ibland för att finna.
HÖST
Jag tror det är höst, en årstid lämnad av sensommarens trevande kyla och mörker. Tydliga nyanser av sorgsna leenden på stan. Unga liv som sveper neonfärgade shotar på en bar långt bort i ensamheten dit ingen hittar tillbaka från för det är aldrig någonsin någon som visar dig den rätta vägen. De kommer alltid att leda dig bort från det du inners inne vill. För ingen vill bli lämnad av någon som hittade lyckan som aldrig var där ni var.
Det har varit nätter kantade av svarta tankar, hårda drömmar och en ensamhet som skar genom livets allt goda. För det spelar ingen roll hur mycket du har, hur många du har, när du aldrig hittar dig själv. När ditt liv, din själv, ditt trasiga sinne ligger som pusselbitar i någon annans hjärta, hand eller liv. Det har varit veckor av ofrånkomlig sorg, månader av vridna dygn, år av vad som aldrig går att glömma. Men det har även varit nätter fyllda med purpurröda rosor av lycka. Det har varit drömmar om framtid och styrka. Veckor av skratt och år av lärdom.
Det var himlar av tårar och bryggor av känslor som broar över öppna hav och slag efter slag mot stockholmnätters vackra gnistor. Mil av förgyllda stunder utan slut och vågbrytare i en famn utan kedjor.
Jag var 15 år, jag var 16, jag var 17, 18, 19, 20. Jag trodde att jag skulle ramla utanför världens kant. Lät aldrig livet belöna mig med vad jag i dag lärt mig att ta in i dag. 21 år tog det. 21 år tre kärlekar och en eller två tidsfördriv. Jag lärde mig att det är nu livet börjar, och det är nu eller aldrig. Nu eller falla över kanten. Och det gick fort, fort att se att det finns en väg som jag kan och är villig att gå för att slippa känna trycker över bröstet. Jag hittade min väg. Jag fann min lycka, den låg inte i vad jag länge trodde att jag skulle finna den i. Den lämnade inga spår av tårar för att kännas, den bara finns där. I mig själv, inte i andra. Jag kan, jag vill, jag vann.
Det har varit nätter kantade av svarta tankar, hårda drömmar och en ensamhet som skar genom livets allt goda. För det spelar ingen roll hur mycket du har, hur många du har, när du aldrig hittar dig själv. När ditt liv, din själv, ditt trasiga sinne ligger som pusselbitar i någon annans hjärta, hand eller liv. Det har varit veckor av ofrånkomlig sorg, månader av vridna dygn, år av vad som aldrig går att glömma. Men det har även varit nätter fyllda med purpurröda rosor av lycka. Det har varit drömmar om framtid och styrka. Veckor av skratt och år av lärdom.
Det var himlar av tårar och bryggor av känslor som broar över öppna hav och slag efter slag mot stockholmnätters vackra gnistor. Mil av förgyllda stunder utan slut och vågbrytare i en famn utan kedjor.
Jag var 15 år, jag var 16, jag var 17, 18, 19, 20. Jag trodde att jag skulle ramla utanför världens kant. Lät aldrig livet belöna mig med vad jag i dag lärt mig att ta in i dag. 21 år tog det. 21 år tre kärlekar och en eller två tidsfördriv. Jag lärde mig att det är nu livet börjar, och det är nu eller aldrig. Nu eller falla över kanten. Och det gick fort, fort att se att det finns en väg som jag kan och är villig att gå för att slippa känna trycker över bröstet. Jag hittade min väg. Jag fann min lycka, den låg inte i vad jag länge trodde att jag skulle finna den i. Den lämnade inga spår av tårar för att kännas, den bara finns där. I mig själv, inte i andra. Jag kan, jag vill, jag vann.
RED WINE WAKE UP CALLS
Det var någon som sa att inget gör så ont som att bli lämnad. Jag nickade, höll med, la huvudet på sned och följde med i den diskussion som följde. Vi satt på en hotellbar i ett dunkelt ljus och mina röda läppar lämnade märken på det sköra vinglaset. Jag hade just spelat mitt ess mot en kille som satt på andra sidan rummet, under en taklampa som såg ut att vara en parodi på ett ufo. Jag log, jag gör det ibland, när jag vill. Jag struntade egentligen i honom. Men jag ville inte att han skulle strunta i mig. Så där satt jag, lyssnade på mina vänners krossade hjärtan och tänkte att jag nog kunde få honom bara för att kasta bort honom inom de närsta femton minutrarna.
Mina vänner noterade knappt när han reste sig upp, medan jag såg det glasklart i ögonvrån. De var fortfarande mitt uppe i trevande händer och killar som inte hör av sig. Han la en mjuk hand på min axel och jag snurrade min stol så att vi, han stående och jag sittande, möttes ansikte mot ansikte.
– Jag brukar aldrig göra så här, men... Började han. Alltid detta men. Så är det alltid, han har aldrig sagt det här förut men, han har aldrig tänkt så här förut men, han har aldrig vågat det här förut men. Men är aldrig ett bra ord, inte i något sammanhang, någonsin. Efter men följer alltid något oönskt. Jag älskar dig men. Jag vill vara med dig men. Jag vill att vi ska vara men.
Hans ögon var en blandning mellan gröna och blå, han såg lite för uppstyrd ut för att sitta här, i en bar på söder. Men så slog det mig, han kanske bodde här på hotellet, han kanske tog en after work, kostymen vittnade trots allt om något viktigt, och förmodligen jävligt tråkigt jobb. Säger han något om en drink, telefonnummer eller min midja kommer jag att gäspa och vända mig om tänkte jag innan han hann avbryta mig.
– Men.. jag har suttit i en halvtimme och försökt analysera dig. Och nej bli inte rädd nu, inte så på det viset. Jag har bara tittat på dig, hur du rör dig, hur du sätter läpparna mot ditt glas, hur du lutar huvudet lite bakåt när du skrattar. Men. Du har inte sagt ett ord. Dina vänner har suttit och pratat och du har inte låtit ett spår av ljud tillföra vadan dina vänner talar om. Rätta mig om jag har fel, men hur kommer det sig? Frågade han. Och jag blev en aning ställd. Jag tittade på honom med smala ögon, men han stod bara kvar, med ena handen i fickan och med ett vinglas i den andra.
– Jag tänkte på de gånger jag blivit lämnad. Det har varit ett par gånger nu. De tycks altid älska mig mer än någon annan, de tycks alltid fastna för vad som än är jag. Men förr eller senare så går de. Jag skulle säga att jag har blivit lämnad lika många gånger som det är steg från deras hjärtan till en ny kärlek. De har alltid kommit tillbaka. Alltid. Och sedan är det alltid jag som måste lämna dem krossade. För jag tål det inte. Svarade jag.
Mina vänner, som fortfarande inte hade kommit längre i sin diskussion tystnade när en av dem sa med hård röst, som om hon kände hat. Ånger.
– Det finns inget som gör så ont att inse att han inte älskar dig längre. Inget gör så ont.
– Jo, inget gör så ont som att inse, att man själv inte älskar någon längre, svarade jag.
Tittade sedan på mannen i kostym. Han nickade åt mig som om han var nöjd med min insats i samtalet.
– Låt dem lämna dig då, svarade han och återvände sedan till sin plats. Som att det var den mest normala repliken i världen.
Bara så där, låt dem lämna dig då. Hur kan man återvända till sin plats på andra sidan rummet när man just vänt upp och ner på en flickas liv. Så enkelt. Varför hade jag inte tänkt på det.
ELEGI
Jag kommer ihåg, det var vinter. Kallt minst sagt, jag gick i skinnjacka och du skrattade åt mig. Men drog mig lite närmare där jag gick i din famn. Det viktigaste. Det var strax efter december och julens alla tankar, ett misslyckat försök att vara nära någon och där gick vi i februarimörkret. Jag hade hittat rätt. Jag visste att någon satt på andra sidan stan och väntade på mitt samtal, på ett sms, på ett ord. Men jag satt vid ditt bord, drog med fingret i den mörkt betsade bordskivan. Vi lyssnade på Lars Winnerbäck, du lärde mig att det hette "Eleschi" och inte "Elegi". Jag kände mig dum, jag tror jag rodnade, jag hatar att känna mig dum när ingen rör mig.
Du satt på andra sidan bordet med din whiskey, jag med min te. Tittade ut på Sveavägen och snön la sig som en slöja i natten som vi nyss besökt. Du sa något om att du inte gillade Melissa Horn och jag tror jag tog det personligt. Vem känner inte igen sig i hennes texter, vem kan inte känna när man hör Melissa. Men du var inte, du är inte, som jag. Du känner aldrig det jag känner - det där irrationella, det intesiva, det som ibland gör det svårt att andas. Som att tänka på att bli lämnad, som att tänka på att vara ensam, som att undra om du gjort det här med någon annan, någon annan gång - en bättre gång.
Och våren kom, med sina misstag, och jag låg i tårar i en vecka när du lämnade mig, när det irationella blev verklighet, när det puttade ut mig ur dtt liv, din dörr din hiss. Din förbannade jävla hiss som hade fastnat så att jag fick bära mitt liv fem trappor ner - som att tyngden över bröstet inte redan var nog.
Och där satt jag, på ett kontor. En aning berusad från gårdagens patetiska försök att dränka minnet av din doft i Champagne och uppmärksamhet kvart i fem på White, och läste ditt mail. Du sa att jag var den finaste du mött, och så skrev du det där som gjorde att jag förstod att du trots allt kände mig. Att jag inte alls hade kunnat dölja mina ärr som trots allt inte alls bleknar trots att själen läker. Och kanske hade vi inte träfftas på riktigt förrän den där dagen då du släppte in mig i ditt liv igen. Då sju dagar hade känts som tusen år och varje natt hade varit en enda röra av tårar, tankar och telefonen som aldrig visade ditt namn. Men egentligen var det nog telefonen, tankar och sedan tårarna, just precis i den ordningen. Men sommaren kom, med sin värme och med sitt lugn. Jag tror jag lärde mig att lita på mig själv och därefter på dig. Jag lyssnade på Winnerbäck, det där med att han är hos någon i igen. Augusti smög sig på och vi var inte längre nya, en stabilitet och trygghet kilade sig fast mellan våra namn, och dagarna flöt vidare.
Senare. Fönstret i den lägenhet du säger är vår, fast den är din, står öppet. Jag fryser och du skrattar och drar mig närmare in i din famn där vi ligger. Det är strax efter att sommaren tagit slut och värmen lämnat himlen. Jag trivs bra här. Vi lyssnar på Lars Winnerbäck och pratar om det där vi alltid pratar om som jag aldrig vet vad det handlar om men som alltid finns där.
"Eleschi" säger jag och lindar in mina fingrar i ditt hår medan Winnerbäck säger - vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.
Du satt på andra sidan bordet med din whiskey, jag med min te. Tittade ut på Sveavägen och snön la sig som en slöja i natten som vi nyss besökt. Du sa något om att du inte gillade Melissa Horn och jag tror jag tog det personligt. Vem känner inte igen sig i hennes texter, vem kan inte känna när man hör Melissa. Men du var inte, du är inte, som jag. Du känner aldrig det jag känner - det där irrationella, det intesiva, det som ibland gör det svårt att andas. Som att tänka på att bli lämnad, som att tänka på att vara ensam, som att undra om du gjort det här med någon annan, någon annan gång - en bättre gång.
Och våren kom, med sina misstag, och jag låg i tårar i en vecka när du lämnade mig, när det irationella blev verklighet, när det puttade ut mig ur dtt liv, din dörr din hiss. Din förbannade jävla hiss som hade fastnat så att jag fick bära mitt liv fem trappor ner - som att tyngden över bröstet inte redan var nog.
Och där satt jag, på ett kontor. En aning berusad från gårdagens patetiska försök att dränka minnet av din doft i Champagne och uppmärksamhet kvart i fem på White, och läste ditt mail. Du sa att jag var den finaste du mött, och så skrev du det där som gjorde att jag förstod att du trots allt kände mig. Att jag inte alls hade kunnat dölja mina ärr som trots allt inte alls bleknar trots att själen läker. Och kanske hade vi inte träfftas på riktigt förrän den där dagen då du släppte in mig i ditt liv igen. Då sju dagar hade känts som tusen år och varje natt hade varit en enda röra av tårar, tankar och telefonen som aldrig visade ditt namn. Men egentligen var det nog telefonen, tankar och sedan tårarna, just precis i den ordningen. Men sommaren kom, med sin värme och med sitt lugn. Jag tror jag lärde mig att lita på mig själv och därefter på dig. Jag lyssnade på Winnerbäck, det där med att han är hos någon i igen. Augusti smög sig på och vi var inte längre nya, en stabilitet och trygghet kilade sig fast mellan våra namn, och dagarna flöt vidare.
Senare. Fönstret i den lägenhet du säger är vår, fast den är din, står öppet. Jag fryser och du skrattar och drar mig närmare in i din famn där vi ligger. Det är strax efter att sommaren tagit slut och värmen lämnat himlen. Jag trivs bra här. Vi lyssnar på Lars Winnerbäck och pratar om det där vi alltid pratar om som jag aldrig vet vad det handlar om men som alltid finns där.
"Eleschi" säger jag och lindar in mina fingrar i ditt hår medan Winnerbäck säger - vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.
Då
Klockan är 23.40 och solen har gått ned men luften är varm, jag halvligger i hans knä på balkongen. Han dricker baileys från min mage och skrattar, åt oss, år sin berusning, jag skrattar jag med. För visst gör man så, när man är kär. När man känner. Man rider på vågen av känslor. Jag känner mig dåsig trots att mitt vinglas bara innehåller vatten med bubblor. Rödvinet hade flera timmar innan lagt sig som en blossande slöja över mina kinder, eller var det det jag kände.
Stockholm ligger som ett öppet hav nedanför oss och kan händer passar perfekt i mina, eller tvärrtom, han har kysst sönder mina läppar för längesedan, trasslat ihop sin själ med min aura, kastat bort verkligheten. Här finns bara en stad från ovan i sommarnattens ljus, lämnad till oss att betrakta, analysera. För här kan vi sitta till solen går upp igen, och om den inte skulle göra det, har vi ändå givit allt till varandra.
Vi fantiserar om italien och frankrike, om litteratur och konst med guldramar. En dag är vi där, separat, men ändå. Jag för att skriva min andra bok, han för att studera arkitekturen och de religösa mästerverken. Båda för att finna meningen med livet. För vad händer när kyssarna tar slut och vinflaskan är tom, då lögner kryper in i ett vrå i ett hem man skapat för att få vara trygg. Då väntan på något mer tar över och man låter tårarna falla fritt i gränderna i gamla stan.
Där man gråter för att ingen ser, där ingen hör. Där man är ensam med kullerstenar som kan varje människas, som satt sin fot här, historia. När hösten drar in och förändringens vindar blåser i hjärtat. När allt inte längre är vad det en gång var men blev det som det aldrig fick bli. Det var då det.
Stockholm ligger som ett öppet hav nedanför oss och kan händer passar perfekt i mina, eller tvärrtom, han har kysst sönder mina läppar för längesedan, trasslat ihop sin själ med min aura, kastat bort verkligheten. Här finns bara en stad från ovan i sommarnattens ljus, lämnad till oss att betrakta, analysera. För här kan vi sitta till solen går upp igen, och om den inte skulle göra det, har vi ändå givit allt till varandra.
Vi fantiserar om italien och frankrike, om litteratur och konst med guldramar. En dag är vi där, separat, men ändå. Jag för att skriva min andra bok, han för att studera arkitekturen och de religösa mästerverken. Båda för att finna meningen med livet. För vad händer när kyssarna tar slut och vinflaskan är tom, då lögner kryper in i ett vrå i ett hem man skapat för att få vara trygg. Då väntan på något mer tar över och man låter tårarna falla fritt i gränderna i gamla stan.
Där man gråter för att ingen ser, där ingen hör. Där man är ensam med kullerstenar som kan varje människas, som satt sin fot här, historia. När hösten drar in och förändringens vindar blåser i hjärtat. När allt inte längre är vad det en gång var men blev det som det aldrig fick bli. Det var då det.
Dégât pt 3
Två ensamma stjärnor bara föll
Och med den midnattsblå himlen som ridå lämnade de staden hand i hand
men de var så långt borta från varandra att de lika gärna kunnat befinna sig i olika land
Och hur blir det nu undrade hon - likgiltig men med gråten i halsen ändå
hur menar du nu lilla fågel svarade han utan att veta, utan att ana
Och universum exploderade. Och just då och där förlorade jorden sin omloppsbana
För varför kriga för något som redan gått sönder
Varför jaga en dröm som redan gått upp i rök i lögnens bränder
för hur älskar man någon som inte vet om att man vet tänkte hon
och hur älskar man någon som inte vet tänkte han
ett pärlband av lögner som aldrig riktigt fick ta plats
som låg på samvetets bortglömda avsats
Två tysta själar bara föll
ett stjärnfall av kärlek rann ner för hennes hy och ner på en gata
Hon ville inte säga något inte förklara, inte prata
Ville bara gå hem och vända sig om en sista gång i skenet av de de haft
tårarna hade tagit allt för mycket kraft
och där ge gick de, hand i hand
I ett annat land
en början på ett slut
Och med den midnattsblå himlen som ridå lämnade de staden hand i hand
men de var så långt borta från varandra att de lika gärna kunnat befinna sig i olika land
Och hur blir det nu undrade hon - likgiltig men med gråten i halsen ändå
hur menar du nu lilla fågel svarade han utan att veta, utan att ana
Och universum exploderade. Och just då och där förlorade jorden sin omloppsbana
För varför kriga för något som redan gått sönder
Varför jaga en dröm som redan gått upp i rök i lögnens bränder
för hur älskar man någon som inte vet om att man vet tänkte hon
och hur älskar man någon som inte vet tänkte han
ett pärlband av lögner som aldrig riktigt fick ta plats
som låg på samvetets bortglömda avsats
Två tysta själar bara föll
ett stjärnfall av kärlek rann ner för hennes hy och ner på en gata
Hon ville inte säga något inte förklara, inte prata
Ville bara gå hem och vända sig om en sista gång i skenet av de de haft
tårarna hade tagit allt för mycket kraft
och där ge gick de, hand i hand
I ett annat land
en början på ett slut
MINIRECENSION - DEN NYA BEYONCÈ
Beyonce, en av världens största artister har följt med mig sedan jag bara var ett barn. Jag har vuxit upp med en Beyoncé i militärbyxor och survivor-generationens album. Med mellanstadiediscon med "Say my name" och det smalflätade håret som signum.
Och även om Destinys Child var en succé och vällagd grund för en framtida karriär så bör hennes solokarriär inget annat än hyllas mer. Med soloalbumet "Bday" och låten "Irreplacable" visade hon en glimt av vad som komm skall. För ungefär då bytte hon den mjuka rösten mot kraften som artister världen över beundrar henne för. Med "I am Sasha Fierce" visade Beyoncé precis hur mäktig hon är. Det nya albumet "4" är svårare att lyssna på än hennes tidigare pophits. Men som vanligt med B så känns det väldigt personligt och alla låtar, oavsett kavlité, har känsla och styrka.
Efter det föregående albumet, I am sasha fierce, förväntade jag mitt något extra. Beyonce chockade mig med sitt fierce album, det var oväntat känslosamt och byggde nästan oavkortat på melankoli. Och medan det albumet till stor del bestod av låtar baserad på brusten kärlek, krossat hjärta, känsla och så är det nya albumet hårdare. Och framförallt kaxigare, självsäkrare och mer pepprande.
I praktiken är det som att hon tog steget från att vara krossad (I don´t wanna be the brocken hearted girl) till att ta över världen (Run this world) och jag-behöver-ingen-man-för-att-lyckas-mentaliteten. Samtidigt som hon ändå behåller sin ödmjukhet för kärleken och värdesätter den även på det nya albumet. Det förra albumet var lätt att ta till sig då melankoli enligt mig är tacksamt och har hög igenkänningsfaktor och låtarna gick direkt upp i radio och blev till stora kommersiella hits. Det nya albumet är lite svårare.
Vid första lyssningen av det fjärde soloalbumet med samma namn, 4, blev jag besviken. Det var inte direkt något att hurra för med undantag för några få låtar. Dessutom tyckte jag det var väldigt Leona Lewis-inspirerat så till den grad att vissa låtar och soundet kändes plagierat. Men, det tog ett tag och sedan var jag fast. Totalfast. Det nya albumet kräver lite mer lyssning, just för att den inte har den tunga melankolin och känslan som sätter sig direkt. Istället trycker det nya albumet på självsäkerhet och kaxighet vilket är svårare att ta till sig om man inte befinner sig på ett dansgolv i figurnära klänning och har alla ögon på sig.
Men, de här låtarna på nya albumet är faktiskt riktigt bra. Men de kräver som sagt en hel del lyssning. Jag tycker det fina på 4-plattan är just samspelet mellan att vara kaxig, budskapet att tjejer ska ta plats och ödmjukheten inför att man ändå behöver kärleken.
Personligen tycker jag de bästa låtarna på nya plattan är:
Start over
Best thing i never had
Countdown
End of time
Medan:
I care
I miss you
1+1
- är sköna låtar som är helt klart värda att lyssna på men som inte har samma effekt på mig som tidigare nämna.
Ett nytt hjärta
Hur kan man aldrig tröttna på någons doft, på någons närvaro. På någons små lockar i håret.
Jag tror jag är fast. Så där som man bara är på film. När regnet slår mot rutorna och de kysser varandra mitt på gatan. Hennes hår är så där vågigt blött och han håller om hennes midja medan en hand letar sig upp i hans nacke.
Så. Just precis så.
Kär.
För jag hittade något jag aldrig sett förut. Det genuina. En famn som inte bara läkte de sår den skapade, utan som läkte dem som redan varit, som suddade bort det onda. Jag tröttnar så lätt. Söker nytt i varje ny människa jag träffar. Använder deras värme och låter dom tro att det de får av mig är likvärdigt. Medan de står med mitt skal i handen och visar upp mig för deras vänner har rymt för länge sedan. Stänger av mobilen. Försvinner. Förnekar. Går till nästa famn, den jag snart lämnar. För ingen kunde hitta balansen. Den där som gjorde att jag stannar kvar för att jag vill, och inte för att jag inte vet bättre, eller för att jag är uttråkad och alltid behöver någon. För ensamheten är min värsta fiende, efter mig själv. Jag kan vara själv, men aldrig ensam.
Men så hittade jag det här, det som ligger i mitt bröst och gror. En dag i februari. I en man vars blå ögon fick mig att aldrig vilja flytta huvudet från hans bröst där vi låg och delade allt det där man aldrig riktigt delar med någon annan. Och ja, jag kysste honom som jag aldrig gjort med någon annan. Trots att det var vinter och jag egentligen inte alls hade några planer på att känna något för någon alls.
Det var i honom jag hittade den där balansen. I famnen som höll mig hårt, på riktigt. Tillräckligt hårt för att jag inte skulle kunna rymma men tillräckligt lätt för att kunna andas.
Jag tror jag är fast. Så där som man bara är på film. När regnet slår mot rutorna och de kysser varandra mitt på gatan. Hennes hår är så där vågigt blött och han håller om hennes midja medan en hand letar sig upp i hans nacke.
Så. Just precis så.
Kär.
För jag hittade något jag aldrig sett förut. Det genuina. En famn som inte bara läkte de sår den skapade, utan som läkte dem som redan varit, som suddade bort det onda. Jag tröttnar så lätt. Söker nytt i varje ny människa jag träffar. Använder deras värme och låter dom tro att det de får av mig är likvärdigt. Medan de står med mitt skal i handen och visar upp mig för deras vänner har rymt för länge sedan. Stänger av mobilen. Försvinner. Förnekar. Går till nästa famn, den jag snart lämnar. För ingen kunde hitta balansen. Den där som gjorde att jag stannar kvar för att jag vill, och inte för att jag inte vet bättre, eller för att jag är uttråkad och alltid behöver någon. För ensamheten är min värsta fiende, efter mig själv. Jag kan vara själv, men aldrig ensam.
Men så hittade jag det här, det som ligger i mitt bröst och gror. En dag i februari. I en man vars blå ögon fick mig att aldrig vilja flytta huvudet från hans bröst där vi låg och delade allt det där man aldrig riktigt delar med någon annan. Och ja, jag kysste honom som jag aldrig gjort med någon annan. Trots att det var vinter och jag egentligen inte alls hade några planer på att känna något för någon alls.
Det var i honom jag hittade den där balansen. I famnen som höll mig hårt, på riktigt. Tillräckligt hårt för att jag inte skulle kunna rymma men tillräckligt lätt för att kunna andas.
Dégât pt 2
Det där med att bli lämnad var ganska befriande ändå. Som att det plötsligt fanns en anledning till att få vara ledsen. Att slippa kämpa upp för varje backe, varje brant varje motstånd. Och istället får vila i dalen av sorg och bara ligga där. Vaggad av det onda, det som tryckte mig mot marken. Plötsligt blev allt stabilt, om än ledsamt, så ändå - stabilt. Jag visste vart jag hade mig själv, och jag visste att jag inte skulle behöva åka mer rutschkana mellan att känna mig älskad och totalt bortglömd. Nu var jag bara bortglömd.
Jag var fast där jag var, och kunde knappast ta mig därifrån. Vem orkar resa sig upp efter en sådan smäll. Ärligt talat. Hur hår man är går man nog alltid sönder lite när någon fullstänigt river ut det enda mjuka i dig, ditt hjärta. Man får ligga ner när man blivit lämnad mitt i en kärlek man trodde var hel. Det är okej att gå sönder när livet känns som om det hatade dig. Och det var precis vad jag gjorde. Gick sönder. Jag gick i tusen bitar. Minst. Det spelade ingen större rol om himlen var marken och marken upp och ner. Jag struntade i vilket. Så länge jag fick vara i fred och vila och försöka sova bort allt.
Men veckor blev till månader, och månader till ett halvår. Och även om jag rest mig upp fick jag ont i magen bara av tanken att det som en gång var mitt nu kunde vara någon annans. Något flyktigt. Och jag önskade nästan någonstans att det som han nu delade med någon annan var på riktigt, och inte bara några one-night-stands. För jag kunde aldrig förstå hur några blonderade tidsfördriv med för mycket parfym och kajal skulle vara mer värda än det vi hade. Det jag fortfarande hade långt inom mig. Jag önskade att han bytt ut det som vi hade mot något äkta. Mot någon som förtjänade att bära vidare vad vi en gång hade. Vad det nu var.
Och jag ville inte veta av mig själv. För jag var bortvald. Vem vill erkänna det. Vem vill inse det. Vem vill förstå det. Att man inte var bra nog. Själv hade jag ingen att lägga alla mina känslor i eller på eller för den delen mot. Ingen axel som kändes på samma sätt. Ingen låt som inte kunde relateras till något av det som varit. Det där med att känna sig osynlig. Just det, att älska någon som inte älskar tillbaka. Som att riva och slita i samma sår varje gång en ryggtavla på stan liknar honom.
Det var först i efterhand, när jag orkade andas igen, som jag förstod vad jag gjort fel. Vad det var som gjorde att jag under ett halvår levde i en koma där ingenting kunde beröra mig. Jag orkade helt enkelt inte ta steget, steget till att ta chansen - för det kunde lika gärna vara en risk.
Jag var så rädd att falla att jag aldrig vågade ställa mig upp igen.
Jag var fast där jag var, och kunde knappast ta mig därifrån. Vem orkar resa sig upp efter en sådan smäll. Ärligt talat. Hur hår man är går man nog alltid sönder lite när någon fullstänigt river ut det enda mjuka i dig, ditt hjärta. Man får ligga ner när man blivit lämnad mitt i en kärlek man trodde var hel. Det är okej att gå sönder när livet känns som om det hatade dig. Och det var precis vad jag gjorde. Gick sönder. Jag gick i tusen bitar. Minst. Det spelade ingen större rol om himlen var marken och marken upp och ner. Jag struntade i vilket. Så länge jag fick vara i fred och vila och försöka sova bort allt.
Men veckor blev till månader, och månader till ett halvår. Och även om jag rest mig upp fick jag ont i magen bara av tanken att det som en gång var mitt nu kunde vara någon annans. Något flyktigt. Och jag önskade nästan någonstans att det som han nu delade med någon annan var på riktigt, och inte bara några one-night-stands. För jag kunde aldrig förstå hur några blonderade tidsfördriv med för mycket parfym och kajal skulle vara mer värda än det vi hade. Det jag fortfarande hade långt inom mig. Jag önskade att han bytt ut det som vi hade mot något äkta. Mot någon som förtjänade att bära vidare vad vi en gång hade. Vad det nu var.
Och jag ville inte veta av mig själv. För jag var bortvald. Vem vill erkänna det. Vem vill inse det. Vem vill förstå det. Att man inte var bra nog. Själv hade jag ingen att lägga alla mina känslor i eller på eller för den delen mot. Ingen axel som kändes på samma sätt. Ingen låt som inte kunde relateras till något av det som varit. Det där med att känna sig osynlig. Just det, att älska någon som inte älskar tillbaka. Som att riva och slita i samma sår varje gång en ryggtavla på stan liknar honom.
Det var först i efterhand, när jag orkade andas igen, som jag förstod vad jag gjort fel. Vad det var som gjorde att jag under ett halvår levde i en koma där ingenting kunde beröra mig. Jag orkade helt enkelt inte ta steget, steget till att ta chansen - för det kunde lika gärna vara en risk.
Jag var så rädd att falla att jag aldrig vågade ställa mig upp igen.
Dégât pt 1
Jag hörde att du kysste någon på en nattklubb mitt i stan. Vid bardisken i ljuset från en dimmig spotlight och i ruset från vodkan du tvingat i dig.
Och jag hörde att hon tyckte om dig. Så som jag gjort.
Och jag dog då.
Och jag hörde att ni åt middag, där vi suttit hand i hand i timmar.
Och jag ville inte andas då.
Och jag hörde rösten på din telefonsvarare. Hon lät så söt.
Och jag grät så att jag tappade allt.
Och jag såg läppglanset vid din säng då när jag hämtade mina saker.
Och jag sa inget.
Och jag såg i spegeln, när du andades in, som för att säga något, men förblev tyst.
För, vad skulle du någonsin kunna säga.
För att reparera det du förstört hos mig.
För jag var aldrig värd det.
För allt kom alltid emellan.
För att det var för sent innan det ens hade börjat.
Och jag såg på dig. Jag såg på dig att du ångrade dig när jag gick.
Och jag hörde ute, hur du talat om mig, hur du berömt mig, hur du satt mig på en piedestal.
Och jag lyssnade när de sa att det var ditt livs misstag.
Och jag raderade ditt namn.
Och jag flydde. Lämnade allt och klev ur mig själv.
Och jag förstod. Att allt det du gjort aldrig var ett annat än ett spel.
Och den enda som förlorade var du.
Och jag hörde att hon tyckte om dig. Så som jag gjort.
Och jag dog då.
Och jag hörde att ni åt middag, där vi suttit hand i hand i timmar.
Och jag ville inte andas då.
Och jag hörde rösten på din telefonsvarare. Hon lät så söt.
Och jag grät så att jag tappade allt.
Och jag såg läppglanset vid din säng då när jag hämtade mina saker.
Och jag sa inget.
Och jag såg i spegeln, när du andades in, som för att säga något, men förblev tyst.
För, vad skulle du någonsin kunna säga.
För att reparera det du förstört hos mig.
För jag var aldrig värd det.
För allt kom alltid emellan.
För att det var för sent innan det ens hade börjat.
Och jag såg på dig. Jag såg på dig att du ångrade dig när jag gick.
Och jag hörde ute, hur du talat om mig, hur du berömt mig, hur du satt mig på en piedestal.
Och jag lyssnade när de sa att det var ditt livs misstag.
Och jag raderade ditt namn.
Och jag flydde. Lämnade allt och klev ur mig själv.
Och jag förstod. Att allt det du gjort aldrig var ett annat än ett spel.
Och den enda som förlorade var du.
Cordis
Det är som att hjärtat aldrig sitter mer fast än just i de sekunden man vill bli av det som mest. Och när man vill ha det som mest, lämnar det utan förvarning. Men när man verkligen behöver det, inte bara i stundens hetta, utan när man verkligen står chanslös. Då står det lojalt till ditt förfogande. Förser dig med det där som gör att det inte känns längre. Likgiltigheten, det där som lägger sig som en skyddande slöja över det onda och låter dig andas igen.
Det där som gör att tårarna tar slut och kraften att känna sakta men säkert kryper in och bygger en mur kring ditt innersta. Det där som någon en gång tog ifrån dig men som du fann igen. Utan förvarning. Mitt i vintern. Som ett mjukt slag över bröstet. Någonstans längre bort i livet dit du aldrig trodde att du skulle komma. I en lägenhet i en stadsdel du egentligen hatar men som är allt. Allt för att det är där hans doft är, hans händer och hans famn.
På en plats där du inte hör hemma men där famnen du lever i bor. Där bilarna aldrig sover och sängen aldrig känns för stor. Där en enda blick kan ta bort allt som någonsin skavt innanför bröstet. Där blå ögon vakar även när du inte tror att han ser att du försvinner bort i alla minnen av svarta skimmerstråk.
Där det inte gör så ont att vara två längre.
Det där som gör att tårarna tar slut och kraften att känna sakta men säkert kryper in och bygger en mur kring ditt innersta. Det där som någon en gång tog ifrån dig men som du fann igen. Utan förvarning. Mitt i vintern. Som ett mjukt slag över bröstet. Någonstans längre bort i livet dit du aldrig trodde att du skulle komma. I en lägenhet i en stadsdel du egentligen hatar men som är allt. Allt för att det är där hans doft är, hans händer och hans famn.
På en plats där du inte hör hemma men där famnen du lever i bor. Där bilarna aldrig sover och sängen aldrig känns för stor. Där en enda blick kan ta bort allt som någonsin skavt innanför bröstet. Där blå ögon vakar även när du inte tror att han ser att du försvinner bort i alla minnen av svarta skimmerstråk.
Där det inte gör så ont att vara två längre.
M.s Juli
Jag kommer från juli sa jag. En månad av tystnad. En barfotatid då gräset täcker marken. En månad där skuggor av vinterns sorg inte syns till och där höstens tankar endast lämnat några ensataka blad på marken som påminnelse.
Jag är född på sommaren för att jag inte skulle drunkna i mörkret sa jag. Den där ihärdiga intensiva kompakta massan som letar sig in under varje dörrkarm, varje fönsterbläck. Så kom jag, mitt i ljusets månad och satte mina tysta steg i sommarnatten. Kontraster menade jag, som en koltrast mitt i ett rapsfält. Inte bara vilse utan även i vägen för det vackra, det perfekta, allt det däromkring som såg likadant ut.
Och medan jag helst ville ligga på rygg på landsbyggdens böljande vallmofält och lyssna på vindens andetag ville alla andra omge sig med betong, asfalt och läskigt vattnig rosé. Under blickar från män i uppknäppta skjortor och för stora solglasögon. Och för de räckte det med en passionerad beröring från män utan själ som spenderade sina tankars tid i landet av siffror. Där man glömt drömmar och det som är äkta. Som att bara vara två i en tystnad medan händerna lovar varandra att vara lojala och aldrig röra någon annans. Där fingertoppar blir pusselbitar i spelet om alla de vägar man bygger på varandras ryggar när man vaknar för tidigt.
Så jag flydde, nära men så långt bort. Till havet. Där vattnet sköljer bort allt som en gång var och som låter mig sova ostört. Där solen väcker mig medan saltet i luften sakta dunstar och berget värms upp medan segel blir till vita öar i horisonten. Och där stannade jag. I ett par år, till livet tog det ifrån mig för att jag växte upp. Mitt livs misstag, att växa upp. Att inte stanna i min illusion av sommarbriser, myggmedel och oändligt med outforskade öar och skär.
Och kvar står jag, med doften av tång i hjärtat och synen av grynnor på bleka fotografier i en kartong som för varje år flyttar längre in, och snart når jag dem inte längre. Snart är det bara jag, asfalten och landet där ingen beröring håller längre än en natt. Jag fyllde 21.
Jag är född på sommaren för att jag inte skulle drunkna i mörkret sa jag. Den där ihärdiga intensiva kompakta massan som letar sig in under varje dörrkarm, varje fönsterbläck. Så kom jag, mitt i ljusets månad och satte mina tysta steg i sommarnatten. Kontraster menade jag, som en koltrast mitt i ett rapsfält. Inte bara vilse utan även i vägen för det vackra, det perfekta, allt det däromkring som såg likadant ut.
Och medan jag helst ville ligga på rygg på landsbyggdens böljande vallmofält och lyssna på vindens andetag ville alla andra omge sig med betong, asfalt och läskigt vattnig rosé. Under blickar från män i uppknäppta skjortor och för stora solglasögon. Och för de räckte det med en passionerad beröring från män utan själ som spenderade sina tankars tid i landet av siffror. Där man glömt drömmar och det som är äkta. Som att bara vara två i en tystnad medan händerna lovar varandra att vara lojala och aldrig röra någon annans. Där fingertoppar blir pusselbitar i spelet om alla de vägar man bygger på varandras ryggar när man vaknar för tidigt.
Så jag flydde, nära men så långt bort. Till havet. Där vattnet sköljer bort allt som en gång var och som låter mig sova ostört. Där solen väcker mig medan saltet i luften sakta dunstar och berget värms upp medan segel blir till vita öar i horisonten. Och där stannade jag. I ett par år, till livet tog det ifrån mig för att jag växte upp. Mitt livs misstag, att växa upp. Att inte stanna i min illusion av sommarbriser, myggmedel och oändligt med outforskade öar och skär.
Och kvar står jag, med doften av tång i hjärtat och synen av grynnor på bleka fotografier i en kartong som för varje år flyttar längre in, och snart når jag dem inte längre. Snart är det bara jag, asfalten och landet där ingen beröring håller längre än en natt. Jag fyllde 21.
Lite om ensamhet utan att vara själv och allt det där med att må dåligt
Det för inte förrän jag ramlade in på Annes blogg av en slump som jag kom på att nya numret av Modeflickan är ute och min krönika med den.
Och för er som är trötta på det där lite gråmelerade som ligger och svartnar i bröstet. Det som river när man är ensam och som bultar när man är bland folk - läs inte. För er som vet hur det är att titta sig i spegeln och känna allt det där som gör att man blir så tung att endast golvet nog är värdigt att stanna på. Ni får gärna läsa. Det gör ni här.
